Visar inlägg med etikett riksdagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett riksdagen. Visa alla inlägg

onsdag 15 februari 2012

Lyssna på Ayaan Hirsi Ali, Carl Bildt!

Utrikesminister Carl Bildt har idag presenterat Utrikesdeklarationen för 2012. I den lyfte han bland annat fram religions- och övertygelsefrihetens betydelse:


Religions- och övertygelsefriheten är central i ett öppet samhälle. Det ökade våldet och diskrimineringen av personer som tillhör religiösa minoriteter inger oro och måste motverkas.

Det är bra att religions- och övertygelsefriheten nämns som ett samlat begrepp då det berör troende liksom icke-troende (som också är troende i en viss mening), samt att den lyfts fram som central för ett öppet och fritt samhälle.

Formuleringen ovan signalerar även ett mer aktivt engagemang i religionsfrågorna. Jämför hur tidigare utrikesdeklarationer har berört religionens betydelse:

* 2006: Inget
* 2007: "Vi kan visa att kulturell samexistens inte bara är en möjlighet utan också en nödvändighet. I en tid av ökat fundamentalistiskt våld och utnyttjande av religionen för extrema politiska syften är detta en central uppgift."
* 2008: Inget
* 2009: "Sverige stöder FN:s 'Allians av civilisationer' och dess arbete för att främja dialogen mellan religioner"
* 2010: Inget
* 2011: "Religionsfriheten är central i ett öppet samhälle. De ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter inger oro."

Våldet mot religiösa minoriteter inger inte längre bara "oro", det måste nu även "motverkas".

I en kontext där flera debattörer efterlyser sekulära samhällen där religionen förpassas till den privata sfären utan möjlighet att kunna påverka det offentliga, till fördel för en sekulär ideologi, är det även välkommet med ställningstagandet att religions- och övertygelsefriheten är central i öppet samhälle.

Religions- och övertygelsefriheten garanterar ett sant pluraslitiskt samhälle där kristna, judar, muslimer, ateister, hinduer, buddhister, etc. har möjlighet att göra sin röst hörd då den ger varje livsåskådning lika mycket utrymme.

Nu gäller det för svenska UD att gå från ord till handling. Rekomenderad läsning på departementet bör vara Ayaan Hirsi Alis artikel i senaste Newsweek, "The Global War on Christians in the Muslim World":



From blasphemy laws to brutal murders to bombings to mutilations and the burning of holy sites, Christians in so many nations live in fear. In Nigeria many have suffered all of these forms of persecution. The nation has the largest Christian minority (40 percent) in proportion to its population (160 million) of any majority-Muslim country. For years, Muslims and Christians in Nigeria have lived on the edge of civil war. Islamist radicals provoke much if not most of the tension. The newest such organization is an outfit that calls itself Boko Haram, which means “Western education is sacrilege.” Its aim is to establish Sharia in Nigeria. To this end it has stated that it will kill all Christians in the country.

In the month of January 2012 alone, Boko Haram was responsible for 54 deaths. In 2011 its members killed at least 510 people and burned down or destroyed more than 350 churches in 10 northern states. They use guns, gasoline bombs, and even machetes, shouting “Allahu akbar” (“God is great”) while launching attacks on unsuspecting citizens. They have attacked churches, a Christmas Day gathering (killing 42 Catholics), beer parlors, a town hall, beauty salons, and banks. They have so far focused on killing Christian clerics, politicians, students, policemen, and soldiers, as well as Muslim clerics who condemn their mayhem. While they started out by using crude methods like hit-and-run assassinations from the back of motorbikes in 2009, the latest AP reports indicate that the group’s recent attacks show a new level of potency and sophistication.

The Christophobia that has plagued Sudan for years takes a very different form. The authoritarian government of the Sunni Muslim north of the country has for decades tormented Christian and animist minorities in the south. What has often been described as a civil war is in practice the Sudanese government’s sustained persecution of religious minorities. This persecution culminated in the infamous genocide in Darfur that began in 2003. Even though Sudan’s Muslim president, Omar al-Bashir, has been indicted by the International Criminal Court in The Hague, which charged him with three counts of genocide, and despite the euphoria that greeted the semi-independence he grant-ed to South Sudan in July of last year, the violence has not ended. In South Kordofan, Christians are still subject-ed to aerial bombardment, targeted killings, the kidnapping of children, and other atrocities. Reports from the United Nations indicate that between 53,000 and 75,000 innocent civilians have been displaced from their resi-dences and that houses and buildings have been looted and destroyed.
Hirsi Alis budskap till västerländska regeringar är tydligt: muslimska minoriteter ska självklart skyddas från diskriminering och intolerans, men teckningar, filmer och texter är något helt annat än knivar, skjutvapen och granater. Hon avslutar med att ge några konkreta råd till åtgärder:



As for what the West can do to help religious minorities in Muslim-majority societies, my answer is that it needs to begin using the billions of dollars in aid it gives to the offending countries as leverage. Then there is trade and investment. Besides diplomatic pressure, these aid and trade relationships can and should be made conditional on the protection of the freedom of conscience and worship for all citizens.
Dags för handling, Carl Bildt?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

onsdag 25 januari 2012

Humanistbloggen och fri opinionsbildning

På Humanistbloggen kommenterar Patrik N mitt inlägg ”Därför blundar journalister för förföljelse av kristna” och riktar en del kritik mot mig.

I inledningen skriver han att jag anser att dagens journalistkår gör ett dåligt arbete på grund av att ”den kristne guden inte är tillräckligt närvarande under journalistutbildningen”.

Läser man mitt inlägg förstår man ganska snabbt att det faktiskt inte var så jag skrev. Inlägget handlade om journalisters vana att bevaka religion, vilket jag anser brister i mångt och mycket.

Oavsett ämnesområde; vare sig det handlar om idrott, politik eller kultur, så förväntar man sig ju att vederbörande reporter har kunskap som omfattar sitt specifika bevakningsområde. Men när det gäller religion och i synnerhet religionsförföljelse tycks kunskap om religionen lysa med sin frånvaro.

Nyligen ställde till exempel en radiojournalist den seriösa frågan till en judisk man om varför ”det här med omskärelse” är så ”viktigt”. Det är som om en politisk kommentator skulle fråga en riksdagsledamot varför det är viktigt att skriva motioner.

Patrik N kritiserar mig även för att jag redogör för påvens ståndpunkt i äktenskapsfrågan då vissa nyhetsbyråer gjorde en stor grej av hans äktenskapssyn och dessutom felciterade honom i ett tal han höll till en diplomatgrupp.

Jag skrev: "Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget)".

Patrik N:s kommentar:



...hörde ni? "Civilutskottets betänkande [...] väger rätt så lätt i sammanhanget". Yttrat av en journalist, en av de som ska utgöra det yttersta skyddet för demokratin och den fria opinionsbildningen i vårt demokratiska Sverige. Bibeln står över våra demokratiska processer. De "väger rätt så lätt i sammanhanget". När påven ur Bibeln uttolkat vad ett äktenskap är så kan ni knyckla ihop vår svenska lagstiftning och våra processer för ett demokratiskt beslutsfattande, här i form av Civilutskottets betänkande om könsneutrala äktenskap. Det tycks vara mer eller mindre irrelevant.
Sedan när blev påven svensk medborgare och när blev det förbjudet att kritisera riksdagsbeslut?

Några kommentarer till Patrik N:
1) Jag har inte gjort något felaktigt påstående; den svenska äktenskapslagstiftningen styr ju inte över påvens åsiktsfrihet att hävda Bibelns definition av vad ett äktenskap är.
2) Jag har inte sagt att det påven säger ska bli svensk lag - tvärtom, jag är för demokrati och fri opinionsbildning (dessutom är jag evangelikal och inte katolik - det finns vissa skillnader som Humanisterna borde läsa in sig på, på tal om religionskompetens).
3) Vill vi ha ett demokratiskt Sverige med fri opinionsbildning, måste man ju kunna få kritisera stiftade lagar eller regeringens beslut. Inget konstigt med det. Humanisterna gör det regelbundet.

Men för Patrik N tycks den fria opinionsbildningen bestå av att journalister stryker staten medhårs. Inte mycket frihet och demokrati i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 19 september 2011

Svenska kyrkans ideologiska kaninhål

Få har säkert missat den debatt som pågått inom Svenska kyrkan om dess identitet och innehåll. På ena sidan av myntet handlar det om den ökande öppenheten för andra religioner. På andra sidan, den inre sekulariseringen.

Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.

I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.

Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.

Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.

Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.

Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?

Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”

SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.

I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:

"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 27 januari 2011

Frågor om islamism ska inte förringas

Efter riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism kan man konstatera att partiets sympatisörer får mer vatten på sin kvarn när övriga partier hellre ville ta avstånd från Sverigedemokraterna än att efterlysa mer granskning av islamistisk terror. Som Per Gudmundson säger i SvD:


Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna må ställa viktiga frågor. Men svaren är alltför enkla. Deras lösning är att strypa invandringen. Men i Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, framgår det att den stora majoriteten av dem som identifierats som aktiva inom ramen för våldsbejakande islamistisk extremism har radikaliserats i Sverige. Så att påstå att bara för att man kommer från viss geografisk plats så är man en extremist, är att göra det lite för enkelt för sig. Enligt Säpo sker också en del av förflyttningen till våldsbejakande islamistisk extremism från vit makt-miljöer.

Så att begränsa invandringen är ingen lösning. För att inte säga omoraliskt när det handlar om människor som flyr förtryck. Dessutom kan man bara konstatera att de flesta muslimer inte vill leva under al-Qaida, Hamas, Hizbollah eller talibanerna. De vill leva i frihet.

Beatrice Ask visade också att Sverigedemokraterna faktiskt hindrar det europeiska kontraterroristsamarbetet, vilket skulle bidra till bekämpandet av islamistisk terrorism. Åkesson kunde aldrig ge något svar på detta i debatten, vilket ger en fingervisning om att SD stirrar sig blint på invandringen.

När allt detta är sagt återstår grundfrågan, och då måste man kunna skilja mellan sak och person: (1) majoriteten muslimer är lika lite våldsbenägna som alla andra men (2) islam som politisk ideologi och dess konsekvenser måste kunna diskuteras utan man blir stämplad som islamofob. Det är också för alla de muslimers skull som nu bor i Sverige som detta behöver tas upp. Många lever i rädsla för de radikala elementen, och då får inte resten av samhället backa i rädsla för Sverigedemokraterna.

Våldsbejakande islamism är en verklighet och måste granskas, annars blir det som på Palmes dagar när "anti-sovjetism" kritiserades. Johan Ingerö är inne på samma sak i Aftonbladet:


[…] vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi nte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 7 oktober 2010

Avtrubbad kyrka eller sekulariserat samhälle?

Gudstjänsten i Storkyrkan vid riksdagens öppnande väcker även intressanta frågor om Svenska kyrkans roll och relation till staten och sekulariseringen i allmänhet. Är det rätt att kyrkan agerar ceremonimästare åt Sveriges riksdag och regering? Självklart, tycker en del. Kyrkan är en kultur- och traditionsbärare, och har gett oss de värden som ligger till grund för vår demokrati. Att helt tacka nej till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande kan kapa de band som går tillbaka till vårt lands rötter. Dessutom skulle antalet beröringspunkter för Kyrkan i allmänhet att agera i samhället minska. Den kristna församlingen skulle bli ännu mer isolerad och inte få lika stor möjlighet att i samma omfattning kunna säga sin mening till landets beslutsfattare. När Kyrkans röst tystnar, får vi därmed ett mer sekulariserat samhälle.
Samtidigt måste man ställa sig frågan vad den statssanktionerade gudstjänsten gör med Kyrkan själv. Har predikandet om evangeliet blivit radikalare? Har Jesus Kristus proklamerats frimodigare som den enda vägen till Gud? Har behovet av omvändelse presenterats tydligare? Eller har det blivit tvärtom?

Tidigare har vi sett riksdagens öppnande bli föremål för en interreligiös gudstjänst. Flera religioner har under Storkyrkans tak presenterats som likvärdiga. I sin iver att vara folkkyrka och relevant för det mångkulturella och mångreligiösa samhället (vilket är ett faktum som vi måste förhålla oss till) har mångreligiositeten blivit normerande. Konsekvensen blir ett avtrubbat allmänmänskligt budskap – utan evangeliets särart.

Så vad gör vi? Inga gudstjänster på uppdrag av staten ger mindre utrymme åt kyrkan och ökad sekularisering. Fortsätter vi med samma ordning får vi ett mer avtrubbat budskap. Frågan tål att tänkas igenom.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 6 oktober 2010

Barnsligt av SD när Brunne blev partipolitisk

Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan har redan kommenterats bland annat här, här och här.

Att som biskop Eva Brunne i gudstjänsten vid riksdagens öppnande fördöma rasism och främlingsfientlighet är helt rätt. Som kristen ledare har man alltid ett tydligt ansvar att stå upp för alla människors lika värde. Om biskopens syfte däremot var att ge sig på ett enskilt politiskt parti när hon talade till samtliga folkvalda är det däremot lite mer problematiskt. Biskopen tog nämligen upp måndagens demonstration mot Sverigedemokraterna (SD) i samma andetag som hon berörde främlingsfientligheten. Därmed blev hennes predikan partipolitisk:


- Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.
Brist på etikett och god sed av SD när de tågade ur Storkyrkan mitt under pågående gudstjänst? Javisst. Barnsligt? Självklart. Att tala om människors lika värde är en naturlig konsekvens av den kristna livssynen. Men man kan samtidigt tycka att det är lite onödigt att bli partipolitisk och ge sig på ett demokratiskt valt parti på det här sättet – vilket Brunne gör när hon refererar till en demonstration mot SD. Det bidrar till att cementera deras offermentalitet och ge dem ett starkare stöd som riksdagens ”underdog” bland sina väljare . Nej, att diskutera, resonera och argumentera är ett bättre, framkomligare sätt att handskas med SD. Agitationer, vare sig de sker i form av ord, otrevligt bemötande eller våld, i syfte att isolera eller skada partiet, kommer bara att få bakslag.

För övrigt kan man fråga sig vilka andra graderingar av människovärdet som biskop Brunne ämnar lyfta fram i sina predikningar? Abort, dödshjälp eller bristen på mänskliga rättigheter i diverse diktaturer lär väcka starka känslor bland många riksdagsgrupper. Några tips: Förra valet sa Lars Ohly (V) att han föredrog diktatorn Fidel Castro före Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Eller varför inte klargöra att Sharia-lagar är oförenligt med demokrati. En av Moderaternas nyvalda riksdagsledamöter Abdirisak Waberi tycker att islamsk rättsväsende nämligen är en bra idé. Predikomaterial finns det med andra ord gott om.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist