”Är identitet ett hinder eller en förutsättning för integration?” Det är den rubriken som jag fastnar för när jag läser statsvetaren Andreas Johansson Heinös Timbro-rapport
Integration eller assimilation? som presenterades vid ett frukostseminarium häromdagen.
Bland annat skriver han:
Det är inte heller rimligt att förvänta sig att den som har flytt från sitt hemland på grund av att den religion eller kultur man tillhör är förtryckt skulle ha andra ambitioner än att bevara så mycket som möjligt av denna religion och kultur i det nya hemlandet /…/ Tvärtom, det är ju på grund av att jag uppfattar Sverige som ett mer tolerant samhälle för minoriteter som jag valde att flytta hit, det primära målet är att få livsutrymme för min etnicitet/kultur/religion.
/…/ Men detta är en idé som möter motstånd, på många håll. [min kursivering]
Många gånger handlar det om religionsfrihet - att fritt kunna utöva sin religion - som invandrare kommer till Sverige. Att påstå att det kan uppstå kulturkrockar när människor anländer från länder där religionen har stor betydelse, är ingen överdrift. I bästa fall är religionen en icke-fråga i det nya hemlandet. I värsta fall behandlas religion med en viss sorts skepsis som gränsar till intolerans.
Religionen har helt enkelt en mycket svag ställning bland svenskarna i jämförelse med resten av världen. I de flesta globala värderingsundersökningar beskrivs Sverige som ett av mest sekulära länderna.
När miljöminister Andreas Carlgren var generaldirektör för Integrationsverket skrev han på DN Debatt om
svenskarna som världens mest avvikande folk:
Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger "ingen betydelse". I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen.
Tack vare data från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey har man kommit fram till att det ”land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla.”
Religiös identitet kan med andra ord vara en nyckel i integrationsarbetet. Men svenskarna lider av vad som nästan kan beskrivas som religiös analfabetism.
Andreas Johansson Heinös antyder i sin rapport att religionen spelar en viktig roll. Men han gräver inte så mycket djupare i detta ämne, som han ändå menar är en viktig del i många invandrares liv. Under frukostseminariet belystes inte religionens roll förrän under frågestunden då jag som sista frågeställare talade om detta (videon från seminariet finns
här och min fråga om religionens betydelse kommer efter 59 minuter).
Oftast glöms de religiösa institutionernas betydelse som samhällsbärare bort. Men tron på en Gud kan föra samman människor från de mest skilda kulturerna.
I en Stockholmskyrka kan man till exempel en vanlig söndag dricka kyrkkaffe med en flykting från Iran, ekonomiprofessor från USA, student från Nigeria, butiksinnehavare från Sydkorea och högstadielärare från Göteborg – samtidigt. Det är integration! Och då spelar social bakgrund, etnicitet, bostadsområde eller inkomstskillnader ingen roll.
I rapportens inledning skriver Timbros VD, Markus Uvell, att integrationen kommer att vara ett av tankesmedjans mest prioriterade områden framöver. Det vore betydelsefullt om man då även tog sig an religionens roll. Vilka konsekvenser får det på den förda integrationspolitiken när det nu råder en sådan okunskap om religionens betydelse i Sverige – och hur kan man bearbeta detta?
Det vore ett intressant ämne.
P.S.
Rapporten har också ett intressant parti om kritiken mot den tidigare holländske parlamentarikern Ayaan Hirsi Alis förslag om att kyrkor behöver engagera sig i muslimtäta områden:
Hirsi Ali har fått jämförelsevis stor uppmärksamhet på svenska kultursidor där hennes idéer har avfärdats som uttryck för ”antiliberalism” och ”intolerans”. Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en opartisk liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sina budskap.
Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare. Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra.
Där fick de rektorer som vill förbjuda kristna skolgrupper, samtidigt som politiska partier och andra intresseorganisationer får ”missionera” fritt.
Svenska Dagbladets ledarskribent
Sanna Rayman och bloggaren
Dick Erixon skriver också om rapporten.
Uppdaterat: Dagens Nyheters kolumnist
Lisa Bjurwald skriver också om rapporten. Märkligt nog tycks hon mena att partier inte har en extremistisk ideologi så länge de tillhör de största partierna i sin länder. Hört talas Adolf Hitlers och Josef Stalins gamla partier?
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
