Märkliga argument i könsbytesdebatten

Det sägs att Kristdemokraterna har behövt ta tid på sig att väga argumenten om steriliseringskrav för personer som väljer att byta kön. Men i DN-artikeln där beslutet meddelas tycks de goda skälen lysa med sin frånvaro.

Att transsexuella är en utsatt grupp, går inte att förneka – Men det är inte ett skäl för att staten ska sanktionera ett ”tredje kön”. Att byta kön är den hittills bästa medicinska behandlingen av de personer som lider av könsidentitetsstörtning. Och att inte sterilisera sig innebär i praktiken att man har två kön och det är inte vad transsexuella önskar. Som psykiatrikern David Eberhard har skrivit är man då per definition inte transsexuell.

Att tala om tvångssteriliseringar, vittnar om begreppsförvirring – Tvångssteriliseringar är något fruktansvärt. Men som läkaren Bengt Malmgren skriver på Newsmill bör man istället fråga sig: ”Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas? Vill man under nuvarande lag behålla möjligheten att föda barn avstår man från att definiera om sitt juridiska kön, så enkelt är det. Med bästa vilja i världen kan man inte kalla det tvångssterilisering.”

Att alla är lika mycket värda, ifrågasätts heller inte – Men diskussionen handlar inte om människors värde, utan om vad en bakgrund med en "gravid pappa" innebär för barn – det är ju ingen mänsklig rättighet för varje individ i hela mänskligheten att skaffa barn.

Att beslutet skulle grunda sig på en tolkning av naturrätt utifrån kristen tradition, är dessutom ytterst märkligt. Särskilt då hela diskussionen tycks missa kristdemokratins idé om personalismen, som avvisar tanken på att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan personens kropp och själ.

Att utgå från att könet sitter i hjärnan går emot kristen idétradition där människan är en helhet av ande, själ och kropp, där människan är till sitt väsen antingen man eller kvinna.

I varje politiskt beslut behöver argument vägas mot varandra, så och i frågor som drivs av grupper med tydliga agendor. Vi på SEA hymlar inte med att vi är kritiska mot exempelvis den svenska abortlagstiftningen. Men vi förväntar oss inte att bara för att vi representerar ett stort antal medborgare, så ska man lyssna till oss. Argumentens tyngd bör vara det viktigaste. Här tycks däremot den grupp som ropat högst (läs. lagt beslag på det värdeladdade ordet ”tvångssterilisering”) ha vunnit.

För övrigt stänger DN:s ledare, ”Sent ska moralisten vakna”, möjligheten för ett någorlunda sansat samtal i denna fråga.

Att använda sig av begrepp som ”värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?” och att ”bokstavligen följa Bibelns sexualmoral” mot personer som väljer att tycka annorlunda om könsbytesfrågan, är allt annat än hederlig debatteknik. När till exempel kristdemokraten Tuve Skånberg kritiserade beslutet fanns ingen hänvisning till Bibeln. Varför argumenterar DN då inte emot i sak om man tror sig ha goda skäl för sin ståndpunkt?

Uppenbarligen får det endast finnas en åsikt – alla andra är irrationella.

Uppdaterat: Världen idag och Dagen samt Dagens ledarblogg skriver om detta. Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson förväntar sig dessutom att nu när nästan samtliga politiska partier enats i frågan om steriliseringar vid könsbyten att Svenska kyrkan ska böja sig under statens diktat. Så stavas stavas statsreligion i form av påtvingad sekulär ideologi.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

När kyrkan marknadsanpassas

”Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet.”, så avrundas den tidigare biskopen Björn Fjärnstedts artikel ”När kyrkan inte blir som tänkt” i Dagen.

Kyrkans kris består helt enkelt i att den ”stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält”.

Administration är sällan det som i slutändan drar människor till en församling. Länge har man dessutom trott att anpassning till samtidskulturen var ett framgångrecept; Sekulariserade svenskar skulle tilltalas mer av kyrkan om den liknade den inte talade så mycket om synd eller behov av omvändelse utan liknade den sekulariserade världens tänkande och livsstil.

En kyrklig marknadsanpassning helt enkelt.

En kyrka som inte ifrågasätter utan bara stryker medhårs, låter väl attraktivt? Problemet är att detta vederläggs gång efter gång.

Jag skrev bland annat om detta i en debattartikel i somras i Världen idag då jag hänvisade till sociologen Dean M. Kelleys bok ”Why conservative churches are growing: a study in sociology of religion”:

Kelleys slutsats var att evangelikala kyrkor växer på grund av att de gör exakt vad de liberala församlingarna vägrar göra. De ställer seriösa krav på de troendes tro och livsstil. Enligt Kelley utgår liberala kyrkor från antagandet att om de vill locka nya medlemmar, bör de slipa ner vad som uppfattas som kantigt – och anpassa sig efter den kulturella elitens preferenser.

Slutsats: Den församling som skiljer sig från överlåtelsen till Bibelns trovärdighet och gifter sig med tidsandan blir snart änka – och barnlös på köpet.

Björn Fjärnstedts kritiska analys är därför giltig. Alla förstår – egentligen – att kyrkornas kris beror på presentationen av evangeliet. Detta illustreras utifrån två intressanta perspektiv där kyrkans anpassning till den omgivande kulturen synas:

1. På Svenska Dagbladets ledarblogg kommenterade Maria Ludvigsson nyligen Svenska kyrkans supplement till Psalmboken, som skulle ”vända sig till folket”, som utkom 2006, med anledning av en ny uppsats från Göteborgs Universitet:

När man vänder sig till just folket görs dessutom alltid ett antal antaganden om hur folket är och vad folket vill ha. I psalmer antogs folket vilja ha mer inslag av frågor som berör människor i vår tid. Detta beskrivs i ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet där en ny licenciatuppsats behandlar frågan om teman i 2000-talets psalmer: Psalmer i 2000-talet. Nya psalmer i Svenska kyrkan. Som frågor av vår tid definieras fred, miljö, samlevnad och arbetsmiljö.

När folket vänder sig till ett trossamfund antas det alltså söka svar på frågor om bland annat arbetsmiljö. En inte allt för vild gissning skulle ju annars kunna vara att de som vänder sig till kyrkan gör det för att de söker ett religiöst budskap och svar på existentiella frågor. Sånt som saknas på andra håll.

2. The Economist uppmärksammade nyligen varför Engelska kyrkans biskopar hellre talar om sociala frågor än om Gud:

Time and again, bishops sound like shop stewards for the welfare state, taking to the airwaves to demand the preservation of specific benefits without mentioning the church, the role of faith or Christianity [...]

England is an odd place: a secular country where an established church still has a role in public life (and, on the ground, does much unsung good). But the economy may be about to fall off a cliff. That poses a huge test for the Church of England and its claims to be a source of national strength. If the church cannot offer a message more spiky and distinctive than social democracy in a clerical collar, it will fail that test.

Kyrkan kan inte bli mer trovärdig om den töms på sitt kärnbudskap – evangeliet – och samtidigt hoppas att den fortfarande ska vara en kraft till positiv samhällsförändring.

Det är som att en kropp töms på alla livsuppehållande organ och man hoppas att den ska fungera som vanligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Klein är knepig

Helle Klein är knepig. Det skriver Sten-Gunnar Hedin i en artikel på Newsmill efter att hon har gått till storms mot Mats Odell (KD) sedan han lanserat sin kandidatur till partiledarposten för Kristdemokraterna.

Det senaste utspelet från Helle Klein (Expressen sidan 4 den 4 okt 2011) där hon skriver att Mats Odell, genom att kandidera som efterträdare till Göran Hägglund (KD), "gör sig till härförare för det högerkristna lägret". Ju fler gånger jag läser artikeln desto mer häpnadsväckande ter sig hennes förklaring - jo skriver hon, så är det ju, för han är medlem i Vallentuna pingstförsamling (!) som inte accepterar Darwins evolutionsteori.

Några frågor vore det intressant att diskutera med Helle Klein. Till exempel, vad menar hon med det fiktiva begreppet "högerkristna"? Hon använder, ett för henne inte helt ovanligt sätt att argumentera, en bild - en negativ bild först - och stämplar sedan denna bild på någon som har en annan uppfattning än hon själv har. Så fungerar den mediala bilden av kristen höger. Menar hon att 150 000 sympatiserande pingstvänner i Sverige (Cirka 80 000 vuxna medlemmar här och runt en halv miljard i världen) ska stämplas med detta fiktiva begrepp? Helt uppenbart är att vi därmed skulle vara omöjliga som politiskt samhällsengagerade medborgare - eller är det bara medlemmar i pingstförsamlingen Vallentuna?

Jag kan inget annat än hålla med Hedin. Klein är knepig.

Som präst i Svenska kyrkan borde väl Helle Klein tycka att det bara är bra om en politiker talar öppenhjärtligt om sin tro på Gud? Som präst borde det räknas som yrkesfel om man tycker att någon ska hålla inne med sin kristna tro. Och inställningen till Darwins evolutionslära ska väl knappast omyndigförklara engagerade samhällsmedborgare. Att kristna tycker olika i den frågan är välkänt. För att inte tala om muslimerna (för Klein vill väl inte göra sig skyldig till omyndigförklara andra religionsefterföljare?).

Samtidigt kan man ju undra om Klein sympatiserar med sin egen kyrkas bekännelse.

Saxat från Svenska kyrkans hemsida:

Gud står bakom världens skapelse, oavsett hur den gick till. Gud fanns före tiden, före skapelsen, före big bang om man så vill. Gud finns i tiden och utanför tiden, Gud är all-tid.

Knepigt, helt enkelt.

Uppdaterat: Göran Skytte skriver replik till Helle Klein, och påpekar att begreppet "högerkristen" har blivit det nya skällsordet bland debattörer. När alla andra argument tryter går man till personangrepp mot en halmgubbe, med andra ord.



På tal om skapelse; Nobelpriset i fysik går i år till upptäckten av universums accelererande expansion. Intressant att det som så många har trott var ett faktum - att universum var evigt - faktiskt har en början. William Lane Craig, som just nu turnerar Storbritannien, har en intressant föreläsning om detta här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Svenska kyrkans ideologiska kaninhål

Få har säkert missat den debatt som pågått inom Svenska kyrkan om dess identitet och innehåll. På ena sidan av myntet handlar det om den ökande öppenheten för andra religioner. På andra sidan, den inre sekulariseringen.

Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.

I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.

Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.

Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.

Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.

Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?

Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”

SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.

I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:

"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Knappast statens uppgift att avgöra kyrkans lära

Efter att Moderaternas partistyrelse har föreslagit att partiet inte ska ställa upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013, uppmanar Andreas Wejderstam, teolog och moderat, i Svenska Dagbladet att fler partier hoppar av valet till Svenska kyrkan. Han anser även att lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) bör avskaffas så snart som möjligt, Låt Svenska kyrkan få sköta sig själv.

Övriga samfund omfattas av lagen om trossamfund, som visar hur samfunden skall
förstås och bemötas. Därför blir det märkligt att just Svenska kyrkan regleras av en särskild lag – förutvarande statskyrka eller inte.

Intrycket av detta blir än starkare vid betraktandet av det politiska inflytandet i Svenska kyrkan. Redan i formuleringen av lagen är det tydligt att det fortfarande är
riksdagen som beslutar om grunderna för kyrkan. Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens. Oavsett vad man tycker om det, så utsätts ett trossamfund – Svenska kyrkan – för en omfattande särbehandling av den sekulära staten. Det finns inga tungt vägande skäl att bevara lagen om Svenska kyrkan. Orsaken till lagens existens är renodlat maktpolitisk. Kyrkan som den ser ut i dag är resultatet av ett medvetet politiskt arbete som spänt sig över hela 1900-talet.

Även om lagen om Svenska kyrkan delvis reglerar omhändertagandet av kulturmärkta byggnader har Wejderstam viktiga poänger. Lagen om trossamfund (1998:1593) bör kunna gälla för Svenska kyrkan.

Inför Kyrkovalet 2009 genomförde SEA en enkätundersökning bland samtliga toppkandidater. Bland de politiska nomineringsgrupperna fanns det då stöd för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. En majoritet av Centerns, Miljöpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas kandidater tyckte att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och var positiva till politiska nomineringsgrupper. Samtidigt flaggar Moderaterna nu för att de organisatoriskt vill lämna kyrkopolitiken.

Det rådde även en teologisk vilsenhet bland kandidaterna inför förra kyrkovalet. Uppfattningen om Jesus som unik var satt på undantag. När det gällde frågan om "Kyrkan och religionerna" var det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarade "att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud". Bland Kristdemokraterna svarade 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: "Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". Bland Socialdemokraterna ansåg 50 % att kyrkan "skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige

Slutsatsen är att de flesta nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan är mer politiskt än teologiskt motiverade.

Avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste helt enkelt fullbordas.

Det är inte statens uppgift att avgöra vad kyrkan ska tro eller inte tro. Att dra ifrån eller lägga till något i det som en gång har uppenbarats, är som bekant något som kyrkans instruktionsbok avråder det kraftigaste från. Den teologiska skolningen är knappast något som den sekulära staten kan vara behjälplig med.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Religion och politik i Almedalen

Kristna har att arbeta för ett samhälle där alla har rätt att göra sin röst
hörd - oavsett livsåskådning. Inte ett samhälle där religionen antingen
förpassas till den privata sfären eller blir styrande på bekostnad av enskildas
samvetsfrihet.

Så skriver jag i en debattartikel som jag hade inne i Dagen på tisdagen. Den kan läsas i sin helhet här. Frågan om kyrkans och statens roller är ett viktigt ämne som ett par seminarier i Almedalen har berört. Tidningen Axess anordnade på onsdagen ett frukostseminarium med rubriken ”Lämna Svenska kyrkan eller konvertera!” (seminariet filmades och kan ses här). Samtalet mellan Johan Lundberg (Axess), Thomas Idergard (katolik), Peter Weiderud (Broderskap) och Cristina Grenholm (chefsteolog, Svenska kyrkan), tog upp några av de politiska ställningstaganden som representanter för Svenska kyrkan har gjort de senaste månaderna. Bland annat biskop Eva Brunnes och den tidigare ärkebiskopen KG Hammars stöd åt Ship to Gaza.

Idergard höll ett engagerat anförande där han klargjorde för hur en kristen ska se på politiken. Lika mycket som den kristna högern i USA har fel om att låg skattesats är mer biblisk än en hög skattesats, så har det som brukar beskrivas som en kristen vänster i Sverige fel när den säger att Jesus var den förste socialisten. Jesus transcenderar helt enkelt alla politiska kategorier.

Samtidigt var det intressant att för Peter Weiderud var det inte lika okomplicerat att stå upp för det ofödda barnet, som det är att stå upp för de utförsäkrade. Att stå upp för det ofödda barnet var för komplext, tyckte han.

Under Humanisternas seminarium om Mänskliga rättigheter, religionskritik och islamofobi, lutade humanisten och filosofen Per Bauhn åt att tala om behovet av ett sekulärt samhälle. Problemet med det, vilket Stefan Gustavsson även påpekade, är att då exkluderar men religionen och vissa livsåskådningar från det offentliga samtalet. Staten ska vara sekulär i den meningen att den inte tar ställning i religiösa frågor. Ett samhälle, som är mycket större, mår bättre av att vara pluralistiskt, där alla idéer får samma chans.

Ett annat seminarium under Almedalsveckan som berörde kyrkans relation till politiken anordnades av Kyrkans tidning och Svenska kyrkan. Dagen var på plats och rapporterade. En enkät som 3000 personer hade svarat på gjorde klart att kyrkan får gärna höras i samhällsdebatten, men inte påverka.

Biskop Eva Brunne har rätt när hon framhåller att den kristna tron måste få konsekvenser – även i det politiska livet. Samtidigt behöver vi vara väldigt försiktiga när vi påstår att vissa politiska förslag är mer kristna än andra när Bibeln inte ger täckning för detta. Bibeln är inte främst en idéskrift med förslag för ett bättre samhälle – det är Guds ord som förvandlar människor.

UPPDATERAT: Axess-bloggen skriver här om seminariet "Lämna Svenska kyrkan eller konvertera". En tänkvärd iaktagelse är att den ende som under seminariet talade om att målet som kristen är att bli som Jesus, var Thomas Idergard - inte ens Svenska kyrkans chefsteolog.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist