Demokrati á la Muslimska brödraskapet

Dagen skriver om en av Muslimska brödraskapets (MB) tidigare ledare, läkaren Abdel Moneim Abouel Fotouh, som kandiderar till posten som Egyptens president i höst. Han vill tillåta muslimer byter religion, vilket är belagt med dödsstraff enligt Shariah, Presidentkandidat vill tillåta konvertering i Egypten:

- Ingen ska lägga sig i om en kristen beslutar att övergå till islam eller om en muslim beslutar att lämna islam för att bli kristen, säger Aboul Fotouh i en tv-intervju.
- Att tvinga människor att bekänna sig till en viss tro leder till hyckleri, säger han

Samtidigt stöds han kandidatur inte av MB. Hur ser det annars ut? Och vilken sorts demokrati är MB ute efter?

Essam el-Erian, vice ordförande för MB:s parti Frihet och rättvisa, och tidigare talesperson för MB, var nyligen i Stockholm, och delade med sig på ett seminairum arrangerat av International IDEA, som arbetar med demokratiseringanalyser runt om i världen, av sitt perspektiv på demokrati.

En hel del häpnadsväckande uttalande följde:

Iran, Gaza, Frankrike och USA – alla var de olika varianter av demokratier. Iran och Gaza var lika mycket demokratier som Frankrike och USA. Varför då kvinnor ses som andra klassens medborgare och minoriteter förföljs och dödas av exempelvis "demokratin" Iran , kan man ju undra?

På frågan om rätten att byta eller avsäga sig en muslimsk tro, blev det en uppvisning i retorisk mångtydighet.

Beslutet för en muslim att konvertera måste helt och hållet komma inifrån. Om det sker utifrån, vilket var dåligt, tyckte el-Erian, så kan det pressas fram. Vad som egentligen är en frampressad konvertering, framgick aldrig. Faller till exempel en kristens vittnesbörd till en muslim, om nu muslimen därpå väljer att bli kristen, in under kategorin "frampressad konvertering"?

Att el-Erian betraktade klassiska väckelsemöten som ett problem, var dock en fingervisning. Enligt honom utlovas sjuk- och hälsovård samt utbildning av evangelikala missionsorganisationer, om muslimer blir kristna. Självklart är det fel att villkora hjälp. Kristna ska enligt Bibeln hjälpa andra utan att förvänta sig något i gengäld. Men någon hänvisning till ett specifikt fall gavs inte under seminariet.

Trots att moderatorn ställde tuffa frågor om Sharia, förminskade el-Erian dess implikationer för ett samhällsbygge. Tillämpningen av Sharia i till exempel, var helt enkelt en annan tolkning av demokrati än vad Västvärlden har, menade han.

Einar Steensnaes, från The Oslo Center for Peace and Human Rights, uttryckte sig måhända diplomatiskt under seminariet, men kärnan i hans replik väger tungt: Hur en stat behandlar sina minoriteter, till exempel medlemmar av andra religioner, är ett lackmustest för demokratin.

El-Erians, och i förlängningen MB:s version av demokrati uppvisar flera brister i det testet.

Förhoppningsvis är det ingen "demokratisering" som International IDEA kommer stödja.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Det förlorade "paradiset"

I senaste numret av magasinet Neo skriver Paulina Neuding en mycket intressant artikel om FN:s råd för mänskliga rättigheter, som fler borde läsa. I artikeln Diktaturernas paradis (ej online) följer hon en debatt mellan medlemstaterna i FN, och beskriver den som ”surrealistisk”:

Irans representant orerar en stund om brott mot mänskliga rätigheter i väst: polisbrutalitet i Tyskland. Islamofobi i USA. Brott mot kvinnors rättigheter i Sverige. Marocko förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och vill istället rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Algeriet.
Sudans representant möts med spridda fniss på pressläktaren när han skriker i den sprakande mikrofonen att hans land har noll politiska fångar. ”Inga!”
Nordkoreas representant gör klart att det är USA, inte Nordkorea, som begår brott mot mänskliga rättigheter. EU också för den delen. Och Japan.
Vitryssland förnekar att landet skulle kränka människors organisationsfrihet, vilket har hävdats av bland annat Sverige.
Burma tar vid, och gör klart att anklagelserna mot landet om krigsbrott är grundlösa. Turen går till Algeriet, som förnekar brott mot mänskliga rättigheter, och som istället vill rikta rådets uppmärksamhet mot de förbrytelser som begås av grannlandet Marocko.
Slutligen tar Kuba vid för att värja sig mot Sveriges uttalanden om att Kuba skulle begå brott mot mänskliga rättigheter: En sådan anklagelse är inget annat än hyckleri när den kommer från ett land som Sverige, säger Kubas representant, och hävdar anklagat Wikileaksgrundaren Julian Assange för våldtäkt utan grund.

Tyvärr är detta beteende mer regel än undantag när det kommer till FN:s råd för mänskliga rättigheter. När jag bevakade FN:s konferens om rasism förra året – mer (ö)känt som Durban II – för tidningen Världen idag (här, här, här och här) var det exakt likadant.

Den iranske diktatorn Mahmoud Ahmadinejad fick hålla ett rekordlångt inledningstal (utan avbrott), där han bland annat likställde sionism med rasism. Samtidigt som det demonstrerades utanför FN-byggnaden mot folkmordet i Darfur, angrep Sudans representant Internationella brottsdomstolen för beslutet att åtala landets president för brott mot mänskligheten. Åtalet berodde på rasism, påstod han. Vitryssland påstod att de inte hade några konflikter i sitt land. Saudi Arabien påstod att ”Sharia betonar jämlikhet oavsett kön eller ras”. Nordkorea anklagade Japan för kolonialism. Turkiet fortsatte förneka folkmordet 1915. Pakistan och Syrien tyckte att ”skändandet” av religioner – i synnerhet Islam – var det främsta problemet. Bristen på mänskliga rättigheter i sina egna länder var man blind för.

Här kan man bland annat se ett youtube-klipp från Durban II när Iran försökte avbryta vittnesmålet från en människorättsorganisation.

Krister Thelin, ledamot av FN:s MR-kommitté (ej att förväxla med MR-rådet), skriver en passande debattartikel i dagens Svenska Dagbladet, Dubbelmoral och cynism i FN:

Endast genom tydliga kriterier och uppföljning främjas skyddet för de mänskliga rättigheterna på global nivå. Den nuvarande dubbelmoral, cynism och politisering som MR-området inbjuder till inom FN:s ram, och där MR-rådet är den tydligaste exponenten, leder till en allmän försvagning, något som förstås många stater med svaga betyg välkomnar. Sverige och de goda krafterna inom EU bör i större utsträckning sätta strålkastarljuset på de många mörka områden på vår jord där kränkningar sker.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Sanktioner mot Burma, men inte Iran?

Med anledning av dagens (torsdag 4/11) besök av iranska toppolitiker i riksdagen uttrycker Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson och vice ordförande i Utrikesutskottet, Urban Ahlin, höjden av inkonsekvens.

På P1-Morgons fråga om det finns någon gräns för vilka länder och politiker man ska bojkotta respektive föra samtal med, svarar Ahlin:

- Jag skulle ha väldigt svårt att ha samtal med till exempel militärregimen i Burma. Där tycker jag att man ska ha starka sanktioner, precis på samma sätt som vi hade mot apartheid i Sydafrika.

Den iranska regimen fängslar journalister, hänger och stenar kvinnor, torterar och avrättar regimkritiker, förföljer religiösa minoriteter, uppmanar till folkmord, etc.

På vilket sätt är detta mer okej än militärjuntan i Burmas och apartheidregimen i Sydafrikas övergrepp?

Då besöket främst rör utbildningsfrågor kan man ju också fråga sig hur framgångsrikt besöket blir nu när ”västerländska ämnen” som juridik, kvinnostudier, filosofi, psykologi och statsvetenskap riskerar förbjudas på iranska universitet eftersom de ”motsäger de gudomliga islamska lärorna”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist