Förenkla kvinnomisshandel!

En lobbyorganisation har inkommit till ansvarig minister med oblyga krav på att ytterligare stärka ett område där Sverige har vågat ta täten och gå före andra bakåtsträvande länder som reser samvetsbetänkligheter i en fråga som inte alls är av etisk natur, utan en ren frihetsfråga. Så här säger ansvarig lobbyist:

"Hjälp män som vill komma till Sverige och få stopp på oönskat kvinnotjat. Här är kvinnomisshandel säkert men krångligt. Det utgör sannolikt ett hinder för män att komma. Nu, inför 2012, är det dags att markera mot misshandelsmotståndarna i Sverige och resten av Europa.
Regeringen bör sprida kunskap om den här möjligheten för män i andra länder. Översätt information på hem­sidan till relevanta språk. Ge berörda ambassader i uppdrag att sprida kunskapen.
Sverige har en viktig uppgift i Europa : att påminna om att män har rätt till lugn och ro. Och att höja rösten när dessa mänskliga rättigheter kränks.
Rätten till kvinnomisshandel är en fråga om makt och kontroll över mäns hem. Motståndet kommer från konservativa politiker, religiösa grupper, högerpopulister och -extremister.
Att hjälpa utländska män, ekonomiskt och på andra sätt, att lagligt slå sina kvinnor i Sverige är ett bidrag och en handling av solidaritet. Det är också en tydlig markering, för mäns hälsa och rätt att fatta beslut om det egna hemmet."

Chockerande, tycker du? Inte alls, detta är fullständigt politiskt korrekt argumentation - med det lilla förtydligandet att ordet "kvinnor" är är utbytta mot "män" och ordet "aborter" är utbytta mot "kvinnomisshandel". Annars uttrycker sig RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér på just detta etiskt bisarra sätt. Att vi skulle bli topp tunnor rasande på en person som skulle uttrycka sig exakt så här, men låter motsvarande argumentation passera vidare och in i det politiska systemet utan större protester när det handlar om aborter pekar på att det etiska tänkandet i dagens Sverige har hamnat väldigt, väldigt snett.

Så länge oskyldiga människor misshandlas, förslavas eller dödas med samhällets bistånd måste kampen för människan gå vidare. Det är en kamp som vi aldrig någonsin får ge upp, oavsett vilka tillmälen som dödens lobbyister vill klistra på oss. Först när varje människa äger en lagstadgad rätt till liv och frihet har vi ett civiliserat samhälle värt namnet.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Hur debatten stal julen

Julen är i antågande och mer än någonsin tycks denna fridens högtid skapa debatt. Främst har det handlat om några debattörer som vill rensa bort det kristna inslaget från skolornas julfirande. Undervisningen ska vara icke-konfessionell, är filosofin. Detta för att bland annat måna om de barn från annan bakgrund än en kristen kultursfär, då de kan riskera bli kränkta.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund skriver om detta i Aftonbladet:

Så låt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av sånger som Härlig är jorden, eller begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse? Bör rektorer och lärare anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligtvis skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att ­använda?

Skolan ska självklart hjälpa elever att lära sig respekt och förstå alla människors lika värde. Men här tycks man ha drivits av en inverterad försiktighetsprincip - knappast någon representant av de stora världsreligionerna har nämligen kritiserat skolornas julfirande. Varför då denna trygghetshets?

Andra har en mer konfessionell invändning mot det kristna inslaget i julfirandet. Humanisterna skriver i Sydsvenskan att julen är inte alls kristen efterssom "[n]är kristendomen kom till Norden firade man redan något som kallades ”jul”. Den fornnordiska julens tidpunkt på året var ingen tillfällighet. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna. I Norden finns det då verkligen anledning att fira: det har vänt, ljuset kommer åter."

Den konfessionella invändningen tycks dock bygga på ett missförstånd. Det är knappast så att skoleleverna måster stämma in i trosbekännelse - vilket kyrkorna knappast förväntar sig att skolbarnen ska göra när de sjunger julsångerna och lyssnar till julevangeliet - utan bara vara medvetna om den historiska traditionen bakom julfirandet. Detta belyser SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson i en artikel i Dagen som svar på Humanisternas invändningar:

Visst har människor haft högtider i december; det uppstod inte med kristen tro. Men är det verkligen på grund av julblotet, då man offrade djur till asagudarna, som vi firar jul i Sverige i dag? Hur många är det som egentligen tänker på Saturnaliafestivalen när de firar advent? Varför blir svensken helt plötsligt kyrklig när det lackar mot jul?

Svaret är att kristendomen med dess högtider är nära förbundet med Sveriges historia. Om tusen år kommer julevangeliet att fortsätta läsas till julen på flera håll i vår kultur. I väntan på att Humanisternas högtider får lika stort genomslag är det bara att gilla läget.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Jacob Rudolfsson

När kyrkan marknadsanpassas

”Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet.”, så avrundas den tidigare biskopen Björn Fjärnstedts artikel ”När kyrkan inte blir som tänkt” i Dagen.

Kyrkans kris består helt enkelt i att den ”stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält”.

Administration är sällan det som i slutändan drar människor till en församling. Länge har man dessutom trott att anpassning till samtidskulturen var ett framgångrecept; Sekulariserade svenskar skulle tilltalas mer av kyrkan om den liknade den inte talade så mycket om synd eller behov av omvändelse utan liknade den sekulariserade världens tänkande och livsstil.

En kyrklig marknadsanpassning helt enkelt.

En kyrka som inte ifrågasätter utan bara stryker medhårs, låter väl attraktivt? Problemet är att detta vederläggs gång efter gång.

Jag skrev bland annat om detta i en debattartikel i somras i Världen idag då jag hänvisade till sociologen Dean M. Kelleys bok ”Why conservative churches are growing: a study in sociology of religion”:

Kelleys slutsats var att evangelikala kyrkor växer på grund av att de gör exakt vad de liberala församlingarna vägrar göra. De ställer seriösa krav på de troendes tro och livsstil. Enligt Kelley utgår liberala kyrkor från antagandet att om de vill locka nya medlemmar, bör de slipa ner vad som uppfattas som kantigt – och anpassa sig efter den kulturella elitens preferenser.

Slutsats: Den församling som skiljer sig från överlåtelsen till Bibelns trovärdighet och gifter sig med tidsandan blir snart änka – och barnlös på köpet.

Björn Fjärnstedts kritiska analys är därför giltig. Alla förstår – egentligen – att kyrkornas kris beror på presentationen av evangeliet. Detta illustreras utifrån två intressanta perspektiv där kyrkans anpassning till den omgivande kulturen synas:

1. På Svenska Dagbladets ledarblogg kommenterade Maria Ludvigsson nyligen Svenska kyrkans supplement till Psalmboken, som skulle ”vända sig till folket”, som utkom 2006, med anledning av en ny uppsats från Göteborgs Universitet:

När man vänder sig till just folket görs dessutom alltid ett antal antaganden om hur folket är och vad folket vill ha. I psalmer antogs folket vilja ha mer inslag av frågor som berör människor i vår tid. Detta beskrivs i ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet där en ny licenciatuppsats behandlar frågan om teman i 2000-talets psalmer: Psalmer i 2000-talet. Nya psalmer i Svenska kyrkan. Som frågor av vår tid definieras fred, miljö, samlevnad och arbetsmiljö.

När folket vänder sig till ett trossamfund antas det alltså söka svar på frågor om bland annat arbetsmiljö. En inte allt för vild gissning skulle ju annars kunna vara att de som vänder sig till kyrkan gör det för att de söker ett religiöst budskap och svar på existentiella frågor. Sånt som saknas på andra håll.

2. The Economist uppmärksammade nyligen varför Engelska kyrkans biskopar hellre talar om sociala frågor än om Gud:

Time and again, bishops sound like shop stewards for the welfare state, taking to the airwaves to demand the preservation of specific benefits without mentioning the church, the role of faith or Christianity [...]

England is an odd place: a secular country where an established church still has a role in public life (and, on the ground, does much unsung good). But the economy may be about to fall off a cliff. That poses a huge test for the Church of England and its claims to be a source of national strength. If the church cannot offer a message more spiky and distinctive than social democracy in a clerical collar, it will fail that test.

Kyrkan kan inte bli mer trovärdig om den töms på sitt kärnbudskap – evangeliet – och samtidigt hoppas att den fortfarande ska vara en kraft till positiv samhällsförändring.

Det är som att en kropp töms på alla livsuppehållande organ och man hoppas att den ska fungera som vanligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Nyateismens sammanbrott

Gud är död och vetenskapen har slutgiltigt begravt honom. Det är den bild som ofta förmedlas i dag när religionens sanningsanspråk ska beskrivas.

Samtidigt vet vi att Gud upplever en comeback. I ”God’s century. Resurgent religion and global politics” redogör de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah för religionens ökade betydelse i global politik.

Parallellt med detta kan man ana det nyateistiska projektets sammanbrott. Den ensidiga religionskritiken börjar nå vägs ände.

Det menar i alla fall Peder Thalén, docent och universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolans i Gävle. Även om det går att ha invändningar mot den alltför existentialistiska utgångspunkten, skriver han intressant i sin bok ”Ateismens fall” från 2007 (Artos); Den nya ateismen har förlorat kontakten med vår kultur vars honnörsord är mångfald och respekt. Slagordsmässiga formuleringar i stil med att ”alla religiösa människor är oförnuftiga” får ”delvis samma effekt som när folk på yttersta vänsterkanten ropar ’krossa kapitalet’… De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför” .

Hur ser då dessa slagordsmässiga formuleringar ut som majoritetssamhället känner sig främmande inför? Inte sällan har dessa levererats av betydelsefulla svenskar, som präglats av nyateismens ensidiga religionskritik. Här är några exempel:

* ”Alla moderna människor förstår att kristendomen är en mytologi och en motstridig morallära, och inte giltig som beskrivning av tillvarons beskaffenhet - annat än helt bildligt.”

Lena Andersson, journalist, i ”Hellre bokstavstroende kristna förljugna nytolkningar bibeln”, på debattsajten Newsmill.

* ”Religion hör inte hemma i det offentliga rummet utan bör för allas välbefinnande enbart vara en privatsak."

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, i ”Religiösa friskolor bör förbjudas”, i Världen Idag 2011-06-15

* ”Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”
Torbjörn Tännsjö, filosof, i Humanisten, nr 1, 2006

* ”Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp.”

Jennie Järvå, gatutidningen Alumas tidigare chefredaktör, i Sydsvenskan 15/9 2011.

Den nya ateismens populism har helt enkelt banat väg för trivialisering och banalisering. När den nya ateismen predikar frigörelse är det oklart vad man menar – kyrkan är idag inte längre gift med makten, utan är marginaliserad och har ett ytterst inflytande på samhället. Nyateismens kamp liknar alltmer Miguel Cervantes tragiske riddare Don Quijote som slåss mot väderkvarnar i tron om att de är jättar.

Ett starkt tecken på nyateismens inre upplösning uppstår när kritiken av denna kommer från oväntat håll. Ett exempel var i SVT:s program Nyhetsbyrån som sändes i förra veckan. Då samtalade en panel bestående av Özz Nûjen, Britt-Marie Mattsson och Claes Malmberg med programledaren Sara Wennerblom Arén om nyhetsveckan som gått. Mot slutet av programmet behandlades skolornas kritiserade adventsfiranden i kyrkan och frågan om kristna var förföljda i Sverige.

För skådespelaren och komikern Claes Malmberg (själv buddhist) var svaret ett självklart ja: ”Jag tycker det är angrepp på dem hela tiden. De ska försvara saker och ting som de egentligen inte har med att göra; de får försvara krig, de får försvara ’att om Gud finns, varför skapade han ondskan’”. Om debatten kring julfirandet i skolan sa han: ”Det är skrattretande att fira advent utan att tala om Gud. Då får man låta bli att fira advent” och ”Jag utgår från att när mina barn växer upp, själva kan avgöra om de tror eller inte tror.”

Ett annat exempel återgav kommunalrådet Ebba Busch (KD) i torsdagens SVT Debatt. Taxichauffören som körde henne till tv-studion var iranier och praktiserande muslim: ”Han sa: Jag firar mina högtider, men jag har inga problem med att min dotter tar och firar skolavslutning i kyrkan…”.

Nyateismens sammanbrott tycks rycka allt närmare.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skolans adventsfirande med tomtar på loftet

Debatten om skolavslutningar och adventsfiranden/Luciafiranden i skolan fortsätter. På torsdagen diskuterades ämnet i SVT Debatt. Det var en intressant analys av kyrkornas julinbjudningar till skolorna som den religionskritiske bloggaren Camilla Grepe gav: Kyrkan är på dekis och behöver medlemmar som betalar sin kyrkoavgift. Trist bara att detta motsägs av alla avhopp från kyrkan – som skett parallellt med åratal av adventsbesök, kyrkliga skolavslutningar, konfirmandundervisningar, etc.

Det tycks också finnas ett historierevisionistiskt drag hos en del av de debattörer som ihärdigt envisas med att skälet till det nutida firandet av julen är att våra förfäder offrade djur till Tor och Oden med kompani för att få bättre tur med vårens grödor. Det är ju knappast för att advent, Stilla natt, Lucia, Jultomtens gåvor och julstjärnan har med en tilldragelse som hände sig vid den tiden då kejsar Augustus utfärdade ett påbud om allmän skattskrivning. Eller?

I en välskriven artikel skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund om det absurda i att förneka denna traditionella svenska högtid:

På samma sätt som ingen skola ska vara tvingad att fira sina högtider i en viss lokal, ska ingen skola vara rädd för att ha lussefirande eller skolavslutningar i kyrkan. Jag älskar mångfald. Men i mångfald ligger också det högst naturliga att bejaka våra traditioner och våra gemensamma värderingar. Och ingen i Sverige har anledning att skämmas för vårt kristna kulturarv. Utan detta arv hade Sverige sett helt annorlunda ut.

Något för Ekdalens förskola i Bollebygds kommun som nu stoppat det årliga adventsfirandet i kyrkan, att tänka på kanske? Det finns nämligen ingen moské eller judiskt center i närheten av förskolan som också skulle kunna förklara varför man firar advent – som för övrigt betyder i väntan på Jesus Kristus.

Uppenbarligen är det alltför ensidigt att lära sig om adventsfirande direkt från kyrkan.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Inkonsekvent riksdagsagerande i människovärdesfrågor

En nyhet som tycks ha passerat svenska medier obemärkt förbi är den resolution som i början av november antogs i Europarådets parlamentariska församling, vilken även är vägledande för Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I resolution 1829 fördöms könsselektiva aborter. Pressen från familj och omgivning att av könsselektiva skäl göra en abort ska dessutom anses vara en form av psykologiskt våld. Medlemsländerna har till 2015 på sig att åtgärda missförhållandena för att sedan återrapportera till Europarådet.

För Sveriges räkning innebär det att om trenden med de så kallade flickaborterna skulle fortsätta eller om någon pressas att utföra en sådan abort, kan vi ställas inför Europadomstolen.

En intressant detalj i sammanhanget är att resolutionen fick oväntat svenskt stöd. Bland annat röstade riksdagsledamoten Carina Hägg (S), som är en känd abortförespråkare, för resolutionen (tillägget om att återrapportera 2015 var det enda som ogillades).

Ändå skriver hon i en skriftlig fråga till EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP), som lämnades in den 25/11, att hon är orolig över försämringen av aborträtten ute i Europa. ”Vilka initiativ tar regeringen för att stärka kvinnors rätt till abort i EU:s medlemsländer?” undrar Hägg.

Detta är mycket inkonsekvent. Först röstar hon för en inskränkning i aborträtten. Sedan vill hon utvidga den. Ibland är politik obegripligt.

Känner sig Hägg pressad av övriga Europa att rösta för resolutionen? Om nej, och resolutionsinnehållet är en jämställdhetsfråga för henne (minns flickaborterna), varför röstade hon då emot tillägget att återrapportera 2015? Tycker hon inte att svenskt jämställdhetsarbete är värt att rapportera om, i synnerhet då hennes förhoppning är att vi ska ha en S-regering då? Detta är väl värt att undersöka.

SEA arbetar aktivt med att påverka och bevaka utvecklingen kring i synnerhet två områden där människovärdet är hotat; abort och dödshjälp. Bland annat har vi anordnat seminarier, debatter och gett ut en skrift med välformulerade argument för människovärdet. Inom kort är det dags för Livets Söndag – som infaller på den tredje advent – en söndag som flera församlingar valt att uppmärksamma människovärdet på.

Hos de lagstiftare som verkar kanske mest för att försvara den svenska abortlagstiftningen och att införa dödshjälp kan man dock skönja både en haltande argumentationsteknik och inkonsekvens inför det självpåtagna uppdraget. Det ovannämnda exemplet är ett tecken på detta.

Under hösten rapporterades det om att det i riksdagen finns ett tvärpolitiskt som vill arbeta för att införa dödshjälp. I en motion om lades fram i samband med höstens motionstid, signerad Eva Flyborg (FP), Helena Leander (MP), Staffan Danielsson (C) och Fredrick Federley (C), går det att utläsa att döden ”måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara.”

Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson har rätt när han i en ledare belyser den västerländska människosynens nära koppling till det judiskt-kristna trosarvet och att sekulariseringen skapar ett vakuum i värdefrågor. Samtidigt kan man ju undra om den tvärpolitiske kvartetten läser andras inlägg och motioner som en viss potentat läser Bibeln. I den motion som uttrycker ett motstånd till dödshjälp finns det ingen skrivning som bär ”övertoner av biblisk och gudomlig inblandning”.

Låg argumentationsteknik med andra ord.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skolverket släcker högtidens och religionsfrihetens ljus i advent

Så var det då dags för årets mest välbesökta kyrkliga helg. Vi i Sverige är ju något av experter på att ta ut högtider lite i förväg, så många är de halvsekulariserade svenskar som samlas i kyrkan på första advent för att höra sånger och förkunnelse inför den stundande julen. Ett budskap om en större värld som öppnar sig och gör entré i människans tillvaro med ljus, kärlek och rättfärdighet. Svensken upplever värmen och gläder sig.

Men detta gäller självfallet inte skolan. Här ska advent (vilket - för att säga det självklara - är en kristen högtid) firas utan vare sig Jesus eller något annat som skulle kunna berätta vad helgen faktiskt handlar om. Detta ger i praktiken ett fullständigt bisarrt förhållningssätt, som Elisabeth Sandlund i Dagen visar med ironin som avslöjande verktyg, när hon föreslår en tryggt religionsfri adventssamling med välkända och stämningsfyllda sånger som exempelvis:

Dagen är kommen, köplust triumferar
Kom låt oss skynda till centrumet
Hälsad av handeln, nytt rekord förväntas
O kom, låt oss handla, o kom låt oss handla
O kom låt oss förköpa oss i juletid

Ett högtidsfirande där både högtid och innehåll förbjuds blir torftigare än torftigt. Än obegripligare blir sammanhanget när Skolverkets ansvarige Claes-Göran Aggebo får uttala sig om vad man får och inte får. (Skolverket har varit vänliga nog att producera en instruktionstext om hur man firar advent i den moderna och upplysta religionsstängda skolan.) Vid en adventssamling får man enligt utsago tända adventsstakar som symboliserar nedräkningen inför Kristi födelse. Man får sjunga "en enstaka" psalm (att sjunga två bör rimligen uppfattas som en allvarlig kränkning?). Men får man läsa om när Jesus rider in i Jerusalem?
"- Nej, den typen av frågor svarar vi inte på.
Så du kan inte säga om det är tillåtet av läsa texten?
- Nej. Men evangelier är per definition en text med förkunnelse och all form av religiös förkunnelse är förbjuden."

Sug lite på den formuleringen. All form av religiös förkunnelse är förbjuden. I ett land med tusenårig kristen tradition. Vid en kristen högtid som skolan firar, och som eleverna därmed också bör ha kunskap om. Och framför allt: i ett förment demokratiskt land där religionsfrihet är en grundläggande rättighet. Rätten att förkunna, rätten för kristna elever och föräldrar att få helighålla en högtid som på det här sättet trivialiseras och trampas under fötterna. Och än värre, rätten för de förtvivlat många trasiga elever som finns i skolan att när det första hoppingivande ljuset ska tändas också få höra budskapet att Gud har öppnat dörren till en bättre värld där kärlek och nåd kan få bryta in och befria den fångne och upprätta den brutne. Istället lämnas de kvar ensamma, utan hopp om att ljusets låga faktiskt också har en verklig innebörd.

Upplägget påminner mig om den sortens nyspråk man använde i DDR för att på liknande sätt bevara traditioner som människor fann angelägna, men samtidigt på vänligt diktatoriskt maner tömma dem på religiöst innehåll. Exempelvis när ordet ängel ersattes med det smidiga uttrycket "Jahresendflügelpuppe" - vilket blir något i stil med "Flygande docka vid årets slut". Det är lätt att skratta åt det parodiska, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi jämför med aktuell situation i vårt eget land.

Lägg därtill är att den läroplan som samtliga svenska skolor är pliktiga att följa ska vila på "den etik som förvaltats av [X] tradition och västerländsk humanism". Samvetsbloggen vågar här avslöja att variabeln utläses kristen. Skolverkets Aggebo förklarar dock enträget:
- Det får helt enkelt inte finnas någon form av religiös förkunnelse eller bön och välsignelse.

De senaste dagarna har vi hört i media om allvarliga problem i svenska skolor med skolk, dåliga betyg och systematiserad mobbning. Skolverket sätter då ner foten. Det är absolut förbjudet att...
välsigna.

DDR kanske inte var så illa i jämförelse, när allt kommer omkring?

Per Ewert, författare och gymnasielärare
Edit - första advent: Göran Hägglund kommenterar idag i Expressen diskussionen i rättmätigt indignerad ton:
"Ärligt talat är jag innerligt trött på att samma diskussion återkommer år efter år i samband med lucia och skolavslutningar. Vad är det som är så svårt med att låta skolan fortsätta fira högtider i en kyrkolokal?
Det är möjligt att det har gått någon tjänsteman på skolverket helt förbi, men hela poängen med luciafirandet är att fira ett katolskt helgon. Ett luciatåg brukar normalt sett vara smockfyllt av sånger och versläsning som, händelsevis, har med lucia eller julen att göra.Och om inte också det har gått någon tjänsteman på skolverket förbi, så firar vi jul därför att Jesus föddes i ett stall för 2 000 år sedan. Stalledrängen finns med i luciatåget till minne av den förste kristne martyren, Sankt Stefan.
...
I stället för en förståelse för vår gemensamma kultur och ett möte mellan olika kulturyttringar, verkar allt för många nervöst sträva efter en sorts nollkultur. Större utanförskap än så kan man knappast tänka sig."

Vilka är välkomna till utsorteringssamhället?

Socialstyrelsen meddelar att allt fler landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor för att bedöma sannolikheten för Downs syndrom. En tydlig effekt av detta är att fler aborter genomförs på grund av kromosomavvikelse.

De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:

När människan försöker leka Gud genom att utan att väga in etiska bedömningar utnyttja teknikens landvinningar befinner vi oss på ett sluttande plan mot tråkigare, kallare och människofientligare samhälle.

Med dagens metoder kan Downs syndrom upptäckas tidigt i graviditeten. I morgon kan det handla om andra avvikelser som vissa föräldrar kan tänkas vilja välja bort. Och i övermorgon kan vi ha den skräddarsydda människan på plats.

Samtidigt som vi med rätta upprörs av att det i Sverige sker en utsortering av människor på basis av kromosomavvikelser och kön (de s.k. flickaborterna), pågår det en mer grundläggande utsortering.

Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.

Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.

Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.

Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).

Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.

Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Till dygdernas försvar mitt i finanskrisen

Det talas mycket om normer och dygder just nu – nära kopplat till den pågående skuldkrisen. Goda värderingar, som måttfullhet, rättrådighet och ödmjukhet – vad som tidigare ansågs vara passé av både värderelativister och nihilister – har fått ett uppsving i debatten om samhällsekonomin. Att tala om värderingar som objektiva sanningar och inte bara subjektiva åsikter, börjar bli rumsrent. I det senaste numret av tidskriften Axess skriver de två bröderna, Tino och Nima Sanandaji, om hur normlösheten förklarar finanskrisen:

Samhällsvetare brukar inte studera normers och moraliska värdens betydelse för samhällsekonomin. Anledningen är att normer är svåra att mäta och påverka genom politiken. Men bara för att något är svårt att studera, eller omedelbart förändra genom nästa budgetproposition, betyder det inte att det är oviktigt. I själva verket finns mycket som pekar på att normer påverkar hela vår samhällsuppbyggnad. På lång sikt påverkas normbildning i sin tur av den politik som förs. Ett viktigt exempel är den generösa välfärdsstatens effekt på arbets- och bidragsmoral. Normer är informella regler för vårt beteende, både i relation till andra människor och i den konstanta interna kamp som vi för med våra egna ”svaga” sidor.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder utgår i sin söndagskrönika från Sanandajis artikel och slår fast att skälet till ”[a]tt stater, företag och privatpersoner började låna mycket mer kan inte bara ha berott på de låga räntorna, det måste också bero på förändrade värderingar”.

I takt med att måttfullheten har fått stå tillbaka för ”köp nu, betala sen!”-mentaliteten, har de goda normerna gröpts ur. Konsekvensen av detta kan skönjas i såväl ökningen av sms-lån bland privatpersoner, och regeringars bristande ansvarstagande för statsfinanser. Hur vi ser på hushållningen av såväl privata och offentliga finanser får långdragna konsekvenser, helt enkelt.

PJ Anders Linder igen: ”En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn samspelade med en ny sorts otålighet och en allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker. Normerna gröptes ur och resultatet blev ett elände såväl för det allmänna som för privatpersoner.”

Det finns mycket gott i Tino och Nima Sanandajis artikel, men den långsiktiga normbildningen påverkas inte bara av den förda politiken. Mitt i deras artikel skymtar sociologen Max Weber förbi. Max Weber menade bland annat att reformationen var stark pådrivande av tankesättet att hårt arbete var en dygd; oavsett yrkesval, så arbetade man för Gud, och detta var något gott i sig. Dygderna som var nödvändiga för ett sunt samhällsekonomiskt ramverk, hade sitt ursprung i den kristna tron.

Goda normer – som nu efterfrågas för att hantera skuldkrisen – uppstår inte i ett vakuum. Den kristna trons roll är omistlig. Utlämnas människan helt åt sig själv och sina egna drifter, kommer hon knappast fram till att dygder har en objektiv grund. Möjligen skulle hon ytterst tycka att dygder är intressanta, attraktiva och praktiska i samhällsbygget. Men vilken grund har hon för att säga att de är absolut sanna?

I takt med sekulariseringen och marginaliseringen av den kristna tron i samhällsdebatten, kan man fråga sig varför dess värderingar åter är i ropet. Oavsett om man försanthåller den kristna verklighetsbeskrivningen, är det knappast progressivt att på ett styvmoderligt sätt förpassa en för många människor viktig samhällsröst till avbytarbänken.

CS Lewis illustrerar detta på ett fenomenalt sätt i sin samtidsanalys ”Människans avskaffande” där samhället efterfrågar rättrådighet och ädelmod, men samtidigt kapar rötterna till det som ger dygderna liv; ”I en slags kuslig naivitet lyfter vi bort organet men kräver att det ska fungera. Vi skapar människor utan bröstkorgar och väntar oss att de skall visa karaktär och ambitioner. Vi skrattar åt heder och blir indignerade när vi finner förrädare ibland oss. Vi kastrerar folk och begär att kastraterna skall vara fruktsamma”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Sveriges blinda fläck är mer än var femte minut

Var femte minut dödas en kristen för sin tro. Det skriver Per Gudmundson i dagens SvD med anledning av massakern mot de koptiska kristna i Egypten då över 26 kopter dog.

Enligt studien Christianity 2011: Martyrs and the Resurgence of Religion, som han hänvisar till, handlar det om "287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro." I stort sett utförs det alltså en massaker i stil med den på de koptiska kristna varannan timme. Och var femte minut blundar det sekulära Sverige.

I 2009 års och 2010 års regeringsförklaring lyfte Fredrik Reinfeldt speciellt upp religionsfriheten inom utrikespolitiken. I år lyste formuleringen med sin frånvaro - liksom dess egentliga substans i den faktiska utrikes- och migrationspolitiken. Kristna irakier fortsätter utvisas, regimkritiska pastorer riskerar utvisas till ett alltmer auktoritärt styrt Kongo, konvertiters kristna tro ifrågasätts av myndigheter och hotas av tidigare trosfränder, etc. Listan kan göras lång. Blindheten hos myndigheter och media kan sträcka sig ännu längre.

Gudmundson har en stark poäng när han pekar på att den postkoloniala självkritiken har ett förklaringsproblem när kristna utsätts för våld. De flesta orättvisor och oförrätter tillskrivs sitt ursprung i den "kristna" Västvärlden. Men när en sådan världsbild stöter på verkligheten (att kristna istället kan vara offer) uppstår ett obekvämt tillstånd. Det kan i vissa fall leda till osynliggörande eller förminskande.

När man förlorar sikte på religionens betydelse i människors liv och att den är mer än en privatsak, förstärks blindheten desto mer. SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag påminner på sin blogg om vad han skrev i samband med vårens revolter i Egypten. Han fick mycket kritik för dessa texter, men tyvärr tycks han få rätt:

Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?

Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Klein är knepig

Helle Klein är knepig. Det skriver Sten-Gunnar Hedin i en artikel på Newsmill efter att hon har gått till storms mot Mats Odell (KD) sedan han lanserat sin kandidatur till partiledarposten för Kristdemokraterna.

Det senaste utspelet från Helle Klein (Expressen sidan 4 den 4 okt 2011) där hon skriver att Mats Odell, genom att kandidera som efterträdare till Göran Hägglund (KD), "gör sig till härförare för det högerkristna lägret". Ju fler gånger jag läser artikeln desto mer häpnadsväckande ter sig hennes förklaring - jo skriver hon, så är det ju, för han är medlem i Vallentuna pingstförsamling (!) som inte accepterar Darwins evolutionsteori.

Några frågor vore det intressant att diskutera med Helle Klein. Till exempel, vad menar hon med det fiktiva begreppet "högerkristna"? Hon använder, ett för henne inte helt ovanligt sätt att argumentera, en bild - en negativ bild först - och stämplar sedan denna bild på någon som har en annan uppfattning än hon själv har. Så fungerar den mediala bilden av kristen höger. Menar hon att 150 000 sympatiserande pingstvänner i Sverige (Cirka 80 000 vuxna medlemmar här och runt en halv miljard i världen) ska stämplas med detta fiktiva begrepp? Helt uppenbart är att vi därmed skulle vara omöjliga som politiskt samhällsengagerade medborgare - eller är det bara medlemmar i pingstförsamlingen Vallentuna?

Jag kan inget annat än hålla med Hedin. Klein är knepig.

Som präst i Svenska kyrkan borde väl Helle Klein tycka att det bara är bra om en politiker talar öppenhjärtligt om sin tro på Gud? Som präst borde det räknas som yrkesfel om man tycker att någon ska hålla inne med sin kristna tro. Och inställningen till Darwins evolutionslära ska väl knappast omyndigförklara engagerade samhällsmedborgare. Att kristna tycker olika i den frågan är välkänt. För att inte tala om muslimerna (för Klein vill väl inte göra sig skyldig till omyndigförklara andra religionsefterföljare?).

Samtidigt kan man ju undra om Klein sympatiserar med sin egen kyrkas bekännelse.

Saxat från Svenska kyrkans hemsida:

Gud står bakom världens skapelse, oavsett hur den gick till. Gud fanns före tiden, före skapelsen, före big bang om man så vill. Gud finns i tiden och utanför tiden, Gud är all-tid.

Knepigt, helt enkelt.

Uppdaterat: Göran Skytte skriver replik till Helle Klein, och påpekar att begreppet "högerkristen" har blivit det nya skällsordet bland debattörer. När alla andra argument tryter går man till personangrepp mot en halmgubbe, med andra ord.



På tal om skapelse; Nobelpriset i fysik går i år till upptäckten av universums accelererande expansion. Intressant att det som så många har trott var ett faktum - att universum var evigt - faktiskt har en början. William Lane Craig, som just nu turnerar Storbritannien, har en intressant föreläsning om detta här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Ny artikelserie om kristet inflytande i samhället

Vi kan tipsa om att tidningen Världen Idag idag inleder en artikelserie om hur vi kan stärka det kristna inflytandet i samhället, med fokus på sju områden som fungerar som samhällets grundpelare: politik och offentlig förvaltning, utbildning, massmedia, kultur och underhållning, religion, familjen, samt affärsvärlden.

Artikelserien skrivs av Per Ewert, en av Samvetsbloggens fasta skribenter. Tidningens kulturartiklar är inte fritt tillgängliga på nätet, varför vi rekommenderar dagens papperstidning. Artikelserien fortsätter sedan onsdag nästnästa vecka och därefter med två veckors intervall.

/ Redaktionen

Demokratiproblem med socialt engagerade kristna

Det är ett demokratiproblem att så många kristna vill hjälpa hemlösa och utsatta människor. I alla fall om man får tro gatutidningen Alumas avgående chefredaktör. Sydsvenskan rapporterar:

– Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp. Även om det inte kommer att vara officiellt skrivet någonstans att Aluma ska agera enligt någon religiös agenda, så tror jag att det här kommer att märkas i tidningen, säger Jennie Järvå.

Undra om de hemlösa som till exempel besöker S:ta Clara arbete i Stockholm eller Café trappanér i Göteborg känner likadant?

Det råder stor turbulens på gatutidningen Aluma som säljs av hemlösa i Malmö. Hela redaktionen har avgått i protest mot att Livets ords tidigare marknadschef, Johan Ericson, har anställts som vice VD och ansvarig utgivare.

- För mig är det obegripligt att man tar in en person från en sektliknande organisation, säger chefredaktören Jennie Järvå.

Ingen nådig kritik från den avgående chefredaktören. Knappast rättvis heller. Järvå drar även slutsatsen att Aluma kommer att inta ett abortkritiskt perspektiv sedan Johan Ericson velat ha haft ett "annat perspektiv" i ett tidigare temanummer. Enligt Ericson efterfrågade han däremot ett mansperspektiv och inte bara ett kvinnoperspektiv.

Samtidigt kan man ju fråga sig om inte detta borde ingå i den "normkritiska inriktningen" som Järvå säger sig ha drivit Aluma i? Kritik mot normen som säger att abortkritik är något dåligt? Eller kritik mot normen att Livets ord reflexmässigt ska stämplas som en sekt?

Eller är det bara vissa normer som får kritiseras? Kanske den religionsfrihetliga normen som säger att det faktiskt är okej för en kristen, socialt engagerad person att vara vice VD för en gatutidning?

Tydligen är det dåligt för demokratin.

Jacob Rudolfsson
Samordnare i Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

När nyateister lämnar walk over

På tal om Humanisterna - den här gången det brittiska Humanist Association - tycks organisationen inte vilja debattera religion, åtminstone inte med den kristne apologeten William Lane Craig. Fox News rapporterar:

American Evangelical theologian William Lane Craig is ready to debate the rationality of faith during his U.K tour this fall, but it appears that some atheist philosophers are running shy of the challenge.

This month president of the British Humanist Association, Polly Toynbee, pulled out of an agreed debate at London’s Westminster Central Hall in October, saying she “hadn’t realized the nature of Mr. Lane Craig’s debating style.”

Craig har debatterat flera av de stora namnen inom nyateismen, som Christopher Hitchens och Sam Harris. Men nu vill inte ens författaren till Illusionen om Gud, Richard Dawkins möta Craig i debatt under hans kommande besök till Storbritannien. Ateisten och filosofen Daniel Came har därför anklagat Dawkins för feghet.

David Silverman från American Atheists å andra sidan försvarar Dawkins och de brittiska Humanisterna som enligt honom tycker att dessa debatter är som att "debattera mot en vägg" eller att "kvalitén på gensvaret" är lågt.

Samma debattbetyg kan säkert ges från kristnas håll - men de vill ha debatten.

Annorlunda är det dock med de svenska Humanisterna. I Sverige debatterar SEA och Humanisterna ofta med varandra, senast kring frågan om världen vore bättre utan religioner.

I debatten kring Christer Sturmarks och Annika Borgs gemensamma utspel, beskriver Sturmark religgionsdebatten med de traditionella frikyrkorna som sakligare och respektfullare, bland annant nämner han SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson.

I samband med att vi på SEA har tagit fram ett nytt infomaterial har vi faktiskt fått ett citat från Christer om SEA:

”SEA är en organisation som tydligt och konkret formulerar en motposition till Humanisterna och vår värdegrund. Det utesluter förstås inte att det finns frågor där vi är överens, men det viktiga för en dynamisk och hederlig debatt är tydliga och sakliga alternativ. Därför är SEA en viktig aktör för Humanisterna. Jag tror också vi är överens om en sak; Det är viktigt vad som är sant och vad som är rätt.”

Tack för det omdömet!

Uppdaterat: Nu har Dagen rapporterat om nyheten.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Svenska kyrkans ideologiska kaninhål

Få har säkert missat den debatt som pågått inom Svenska kyrkan om dess identitet och innehåll. På ena sidan av myntet handlar det om den ökande öppenheten för andra religioner. På andra sidan, den inre sekulariseringen.

Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.

I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.

Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.

Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.

Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.

Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?

Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”

SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.

I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:

"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Var Stefan Livs minnesgudstjänst kanon eller kalkon?

I tv 4-sporten raljerades det förra veckan över idrottare som tackar Gud för sin talang och hjälp i framgången.

- Tacka Gud hit och Guds förtjänst dit, nej, hylla er själva istället.

Sportjournalister som anser sig veta bättre än idrottsutövarna själva har man ju hört talas om men här handlar det tydligen om mer än coachtips från tv-soffan. Guds roll i människors talang föranleder uppenbarligen en inverterad Jantelag bland vissa sportjournalister; "Du ska inte tro att du är något - om du inte tror att Gud hade ett finger i spelet".


Det är så gott som en självklarhet att idrottsstjärnor ofta är reklampelare för olika företag eller organisationer. Att tala väl om en bra produkt i ett utbyte mot ett generöst sponsoravtal, har jag inte hört det raljeras över. Varför då inte Gud?

I en debattartikel pekar kristdemokraten och idrottsmannen David Lega dessutom på det besynnerliga i att tv 4-reporten ansåg att idrottsarenorna inte är rätt plats att uttrycka sin religiositet på.

Detta kommer säkert som en nyhet för majoriteten av spelarna i FC Barcelona som ju gör korstecknet när de gör entré, och inte mist för Lionel Messi som tackar Gud efter varje mål.

Tv 4 tycker däremot att man måste diskutera när "man blandar ihop idrott och religion". Det skulle därför vara intressant att höra nämnda reporters synpunkt på att kyrkan i Jönköping hjälpte till med sorgearbetet efter hockeymålvakten Stefan Livs tragiska bortgång.

Kanon eller kalkon?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Ge genmäle, SR!

Sveriges Radio har polisanmälts sedan en imam deklarerade i ett radioprogram att det ”är varje muslims skyldighet att döda dem som lämnar islam”.

Uttalandet, som gjordes när den somaliska redaktionen bjöd in till debatt efter att en grupp kristna somalier hade varit i Rinkeby och berättat om sin tro, är spektakulärt. När reportern ifrågasatte uttalandet värjde sig imamen med att de som behöver mer detaljer kan komma till imamens moské i Rinkeby.

I samband med att de kristna somalierna besökte Rinkeby råkade Husbypastorn Lars Mörling dessutom höra en grupp män undra (sic!) varför ingen dödade de som missionerade.

Det är känt sedan tidigare att muslimska kvinnor har utsatts för ”klädpoliser” och hindrats från vistas ute, värvning av unga män till terrornätverket al-Shabab, och nu även hot mot konvertiter.

Många har redan reagerat kraftigt mot imamen och på händelseutvecklingen i Rinkeby. Bland annat skriver debattören Nima Dervish bra på sin blogg och undrar varför det ska ”vara farligt för kristna somalier att vistas i Rinkeby? … Ska inte svensksomalier omfattas av den religionsfrihet som gäller i Sverige?” och ”[v]ad gör politikerna för att motverka denna ofrihet?”.
Detta handlar nämligen i grund och botten om mänskliga rättigheter för alla, vare sig man är kristen, muslim eller ateist.

Än så länge är det bara tidningen Dagen som har rapporterat om det inträffade. Inslaget med imamen låg länge kvar på Sveriges Radios hemsida, men har efter polisanmälan plockats bort i väntan på att chefen på SR International får en översättning. Att det inte har skett tidigare och att det inte har förtjänat större uppmärksamhet är uppseendeväckande.

Varken tidningen Journalisten, Dagens Media eller Resumé som bevakar medienyheter har tagit upp händelsen. Medietystnaden är talande. Tankeexperimentet att byta ut "imam" mot "pastor" gör vidare analys överflödig.

Det minsta man bör förutsätta från SR:s sida är att de upplåter sändningstid åt ett tydligt genmäle. I SR:s Public Service-handbok framgår det att ”[o]m enskilda individer, företag, organisationer eller liknande har angripits ska i princip alltid den eller de som har utsatts för kritik ges utrymme för ett bemötande, helst i samma program.”

Ett tillfälle för de berörda kristna att vittna om sin nyvunna tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Bakläxa på Bibelcitat, SVT

Världen skulle alldrig mer vara densamma efter den 11 september 2001. I synnerhet inte inom journalistiken. I samband med att jag började studera journalistik och religionsvetenskap på Södertörns högskola hördes det ledande röster som spådde att religionen skulle spela en större roll i medias rapporteringar. Till och med Aftonbladets dåvarande politiske chefredaktör, och sedermera präst i Svenska kyrkan, Helle Klein slog fast att nu skulle religionen och kunskap om detta fenomen minsann värderas högre bland journalister.

Blev det så? Knappast.

Under söndagens minnesceremoni från New York i samband tioårsdagen av 11 september-attacken lästes det högt ur Bibeln vid ett par tillfällen, dels Psaltaren 46 av president Barack Obama (ca 44:09 på denna länk) och Predikaren 3 av förre New York-borgmästaren Rudy Guiliani (ca 28:29 på denna länk).

Även om SVT:s Claes Elfsberg lyckades bra i sin roll som programledare, blir det pinsam bakläxa i båda fallen. Obamas läsning från Psaltaren kände varken han eller bisittaren igen (även om han gissade rätt när det gällde vilken bibelbok det handlade om). Guilianis läsning från Predikaren förklarades komma från Uppenbarelseboken.

Att Bibeln brukar ha en central plats i amerikanska ceremonier borde vara något som SVT:s researchpersonal visste om sedan lång tid - liksom att religionskompetens bör vara en lika stor självklarhet bland vissa journalister som politik och idrott är bland andra.

Uppdaterat: "Som en vän kommenterade det i efterhand: När världens mäktigaste man läser helt naturligt ur Bibeln fattar SVT noll. Som vanligt."

P.S. På Världsevangeliska Alliansens hemsida (här) kan man hitta uttalanden om minnesdagen från olika evangelikala företrädare, bland annat SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Knappast statens uppgift att avgöra kyrkans lära

Efter att Moderaternas partistyrelse har föreslagit att partiet inte ska ställa upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013, uppmanar Andreas Wejderstam, teolog och moderat, i Svenska Dagbladet att fler partier hoppar av valet till Svenska kyrkan. Han anser även att lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) bör avskaffas så snart som möjligt, Låt Svenska kyrkan få sköta sig själv.

Övriga samfund omfattas av lagen om trossamfund, som visar hur samfunden skall
förstås och bemötas. Därför blir det märkligt att just Svenska kyrkan regleras av en särskild lag – förutvarande statskyrka eller inte.

Intrycket av detta blir än starkare vid betraktandet av det politiska inflytandet i Svenska kyrkan. Redan i formuleringen av lagen är det tydligt att det fortfarande är
riksdagen som beslutar om grunderna för kyrkan. Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens. Oavsett vad man tycker om det, så utsätts ett trossamfund – Svenska kyrkan – för en omfattande särbehandling av den sekulära staten. Det finns inga tungt vägande skäl att bevara lagen om Svenska kyrkan. Orsaken till lagens existens är renodlat maktpolitisk. Kyrkan som den ser ut i dag är resultatet av ett medvetet politiskt arbete som spänt sig över hela 1900-talet.

Även om lagen om Svenska kyrkan delvis reglerar omhändertagandet av kulturmärkta byggnader har Wejderstam viktiga poänger. Lagen om trossamfund (1998:1593) bör kunna gälla för Svenska kyrkan.

Inför Kyrkovalet 2009 genomförde SEA en enkätundersökning bland samtliga toppkandidater. Bland de politiska nomineringsgrupperna fanns det då stöd för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. En majoritet av Centerns, Miljöpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas kandidater tyckte att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och var positiva till politiska nomineringsgrupper. Samtidigt flaggar Moderaterna nu för att de organisatoriskt vill lämna kyrkopolitiken.

Det rådde även en teologisk vilsenhet bland kandidaterna inför förra kyrkovalet. Uppfattningen om Jesus som unik var satt på undantag. När det gällde frågan om "Kyrkan och religionerna" var det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarade "att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud". Bland Kristdemokraterna svarade 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: "Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". Bland Socialdemokraterna ansåg 50 % att kyrkan "skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige

Slutsatsen är att de flesta nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan är mer politiskt än teologiskt motiverade.

Avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste helt enkelt fullbordas.

Det är inte statens uppgift att avgöra vad kyrkan ska tro eller inte tro. Att dra ifrån eller lägga till något i det som en gång har uppenbarats, är som bekant något som kyrkans instruktionsbok avråder det kraftigaste från. Den teologiska skolningen är knappast något som den sekulära staten kan vara behjälplig med.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Fel att chockera med bilder - eller...?

Det där med bilder som redskap i opinionsbildning är svårt. Bilder måste ofta sättas in i ett sammanhang för att ge en vettig helhetsbild så att tittaren kan förstå vad som finns till höger, vänster, ovanför eller nedanför bilden, vad som hänt före bilden och vilka konsekvenserna blir. Men bilden är ändå oöverträffad i sin direkthet, sin förmåga att väcka starkare känslor än ord gör.

Det har blivit tydligt exempelvis när det gäller torkkatastrofen på Afrikas horn. Holger Leipe, Röda Korsets ansvarige på plats menar att det är nödvändigt med det "torkpornografi" för att väcka informationsmätta västerlänningars uppmärksamhet och givmildhet. Först när bilderna på svältande och sjuka barn och ruttnande djurkadaver visas upp i våra massmedier inser människor vad som sker.

Parallellen är förstås oundviklig. Det finns andra situationer där barn i tidigare livsskede som gått en våldsam död till mötes. Dagen skriver idag om hur organisationen Människorätt för ofödda inlett sommarens kampanj där en lastbil med skrämmande bilder på aborterade foster rullar runt på Stockholms gator. Organisationens ordförande Mats Selander vet redan på förhand att de kommer att mötas av kritik, eftersom vi lever i en kultur där abort är moraliskt oproblematiskt. "Den naturliga önskan i en sådan kultur blir att tona ned fostrets mänsklighet, menar han. Det försöker MRO komma åt genom att utmana med bilderna. De flesta associerar abort med något bra, en rättighet, medan känslan i bilderna talar om något fruktansvärt.
- Det är sanningen som är det viktiga, säger Mats Selander. Om det här pågår ska det visas."

Fel att visa "torkpornografi" på lidande människor som inte bett att få användas på det sättet? Absolut inte, menar Röda Korset. Det goda ändamålet måste helga de chockerande bildmedlen. Hur ställer vi oss i det läget till att visa bilder på foster som med berått mod berövats livet med samhällets stöd? Frågan är definitivt inte så enkel som MRO:s kritiker vill göra gällande. Om bilder kan rädda oskyldiga människor från döden kan det vara fullt rimligt att använda dem. I Afrika såväl som i Sverige.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Ovärdigt att sätta kristen etikett på massmördaren Breivik

Jag har behövt några dagar för att smälta fredagens tragedi i vårt västra grannland. Få perspektiv. Men det går knappt, det finns så få företeelser att skapa perspektiv mot, att göra jämförelser med. I västerlandet under det senaste seklet ser jag bara en rimlig parallell där en kollektiv dom fällts där en viss grupp människor dömts skyldiga till att samhället gått åt skogen, och där straffet blivit medvetet, urskillningslöst individuellt mördande.

Men det fallet - Nazityskland - var ett kollektivt folkmord. Ett helt folk som kollektigt bar skuld till mord på ett annat folk. Här rör det sig om domare och bödel i en enda person. Norske Breivik måste betraktas som tämligen unik i seriemördarnas skara. Motivet, det politiska inslaget, den djävulska beräkningen, leendet på väg ut från häkningsförhandlingen. Nej, det här bräcker nog det mesta i ondska.

Det unika i Breiviks hat gör också att försök att placera honom i ett fack (förutom möjligen då det ultranationalistiska/nazistiska) blir ett meningslöst etiketterande som i praktiken mest fungerar som slagträn mot den ideologi men själv ogillar. Diskussionen kring tragedin har också generellt varit befriande fri från sådana inslag. Idag blev det lite sämre.

Jag hörde för en stund sedan på inledningen till Lars Ohlys sommarprogram. Till skillnad från övriga som uttalat sig hade han svårt att lägga partipolitik och ideologi åt sidan, och förkunnade att mördaren beskriver sig som "fundamentalistiskt kristen". Inte heller Christer Sturmark kan idag avstå från frestelsen att stämpla attentatsmannen som "konservativt kristen", med hatet mot sekulärhumanism som drivkraft.

Det tar för stort utrymme och behov av inläsning för att ge ett fullödigt svar på detta. Låt oss bara kort slå fast att etiketterna kanske aldrig har varit mer illa placerade än i det här fallet. Av det jag har läst har jag inte någonstans sett Breivik uttrycka någon av dessa etiketter som beskrivning av sig själv. Jag kan förstås ha fel; djupare analyser av mördarens ideologiska motiv kommer att utredas grundligt framöver, lita på det. Dagens Anders Gustavsson är en av dem som tagit upp temat, och han kommer säkerligen att göra det igen. Men det etiketterandet som Ohly och Sturmark gav uttryck för verkar här mest bli falskmyntade slagträn i debatten. Och det känns i detta sammanhang djupt ovärdigt.

Ett kort utdrag ur Breiviks manifest: "I'm not going to pretend I'm a very religious person as that would be a lie. I've always been very pragmatic and influenced by my secular surroundings and environment. In the past, I remember I used to think; "Religion is a crutch for weak people. What is the point in believing in a higher power if you have confidence in yourself!? Pathetic." Perhaps this is true for many cases. Religion is a crutch for many weak people and many embrace religion for self serving reasons as a source for drawing mental strength (to feed their weak emotional state f example during illness, death, poverty etc.). Since I am not a hypocrite, I'll say directly that this is my agenda as well."

Breivik beskriver sig som en tvivlare inför Guds existens. Han ber inte, men upphöjer Europas kristna kulturarv, i likhet med sitt eget hedniska nordiska arv. Han understryker gång efter annan att hans mordiska planer inte motiveras av kristen tro. Han söker efter den idelogi som kan ge extra kraft till hans hat. Visst talar han om kristendomen i Europa, men samtidigt ser han darwinism som den ideologi som är mer lämpad att ligga till grund för vårt västerländska samhälle.

Det finns säkert ytterligare, mer belysande citat för den som vill leta. Jag har inte för ambition att sätta mig in i Breiviks skriverier i sin helhet, lika lite som jag avser att lusläsa Mein Kampf. Men låt oss vara överens om en självklar sak. Mördaren Breivik tycks inte vara en troende, utövande kristen, han agerar inte utifrån en kristen tro, och hans synsätt ligger så oerhört långt ifrån det som kristen tro och etik förkunnar att jag ännu inte sett en enda kristen förkunnare som sett ett behov av att ens ta avstånd från hans ideologi eller gärningar.

Det vi istället såg var att över 10 000 människor i lördags tog sin tillflykt till domkyrkan i Oslo. I sin sorg och förtvivlan var det till Guds hus man kände att man behövde gå. Det var här Norge samlades till högmässa för att tillsammans försöka finna ett hopp, en väg framåt.

Vi inser alla att detta handlar om en man som ställt sig i fiendskap mot mänskligheten. Vilken ism han råkar tycka mest eller minst illa om är för sammanhanget förhållandevis irrelevant. Fredagens händelser i Norge är för fruktansvärda för att solkas ner av ideologisk pajkastning. Jag avstår därför för att ytterligare fördjupa jämförelserna mellan Breiviks synsätt och socialdarwinismen.

Låt oss stanna vid en sanning som återigen blivit alltför uppenbar. Verklig ondska finns. Den har nu fått ytterligare ett namn. Det stavas: Utöya. Låt oss tillsammans verka för att det onda till slut ska besegras med det goda.

Per Ewert
författare, lärare och frilansskribent

Expressen och abortdebatten

Svallvågor från Almedalen och MRO:s demonstration mot abort fortsätter att komma. Expressen skriver idag om abortdebatten på ledarplats och hänvisar bland annat till min artikel i Dagen.

Under rubriken Vidrig taktik i abortdebatt skriver Agnes Arpi:

Borde vi rentav se mer av mordoffer och våldtagna kön på bild i det offentliga rummet? Varför ska vi överhuvudtaget gömma undan sådant vi finner obehagligt? Om det är försvarbart att även barn ska ”medvetandegöras” genom att konfronteras med blodiga sanningar på gator och torg finns det mycket mer vi kan visa dem.

Människor saknar inte medvetenhet om hur hemsk verkligheten kan se ut. Däremot biter argument bättre än skräckbilder.

Hennes artikel får mig att tvivla.

Jämförelsen med bilder på mord och våldtäktsoffer missar totalt och visar att Arpi knappast har tänkt igenom frågorna hon diskuterar. Både mord och våldtäkt är förbjudet i lag och fördöms enhetligt av kulturen. Medvetenheten och fördömandet av dessa vidriga handlingar är redan stor. Det finns därför ingen anledning att visa bilder av offren.

När det gäller slaveriet på 1800-talet och raslagarna i USA på 1960-talet var situationen annorlunda. Då fanns det både lagstiftning och opinion för förtrycket. Bilder var ett sätt att väcka opinion till de förtrycktas försvar. På samma sätt är det med abort. Lagstiftning och opinion i Sverige legitimerar förtryck av ofödda. Bilder är då ett sätt at väcka opinion.

Poängen är alltså inte att allt som sker måste visas offentligt på bild. Poängen är att orättfärdighet som försvaras av etablisemanget måste lyftas fram i ljuset.

Jag håller med Arpi om att människor på många områden vet hur hemsk verkligheten kan se ut. Men gäller det abort? Mitt svar är nej. Många människor tror – vilket är helt naturligt utifrån hur abortdebatten har förts - att fostret endast är en cellklump, en del av kroppen ungefär som en blindtarm och därför inte identifierbar som en mänsklig individ. Det är därför abortbilder väcker en sådan vrede. De visat att det är en liten människa.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Medlemskriterier = uppmaning att döda, enligt RFSL?

RFSL reagerar på SvD:s ledare om att Sveriges Imam Förbund har använt skattepengar för att ta fram en hemsida med budskap som att homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, muslimer ska helst rösta på andra muslimer i val och att judarna styr världsekonomin:

Under de senaste åren har journalister och ledarskribenter tagit initiativ till granskningar av religiösa föreningars inställning till bland annat homosexualitet och ifrågasatt det lämpliga i att föreningar får bidrag för att sprida sina homofoba åsikter. Bland annat har radioprogrammet Kaliber granskat religiösa ungdomsorganisationer, Kalla Fakta har som sagt granskat Frälsningsarmén, SvD:s ledarsida föreningen TUFF och nu senast sajten muslim.se, som drivs av SIF, Sveriges Imam Förbund.

Kvalificerad analys av hur religiösa samfund tänker kring livsstilsfrågor? Knappast.

Det krävs ingen större eftertanke för att inse att det är en stor skillnad på Frälsningsarméns medlemskriterier att soldater inte får leva ut en homosexuell läggning, och att önska att någon ska dö, om det är det som framgår på muslim.se.

RFSL har själva särskilda medlemskriterier och kan utesluta medlemmar som inte efterlever deras stadgar (se även Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL).

Frilansskribenten Anna Ekström gör samma iakttagelse när Erik Helmerson i en kolumn i DN buntar ihop både abortkritik och det teologiska ställningstagandet att samkönade relationer är en synd, med uppmaningen att döda människor.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Filosofiskt bondfångeri: de nya ateisterna genomskådas

Sam Harris senaste bok ”Moralens landskap” har just kommit ut på svenska. På den amerikanska originalupplagan höjer författarens ateistkumpan Richard Dawkins boken till skyarna och menar att boken borde förändra filosofin:

I was one of those who had unthinkingly bought into the hectoring myth that science can say nothing about morals. To my surprise, The Moral Landscape has changed all that for me. It should change it for philosophers too … and it will turn their world exhilaratingly upside down.

Well, engelskspråkiga recensenter av boken har inte varit särskilt nådiga, för en sammanställning, se här. Nu börjar det komma recensioner på svenska och det handlar om verkliga sågningar.

Så här skriver författaren och filosofen Lars Gustavsson i Expressen:

Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri. Och vad möjligen är än värre – bokens prosa är erbarmlig. Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte.

I tidskriften Axess (nr 4 maj 2011) avslutar Johan Tralau sin recension så här:

Resultatet är dödstråkigt och dumt. Jag kan inte minnas senaste gången jag lade ned en bok och så intensivt kände att jag faktiskt inte lärt mig ett dyft av läsningen. Det tog mig fyra och en halv timme att läsa Harris bidrag till mänskligheten utveckling. Jag kommer alltid, fruktar jag, känna en sorts existentiell skuld över att jag en gång har slösat bort en så lång del av mitt jordeliv på den här boken.

Fler och fler tycks genomskåda nyateismen.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen 2

Mängder med människor trängdes på båtdäcket när vi i SEA inbjöd till ”Abortdebattens spelregler”. I panelen fanns bland annat representanter för MRO – människorätt för ofödda, Liberala ungdomsförbundet, Feministiskt initiativ och Centerns ungdomsförbund. Det blev ett mycket lyckat arrangemang!

Det är självklart för mig att sympatisera med de värden som abortförespråkarna värnar; frihet, jämlikhet och lika rättigheter. Bestörtningen över de många kvinnor som skadas och dör efter illegala och farliga aborter likaså. Enligt WHO dog 48 000 kvinnor 2008 på grund av skador efter illegala aborter. Det är helt enkelt fruktansvärt.

Skiljelinjen är en annan; synen på vad eller vem som aborteras.

Debatten visade, som jag ser det, abortförespråkarnas inkonsekventa sätt att resonera. Tre exempel:

För det första vilsenheten i människosynsfrågan. Här stod ett gäng politiker som i alla andra sammanhang talar sig varma för människovärdet och mänskliga rättigheter, men de kunde inte definiera vem som är människa och vem som inte är det. Vad ska vi med människovärdet till om vi inte kan förklara vem det tillfaller? Konsekvent väjde man för frågan om när livet börjar. Det ville man helt enkelt inte svara på.

För det andra de ohållbara flyktvägarna. Konceptionen som startpunkt för människans liv avvisades med följande påstående: ”I så fall är onani massmord.”

Som påstående betraktat – att inte göra skillnad på en sädescell och ett befrukat ägg – är det en förnekelse av biologiska fakta. En sädescell är ingen människa, inte heller en äggcell. Men ett befruktat ägg, när en sädescell har smält samman med en äggcell, är startpunkten för mänskligt liv. Från den punkten är det biologiskt en människa. Det tillhör släktet homo sapiens och har en människas genetiska kod. Alla människors liv börjar där.

Detta blir extra tydligt vid provrösbefruktningar. Det blir ingen graviditet med bara en sädescell, ingen graviditet med bara en äggcell. Det provrörsbefruktning innebär är att man med en sädecell befruktar ett ägg, som sedan planteras in i livmodern.

I andra sammanhang väger naturvetenskapen tungt; man blir skrattad åt om man förnekar elementära biologiska eller fysiska fakta. Det gäller uppenbarligen inte abortdebatten.

För det tredje den otillfredställande lösningen på problemen med illegala aborter, som skadar och dödar så många kvinnor. Notera att ingen är mer kritisk till farliga illegala aborter än den som är abortmotståndare. En skadlig illegal abort är dubbelt värre än en säker legal abort: det står ju två liv på spel. Men lösningen kan inte vara att rädda den ena människan på den andras bekostnad.

Om barnet har skyddsvärde kan man inte byta farliga illegala aborter mot säkra legaliserade aborter; det vore som att bekämpa trafficking med hjälp av statliga bordeller. Om sexköp i sig är fel, och inte bara de vidriga omständigheterna runt det, måste man söka andra lösningar. På samma sätt med oönskade graviditeter. Om abort innebär att man dödar en liten människa är det inget alternativ att söka efter säkra sätt att göra det på. Vi måste istället söka efter lösningar som hjälper både kvinnan och barnet att överleva. Det är enda möjligheten för den som tror på ett okränkbart människovärde.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen

Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.

Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.

Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.

I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.

Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.

Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.

I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.

I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.

Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.

Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?

Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.

Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Religion och politik i Almedalen

Kristna har att arbeta för ett samhälle där alla har rätt att göra sin röst
hörd - oavsett livsåskådning. Inte ett samhälle där religionen antingen
förpassas till den privata sfären eller blir styrande på bekostnad av enskildas
samvetsfrihet.

Så skriver jag i en debattartikel som jag hade inne i Dagen på tisdagen. Den kan läsas i sin helhet här. Frågan om kyrkans och statens roller är ett viktigt ämne som ett par seminarier i Almedalen har berört. Tidningen Axess anordnade på onsdagen ett frukostseminarium med rubriken ”Lämna Svenska kyrkan eller konvertera!” (seminariet filmades och kan ses här). Samtalet mellan Johan Lundberg (Axess), Thomas Idergard (katolik), Peter Weiderud (Broderskap) och Cristina Grenholm (chefsteolog, Svenska kyrkan), tog upp några av de politiska ställningstaganden som representanter för Svenska kyrkan har gjort de senaste månaderna. Bland annat biskop Eva Brunnes och den tidigare ärkebiskopen KG Hammars stöd åt Ship to Gaza.

Idergard höll ett engagerat anförande där han klargjorde för hur en kristen ska se på politiken. Lika mycket som den kristna högern i USA har fel om att låg skattesats är mer biblisk än en hög skattesats, så har det som brukar beskrivas som en kristen vänster i Sverige fel när den säger att Jesus var den förste socialisten. Jesus transcenderar helt enkelt alla politiska kategorier.

Samtidigt var det intressant att för Peter Weiderud var det inte lika okomplicerat att stå upp för det ofödda barnet, som det är att stå upp för de utförsäkrade. Att stå upp för det ofödda barnet var för komplext, tyckte han.

Under Humanisternas seminarium om Mänskliga rättigheter, religionskritik och islamofobi, lutade humanisten och filosofen Per Bauhn åt att tala om behovet av ett sekulärt samhälle. Problemet med det, vilket Stefan Gustavsson även påpekade, är att då exkluderar men religionen och vissa livsåskådningar från det offentliga samtalet. Staten ska vara sekulär i den meningen att den inte tar ställning i religiösa frågor. Ett samhälle, som är mycket större, mår bättre av att vara pluralistiskt, där alla idéer får samma chans.

Ett annat seminarium under Almedalsveckan som berörde kyrkans relation till politiken anordnades av Kyrkans tidning och Svenska kyrkan. Dagen var på plats och rapporterade. En enkät som 3000 personer hade svarat på gjorde klart att kyrkan får gärna höras i samhällsdebatten, men inte påverka.

Biskop Eva Brunne har rätt när hon framhåller att den kristna tron måste få konsekvenser – även i det politiska livet. Samtidigt behöver vi vara väldigt försiktiga när vi påstår att vissa politiska förslag är mer kristna än andra när Bibeln inte ger täckning för detta. Bibeln är inte främst en idéskrift med förslag för ett bättre samhälle – det är Guds ord som förvandlar människor.

UPPDATERAT: Axess-bloggen skriver här om seminariet "Lämna Svenska kyrkan eller konvertera". En tänkvärd iaktagelse är att den ende som under seminariet talade om att målet som kristen är att bli som Jesus, var Thomas Idergard - inte ens Svenska kyrkans chefsteolog.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Tv 4-chef: Vi ljuger för att få fram sanningen

Tisdagen i Visby rusade förbi med en mängd intressanta Almedalsseminarier. Dagens seminarium Makt, medier och andlighet tillhörde ett av de intressantaste. Bland annat fick chefen för tv 4:s samhällsredaktion, Fredrik Lundberg, stå till svars för Kalla Faktas inslag om Frälsningsarmén tidigare i våras.

Som svar på kritik mot sekulära media, som gick ut på att det finns en okunnighet bland journalistkåren kring kristna rörelser och att man har en dold agenda, förde Lundberg ett resonemang om att det finns en lika liten kunskap om medias roll bland kristna.

Det mest uppseendeväckande under det seminariet var att Lundberg hävdade att de behöver ljuga för att få fram sanningen. Situationen då Kalla Fakta provocerade fram förbön mitt under ett smygfilmat själavårdssamtal, var därför berättigat, tyckte han. Man kan ju tycka att det hade varit enklare och mer etiskt om de bara hade frågat.

Filadelfilapastorn Niklas Piensoho konstaterade då det självklara: "Inte undra på att vi kristna inte litar på er!"

Piensoho pekade även på det absurda i att sekulära medier oftast själva brukar utse talespersoner för kristna rörelser som inte har ett sådant uppdrag. Han exemplifierade med Åke Green, som även om han gjorde så gott han kunde, inte hade det uppdraget från pingströrelsen. I vilka andra sektorer - politiken, näringslivet, etc - skulle en seriös journalist göra så? Stefan Swärd bloggar även från samma seminarium.

Journalisten Lars Adaktusson höll med om att många journalister har en okunskap om kyrkor, något som man knappast kan komma undan med när det gäller andra områden - till exempel sport eller politik. Där förväntar man sig att journalister är pålästa och har en sakkunskap om sitt bevakningsområde.

Senare under eftermiddagen på SEA:s seminarium Ett generösare Sverige med avdragsgilla gåvor, medverkade Frälsningsarméns divisionschef för Göteborg, Kjell Olausson. Då kom frågan om statligt villkorade gåvor upp (vilket även argumenterades för i Kalla Fakta).

Bland dem som söker sig till Frälsningsarmén för att få hjälp - och då handlar det om människor som fallit igenom det sociala skyddsnätet - visar färsk statistik att ca 65 procent handlar om ensamstående föräldrar. Enligt Olausson kommer de för att få hjälp med mat och akut hjälp. Vart ska de gå, undrade Olausson, när till och med Socialtjänsten uppmanar dem att gå till Frälsis.

Om Frälsningsarmén, och annat kristet samhällsengagemang skulle förbjudas eller villkoras, vilka kommer då att hålla grytan kokande?

UPPDATERAT: Världen idag skriver här om SEA:s seminarium om avdragsrätt. Här intervjuas Lars Adaktusson och Anna Lindman Barsk om Dagens debatt om Makt, medier och andlighet.

UPPDATERAT 2: Här skriver Dagen om seminariet Makt, medier och andlighet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

50 på SEA:s första Almedalsseminarium om religions roll i demokratiutvecklingen

Ett 50-tal personer sökte sig ner till Visby hamn och missionsbåten Elida när Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet arrangerade seminariet Religionens roll i europeisk demokratiutveckling. Debattörerna – Thomas Idergard och Christer Sturmark – förde ett livligt samtal om religionens påverkan på samhället.

Inte oväntat fördes samtalet in på HIV/AIDS-frågan. Christer Sturmark anklagade Katolska kyrkan för att stå i vägen för att motverka HIV/AIDS-epidemim genom sitt kondomförbud. Idergard kontrade snabbt genom att betona behovet av ett förändrat beteendemönster och det absurda resonemanget:

- Harvardprofessorn Edward C. Green som är en av världens främsta experter på aidsbekämpning säger att det bästa sättet bekämpa aidsspridning i tredje världen är avhållsamhet, trohet och minskandet av sexuella partners.

- Tänk dig en person som går till en prostituerad, då sjukdomen oftast sprids den vägen. Först lyssnar han inte på Katolska kyrkans budskap att det är förbudet att köpa sex. Sedan lyssnar han heller inte på Katolska kyrkans budskap att han inte får bedra sin fru. Nej, det är först vid inledningen av sexualakten, innan han tar på kondomen, som han blir en riktigt överlåten katolik!

Seminariet präglades av en god stämning och flera namnkunniga opinionsbildare och politiker deltog i frågestunden.

Fotnot: För mer om och av Edward C. Green kan jag rekommendera denna artikel i Washington Post från 2009.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Finns samvetsfrihet även för KD-politiker?

Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.

Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?

Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.

Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).

Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.

För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.

Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”

Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”

Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?

Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.

Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.

Per Ewert,
författare, lärare, frilansskribent, medlem i Kristdemokraterna

Sheriffen av Nottigham och Skolinspektionen

Allan Rickman, ni vet han som gjorde ett lysande porträtt av sheriffen i Robin Hood-rullen med Kevin Costner, levererade en replik som omedelbart gick till filmskurk-historien.

I ett ögonblick av vredesmod över hur surt Robin Hood gör hans liv, befaller han sina underhuggare att utföra en rad hemskheter mot traktens invånare. Den sista punkten - "Ställ in julen!"

När jag läser att Skolinspektionen har prickat en skola för att ha sjungit julpsalmer inför julavslutningen (utifrån principen om ickekonfessionell undervisning), går min tanke osökt till sheriffen av Nottingham. Borde inte Skolinspektionen i konsekvensens namn då bara förbjuda jullovet? Och påsklovet, samt ledigheten kring alla helgonsdag, pingst, etc.

Då minskar vi risken för att elever någon gång under sin skolgång ska råka utsättas för den del av samhället som faktiskt består av troende människor. Dessutom blir det ju mer tid för värdefullt skolarbete när loven ställs in.

En parentes: Vilken ideologisk skillnad som Skolinspektionen gör på julpsalmer som "Stilla Natt" och sommarpsalmer som "Den blomstertid nu kommer", är svår utröna. Den senare accepterades eftersom "det är en psalm som har en tradition kring sommar". Och den förra är alltså inte en psalm med en tradition kring jul?

På tal om skolavslutningar, här finns den artikel som jag nyligen skrev i SEA:s nyhetsbrev om årets traditionella skolavslutningsdebatt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skarpa analyser om skärningspunkten KD/abortfrågan

I försommartid närmar sig Kristdemokraternas riksting, och debatten har tagit fart, både inom och utanför partiet. Huvudfrågan gäller: vilken riktning ska partiet ta inför sviktande opinionsstöd och osäkerhet inför vilken väg som bäst a) sätter KD på den ideologiska väg som är partiets unika bidrag i svensk politik, och b) återvinner ett högt väljarstöd.

De senaste dagarna har två personer med stor erfarenhet både inom och utanför partiet givit sitt bidrag: Lars F Eklund (fil lic samt fd partistyrelseledamot) säger i Världen Idag att partiet förlorat sin trovärdighet genom att kompromissa bort ofödda människors rätt till liv och istället ägnar sig åt en gåtfull självdestruktion som bara riskerar att skrämma iväg personer med traditionella etiska värderingar till partier med en helt annan värdegrund.

Sune Olofson (KD-medlem samt reporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009) instämmer i Dagen, analyserar den abortdebatt som förts under våren, och ifrågasätter starkt den brist på konkreta resultat som KD uppnått under sina år i regeringsställning. Han menar att partiet inte kommer att vinna fler val på att kompromissa med sin kristna etiska grundval, och ställer det som han uppenbarligen betraktar som en avgörande fråga rakt till partiledningen: "Vad avser ni att göra i abortfrågan under resterande tid av denna mandatperiod?"

Samvetsbloggen får anledning att återkomma i ämnet inom en nära framtid.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent