När kyrkan marknadsanpassas

”Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet.”, så avrundas den tidigare biskopen Björn Fjärnstedts artikel ”När kyrkan inte blir som tänkt” i Dagen.

Kyrkans kris består helt enkelt i att den ”stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält”.

Administration är sällan det som i slutändan drar människor till en församling. Länge har man dessutom trott att anpassning till samtidskulturen var ett framgångrecept; Sekulariserade svenskar skulle tilltalas mer av kyrkan om den liknade den inte talade så mycket om synd eller behov av omvändelse utan liknade den sekulariserade världens tänkande och livsstil.

En kyrklig marknadsanpassning helt enkelt.

En kyrka som inte ifrågasätter utan bara stryker medhårs, låter väl attraktivt? Problemet är att detta vederläggs gång efter gång.

Jag skrev bland annat om detta i en debattartikel i somras i Världen idag då jag hänvisade till sociologen Dean M. Kelleys bok ”Why conservative churches are growing: a study in sociology of religion”:

Kelleys slutsats var att evangelikala kyrkor växer på grund av att de gör exakt vad de liberala församlingarna vägrar göra. De ställer seriösa krav på de troendes tro och livsstil. Enligt Kelley utgår liberala kyrkor från antagandet att om de vill locka nya medlemmar, bör de slipa ner vad som uppfattas som kantigt – och anpassa sig efter den kulturella elitens preferenser.

Slutsats: Den församling som skiljer sig från överlåtelsen till Bibelns trovärdighet och gifter sig med tidsandan blir snart änka – och barnlös på köpet.

Björn Fjärnstedts kritiska analys är därför giltig. Alla förstår – egentligen – att kyrkornas kris beror på presentationen av evangeliet. Detta illustreras utifrån två intressanta perspektiv där kyrkans anpassning till den omgivande kulturen synas:

1. På Svenska Dagbladets ledarblogg kommenterade Maria Ludvigsson nyligen Svenska kyrkans supplement till Psalmboken, som skulle ”vända sig till folket”, som utkom 2006, med anledning av en ny uppsats från Göteborgs Universitet:

När man vänder sig till just folket görs dessutom alltid ett antal antaganden om hur folket är och vad folket vill ha. I psalmer antogs folket vilja ha mer inslag av frågor som berör människor i vår tid. Detta beskrivs i ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet där en ny licenciatuppsats behandlar frågan om teman i 2000-talets psalmer: Psalmer i 2000-talet. Nya psalmer i Svenska kyrkan. Som frågor av vår tid definieras fred, miljö, samlevnad och arbetsmiljö.

När folket vänder sig till ett trossamfund antas det alltså söka svar på frågor om bland annat arbetsmiljö. En inte allt för vild gissning skulle ju annars kunna vara att de som vänder sig till kyrkan gör det för att de söker ett religiöst budskap och svar på existentiella frågor. Sånt som saknas på andra håll.

2. The Economist uppmärksammade nyligen varför Engelska kyrkans biskopar hellre talar om sociala frågor än om Gud:

Time and again, bishops sound like shop stewards for the welfare state, taking to the airwaves to demand the preservation of specific benefits without mentioning the church, the role of faith or Christianity [...]

England is an odd place: a secular country where an established church still has a role in public life (and, on the ground, does much unsung good). But the economy may be about to fall off a cliff. That poses a huge test for the Church of England and its claims to be a source of national strength. If the church cannot offer a message more spiky and distinctive than social democracy in a clerical collar, it will fail that test.

Kyrkan kan inte bli mer trovärdig om den töms på sitt kärnbudskap – evangeliet – och samtidigt hoppas att den fortfarande ska vara en kraft till positiv samhällsförändring.

Det är som att en kropp töms på alla livsuppehållande organ och man hoppas att den ska fungera som vanligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Islamofobi största hotet efter självmordsbombningen?

Det som hände i lördags är fruktansvärd och tragiskt – och det måste fördömas med största kraft. En människa planerade och försökte genomföra en massaker mitt under julruschen på Stockholms gator – men misslyckades.


Trots att han hyllas som martyr på jihadforum på internet var det bara han själv som dog. Enligt SvD, blev han tränad av Den islamiska staten i Irak – samma grupp som utförde massakern i Vår frusbefrielsekyrka, i Bagdad den 31 oktober.

Syftet var att hämnas för Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund och den svenska insatsen i Afghanistan.

”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed fred vare över honom och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”

Islamologen Jan Hjärpe varnar nu för att islamofober får vatten på sin kvarn. Den namnkunniga panelen i SVT Agenda på söndagkvällen likaså. Riksdagsledamoten Maria Ferm (MP) vill inte att ”blind rädsla får styra”. Kommentarer på sociala forum uttrycker samma sak . Ingen verkar uttrycka något annat - förutom Jimmy Åkessons (SD) sekreterare som i det närmaste verkar vara skadeglad.

Sverige verkar i stort sett vara enigt. Och det är ju bra.

Ändå tycks den ideologiska diskussionen lysa med sin frånvaro. Muslimska organisationer tar avstånd från attacken – och säger att det inte har något med islam att göra. Samtidigt bör detta kunna diskuteras.

Hur harmoniserar man de ”fredliga” Mekkasurorna i Koranen, med de ”våldsamma” Medinasurorna – de som utvecklas i riktning mot rena uppmaningar om krig mot icke-muslimer? Hur tolkar man dem?


När det gäller Bibeln har kristna givetvis fåt förklara de ”våldsamma” bibelverserna – och för den som lever i Jesu efterföljelse gäller det nya budet att älska alla – även sina fiender. Men Koranens ”nya bud”, de senare surorna, som upphäver de tidigare, uppmanar till det motsatta. Att påstå att våldshandlingar inte har med islamsk ideologi att göra måste därför problematiseras.


Och här måste man kunna diskutera de ideologiska bevekelsegrunderna. Finns det något i själva ideologin som inspirerar till våldshandlingar? Det handlar ju inte om outbildade människor som utför dåden – Londonbombarna var till exempel läkarstudenter. Lördagens självmordsbombare var en begåvad gymnasiestudent som nu studerade till naprapat. The Economist jämför likheterna och skriver bland annat att han var välintegrerad.

Lika självklart som man måste kunna få diskutera frågan när det gäller våldsdåd utförda av nazister, kommunister – och i de fall av människor som kallar sig kristna – så måste man kunna göra det när det gäller islamister. Utan att stämplas som främlingsfientlig.

Jämför med mediebevakningen kring Knutbydramat. Löpsedlarna täcktes då med ideologiska förklaringsmodeller: ”Hon sa att hon var pastorns träl”, ” Hon ville återvinna Guds nåd”, etc. Ingen varnade då för mer hat mot kristna och kyrkor – ändå verkar detta vara det främsta problemet efter lördagens attack – fast mot muslimer och moskéer.

Till sist, vad som verkar vara en medial freudian slip: I söndags visade TV4 Beckfilmen ”I Guds namn”, som handlar om mord och kidnappningar i kristna rörelser, i repris. Där verkade det som om filmens Säpo hade konstant koll på SEA och andra ”farliga” grupperingar. Undrar vad verklighetens Säpo sysslar med idag?


För den intresserade - och kanske orolige - kan vi dock avslöja att våra medlemmar är engagerade i alltifrån att steka pannkakor för ungdomar på fredagskvällar till besöksgrupper i fängelser. Det händer också att vi hjälper flyktingar från länder där de förföljs – fast mer regelbundet än Migrationsverket förstås. Vi ber också med knarkare och alkoholister. Varje söndag firar vi dessutom gudstjänst i någon församlingslokal nära dig – öppen för alla.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist