torsdag 23 december 2010

En välsignad jul tillönskas alla (även diskrimineringsombudsmannen)!

Så var då julen här igen. För många är det en underbar högtid av ljus och glädje där vi firar hur Gud valde att födas som en försvarslös människa för att med sitt liv, död och uppståndelse sträcka sig ut till, älska och upprätta varje enskild person.

Ajaj, mycket upprörande tycker (förutsägbart nog) Humanisterna. Ajaj, allvarlig varning för diskriminering, tycker diskrimineringsombudsmannen Katri Linna, som dagen före julafton skriver en debattartikel med den häpnadsväckande rubriken "Därför bör anställda befrias från en kristen jul"

Men vet inte om man ska skratta eller gråta. Sällan har väl en enskild rubrik bjudit på mer underligheter. Och det blir knappast bättre när man läser själva texten. Här får vi exempelvis veta att myndigheten beslutat att inte sätta upp adventsstakar. Någon kan ju bli diskriminerad. Elallergiker exmpelvis. Men såvitt jag hört har DO ännu inte stängt av samtliga elektriska apparater, så det kan knappast vara den gruppen man värnar om. Nej, det verkar nog mest vara medlemmar i "vi-som-bär-på-oförsonliga-aggressioner-mot-allt-som-kan-kopplas-till-religion"-sekten.

DN:s Hanne Kjöller har nyligen gjort en skoningslös sågning av DO, som trots alla pengar som östs över myndigheten i stort sett inte verkar göra ett vitten för den verkliga diskrimineringen. För den finns. Men att starta ett slags sekularistiskt uppror är knappast en statlig myndighets uppdrag. Att förbjuda adventsstakar och kräva att människor ska "befrias" från en kristen jul (man kan bara fantisera om vilka metoder man skulle behöva tillgripa för att försöka sig på en sådan samhällsomdaning) är en skymf mot alla dem som drabbats av verklig diskriminering. Argumenten för att lägga ner DO växer snabbt i antal.

Vi på Samvetsbloggen vill däremot önska varje meningsfrände, allmänt intresserad eller meningsmotståndare en riktigt god och välsignad jul, och över hela jorden Guds frid. För det här utspelar sig på den tiden då julen fortfarande firas till minne av Kristi födelse.

Per Ewert,
författare, lärare och informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Billströms inofficiella pudel

Tobias Billström tycks ha tagit intryck av den massiva kampanj för att låta kristna irakier få stanna i Sverige och inte tvingas tillbaka till sitt hemland. Migrationsverket ska nu utreda religionskompentensen bland verkets handläggare, Nu ska hot mot kristna kartläggas:

Regeringen har gett Migrationsverket uppdrag att senast till 1 juni utreda hur man "bibehåller och utvecklar kompetensen när det gäller religiös tillhörighet". Dessutom ska verket undersöka om man verkligen har rätt information om situationen för religiösa minoriteter och konvertiter, eller om fler åtgärder behövs.

Svenska myndigheters och även ministrars kunnande om religion har varit påfallande okunnig, som två kristdemokrater pekar på i en debattartikel i dagens SvD. Alltifrån uppmaningar om att dölja sin kristna tro till att religiös tillhörighet är en "kavaj" som kan tas av efter behag, förekommer.

Men bättre sent än aldrig. Drygt 60 000 underskrifter i Dagens och Världen idags namninsamling. SEA:s manifestation och lobbyarbete i samband med riksdagsdebatten i november. Och många andras initiativ. Allt arbete verkar börja ge resultat. Det är goda nyheter inför julafton - inte minst för alla de som hotas av avvisning.

Samtidigt verkar regeringens besked vara en inofficiell pudel. Så här lät det för exakt ett år sedan när riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (KD) frågade Tobias Billström om migrationsinstansernas kompetens inom religionsområdet:

För närvarande ser jag därför inte att det finns någon anledning att vidta åtgärder för att säkerställa och höja Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas kompetens och kunnande i att avgöra trovärdigheten hos enskilda personer som åberopar religionsbyte som skäl för sina asylansökningar.

Och redan då förföljdes kristna minoriteter.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 22 december 2010

Humanisternas Wikileaksavslöjande om julen

I sann Wikileaksanda "avslöjar" Humanisterna nu nästa stora hemlighet som kommer att chocka alla julfirare. Eftersom de flesta redan vet att tomten inte finns, "läcker" de nu uppgifter om att Jesus inte föddes den 25 december, Julens historia en riktig pr-kupp:

Förmodligen tror de flesta människor – precis som Jan Björklund – att orsaken till varför man firar jul ”egentligen” har med Jesus födelsedag att göra. Man kan inte annat än fascineras av kyrkans marknadsföringsavdelning, som kan få ett politiskt beslut taget för mer än 1600 år sedan att bli ”kunskap”, trots att den inte stämmer.

För en organisation som tycker att religionen ska sakna betydelse och förpassas till historiens glömska, tycks det en smula motsägelsefullt att påminna om religionen när köphysterin nästan har tagit över julen.

Man kan inte annat än fascineras av Humanisterna. Elementära kunskaper från skolans religionsundervisningen verkar inte ha hängt med - julen firas ju till minne av Jesu födelse. Inte att Jesus verkligen föddes dagen efter Doppareda'n.

Sedan är det intressant att Humanisterna tycks veta om att i kyrkorna är detta "ingenting man informerar sina församlingar om". Skulle vara bra att få ett empiriskt underlag på det. Annars kan jag bara välkomna dem på valfri julotta den 25:e.

Avslutningvis kan jag bara hålla med Christer Sturmark och Patrik Lindenfors: God Jul! Må lycka och välgång stå er bi. Var generös med medkänsla och omtanke gentemot era medmänniskor. Kom ihåg att det finns ljusare tider att se fram emot.

För övrigt kan man ju fråga sig om sådana tankar verkligen har sitt ursprung i fornnordiska traditioner och i den romerska Saturnaliafestivalen...

P.S. Signumbloggen skriver också väldigt bra.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 21 december 2010

DN:s ungerska halmgubbe

Huvudledaren i måndagens DN försöker sig på att smula sönder abortmotståndares argument, i synnerhet de ungerska, i Rätt till abort:


”Abortmotståndarnas argument bygger ofta på fördomar och okunnighet och bör bemötas.”

Vilka är då de fördomsfulla argumenten, enligt DN? Jo, att den ungerska regeringen genom en restriktiv abortpolitik hoppas kunna höja födelsetalen i landet...

Som Thomas Idergard kan jag bara konstatera att DN vare sig nämner eller bemöter de verkliga skälen, dvs att ta den svagare partens parti – det ofödda barnet. Att ta en diskussion utifrån det faktum att det faktiskt är ett mänskligt liv, kanske är för mycket för DN. Istället bygger man en halmgubbe av sin motståndare och angriper den.

När det gäller frågan om de sjunkande födelsetalen verkar det handla det om ett orsakssamband som bara DN kan se (utifrån den här Wall Street Journal-artikeln) - alltså en personlig bedömning:

Hungary’s new constitution /…/ could be interpreted as a response to the country’s population decline, which strains the pension system.

För att höja födelsesiffrorna vill landets regering istället introducera platt inkomstskatt på 16 procent och sambeskattning för familjer. Detta underlättar ekonomin för familjer med mer än tre barn. Dessutom planerar regeringen att underlätta för deltidsanställda och flexibla arbetstimmar.

Det låter väl inte så pjåkigt?

Och man verkar inte ens nämna striktare abortlagstiftning som ett sätt att höja födelsetalen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 17 december 2010

När Röda korset ställer in julen

Man kan få för sig att Röda korset i Storbritannien har inspirerats av sheriffen i Nottingham, som i Robin Hood: Prince of Thieves, från 1991, hotade med att ställa in julen. Nu bannlyses juldekorationer från Röda korsets 430 fund raising-kontor i Storbritannien, The Red Cross bans Christmas:

Staff have been ordered to take down decorations and to remove any other signs of the Christian festival because they could offend Moslems. /.../ Christine Banks, a volunteer at a Red Cross shop in New Romney, Kent, said: 'We put up a nativity scene in the window and were told to take it out. It seems we can't have anything that means Christmas. We're allowed to have some tinsel but that's it.

'When we send cards they have to say season's greetings or best wishes. They must not be linked directly to Christmas.


Skälet till att man tar bort juldekorationerna är att enligt Röda korset kan firandet såra muslimer.

Det är tur att Röda korset verkligen vet hur man ska förvalta sin långa historia av humanitär hjälp – och skydda engelsmännen från denna fruktansvärda tradition. Man vet ju aldrig vilka åkommor man kan dra på sig. Det är på samma höga nivå som svenska Diskrimineringsombudsmannen nya julinitiativ. Min högst subjektiva bedömning är att detta kommer att rädda miljontals liv i Storbritannien (ironi, för den som inte visste).

Och förresten, här kommer den ”tacksamma” kommentaren från muslimskt håll:

Labour peer Lord Ahmed, one of the country's most prominent Moslem politicians, said: 'It is stupid to think Moslems would be offended.'
P.S. God jul!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 16 december 2010

Samtidigt hyllades Kina i Genève

Kommer ni ihåg kritiken mot FN-kommissionären för mänskliga rättigheter, Navi Pillay? Hon deltog inte i Nobelceremonin för årets pristagare Liu Xiaobo då hon hade ett fulltecknat schema hemma i Genève.

Någon borde ha granskat hennes kalender i förväg.

Samtidigt som norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, krävde att Kina skulle släppa Liu ur sitt fängelse, prisades nämligen Kinas "arbete för mänskliga rättigheter" i en fotoutställning vid FN-högkvarteret i Genève, U.N. Exhibit Praises China's Human Rights Record:


Contrary to Beijing's documented persecution of minorities and their cultures, the exhibit shows colorful photos of ethnic minorities in traditional costumes, with the caption that "people of different ethnic groups unite fraternally in the common cause of building China while maintaining their own cultures."

Utställningen ingick i firandet av Människorättsdagen den 10 december; Bland annat visades bilder av de systematiskt förföljda uigurerna (minst 140 dödade år 2009 av kinesiska säkerhetsstyrkor) - som glada med bildtexten "uigurer, män och kvinnor, gamla och unga, är bra på att sjunga och dansa".

Ännu en i raden av pinsamheter och oförskämdheter i FN-regi. Ska man skratta eller gråta?

Här finns fler bilder från utställningen.



Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 15 december 2010

Den svenska beröringsångesten

DN rapporterar om att Sverige saknar strategier för att förebygga den extrema islamismen, Svensk plan saknas mot extremister:



Anledningen till att Sverige ligger så långt efter sina grannländer beror på den ”tillbakadragna hållningen”. Det säger Tore Bjørgo, professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo, som har forskat i olika former av terrorism och högerextremism i Norden.
– Sverige har inte velat peka ut den religiösa extremismen och radikaliseringen som ett problem. I stället har fokus legat på att förebygga vänster- och högerextremism.

/…/

– Mitt intryck är att Sverige lider av beröringsångest. Man har inte velat sätta problemet på kartan.


Bjørgos bedömning bekräftas av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP), som i förordet till SKL:s rapport Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism, skriver att det idag ”saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism”.

Jag kom på att tänka på debattören och politikern Ayaan Hirsi Ali, som vill att i synnerhet kristna ska vara aktiva i områden med stora muslimska grupper, genom att erbjuda skolor, mötesplatser och sjukhus. Syftet är att erbjuda en annan värderingsbas och att peka på Jesus som en bättre andlig ledare. Det är en intressant tanke. Givetvis har Hirsi Ali kritiserats för detta uttalande – inte minst av svenska liberaler som tidigare har hyllat henne.

Tore Bjørgos råd tycks alltså vara ett öppnare diskussionsklimat. Att inte bjuda in till diskussion av rädsla för att spela främlingsfientliga krafter i händerna eller att såra enskilda troende, gör helt enkelt ingen nytta. Kritik av att yttrandefriheten används för att pröva människors uppfattningar eller försanthållanden – bara för att det kan upplevas stötande – förminskar människors förmåga att kunna hantera mothugg.

Det är detta misstag som Broderskapsrörelsens Peter Weiderud gör i Expressen när Lars Vilks görs till en form av syndabock: Ingen teckning av Muhammed som rondellhund, inga våldsamma islamistiska reaktioner. Budskapet är att muslimer är en homogen grupp som inte kan rå för att man överreagerar på kritik. Det är att göra alla muslimer, inte bara de som nu är en del av Sverige, en otjänst. Det är intellektuellt ohederligt. Det är intolerant.

Sedan kan man ju undra över Weideruds påstående om en ”ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet” – mycket tyder på att självmordsbombaren i lördags var allt annat än ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt.

Samma iver som ägnas åt att diskutera såväl moderaternas och socialdemokraternas politik (och det borde ju Weiderud känna igen), som den kristna tron, bör även ägnas åt diskussion om den muslimska tron. Menar vi allvar med att islam nu är en del av Sverige, bör vi även behandla den därefter. Och då ska den tåla granskning.

Tar vi inte Koranens sanningsanspråk på allvar, kränker vi den muslim som väljer att viga sitt liv åt den.

Det är inget annat än beröringsångest, som Tore Bjørgo uttrycker det – riktig islamofobi.

UPPDATERAT: Idag höll Säpo en presskonferens där de presenterade en rapport för regeringen om våldsbejakande, islamistisk, extremistisk ideologi. Bland annat framkommer det att man känner till 200 personer som är aktiva i dessa nätverk. Självmordsbombaren var dock inte känd, vilket säger något om de brister som Säpo lider av.

Det är känt sedan tidigare att den somaliska terrorrörelsen al-Shabab rekryterar ungdomar i Rinkeby, bland annat genom Youtubeklipp. Ungdomsledare som vänder sig mot detta har också blivit misshandlade. Rädsla råder bland Rinkebyborna när man har velat fråga om detta. Inte minst för deras skull, krävs det att samhället inte tiger. Som PJ Anders Linder skrev i söndags: "Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"




Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 14 december 2010

Islamofobi största hotet efter självmordsbombningen?

Det som hände i lördags är fruktansvärd och tragiskt – och det måste fördömas med största kraft. En människa planerade och försökte genomföra en massaker mitt under julruschen på Stockholms gator – men misslyckades.


Trots att han hyllas som martyr på jihadforum på internet var det bara han själv som dog. Enligt SvD, blev han tränad av Den islamiska staten i Irak – samma grupp som utförde massakern i Vår frusbefrielsekyrka, i Bagdad den 31 oktober.

Syftet var att hämnas för Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund och den svenska insatsen i Afghanistan.



”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed fred vare över honom och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”

Islamologen Jan Hjärpe varnar nu för att islamofober får vatten på sin kvarn. Den namnkunniga panelen i SVT Agenda på söndagkvällen likaså. Riksdagsledamoten Maria Ferm (MP) vill inte att ”blind rädsla får styra”. Kommentarer på sociala forum uttrycker samma sak . Ingen verkar uttrycka något annat - förutom Jimmy Åkessons (SD) sekreterare som i det närmaste verkar vara skadeglad.

Sverige verkar i stort sett vara enigt. Och det är ju bra.

Ändå tycks den ideologiska diskussionen lysa med sin frånvaro. Muslimska organisationer tar avstånd från attacken – och säger att det inte har något med islam att göra. Samtidigt bör detta kunna diskuteras.

Hur harmoniserar man de ”fredliga” Mekkasurorna i Koranen, med de ”våldsamma” Medinasurorna – de som utvecklas i riktning mot rena uppmaningar om krig mot icke-muslimer? Hur tolkar man dem?


När det gäller Bibeln har kristna givetvis fåt förklara de ”våldsamma” bibelverserna – och för den som lever i Jesu efterföljelse gäller det nya budet att älska alla – även sina fiender. Men Koranens ”nya bud”, de senare surorna, som upphäver de tidigare, uppmanar till det motsatta. Att påstå att våldshandlingar inte har med islamsk ideologi att göra måste därför problematiseras.


Och här måste man kunna diskutera de ideologiska bevekelsegrunderna. Finns det något i själva ideologin som inspirerar till våldshandlingar? Det handlar ju inte om outbildade människor som utför dåden – Londonbombarna var till exempel läkarstudenter. Lördagens självmordsbombare var en begåvad gymnasiestudent som nu studerade till naprapat. The Economist jämför likheterna och skriver bland annat att han var välintegrerad.

Lika självklart som man måste kunna få diskutera frågan när det gäller våldsdåd utförda av nazister, kommunister – och i de fall av människor som kallar sig kristna – så måste man kunna göra det när det gäller islamister. Utan att stämplas som främlingsfientlig.

Jämför med mediebevakningen kring Knutbydramat. Löpsedlarna täcktes då med ideologiska förklaringsmodeller: ”Hon sa att hon var pastorns träl”, ” Hon ville återvinna Guds nåd”, etc. Ingen varnade då för mer hat mot kristna och kyrkor – ändå verkar detta vara det främsta problemet efter lördagens attack – fast mot muslimer och moskéer.

Till sist, vad som verkar vara en medial freudian slip: I söndags visade TV4 Beckfilmen ”I Guds namn”, som handlar om mord och kidnappningar i kristna rörelser, i repris. Där verkade det som om filmens Säpo hade konstant koll på SEA och andra ”farliga” grupperingar. Undrar vad verklighetens Säpo sysslar med idag?


För den intresserade - och kanske orolige - kan vi dock avslöja att våra medlemmar är engagerade i alltifrån att steka pannkakor för ungdomar på fredagskvällar till besöksgrupper i fängelser. Det händer också att vi hjälper flyktingar från länder där de förföljs – fast mer regelbundet än Migrationsverket förstås. Vi ber också med knarkare och alkoholister. Varje söndag firar vi dessutom gudstjänst i någon församlingslokal nära dig – öppen för alla.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 10 december 2010

Dagen då en tom stol vägde tyngre än hela världen

Det är svårt att inte bli berörd av årets utdelning av Nobels fredspris. En tom stol – då Liu Xiaobo sitter infängslad och inte kunde närvara - fick stående ovationer.

Genom åren har det hållits lysande tal i Nobelsammanhang - inte minst Alexandr Solzhenitsyns tal. Hans tal om att ett ord av sanning väger tyngre än hela världen påminner om att den tomma stolen väger minst lika mycket.

Samtidigt ter sig Kommunistpartiet i Kinas ilska över den norska Nobelkommittén alltmer löjlig. CNN rapporterar att man har inrättat det så kallade Konfusiuspriset i protest mot utdelningen av fredspriset till Liu Xiaobo. Syftet är ”att främja världsfred från ett österländskt perspektiv”.

Första vinnare blev Taiwans tidigare vicepresident, Lien Chan. Chan fick priset ”för att ha bidragit till att överbrygga gapet mellan Taiwan och Kina”.

Mottagare åt Chan blev dock en sexårig flicka, eftersom han själv inte kunde närvara. Enligt värdarna hade han ”skäl som alla kände till” – utom Lien Chan själv!


"We know who Confucius is, but don't know anything about this prize," Ting Yuan-chao, director of Lien's office in Taipei, told CNN earlier.

Wall Street Journals journalist Josh Chin skriver på tidningens blogg att det inte är första gången som icke-demokratiska länder har inrättat ett protestpris mot Nobels fredspris:

In 1937, Adolf Hitler established the German National Prize for Art and Science as an alternative to the Nobel, which a year earlier had been awarded to German journalist Carl von Ossietzky. Thirteen years later, the Soviet Union announced the International Stalin Prize for Strengthening Peace Among Peoples, renamed the Lenin Peace Prize in 1989 and discontinued after the collapse of the USSR in 1991.

Sverige har för övrigt ett eget Leninpris - instiftat av Jan Myrdal-sällskapet år 2008. Undertecknad har funderat på att göra som Peter Englund och tilldela dem Pol Pot-priset för historielöshet och naivitet.

I dag är det Människorättsdagen. Den 10 december 1948 lade FN:s generalförsamling fram den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Varje generation verkar ha sina symboler för kampen mot orättvisor och för mänskliga rättigheter – Martin Luther Kings tal vid Lincoln Memorial, Nelson Mandelas frigivelse från Robben Island, Johannes Paulus II:s utomhusgudstjänster i Polen under Sovjetregimen, Berlinmurens fall, den okände mannen framför stridsvagnarna vid protesterna på Himmelska fridens torg, etc.

Frågan är om nästa symbol blir det som var mest talande i år – en tom stol.

(P.S. Jag ser att Världen idags ledarskribent Maria Andersson resonerar på samma sätt)

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

onsdag 8 december 2010

Mario Vargas Llosa och den evangelikala väckelsen i Latinamerika

Litteraturpristagaren Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning var en hyllning till litteraturen och läsningen. Bland annat delade han med sig av sin egen livserfarenhet och vad litteraturen har betytt för honom. Han passade också på att beskriva det förtryck av det fria ordet som han och så många andra har fått uppleva. Det är tack vare litteraturen som förtryckta människor har kunnat både drömma och tänka sig bort till ett drägligare liv.

Utan dikten skulle vi vara mindre medvetna om frihetens betydelse för att göra livet uthärdligt och om det inferno som det blir när friheten kränks av en tyrann, en ideologi eller en religion.

Inte undra på att tyranner av olika ideologiska slag så ofta har velat kväva böckernas betydelse. Alltifrån Hitlers påbud om att bränna alla böcker som stred mot den nazistiska ideologin till de kommunistiska bokbålen som ägde rum under Pol Pot och Röda Khmererna i Kambodja. Den judiske författaren Heinrich Heine, som själv fick sina skrifter brännas på bål, sa en gång att "Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor."

I sammanhanget med att bränna eller förbjuda böcker, förväntar sig väl de flesta att man nämner den kontroversiella Floridapastorn Terry Jones, planer på att bränna Koranen (dålig idé och bra att den aldrig blev av). Men är det inte märkligt att ingen nämner i sammanhanget den ofantliga mängd biblar som förbjuds i den muslimska världen? Eller för den delen tystnaden kring dödandet av de som äger biblarna?

Nåväl, tillbaks till Mario Vargas Llosa. I sitt tal berörde han också den fria världens tystnad inför diktaturregimer:

Det är synd att demokratiska regeringar inte föregår med gott exempel och solidariserar sig med alla dem som i likhet med Kubas Damer i vitt, motståndet i Venezuela, Aung San Suu Kyi och Liu Xiaobo djärvt går emot diktaturen, och ofta visar sig mindre förstående mot dem än mot deras bödlar. Genom att kämpa för sin frihet kämpar de här modiga människorna också för vår.

Det märks att Mario Vargas Llosa är en minst sagt intressant författare. I måndags anordnade tankesmedjan Timbro ett seminarium om hans politiska tänkande. På plats var bland annat litteraturpristagarens son, Alvaro Vargas Llosa, som själv är politisk tänkare. I frågestunden kom frågan upp om den evangelikala rörelsens betydelse för Latinamerika. Vargas Llosas svar var mycket intressant:

Hur den evangelikala kyrkan har genomsyrat Latinamerika är fascinerande. Det är något fantastiskt på många sätt. Budskapet har varit ett av självförtroende, vilket har varit oerhört viktigt i en region där arvet har varit man har varit beroende. också entreprenörskap, eftersom entreprenörskap och affärsvärlden har setts som ett elitistiskt koncept. Det har varit ett stort avstånd mellan gräsrötterna och affärsvärlden De evangelikala kyrkornas budskap är det motsatta. Tanken där är att affärer och entreprenörskap är något som går nerifrån och upp. Det har varit till mycket hjälp.

Här är länken till videon från seminariet. Frågan om den evangelikala rörelsen kommer efter 1 timme och 57 minuter.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 7 december 2010

En fredspristagare värdig att lyssna på

Kina och 18 andra länder har avböjt att delta vid utdelningen av Nobels fredspris i Oslo till årets pristagare Li Xiaobo (som fortfarande sitter inspärrad), rapporterar Ekot. Det räcker med att snabbt titta igenom listan på vilka länder det rör sig om för att kunna konstatera att det handlar om stater som inte håller mänskliga rättigheter särskilt högt i kurs. Eller vad sägs om Ryssland, Afghanistan, Pakistan, Iran, Saudiarabien, Venezuela och Kuba.

Nu rapporterar AFP att FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, också har tackat nej till inbjudan. Anledningen är att Nobelceremonin ”krockar” med en annan liten ceremoni i Genève som äger rum samtidigt. Tydligen går den lilla ceremonin i Schweiz, som med största säkerhet hamnar i medieskuggan, före chansen att tydligt markera mot diktaturer och för mänskliga rättigheter. Som Hillel Neuer, chef för människorättsorganisationen UN Watch säger i ett pressmeddelande:

“This is a minor event expected to yield minimal press coverage and world visibility, and she can be easily replaced Deputy High Commissioner Kyung-wha Kang. By contrast, Ms. Pillay’s presence in Oslo would be noticed worldwide and send a powerful signal of accountability to the violators of human rights in China. I fear her planned absence may be sending a contrary signal of impunity.”

För knappt en vecka sedan var Navi Pillay i Sverige och tog emot Stockholm Human Rights Award, ”ett pris som hon tilldelas för sitt livslånga arbete för att främja mänskliga rättigheter och rättsstatens principer ”, enligt DN:s ledarskribent Annika Ström Melin som också fick möjligheten att intervjua henne.

Melins budskap var att FN-kommissionären är en pristagare värdig att lyssna på då hon bland annat ”kritiserar Kinas förtryck av oppositionella” och hävdar att ”Europa måste slå vakt om, värna och vara stolt över de demokratiska principer och institutioner som skiljer vår del av världen från tyrannernas riken”.

Frågan är om fru Pillay vågar lyssna på en pristagare som verkligen är värdig att lyssna på i kampen mot tyranner och diktatorer?

Det ska bli intressant att se om hon ändrar sig till på fredag.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 6 december 2010

Provocerande om familjen

Efter Hanne Kjöllers mycket intressanta artikel om Diskrimineringsombudsmannen, DO, (alltifrån att myndigheten delar ut ”vinterpresenter” istället för julklappar – förmodligen av rädsla för lättkränkta humanister – till överkänsligheten i enskilda fall samt det omotiverade pengaslösandet) bjöd lördagsläsningen av Dagens Nyheter tyvärr på ett intellektuellt bottennapp.

Lena Andersson, humanist och skribent på DN:s ledarsida, upprördes i lördags (4/12) över den kristna organisationen Levande familjers reklambilaga i SvD, där grundaren förklarade att ”det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor”. För Andersson tycks det inte finnas något mer provocerande än att lyfta fram betydelsen av mamma, pappa, barn och ställer motfrågan:


Har de sett en Lars Norén-pjäs?

Bloggaren Johan Ingerö visar hur barnsligt ett sån’t argument är genom att använda samma resonemang i en annan kontext:


Låt oss för säkerhets skull ta det resonemanget ett varv till. Det finns ju trots allt folk som säger att man inte kan flyga i ljusets hastighet. Har de aldrig sett Star Wars?

För att dessutom blanda in monarkin i leken (mig ovetandes är kungafamiljen uppenbarligen den främsta symbolen för kärnfamiljen i Sverige), ser Andersson ett mönster som skulle få Dan Brown att bli imponerad. Monarkin ”normerar […] oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande”, skriver hon. Då borde republiker per definition vara överbefolkade av infertila, frånskilda homosexuella ateister… Jättesmart, Lena.

Att två personer, som älskar varandra, väljer att ingå äktenskap, jämför Andersson med ett livslångt fängelse.

De enda personer som borde kunna ge trovärdiga löften om livslång gemenskap under samma tak är livstidsdömda interner. Andra kan hoppas att känslor ska bestå och önskan om samhörighet vara ömsesidig, men lova kan ingen.

Nu tycker jag nästan synd om Lena Andersson. Att lova en annan en annan människa livslång kärlek är inget som grundar sig på känslor. Det är ett viljebeslut, och just därför kan det löftet vara trovärdigt.

I vår alltmer individualistiska tid där sanningen utgår från credot att ”Om det känns rätt, gör det!”, har kärlekens betydelse förvridits. Dagens tal om fri kärlek är en motsägelse. Kärlek innebär att binda sig frivilligt till någon annan – och det är inget fängelse.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 18 november 2010

Blanda inte bort korten om vad samvetsfrihet innebär

Undertecknad deltog i förra veckan i ett panelsamtal i Jönköping mellan Svenska Evangeliska Alliansen och Humanisterna på temat människovärde och dödshjälp. Dessvärre kom samtalet att få en hårdare ton än vi planerat, främst genom läkaren Gunnar Hagberg, vilken tydligt proklamerade den aktiva dödsjälpens fördelar. Det som publiken reagerade mest på efteråt var dock hans envetna vägran att lyssna till de tydliga farhågor som handikapporganisationer och internationella erfarenheter pekar på inför ett eventuellt införande av aktivt dödande i sjukvården.

Frågan om samvetsfrihet i vården kom också att beröras, och där ser jag ett behov av att förtydliga vad saken egentligen handlar om. Och kanske än viktigare: vad den inte handlar om.

Humanisternas ordförande Christer Sturmark vände sig med kraft emot Europarådets beslut om samvetsfrihet med motiveringen att den då skulle kunna gälla en mängd hypotetiska områden: vegetariska kockar som inte vill laga viss skolmat, politiskt intresserade brevbärare som inte vill dela ut viss post och så vidare.

Detta är förstås nonsensexempel, och jag såg mig nödgad att göra en korrigering, som det verkar som att vi behöver understryka om och omigen. Samvetsfrihet förekommer i en eller annan form i de flesta europeiska länder, och det handlar då om två områden: Värnplikt och aborter. Två helt skilda områden, men med samma motiv: Den som inte vill delta i sådan verksamhet gör det med motiveringen att man inte vill döda andra människor.

Låt oss i debatten hålla oss till det som frågan faktiskt gäller: värnplikt (klart mindre omstritt i Sverige) och aborter. På andra områden i samhället tillämpas och förs ingen diskussion om samvetsfrihet. I sjuvården handlar det om möjligheten att slippa medverka i dödande av ofödda människor. Den rättigheten bör fortsättningsvis gälla fullt ut även i Sverige.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

onsdag 17 november 2010

SEA anordnar manifestation för Iraks kristna i samband med riksdagsdebatt

Den planerade flygningen idag, onsdagen den 17/11, med utvisade irakier ställdes in, men bara tills vidare. Flera medier rapporterar om detta (här, här, här, här och här)

Trots att kristna och andra religiösa minoriteter förföljs och dödas i Irak av fundamentalister, fortsätter Migrationsverket att spela rysk roulette med människoliv genom att tvångsutvisa dem till Irak. Detta kan inte accepteras. Det är hög tid för oss i Sverige att sätta ner foten.

Under helgen genomfördes flera demonstrationer runt om i landet. I Stockholm samlades tusentals för att visa sitt stöd till de kristna irakierna.

Svenska Evangeliska Alliansen uppmanar nu alla kristna till en bred uppslutning kring våra irakiska syskon. Nästa vecka, tisdag den 23 november, när frågan ska debatteras i riksdagen anordnar SEA därför en manifestation utanför riksdagen.

På morgonen, den 23 november, kommer vi att ha flygbladsutdelning samtidigt som riksdagsledamöterna anländer till riksdagen.

Senare klockan 14:20, parallellt med interpellationsdebatten om de kristna irakierna med migrationsminister Tobias Billström, drar manifestationen igång på Mynttorget.

Planerade talare är bland andra Stefan Gustavsson, SEA, Elisabeth Sandlund, Dagen, Ulf Ekman, Livets ord, fader Adris Hanna, Katolska kyrkan, Felicia Svaeren, Världen idag, Sten-Gunnar Hedin, Pingst, Robert Halef (KD) och Bodil Ceballos (MP).

Samma dag kommer även den namninsamling som tidningen Dagen har startat att lämnas in. Dagen efter riksdagsdebatten, den 24 november, är också sista dagen att ansöka om inhibition hos Europadomstolen för utvisningshotade irakier.

Efter de blodiga attackerna mot kristna, både i deras kyrkor och hem har Europadomstolen uppmanat samtliga EU-länder att stoppa avvisningarna av kristna till Irak. Trots det vägrar Sverige att foga sig och gömmer sig bakom en formulering om individuell prövning när en hel folkgrupp förföljs.

Statsministern sa i sin frågestund förra veckan att Migrationsverket inte har de ”rättsliga förutsättningarna” att följa Europadomstolens uppmaning. Rimligtvis borde detta kunna åtgärdas av ansvarig minister. Annars rimmar det illa med när Reinfeldt i år för andra året i rad lyfte fram religionsfriheten som ett prioriterat område i regeringsförklaringen.

Rätten att bekänna sig till en religion eller byta till en annan är en grundläggande mänsklig rättighet. När den rättigheten inte kan upprätthållas eller försvaras av de enskilda staterna måste andra stater ta ett solidariskt ansvar.

Det är dags att påminna regeringen om detta ansvar.

PS. SEA har satt ihop ett brev- och insändarpaket för de som vill skriva till migrationsministern, Migrationsverkets generaldirektör och till media här. Det finns dessutom fortfarande möjlighet att skriva på uppropet för att låta de kristna irakierna stanna i Sverige. Klicka på länken nedan och fyll i ditt namn.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

torsdag 11 november 2010

När förtal av religioner förbjuds

Tidningen Dagens ledare handlar i dag om den resolution mot förtal av religioner som FN:s generalförsamling ska besluta om i december, Religioner kan inte kränkas:

Tanken att ge lagligt skydd åt en religion är absurd. Det gör lagstiftaren till domare över religiösa frågor, och det försvårar eller omöjliggör för en individ att byta religion eller att kritisera eller lämna den han tillhör. Det inkräktar därmed på samvetsfriheten och skapar den sortens rädsla och våld man säger sig vilja motverka. Det faktum att en sådan lagstiftning riskerar att göra gränsen mellan religion och ras otydlig verkar i samma riktning. Rastillhörigheten är oåterkallelig. Religion däremot handlar om övertygelse, och den kan förändras.

Precis som Håkan Arenius skriver är detta inget nytt. Organisationen Islamiska Konferensen (OIC) introducerade resolutionen för FN:s kommission för Mänskliga rättigheter redan år 1999. Syftet var att kriminalisera ord eller handlingar som bedömdes vara emot islam. Under till exempel Durban II förra året gjordes också flera ansatser från muslimska länder att likställa kritik mot islam med rasism. Senast en liknande resolutionen presenterades var i mars när Pakistan presenterade en resolution med namnet Bekämpa förtal av religioner. FN:s människorättsråd röstade då igenom den med 20 röster mot 17. USA:s representant påpekade då att det sannolikt blir så att stater kommer att missbruka människors rättigheter i MR-rådets namn.

Kritik av en religion kan inte vara rasistisk. Människor har rättigheter - inte religioner. Som kristen tror man att Jesus är Guds son. Skulle resolutionen om förtal av religioner bli bindande och dessutom inlemmad i lag, skulle detta försanthållande vara olagligt, då det ses som en djup kränkning av islam.

Resolutionen hjälper inte heller de muslimer som känner sig sårade när deras religion prövas och kritiseras. Vad finns det för möjlighet till självkritik när ens livsåskådning blir oantastlig?

Organisationen Open Doors har dragit igång en namninsamling mot resolutionen då den främjar intolerans och kränker religions- och yttrandefrihet för religiösa minoriteter - särskilt kristna - i muslimska länder. När rätten att byta, argumentera för eller emot, och avsäga sig en religion förbjuds, förlorar människan också sitt värde som en ansvarstagande person med rätten att göra fria val. Skriv på den.

Den principiella konsekvensen av resolutionen innebär alltså att kristna bryter mot lagen när de vill samlas för att fira gudstjänst, sprida biblar, eller prata om Jesus som Guds son. Vad blir då praktiska konsekvensen?

Al-Qaidas fortsatta våldsvåg mot kristna i Irak blir helt legitim. Nu senast fyra dödade och nära 30 skadade i ett sprängattentat mot ett bostadsområde i Bagdad där flera kristna bor.

Misshandeln av den kristna familjen i Bangladesh som skulle döpas i förra månaden var helt okej.

40-årige Prem Singh Gurang i Bhutan , som visade en film om Jesus, fängslas på helt korrekta grunder.

Kristna fembarnsmamman Asia Bibi, 45, döms till döden Pakistan för ”hädelse”...

Inget konstigt med det...

… Om resolutionen mot förtal av religioner blir bindande, alltså.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 9 november 2010

Trycket på irakiska kristna ökar

Trycket på de irakiska kristna ökar. Efter att al-Qaida pekat ut alla kristna som fritt villebråd sedan mer än 50 människor dog i en attack mot en kyrka förra veckan, uppmanar nu kristna ledare i Irak troende att lämna landet. Rapporter kommer även om fler kristna som fallit offer en vecka efter attentatet.

Samtidigt har tidningen Dagen tagit initiativ till ett upprop för att stoppa utvisningarna av kristna irakier från Sverige. Självklart stöder vi från SEA kraven på att de ska få stanna och uppmanar alla att skriva under uppropet.

Igår träffade jag riksdagsledamoten Robert Halef (KD) som förbereder en interpellation med migrationsminister Tobias Billström (M), för att se hur vi från SEA kan backa upp honom. Han berättade även att han har mött flera oroliga irakiska kristna som känner en oerhörd hopplöshet. I samband med en minnesgudstjänst i Södertälje i helgen var det flera som kom fram till honom och vädjade om hjälp då de är rädda för att tvingas återvända.

I intervjuer i tidningarna Dagen och Världen idag berättar överlevande från det blodiga gisslandramat.

Överlevande: Vi är snart utplånade:

- Jag kan inte beskriva detta som något annat än ett planerat massmord på oss kristna. Terroristerna sköt främst de unga. De gick runt och dödade som de ville, säger Gabriel, som besökte gudstjänsten tillsammans med sin fru och sin dotter och ett barnbarn. Frun och dottern dog i attentatet, medans barnbarnet ligger på sjukhus svårt medtagen.

”De sköt dem som var närmast”:

– De började i de bakersta bänkarna och sköt dem som var närmast. Panik utbröt och människor började skrika och gråta. Fader Wassim bad terroristerna att sluta, deras svar var ett skott i halsen.

Även New York Times intervjuar överlevare. I ett reportage från Vår frus befrielsekyrka, en vecka efter massakern, beskrivs det hur sörjande har samlats till en minnesgudstjänst bland alla kulhål och blodfläckar, samtidigt som man sträcker ut en förlåtande hand till angriparna. Självklart har andra fortfarande svårt att förlåta. Men 26-åriga, Nagam Riyadh, med ett knä inlindat i ett bandage efter attacken är tydlig, In Grief and Defiance, Baghdad’s Christians Return to Scene of Attack:

“We forgive them,” she said. “We’re not afraid. They gave us blood and we give them forgiveness.”

Enligt den tyska organisationen Society for Threatened People har mer än tre fjärdedelar av Bagdads 400 000 kristna flytt landet sedan den USA-ledda invasionen 2003. Nyhetsbyrån Compass Direct uppskattar att 50 procent av landets kristna har flytt Irak sedan samma år. Idag tror man att bara 600 000 kristna finns kvar.

Märkligt att så få medier, förutom de kristna, har upptäckt detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 8 november 2010

Det förlorade "paradiset"

I senaste numret av magasinet Neo skriver Paulina Neuding en mycket intressant artikel om FN:s råd för mänskliga rättigheter, som fler borde läsa. I artikeln Diktaturernas paradis (ej online) följer hon en debatt mellan medlemstaterna i FN, och beskriver den som ”surrealistisk”:

Irans representant orerar en stund om brott mot mänskliga rätigheter i väst: polisbrutalitet i Tyskland. Islamofobi i USA. Brott mot kvinnors rättigheter i Sverige. Marocko förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och vill istället rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Algeriet.
Sudans representant möts med spridda fniss på pressläktaren när han skriker i den sprakande mikrofonen att hans land har noll politiska fångar. ”Inga!”
Nordkoreas representant gör klart att det är USA, inte Nordkorea, som begår brott mot mänskliga rättigheter. EU också för den delen. Och Japan.
Vitryssland förnekar att landet skulle kränka människors organisationsfrihet, vilket har hävdats av bland annat Sverige.
Burma tar vid, och gör klart att anklagelserna mot landet om krigsbrott är grundlösa. Turen går till Algeriet, som förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och som istället vill rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Marocko.
Slutligen tar Kuba vid för att värja sig mot Sveriges uttalanden om att Kuba skulle begå brott mot mänskliga rättigheter: En sådan anklagelse är inget annat än hyckleri när den kommer från ett land som Sverige, säger Kubas representant, och hävdar anklagat Wikileaksgrundaren Julian Assange för våldtäkt utan grund.

Tyvärr är detta beteende mer regel än undantag när det kommer till FN:s råd för mänskliga rättigheter. När jag bevakade FN:s konferens om rasism förra året – mer (ö)känt som Durban II – för tidningen Världen idag (här, här, här och här) var det exakt likadant.

Den iranske diktatorn Mahmoud Ahmadinejad fick hålla ett rekordlångt inledningstal (utan avbrott), där han bland annat likställde sionism med rasism. Samtidigt som det demonstrerades utanför FN-byggnaden mot folkmordet i Darfur, angrep Sudans representant Internationella brottsdomstolen för beslutet att åtala landets president för brott mot mänskligheten. Åtalet berodde på rasism, påstod han. Vitryssland påstod att de inte hade några konflikter i sitt land. Saudi Arabien påstod att ”Sharia betonar jämlikhet oavsett kön eller ras”. Nordkorea anklagade Japan för kolonialism. Turkiet fortsatte förneka folkmordet 1915. Pakistan och Syrien tyckte att ”skändandet” av religioner – i synnerhet Islam – var det främsta problemet. Bristen på mänskliga rättigheter i sina egna länder var man blind för.

Här kan man bland annat se ett youtube-klipp från Durban II när Iran försökte avbryta vittnesmålet från en människorättsorganisation.

Krister Thelin, ledamot av FN:s MR-kommitté (ej att förväxla med MR-rådet), skriver en passande debattartikel i dagens Svenska Dagbladet, Dubbelmoral och cynism i FN:

Endast genom tydliga kriterier och uppföljning främjas skyddet för de mänskliga rättigheterna på global nivå. Den nuvarande dubbelmoral, cynism och politisering som MR-området inbjuder till inom FN:s ram, och där MR-rådet är den tydligaste exponenten, leder till en allmän försvagning, något som förstås många stater med svaga betyg välkomnar. Sverige och de goda krafterna inom EU bör i större utsträckning sätta strålkastarljuset på de många mörka områden på vår jord där kränkningar sker.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 4 november 2010

Sanktioner mot Burma, men inte Iran?

Med anledning av dagens (torsdag 4/11) besök av iranska toppolitiker i riksdagen uttrycker Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson och vice ordförande i Utrikesutskottet, Urban Ahlin, höjden av inkonsekvens.

P1-Morgons fråga om det finns någon gräns för vilka länder och politiker man ska bojkotta respektive föra samtal med, svarar Ahlin:


- Jag skulle ha väldigt svårt att ha samtal med till exempel militärregimen i Burma. Där tycker jag att man ska ha starka sanktioner, precis på samma sätt som vi hade mot apartheid i Sydafrika.
Den iranska regimen fängslar journalister, hänger och stenar kvinnor, torterar och avrättar regimkritiker, förföljer religiösa minoriteter, uppmanar till folkmord, etc.

På vilket sätt är detta mer okej än militärjuntan i Burmas och apartheidregimen i Sydafrikas övergrepp?

Då besöket främst rör utbildningsfrågor kan man ju också fråga sig hur framgångsrikt besöket blir nu när ”västerländska ämnen” som juridik, kvinnostudier, filosofi, psykologi och statsvetenskap riskerar förbjudas på iranska universitet eftersom de ”motsäger de gudomliga islamska lärorna”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 3 november 2010

Läs regeringsförklaringen, Billström!

Efter det blodiga gisslandramat när 52 kristna dödades i Bagdad fortsätter minoriteten att utsättas för hot. Al-Qaidas irakiska gren pekar nu ut kristna som ”legitima mål” var de än befinner sig, Fate of Iraqi Christians will worsen, experts fear:

“The group, which calls itself the Islamic State of Iraq (ISI), ridiculed the pope as "the hallucinating tyrant of the Vatican" and warned that Christians would be "extirpated and dispersed" from Iraq.
Katolska exporter på Irak varnar nu även för att situationen för den kristna minoriteten kommer att bli ännu värre.

"As the terrorists themselves say, their purpose is to eliminate the Christian presence from those lands either by physically destroying Christians or by terrorizing them into renouncing the faith or fleeing," said Father David Jaeger, a Franciscan expert on the Holy Land and the Middle East.
Den svenska okunskapen om människors religiösa identitet är skrämmande påtaglig. Bland annat när det gäller Migrationsverkets hantering av kristna flyktingar. Migrationsinstansernas kompetens och kunnande i att avgöra trovärdighetshalten vid något så personligt och existentiellt som till exempel ett religionsbyte behöver förbättras avsevärt. Expressens Johannes Forsberg pekar på hur den kristna tillhörigheten gör minoriteten till måltavla, Sluta avvisa kristna irakier:

Migrationsverket har därför uppmanat avvisade irakier att inte göra så mycket kristet väsen av sig. Det hjälper inte nödvändigtvis. I staden Mosul har ett antal personer fått en kula i pannan sedan de tvingats visa sina ID-kort. Även om de hade ansträngt sig för att framstå som muslimer kunde deras hemlighet avläsas i familjenamnet. Men alldeles oavsett så är en religiös och kulturell tillhörighet inte ett klädesplagg man kan gömma i garderoben. Migrationsverkets råd och Sveriges hantering av kristna irakier bygger på en djup okunskap om vad religion innebär för många människor. Det är inte ett fritidsintresse i klass med innebandy, utan ett fundament i ens egen person. Sverige har krävt av kristna irakier att de ska förneka sig själva.
Det kanske är dags för migrationsministern Tobias Billström och handläggarna på Migrationsverket att läsa regeringsförklaringen där statsministern är tydlig med behovet att värna religionsfriheten:

I arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati behöver inte minst arbetet med att agera för yttrande- och religionsfriheten stärkas ytterligare.

Hoppas det inte bara blir prat utan också verkstad.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 21 oktober 2010

Ökat tryck att genomföra samvetsfrihetsbeslut

De tre läkarna Christina Doctare, Bengt Malmgren och Tomas Seidal, Fellows vid Claphaminstitutet (vars direktor Tuve Skånberg debatterade samma fråga i radions Studio 1 igår) skriver idag på SvD Brännpunkt om Europarådets beslut om samvetsfrihet.

De citerar den svenske M-gruppledaren för Europarådet, vars strategi verkar vara att helt enkelt strunta i beslutet. En sådan inställning är inte acceptabel, speciellt inte som den gäller personalens omsorg om allra mest skyddsvärda inom sjukvårdens ansvarsområde: själva människolivet.

De tre läkarna skriver: "Vi har sett mycket konkreta exempel på hur anställda, av samvetsskäl och i strid med ledningens önskan, påtalat missförhållanden i vården (Lex Sarah, till exempel). Att hindra, eller än värre söka köra ut, engagerade medarbetare vore knappast att göra vården bättre."

Trycket på svenska politiker att genomföra Europarådets beslut om samvetsfrihet i vården ökar. Nu är tid för handling.

onsdag 20 oktober 2010

En mångkultur att bejaka

Häromdagen påstod Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, att det multikulturella projektet har misslyckats. Det är helt enkelt inte sant, menade hon, att människor från olika kulturer lever glatt bredvid varandra. Hennes utspel har väckt stor uppståndelse utomlands och debatten är i full gång. Men i Sverige är det relativt tyst. Som i så många andra frågor finns här endast två alternativ: antingen ställer man sig positiv till idén om det mångkulturella samhället eller så stämplas man som invandrarfientlig. Och nu efter Sverigedemokraternas framgångar har det blivit än viktigare att välja rätt sida. Är vi för eller emot invandraren?

Här är det viktigt att säga, som också Stefan Gustavsson gjorde häromveckan, att Bibeln bejakar mångkulturella gemenskaper. Kyrkan har från första början varit en sådan. Vi kan se hur de första församlingarna befolkades och leddes av människor från en mängd olika länder och kulturer. Det är också en kristen plikt att välkomna främlingen och ta hand om de utsatta. Samtidigt behöver detta inte innebära att vi måste bejaka det multikulturella projektet. För det innebär ju så mycket mer än att ”visa invandraren kärlek” (5 Mos 10:19), ja kanske egentligen något helt annat. Centralt för idén om det multikulturella samhället finns nämligen uppfattningen, för att citera Wikipedias definition, att ingen kultur ska främjas eller betraktas som central. Och det är detta som ligger bakom protesterna mot skolavslutningar i kyrkan, protester som inte härstammar från invandrarna själva. Det får heller inte bli för mycket av nationaldagsfirande eller svenska flaggor. Och det får absolut inte förekomma någon kritik av den muslimska kulturen eller religionen.

Inom kyrkan skapas det en enhet i Kristus. Paulus skriver: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Här kommer människor från olika länder och sammanhang samman och blir ”ett i Kristus”. Så är det i den kristna gemenskapen. Men hur är det i världen? I kyrkan skapas en gemensam värdekultur. Så finns det, åtminstone historiskt måste tyvärr tilläggas, en gemensam övertygelse om människans höga värde, om hennes ansvar och frihet och även om hennes fallna natur. Vilken liknande enhet finns i det mångkulturella samhället som förhindrar dess sönderfall? Även om det finns rester av en kulturell enhet inom alla västländer saknas det på ett ideologiskt plan en sådan enhet. För inom multikulturalismen finns det egentligen bara ett värde: tolerans. Och här har tolerans inget att göra med att älska varandra trots skillnader utan att acceptera alla skillnader som betydelselösa för mänsklig samvaro. Och detta är inte mycket att bygga civilisation på.

Ingen kultur är förstås felfri. Och vi västlänningar har blivit väldigt medvetna om vår civilisations historiska snedsteg. Så blir vi ofta påminda om korstågen, imperialismen, kolonisationen och inte minst intoleransen mot oliksinnade under medeltiden. Även om det finns sanningar i allt detta, innebär det ju ändå inte att det skulle saknas viktiga moraliska skillnader mellan olika kulturer eller att vi inte kan jämföra kulturer med varandra och värdera dem olika. Så är jag exempelvis övertygad om att den kristna värdekulturen som jag nämnde ovan, med allt vad den innebär av mänskliga rättigheter, har fått sitt starkaste fotfäste i den västerländska civilisationen. Och att detta är något som vi västerlänningar borde vara stolta över och ta vara på i mötet med andra kulturer.

På amerikanska mynt står det ”E pluribus unum” vilket betyder ”i många ett”. USA är det land som historiskt sett välkomnat invandrare mest. Ändå har inte USA varit värdemässigt mångkulturellt. Nej, invandrarna till Amerika blev amerikaner med tillhörande credo. Alla lärde sig engelska. Många anpassade sina namn för att bättre passa in. Och alla insåg att det enda som stod i vägen för den egna lyckan och framgången var en själv. Denna process brukar, föraktfullt av multikulti-anhängarna, betecknas som assimilering. Den innebär inte att kulturella skillnader raderas. Men den innebär att invandrare accepterar som sina egna de grundläggande värden och det språk som existerar i det land de vill bosätta sig i. Det är denna slags mångkultur som vi kristna borde bejaka.

Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare

tisdag 19 oktober 2010

Medlemskap innebär faktiskt vissa krav

Det var visst Groucho Marx som en gång sa att han aldrig skulle kunna tänka mig att bli medlem i en klubb som tillåter så’na som honom som medlemmar. Men om man vänder på steken då…

Kan vem som helst kräva medlemskap i en klubb om man inte vill följa reglerna för medlemskap? Räknas det till exempel som diskriminering eller kränkning om en lokal nykterhetsförening nekar en person medlemskap om han eller hon inte vill förändra sina dryckesvanor? Måste nykterhetsföreningen bli mer ”generös” och ”öppen” i sin hållning till den person som vill bli medlem men ändå fortsätta dricka som förut? Eller är det personen som ansöker om medlemskap som behöver anpassa sig?

Pingstförsamlingen Smyrna Göteborg har hamnat i en liknande situation. Församlingen har blivit anmäld till Diskrimineringsombudsmannen (DO) sedan en man som är gift med en annan man nekas medlemskap. Församlingens föreståndare Urban Ringbäck kommenterar händelsen i Dagen:

- Vi är en bekännelsekyrka som driver en verksamhet som är öppen för alla. Människor kan knyta an till oss på många olika sätt. Till just medlemskapet har vi kopplat några kärnvärden för oss: tron på Jesus som Guds son, troendedopet och synen på äktenskapet. Den rätten tror jag ingen kan ta ifrån oss.

- Så det här handlar inte om ett särbehandlande av gifta homosexuella, samma princip gäller alltså för exempelvis barndöpta som vill bli medlemmar, säger Urban Ringbäck.


Resonemanget är konsekvent. Det handlar alltså inte om diskriminering mot vissa människor. Om man vill bli medlem krävs istället att man ställer upp på församlingens kärnvärden. Utifrån samma princip kan inte heller ateister, muslimer eller hinduer bli medlemmar i Smyrna. Samtidigt poängterar Ringbäck att alla är välkomna att delta i Smyrnas gudstjänster – ingen stängs alltså ute. Att vara medlem i en förening eller organisation är helt enkelt ingen mänsklig rättighet. DO bör helt enkelt släppa fallet.

Samtidigt gör Göteborgspostens ledarsida bort sig när de inte förstår att en förening faktiskt kan kräva något av sina medlemmar. Pinsamt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 14 oktober 2010

Det svenska samvetet börjar vakna...?

Så börjar då Sverige vakna till insikt om vad det var som egnetligen hände förra torsdagen i Europarådet - och vilka följder det här kan få. Belutet om samvetsfrihet i vården gäller även oss.
- Kan Sverige strunta i resolutionen? frågar Sydsvenskan. - Nej. Det här är ett riktigt bakslag, säger Carina Hägg (S), som tog initiativet till att en ännu starkare järnring skulle slås runt dem som vågar rådfråga sitt samvete i situationer när vårdpersonal anmodas att ta en ofödd eller gammal medmänniskas liv. Men resultatet visade sig alltså bli rakt motsatt.

- Beslutet speglar den allmänna viljan i Europa, säger Tina Acketoft (FP), och lägger till något mycket intressant: - Det är inte abortkritikerna som är aparta - det är vi.

Det som skedde i Europarådet kan visa sig ha varit ett av de viktigare politiska besluten på mycket länge i kampen för livet. Samvetsfrihet ska nu finnas i hela Europa - även Sverige!

Per Ewert, lärare, författare och frilansskribent

onsdag 13 oktober 2010

Kampen för diktatur

Det finns en kamp för diktatur i Europa. Just det - för diktatur. Nu talar vi inte om islamister eller vänster- och högerextremister. Nej, socialdemokraten och riksdagsledamoten Carina Hägg går i täten genom sitt förslag att åsiktsregistrera de som vill använda sig av den grundläggande mänskliga rättigheten samvetsfrihet. Hon har fört denna fråga till Europarådet och där fanns tyvärr alltför många anhängare. Lyckligtvis förlorade Hägg och kompani, men marginalen var oroväckande liten: 56 mot, 51 för.

Detta sker samtidigt som den norska Nobelkommittén för en gångs skull inte gör sig till åtlöje. Förra årets magplask med Obama kan nu läggas åt sidan. I år går Nobels fredspris till den kinesiske frihetskämpen Liu Xiaboo. Hans åsikter har registrerats av den kinesiska regimen och han har straffats för ”fel” åsikter.

Häggs kampanj pågår samtidigt som den ANC-ledda regimen i Sydafrika vill förbjuda ”fel” åsikter i media, det vill säga de som avslöjar korruption och kritiserar regeringen. DDR och Nazi-Tyskland hade båda registrering av människor med fel åsikter. Det ledde till utestängning från jobb och högre utbildning, till fängelse och till död.

Skäms inte Hägg och kompani? Varför tiger svensk media om denna kamp som påminner om Hitler-Tyskland och det kommunistiska DDR? Varför vill svenska riksdagsledamöter närma sig Kina och ANC i att registrera åsikter och inskränka grundläggande mänskliga rättigheter? Det är skrämmande när salongsfähiga partier och dess företrädare öppet och oförblommerat propagerar för nedmontering av samvetsfriheten. Har Hägg och kompani hört talas om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter? Har man läst Europakonventionen som är införlivad i svensk lag? Vill man även införa yrkesförbud för människor som inte vill döda ofödda barn? Ska de som ifrågasätter abort bannlysas från läkar- och sjuksköterskeutbildning?

I det national-socialistiska Tyskland införde man ”Berufsverbot” (yrkesförbud) för de som hade fel politisk uppfattning, religion och bakgrund. Man får hoppas att Sahlins socialister i Sverige inte vill likna Hitlers nationalsocialister i 1930-talets Tyskland.

Det är lätt att sälla sig till den skrälliga och brölande kören gentemot SD. Men varför verka så få se eller våga kritisera andra partiföreträdare som kämpar för diktatur? Kommer biskop Brunne ta upp detta i en predikan?

Häggs anti-demokratiska kampanj är tyvärr inte ett enskilt fall utan bara ytterligare ett exempel på attacker på yttrande- religions- och samvetsfrihet i Europa.

Det behövs en ordentlig genomlysning och öppen debatt om attackerna på demokratin i Europa.

Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

måndag 11 oktober 2010

Högljutt om Björklunds besked

I dag presenterade utbildningsminister Jan Björklund den nya läroplanen för grundskolan. Bland annat konstaterar han att kristendomen ska fortsatt ha en särställning i religionsundervisningen. SvD rapporterar, ”Kristendomen ska prioriteras i skolan”:
– Det är självklart att elever ska studera alla världsreligionerna, men det är lika självklart att kristendomen i svensk skola fortsatt ska ha en särställning. Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land, och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen, säger Jan Björklund.
Det handlar alltså inte om att regeringen tycker att kristendomen är bättre än andra religioner, utan konstaterar att historiskt sett har den haft mest inflytande på Sverige (lite mer än si så där 1000 år). Därför ska den särställas i religionsundervisningen. Liknande ”diskriminering” görs till exempel gentemot Indiens historia, liksom Saudiarabiens geografi. Ingen har reagerat på det tidigare, så vitt jag vet.

Det handlar inte heller om att ”det ska bli mer kristendom” i skolan, som en del medier påstår. Nuvarande ordning kommer helt enkelt att fortsätta gälla. Bland annat ska eleverna fortsätta ”ha kunskaper om kristendomens påverkan på det svenska samhället, dess grundläggande värderingar, traditioner, konst och litteratur”, som det framgår i nuvarande kursplan.

Men som ett brev på posten börjar ”proffstyckarna” att tävla i vem som kan missförstå Björklund mest. Starka reaktioner men svaga argument, helt enkelt.

Lars Ohly (V) (i SvD) slår knut på sig själv när han först kritiserar Björklund för att inte likställa undervisningen, för att sedan själv använda ett kvantitetsargument (”Ramadan är en jättehögtid i Sverige”) när han definierar vad skolan ska fästa uppmärksamhet på.

Hur stor påverkan har då kristendomen haft på Sverige, kan man ju fråga prästsonen…

Sydöstrans ledare får moralpanik och vill få det till att likna en form av åsiktsförtryck: ”Med Björklund går klockan istället bakåt, som med så mycket annat i skolan signerat alliansregeringen och dess skolministersort. Fortsatt samma kristendom och traditionsutövning i skolan är bara ytterligare ett säkert tecken på hur alliansen vill styra vårt sätt att tänka.”

Så fram tills nu har den kommunala skolan alltså försökt att hjärntvätta eleverna till att tro att kristendomen är bäst? Knappast.

En hel del har även använt sig av främlingfientlighets-/SD-argument:

Mikael Trolin, ordförande för Liberal mångfald i Stockholms län (i Expressen): ”Ytterligare en flirt med främlingsrädsla”

Patrik Lindenfors på Humanistbloggen: ”Björklund går SD till mötes - mer kristendom i skolan”

Piteåtidningens ledare: ”Motivet ska vara att denna religion varit den totalt dominerande i vårt land och påverkat oss genom långa tider. Detta måste klinga vackert i sverigedemokratiska öron. Första segern är vunnen - utan strid.”

Att fästa uppmärksamhet på vad som har format sitt eget lands historia, dess grundläggande värderingar, traditioner, konst och litteratur är alltså främlingsfientligt… Undrar om andra länder tycker likadant om sin kultur och historia?



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Faran av att marginalisera kristen tro

”Religion är inte ett problem som lagstiftare ska försöka lösa, utan religionen är en vital kraft som bidrar i det offentliga samtalet.”

Det sade påven Benedictus i ett tal till brittiska parlamentsledamöter, religiösa och andra framstående ledare den 17 september.


I talet, som hölls i det brittiska parlamentet, gav han en exposé över demokratins utveckling i landet och kristendomens roll som vägvisare och grund. Han framhöll William Wilberforce som utifrån sin kristna tro och övertygelse bekämpade och besegrade slavhandeln.


Påven visade på faran att marginalisera eller förbjuda kristen tro från den offentliga arenan.

”Om de moraliska principer som ska utgöra en grund för demokratiska processer, inte är mer solida än socialt konsensus, så blir skörheten uppenbar”.


De två stora ateistiska politiska ideologierna under 1900-talet skapade de största mänskliga katastroferna med världskrig, gulagarkipelag, folkmord och förtryck av det värsta slag: kommunism och nazism.

Därför är den ateistiska humanismen en potentiell fara för människor och samhällen. Exempelvis, om människovärdet endast är grundat i konsensus och eller majoritetens åsikt, kan man landa i Förintelsen, abort och eutanasi.


Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

fredag 8 oktober 2010

Samvetsfrihet på Carina Häggs (S) villkor?

Europarådet sa nej till inskränkningar i samvetsfriheten inom vården (här och här). Det blir alltså inget register över vårdpersonal som hyser betänkligheter över att medverka till abort. Flera kommentarer har redan gjorts inför och efter beslutet, bland annat här, här, här och här.

Politiken har en definitiv gräns när det gäller människors samvetsfrihet. Att lagstifta mot vissa åsikter eller till och med åsiktsregistrera är inget som politiker ska ägna sig åt. Visioner för samhället kan vara bra, men genomgripande samhällsexperiment för att tvinga människor i en viss riktning slutar sällan lyckligt. Historien har sett för många upplysta despoter som bestämmer villkoren själva. Carina Hägg (S) som drev linjen att begränsa samvetsfriheten borde påminna sig om vad hon skriver som motivering till sin återvalskampanj på sin personliga blogg: ”Hjälp mig att påverka vår gemensamma framtid på dina villkor!”.

I det här fallet verkade det dock handla om samvetsfrihet på Carina Häggs villkor, inte medborgarnas.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 7 oktober 2010

Avtrubbad kyrka eller sekulariserat samhälle?

Gudstjänsten i Storkyrkan vid riksdagens öppnande väcker även intressanta frågor om Svenska kyrkans roll och relation till staten och sekulariseringen i allmänhet. Är det rätt att kyrkan agerar ceremonimästare åt Sveriges riksdag och regering? Självklart, tycker en del. Kyrkan är en kultur- och traditionsbärare, och har gett oss de värden som ligger till grund för vår demokrati. Att helt tacka nej till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande kan kapa de band som går tillbaka till vårt lands rötter. Dessutom skulle antalet beröringspunkter för Kyrkan i allmänhet att agera i samhället minska. Den kristna församlingen skulle bli ännu mer isolerad och inte få lika stor möjlighet att i samma omfattning kunna säga sin mening till landets beslutsfattare. När Kyrkans röst tystnar, får vi därmed ett mer sekulariserat samhälle.
Samtidigt måste man ställa sig frågan vad den statssanktionerade gudstjänsten gör med Kyrkan själv. Har predikandet om evangeliet blivit radikalare? Har Jesus Kristus proklamerats frimodigare som den enda vägen till Gud? Har behovet av omvändelse presenterats tydligare? Eller har det blivit tvärtom?

Tidigare har vi sett riksdagens öppnande bli föremål för en interreligiös gudstjänst. Flera religioner har under Storkyrkans tak presenterats som likvärdiga. I sin iver att vara folkkyrka och relevant för det mångkulturella och mångreligiösa samhället (vilket är ett faktum som vi måste förhålla oss till) har mångreligiositeten blivit normerande. Konsekvensen blir ett avtrubbat allmänmänskligt budskap – utan evangeliets särart.

Så vad gör vi? Inga gudstjänster på uppdrag av staten ger mindre utrymme åt kyrkan och ökad sekularisering. Fortsätter vi med samma ordning får vi ett mer avtrubbat budskap. Frågan tål att tänkas igenom.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 6 oktober 2010

Barnsligt av SD när Brunne blev partipolitisk

Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan har redan kommenterats bland annat här, här och här.

Att som biskop Eva Brunne i gudstjänsten vid riksdagens öppnande fördöma rasism och främlingsfientlighet är helt rätt. Som kristen ledare har man alltid ett tydligt ansvar att stå upp för alla människors lika värde. Om biskopens syfte däremot var att ge sig på ett enskilt politiskt parti när hon talade till samtliga folkvalda är det däremot lite mer problematiskt. Biskopen tog nämligen upp måndagens demonstration mot Sverigedemokraterna (SD) i samma andetag som hon berörde främlingsfientligheten. Därmed blev hennes predikan partipolitisk:


- Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.
Brist på etikett och god sed av SD när de tågade ur Storkyrkan mitt under pågående gudstjänst? Javisst. Barnsligt? Självklart. Att tala om människors lika värde är en naturlig konsekvens av den kristna livssynen. Men man kan samtidigt tycka att det är lite onödigt att bli partipolitisk och ge sig på ett demokratiskt valt parti på det här sättet – vilket Brunne gör när hon refererar till en demonstration mot SD. Det bidrar till att cementera deras offermentalitet och ge dem ett starkare stöd som riksdagens ”underdog” bland sina väljare . Nej, att diskutera, resonera och argumentera är ett bättre, framkomligare sätt att handskas med SD. Agitationer, vare sig de sker i form av ord, otrevligt bemötande eller våld, i syfte att isolera eller skada partiet, kommer bara att få bakslag.

För övrigt kan man fråga sig vilka andra graderingar av människovärdet som biskop Brunne ämnar lyfta fram i sina predikningar? Abort, dödshjälp eller bristen på mänskliga rättigheter i diverse diktaturer lär väcka starka känslor bland många riksdagsgrupper. Några tips: Förra valet sa Lars Ohly (V) att han föredrog diktatorn Fidel Castro före Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Eller varför inte klargöra att Sharia-lagar är oförenligt med demokrati. En av Moderaternas nyvalda riksdagsledamöter Abdirisak Waberi tycker att islamsk rättsväsende nämligen är en bra idé. Predikomaterial finns det med andra ord gott om.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 3 september 2010

Jag är samvetsöm. Får jag det?

När det i min ungdoms fagraste vår var dags för mig att mönstra blev det samtidigt dags att börja fundera över hur jag skulle argumentera för den moraliska position jag då intog i militärfrågan, och jag satt länge och plitade på det brev med argument kring varför jag inte ville bära vapen i militärens tjänst. Nåväl, det visade sig vara väldigt enkelt att framföra min önskan att slippa medverka i utbildning av dödande av andra människor som tänktes vilja invadera vårt land. Vapenfri tjänst blev det alltså, och såvitt jag kommer ihåg var det inga som helst praktiska problem eller diskussioner kring det hela.

Det numera lite ålderstigna ordet för dem som vägrade vapen är "samvetsöm". Ett lite underligt ord egentligen. De flesta unga herrar förväntas alltså vara redo att utan betänkligheter skjuta ner motståndarsoldater om så krävdes för att försvara rikets gränser. Men några tänktes vara lite mer ömhudade invärtes. Kanske förmodades de vara av lite för klent virke när det verkligen gällde, kanske betraktades de helt enkelt som fega. Men nej, till soldater dög de knappast om samvetet hela tiden skulle ropa aj och jo så fort samvetsskon klämde. Så jag fick finna mig i att inordna mig i gruppen "samvetsömma".

Samtidigt - är det inte en ganska fin egenskap att vara samvetsöm? Att inte bara blint lyda order, utan först vilja lyssna på samvetets röst. Att inte ha fått sitt samvete så förhärdat att det inte längre reagerar på ett sunt sätt. Jo, jag tror nog vid närmare eftertanke att vårt samhälle behöver fler samvetsömma personer, inte färre.

Men vid närmare eftertanke slår det mig att ribban ligger på väldigt olika höjd i olika situationer. Och kanske beror den här skillnaden mer i vilka grupper det är som säger ifrån. Många av de som traditionellt vägrat vapen har ofta gjort det utifrån en gudsfientlig vänsterideologi, som menar att människan innerst inne är god och har förmågan att frälsa sig själv. Och samhället samtycker med vänliga nickningar. Andra grupper som vägrar gå i dödandets tjänst gör det utifrån en kristen utgångspunkt, där man vägrar att döda på grundval av att man betraktar varje människa som oändligt värdefull i egenskap av att vara skapad till Guds avbild. Och då sätter sig samhället genast till avsevärt starkare motvärn.

När det gällde att stoppa främmande soldater som ville ta över vårt land med våld var det ingen som ville lägga någon press på mig eller någon annan att ignorera samvetets röst för att uppnå ett vällovligt högre syfte. Men när frågan istället handlar om de personer i sjukvården som av samma ömma samvetes skull vill avstå från att döda ofödda barn som inget ont gjort - då körs dessa konsekvent över och avkrävs av samhället ett hundraprocentigt accepterande av det som sker. Annars åker de ut.

Är det inte något som har gått väldigt snett här?

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

söndag 29 augusti 2010

Aborter för de ofödda barnens skull

Jag har precis läst Ja till Livets tidning Enim om valet. Tidningen har frågat partierna om olika abortrelaterade frågor. Det är sorglig läsning och tidningens rubrik "Vem bryr sig?" sammanfattar väl svaren. Mest slående är ett av svaren från Miljöpartiet. De skriver:
Varje barn har rätt att födas av någon som önskar det.
Det låter ju positivt! Och klart, det skulle kunna tolkas som ett krav på föräldrarna att önska alla barn de sätter till världen. Men självklart menar de något helt annat, nämligen en rättighet för kvinnan att utföra en abort, om hon ej önskar barnet. På så sätt garanteras barnets rätt att födas av någon som önskar det.

Kanske borde jag sätta punkt här för någonstans går rimligen en gräns för när det förnuftiga samtalet inte längre är möjligt. För visst är det något groteskt lögnaktigt över detta sätt att beskriva kvinnans rätt till abort? Nu handlar alltså aborter inte längre enbart om "kvinnans rätt till sin kropp". Nej, i de fall graviditeten är ovälkommen är abort den bästa lösningen... för barnet.

"Jag är ledsen, min lilla krabat. Men jag vill inte bli mamma nu så för din skull kommer jag att ta en tablett som förgiftar dig. Det är det bästa att göra, det förstår du väl? Visst skulle jag kanske kunna ändra mig om jag skulle få se dig. Och visst skulle någon annan kunna ta hand om dig. Men man vet ju aldrig och jag vill inte att du ska bli ledsen. Och sedan har jag några grejor jag vill göra först, innan jag blir mamma. Och din pappa är inte direkt jättesugen på att bli förälder han heller. Så det blir verkligen för det bästa. Farväl, vännen!"

Det är sann moderskärlek, det. I Miljöpartiets värld.

Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare

Be riksdagskandidater skriva under Manifestet!

Den borgerliga alliansen har haft arbetsgrupp som utrett och dragit upp riktlinjer för utrikepolitiken. Deras rapport är 47 sidor lång.

Alliansen skriver: ”Likgiltighet inför människovärdet går alltid ut över enskilda människor. De synsätt som förringar människans värde måste ifrågasättas och bekämpas.”

Detta är ju bra, och de rödgröna skulle nog inte säga emot. Men vad har det inneburit i praktisk politik i när och fjärran? Respekten för människovärdet testas framförallt i livets gränsområden. Varför förs inte en öppen och ärlig debatt om vad en människa är – även i moderlivet? Är inte detta likgiltighet ”som går ut över enskilda människor”?

Att kalla ofödda barn för ”livmoderinnehåll” och tala om "kvinnans rätt till sin egen kropp", är inte det ett synsätt ”som förringar människans värde”, som ”måste ifrågasättas och bekämpas”?

Vidare skriver Alliansen: ”Även när det gäller yttrandefrihet är utvecklingen oroande. Under sju års tid har det skett en stadig begränsning av yttrandefriheten i världen. I auktoritära stater sker angrepp på oberoende nyhetsmedier. Men även i länder med relativt öppna medieklimat finns oroväckande tendenser. Det förekommer även försök att pressa tillbaka normer inom ramen för FN.”

Detta är bra, men det förekommer ingen diskussion om hur så kallade hatbrottslagar och pressens självcensur inför islamistiska hot de facto minskar yttrande- och pressfriheten även i Sverige och EU. 70 procent av världens befolkning lever i länder med begränsad religionsfrihet. Detta är en gigantisk fråga som båda blocken i stort sett ignorerar.

Mer från den borgerliga alliansen: ”Respekten för de olika opinionsfriheterna (tanke-, samvets-, religions-, yttrande-, åsikts-, förenings- och mötesfrihet) utgör en stomme i det demokratifrämjande arbetet.”

Detta borde ju innebära att borgerliga riksdagskandidater kommer att skriva under Manifest för samvetsfrihet. Fråga dem! Fråga även de rödagröna kandidaterna!

Mats Tunehag

Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

Den motvillige abortmotståndaren

Mitt aktiva engagemang för de ofödda började för omkring fyra år sedan. Det kom som en direkt konsekvens av att jag började omfamna människovärdesprincipen. Den absoluta majoriteten västerlänningar ställer sig bakom den principen. Såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som Europadeklarationen, bygger på människovärdesprincipen. Enkelt uttryckt går den ut på att alla som är tillhöriga arten Homo sapiens sapiens har en grundläggande och inneboende rätt till liv. Föga kontroversiellt, enligt de allra flesta människor. Det är på den grund de västerländska civilisationerna vilar.

Biologivetenskapen har samtidigt för länge sedan klarlagt att startpunkten för när en ny människa blir till, är vid befruktningen. Det vill säga, när kvinnans ägg och mannens spermie smälter samman till en enhet. Från och med det ögonblicket påbörjas den process som sedan fortgår genom resten av en människans liv, fram till dess att hon eller han dör på sin ålders höst. Detta är alltså objektiva fakta: en ny unik människa påbörjar sitt liv vid befruktningen.

Så, vad händer om man lägger ihop människovärdesprincipen med det biologivetenskapen har påvisat som objektiva fakta (beträffande när en ny människa blir till)? Det torde bara finnas ett svar på den frågan. Nämligen att det är fel att döda ofödda människor. Eftersom varje abort innebär att man, med uppsåt, dödar en människa. Det ser varje välfungerande människa, med genomsnittlig intelligens och ärligt uppsåt.

Av någon besynnerlig anledning, tycks detta inte vara fallet i Sverige. Här anklagas människorättsaktivister för att vara obehagliga mörkermänniskor och hatiska fanatiker. Det är allvarliga anklagelser. Ofta får försvarare av människovärdet även höra att de använder sig av missledande propaganda, när de presenterar de allmängiltiga och tillgängliga fakta som togs upp ovan. Precis samma information som presenteras för lyckliga blivande föräldrar, för övrigt. Abortliberalerna beskyller människorättsaktivister för att vara fientliga på en rad punkter. Kvinnofientliga. Sexualfientliga. Barnfientliga. Livsfientliga. Ja, så där, i största allmänhet. Okunniga, bakåsträvare och antidemokrater, förekommer som anklagelser också.

Det är alltså vare sig tacksamt, angenämt eller på något annat vis behagligt att stå upp för ofödda människors rätt till liv. Sanningen att säga, skulle undertecknad gladeligen slippa vara abortmotståndare. Det skulle frigöra otroliga mängder tid, energi och arbete. Sådant som skulle kunna användas till roligare och enklare uppgifter.

Så jag försöker få svar. Från abortliberalerna. Fråga vad det är de vet, som jag inte har fått veta. Vilken hemlig kunskap de besitter, som så självklart omkullkastar biologivetenskapens definition av vem som är människa. På vilket vis ofödda kan undantas från människovärdesprinicipen. Hittills har jag inte fått det svaret.

Däremot har jag fått höra en hel del annat. Rena påhitt. Som att den ofödda inte är vid liv. Vissa sträcker sig så långt som att påstå att människolivet inte börjar förrän vid födelsen. Vad de inte tycks kunna förklara i samband med detta, är varför vi i sådana fall måste ta död på detta icke-liv? Det kan ju tyckas vara en självmotsägelse. Men vad vet väl jag?

Ytterligare andra menar att tekniken får avgöra vem som är människa. Det skulle innebära att en oföding som befinner sig i Sverige kan betraktas som människa redan omkring vecka 22. Medan samma oföding skulle få finna sig i att vara icke-människa fram till förlossningen, om den hade oturen att vistas i ett fattigt utvecklingsland. I en avlägsen framtid, skulle det samtidigt kunna innebära att man får automatisk människostatus redan vid befruktningen, om det funnes konstgjorda livmödrar dit man kunde förflyttas och få växa vidare. Fascinerande? Ja, visst. Klargörande? Knappast.

Det vanligaste som brukar tas upp är annars ömkansvärda socialrealistiska skildringar. Ofta parade med vågade spådomar. Om minderåriga flickor. Incestoffer. Traumatiserade våldtäktsoffer. Cancersjuka gravida. Fattiga mammor. Ovilliga pappor. Kondomer som spricker. P-piller som sviker. Bostadsbrist. Arbetslöshet. Barn som aldrig kommer att älskas. Det hemska i att bli bortadopterad. Det, och tusen andra fantasifulla hemska scenarion. Alla följs upp med samma påstående. Att det bästa för barnet är att dödas. För att slippa leva ett sådant fruktansvärt liv. Intressant nog, blir samma människor lika arga som oförstående när de får min motfråga. En enkel sådan. Skulle de ta livet av en nyföding utifrån samma premisser? Det skulle de givetvis inte. Får jag veta. Men vad som utgör den avgörande och relevanta skillnaden mellan ofödingen och nyfödingen. Det får jag aldrig något svar på.

Någonstans på vägen brukar abortliberalernas superargument läggas fram. Det om illegala aborter. Om att kvinnor alltid har försökt döda sina barn. Födda som ofödda. Vare sig det har varit lagligt, eller ej. Att det är nästintill lagbundet att så kommer ske. Att kvinnor som inte har tillgång till lagliga aborter, kommer att utsätta sig för illegala sådana. Vidare, får man veta, innebär en illegal abort alltid att kvinnan utsätter sig för risker som kan lämna henne med men för livet. Kanske till och med beröva henne livet. Allt detta avrundas slutligen med att abortmotståndaren får veta att det är dennes fel när så sker. Att den som är kritisk eller motståndare till aborter, också har dessa kvinnors förstörda hälsa och förlorade liv på sitt samvete.

Låt mig nu förklara hur åtminstone denna abortmotståndare tänker omkring illegala aborter och dess konsekvenser. Den ofödda är alltså en livs levande människa. Likaså dennes mor, som ofödingen är inneboende hos i omkring nio månader. Båda innehar ett lika stort och oantastligt människovärde. Om ofödingen tas ifrån sin naturliga livsmiljö, som är livmodern, under denna tid kommer den tveklöst att dö eller riskera allvarliga hälsoproblem. Om kvinnan låter graviditeten ha sin gång kommer hon, om ingenting anmärkningsvärt inträffar, komma frisk och levande ut på andra sidan barnets födelsedag. Därefter står det henne fritt att adoptera bort barnet, om hon inte vill eller kan ta hand om det själv. Liv står alltså inte mot liv. Liv står mot ovilja och/eller oförmåga att vara förälder. Det är en helt annan historia. Här ser vi också att det, under normala omständigheter, inte är ett etiskt dilemma man ställs inför som oplanerat gravid. Som det annars populärt brukar påstås. Med allvarlig stämma och bekymrad min.

Alltså. Att acceptera aborter för att människor hotar med att genomgå dem, även om de är olagliga. Med sina egna och de oföddas liv och hälsa som insats. Det är direkt jämförbart med att inrätta lagliga avrättningskliniker för födda människor. Där alla och envar tillåts överlåta dödandet av människor, som misshagar dem. Detta till personal som är utbildade för ändamålet. För vadå? Folk har alltid haft ihjäl varandra. Oavsett hur olagligt det har varit. Ofta med risk för både sin egen och offrets liv och hälsa. Så kan vi inte ha det. Det är inhumant. De som motsätter sig detta måste ju vara fientligt inställda till sina plågade medmänniskor som har fått nog av jobbiga svärmor/den misshandlande maken/den besvärliga ADHD-tonåringen/frun som hamnade i rullstol efter en olycka, eller vem det nu månde vara. Önskar man dem inte ett anständigt och lyckligt liv? Otäcka mörkermänniskor, de där motståndarna till avrättningskliniker. Säkert religiösa fundamentalister också.

Och så där fortsätter det. Det finns många fler misslyckade argument för abort. Och en del andra missförstånd som skulle kunna rätas ut. Det får vänta till ett senare inlägg. För även om jag hade orkat fortsätta rada upp exempel, så är den här texten redan alldeles för lång.

För vad det kokar ner till är just detta: om den ofödda är en människa, finns det ingenting som kan undanta denna ifrån rätten till liv. Inte med mindre än att man avvisar människovärdesprinicipen rakt av. Vad man än hittar på för skäl till varför ofödingar inte ska få leva, så kommer det oundvikligen att spilla över på oss som redan har hunnit födas.

Det är detta som gör att jag är människorättsaktivist. Med särskilt fokus på ofödda. Inte för att jag trivs med att bli marginaliserad och illa omtyckt. Utan för att jag inte kan stå vid sidan om och se på hur vi systematiskt dödar de minsta och mest utsatta människorna som finns. Mitt samvete tillåter mig inte att göra det. Så länge jag inte får övertygande bevis på att jag helt har misstagit mig när jag betraktar ofödingarna som människor. Lika länge kommer jag att fortsätta vara en motvillig abortmotståndare.

Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör

onsdag 25 augusti 2010

Aftonbladet försöker skrämma till tystnad

Igår var Aftonbladet upprörda över MRO och deras protester mot abort. Anledning till upprördheten? MRO använder bilder för att synliggöra vad en abort är. Tidningen lät till och med krönikören Terri Herrera, under rubriken "Bussa ett gäng graffitikonstnärer på dem", uppmana till skadegörelse.

Detta är problematiskt.

För det första är det allvarligt när media - som borde vara yttrandefrihetens främsta försvarare - används för att försöka skrämma människor till tystnad.

För det andra är tidningen så uppenbart inkonsekvent. För bara ett par veckor sedan var larmen om vanvård av minkar en stor nyhet. Aftonbladet lade då utan att tveka ut vidriga bilder som påstods visa hur illa minkarna behandlas. I fallet med minkar var det alltså inget problem att använda bilder; varför är det plötsligt problematiskt att använda bilder för att visa hur ofödda människor behandlas?

Principiellt kan det aldrig vara fel att visa verkligheten, i text eller bild, så länge det är verkligheten man visar. Det borde väl vara en självklarhet för en tidning?

Frågan som borde diskuteras är vad bilderna visar - att abort dödar en liten människa - och inte frågan om det är rätt att visa dem.