Få har säkert missat den debatt som pågått inom Svenska kyrkan om dess identitet och innehåll. På ena sidan av myntet handlar det om den ökande öppenheten för andra religioner. På andra sidan, den inre sekulariseringen.
Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.
I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.
Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.
Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.
Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.
Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?
Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”
SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.
I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:
"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar