Trots att han hyllas som martyr på jihadforum på internet var det bara han själv som dog. Enligt SvD, blev han tränad av Den islamiska staten i Irak – samma grupp som utförde massakern i Vår frusbefrielsekyrka, i Bagdad den 31 oktober.
Syftet var att hämnas för Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund och den svenska insatsen i Afghanistan.
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed fred vare över honom och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”
Islamologen Jan Hjärpe varnar nu för att islamofober får vatten på sin kvarn. Den namnkunniga panelen i SVT Agenda på söndagkvällen likaså. Riksdagsledamoten Maria Ferm (MP) vill inte att ”blind rädsla får styra”. Kommentarer på sociala forum uttrycker samma sak . Ingen verkar uttrycka något annat - förutom Jimmy Åkessons (SD) sekreterare som i det närmaste verkar vara skadeglad.
Sverige verkar i stort sett vara enigt. Och det är ju bra.
Ändå tycks den ideologiska diskussionen lysa med sin frånvaro. Muslimska organisationer tar avstånd från attacken – och säger att det inte har något med islam att göra. Samtidigt bör detta kunna diskuteras.
Hur harmoniserar man de ”fredliga” Mekkasurorna i Koranen, med de ”våldsamma” Medinasurorna – de som utvecklas i riktning mot rena uppmaningar om krig mot icke-muslimer? Hur tolkar man dem?
När det gäller Bibeln har kristna givetvis fåt förklara de ”våldsamma” bibelverserna – och för den som lever i Jesu efterföljelse gäller det nya budet att älska alla – även sina fiender. Men Koranens ”nya bud”, de senare surorna, som upphäver de tidigare, uppmanar till det motsatta. Att påstå att våldshandlingar inte har med islamsk ideologi att göra måste därför problematiseras.
Och här måste man kunna diskutera de ideologiska bevekelsegrunderna. Finns det något i själva ideologin som inspirerar till våldshandlingar? Det handlar ju inte om outbildade människor som utför dåden – Londonbombarna var till exempel läkarstudenter. Lördagens självmordsbombare var en begåvad gymnasiestudent som nu studerade till naprapat. The Economist jämför likheterna och skriver bland annat att han var välintegrerad.
Lika självklart som man måste kunna få diskutera frågan när det gäller våldsdåd utförda av nazister, kommunister – och i de fall av människor som kallar sig kristna – så måste man kunna göra det när det gäller islamister. Utan att stämplas som främlingsfientlig.
Jämför med mediebevakningen kring Knutbydramat. Löpsedlarna täcktes då med ideologiska förklaringsmodeller: ”Hon sa att hon var pastorns träl”, ” Hon ville återvinna Guds nåd”, etc. Ingen varnade då för mer hat mot kristna och kyrkor – ändå verkar detta vara det främsta problemet efter lördagens attack – fast mot muslimer och moskéer.
Till sist, vad som verkar vara en medial freudian slip: I söndags visade TV4 Beckfilmen ”I Guds namn”, som handlar om mord och kidnappningar i kristna rörelser, i repris. Där verkade det som om filmens Säpo hade konstant koll på SEA och andra ”farliga” grupperingar. Undrar vad verklighetens Säpo sysslar med idag?
För den intresserade - och kanske orolige - kan vi dock avslöja att våra medlemmar är engagerade i alltifrån att steka pannkakor för ungdomar på fredagskvällar till besöksgrupper i fängelser. Det händer också att vi hjälper flyktingar från länder där de förföljs – fast mer regelbundet än Migrationsverket förstås. Vi ber också med knarkare och alkoholister. Varje söndag firar vi dessutom gudstjänst i någon församlingslokal nära dig – öppen för alla.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
