Okunnigt av Schottenius om religion och demokrati

Dagens Nyheters tidigare kulturredaktör Maria Schottenius skriver om religionens återkomst och sekularingens tillbakagång, samt dess betydelse för demokratin. Hon anser att religion och demokrati är ömsesidigt uteslutande, Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner:

"I dag är riktningen den motsatta. Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner.

Den ideologiska världskartan har ritats om. Demokrati är en lyx, som de rika länderna i väst har unnat sig under de goda tillväxtåren på 1900-talet. Rösträtt, fria val, medbestämmanderätt, tryck- och yttrandefrihet. En karta av val och rättigheter skapade grunden för demokratin, som nu verkar vara på väg att ebba ut. Vem har råd? Även i EU snålar man in på demokratin. Det demokratiska underskottet som var en stor fråga för EU för femton år sedan är det inte i dag. Ekonomin måste ju fungera, vad folk än tycker och tänker.

I stället växer religionen som politisk kraft oändligt mycket starkare och mer aggressivt än den sårbara demokratin. Även längtan efter demokrati i Nordafrika växlas snabbt över i religiös dominans. Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna."

Religionen slår utan vidare  ut de mänskliga rättigheterna?

Man kan ju frågan sig om Schottenius hört talas om alla de modiga kristna demokratikämparna på Kuba, eller påven Johannes Paulus II kamp för mänskliga rättigheter mot Sovjet, prästen Dietrich Bonhoeffer motstånd mot nazismen, etc.
 
Jag skrev nyligen artikeln Bibeln bejakar staten där jag lyfte fram att i Sverige var det inte en radikal sekularism, utan en religiös pluralism i form av 1800-talets folkväckelse, som banade vägen för organisations-, och mötesfrihet, religionsfrihet, etc.

"I Sverige har vi lagt bakom oss ett evangelisk-lutherskt statskyrkomonopol som dominerade vår kultur och lagstiftning, med litet utrymme för religions- och övertygelsefrihet.

Men det var knappast enbart sekulära idéer som banade väg för ett öppnare och friare samhälle. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, tidigare professor vid Umeå universitet, har visat att den svenska väckelserörelsen under 1800-talet drev på mötesfriheten, religionsfriheten, organisationsrätten och dessutom formade en bildningstradition. DN:s tidigare chefredaktör Anders Johnson slår fast, i Axess (nr 6/2012), att folkrörelsesverige föddes i samband med de första baptistdopen vid Vallersvik, i norra Halland, 1848."

Dagen skriver också om Maria Schotttenius krönika här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare Svenska Evangeliska Alliansen

Julstämning utan Jesusbarnet?

Det börjar lacka mot jul när det offfentliga Sveriges ovana vid religionen gör sig påmind. Nu verkar det som om tjänstemän vid Fredriksdals museer och trädgårdar i Helsingborg anser att Jesusbarnet inte hör hemma på det populära arrangemanget Jul på Fredriksdal när Svenska kyrkan ville arrangera en levande julkrubba. Anledningen är att "Fredriksdals uppdrag är att vara politiskt och religiöst oberoende", Jesusbarnet portat från julspel på Fredriksdal:

"En religionsfobi som överskrider alla gränser". Så kommenterar kyrkofullmäktiges ordförande Eva Åsare (M) det besked som Svenska kyrkan i Helsingborg fått av ledningen på Fredriksdals museer och trädgårdar.

På Fredriksdals hemsida heter det att Jul på Fredriksdal är en "gammeldags julmarknad" och att urvalet av utställarna påverkas av "bland annat kvaliteten på produkterna, den kulturhistoriska kopplingen och flexibilitet i placering". Inget om att julfirandet ska tömmas på sin religiösa förankring.

Förhoppningsvis kommer en konstruktiv överenskommelse att nås när kulturförvaltningen och kyrkan ska mötas.

I slutet av oktober är det förresten en så kallad Väsenvandring på Fredriksdal. Ticnets beskrivning: "Följ med på en spännande vandring på det mörka Fredriksdal. I skenet av marschaller och med vinden rasslande i träden får ni möta hemlighetsfulla och lite skrämmande väsen från den gamla svenska folktron. Se älvor dansa på ängen, skymta Skogsrået bland träden. Håll utkik efter troll och varulvar. Efter vandringen finns möjlighet att köpa varm chokladmjölk och kanelbulle."

Vad hände nu med uppdraget att vara religiöst oberoende?

UPPDATERAT: Verksamhetschefen på Fredriksdal har nu gjort helt om och backar från beslutet att porta julkrubban.

Jacob Rudolfsson
Samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen

Att problematisera abort är inte en slaskdebatt

Nyligen diskuterades abortfrågan i Aktuellt där två tydliga röster - RFSU och Ja till livet - debatterade och argument bröts mot varandra. Inget konstigt med det. I ett öppet och demokratiskt samhälle är rätten till fri debatt och att göra sin röst hörd en grundläggande rättighet. Sedan är det upp till de som lyssnar på debatten att avgöra vem som kunde argumentera för sin sak bäst.

Därför är det besynnerligt att försvarare av det fria ordet - DN och GP - anser att debatten mellan RFSU och Ja till livet är att "trivialisera frågan", samt beskrivs som en kantring, en "ovidkommande debatt" och en "slaskdebatt".

Att problematisera en fråga är alltså likvärdigt med att triviliasera. Säg när det argumentet användes i något annat känsligt ämne. Som Aktuellts redaktionsledning skriver i ett svar till DN: "Att tiga ihjäl abortmotståndares åsikter – hur lite de än överensstämmer med den svenska majoritetens – skulle vara märkligt."

GP:s Elin Grelsson skriver dessutom "att vi hamnat i ett journalistiskt klimat där ”debatt” blivit överordnat kunskap, fakta och expertis. Där ”yttrandefrihet” förstås som att alla måste komma till tals i alla frågor och där åsiktskluster långt ute på högerkanten alltmer tillåts sätta agendan".
Skulle vara intressant att höra vilken "kunskap, fakta och expertis" som ska stå över de argument som Ja till livet gav i debatten. Att klistra på den nedsättande etiketten "högerkant" hjälper föga.

Fri opinionsbildning förutsätter att även de åsikter man ogillar som mest kommer till tals. Det är så man skapar ett öppet och fritt samhälle. Det gäller även i abortfrågan. Men som Ja till livets ordförande, Gunilla Gomér, intressant nog påpekade i debatten, att det bara tycks finnas rum för en åsikt i taget i Europas mest abortliberala land.

Att försöka motverka bara Sveriges 40 000 aborter om året genom att föreslå socioekonomiska åtgärder (adoption, ekonomiska åtgärder, ect), reduceras av RFSU till att handla om att konservativa, religiösa och främlingsfientliga har något hemskt på gång.

I den kartläggning över abortmotståndet i EU som visades heter det att SRHR-frågor politiseras alltmer av politiker utifrån religiösa åsikter. Som om meningsmotståndares människosyn är ideologiskt och värdemässigt neutrala.

Jacob Rudolfsson
Samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen

Att förbjuda Tintinböcker är inte att "lyfta ett debattinlägg"

Det gick knappt en halv dag av Kapten Haddock-citat och Tintinbilder i de sociala medierna förrän Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri fick backa från beslutet att rensa bort Tintinalbumen från bokhyllorna.

Nu i efterhand säger Miri i ett pressmeddelande att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”.

Frågor om diskriminering och stereotyper är viktiga. Samtidigt är utrensningen av litteratur som man ogillar ett märkligt sätt att debattera. För att inte säga kontraproduktivt. Här är ett utdrag från DN:s intervju med Behrang Miri när han hade fattat beslutet:

"Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur..."

Man kan undra vilka andra böcker han hade i åtanke. Jag kan tänka mig åtskilliga klassiska verk - för att inte tala om religiösa urkunder som skulle kunna tolkas som "homofobiska" och "utlänningsfientliga".

Att "lyfta ett debattinlägg" genom att inte bara stanna vid Tintinalbum, utan genom att ta bort alla böcker som man inte gillar, är inte att föra debatt. Det är att strypa debatten. Det är att begränsa yttrandefriheten. Det är att kväva tanke- och åsiktsfriheten.

Om man upplever något som kränkande så är inte det bästa sättet att förbjuda - det motarbetar sitt eget syfte. Det bästa sättet är att bemöta med sakliga motargument.

Vill man diskutera frågor om rasism, stereotyper, etc. så är det viktigt att låta alla sidor i en debatt låta sig göras hörda - inte att rensa bort oliktänkande. Det är så ett öppet och fritt samhälle fungerar. Där finns det ingen medfödd rätt att slippa bli kränkt. Därför är det intressant när författaren Vera Efron, uppvuxen i Sovjet, skriver på Newsmill att "Censur-viljan påminner mig om Sovjet":

"Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för att de hade avvikande åsikter."

Det kan verka trivialt att reagera på förbud av Tintinalbum men det säger något om åsiktspluralismens gränser i samhället. Det är en farlig utveckling när yttrandefriheten besgränsas, även om det gäller idéer som du och jag ogillar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen

En blodig kioskvältare?

New York Times-kolumnisten Ross Douthat skriver i en intressant krönika att det ligger något mer beräknat bakom de våldsamma protesterna mot Muhammedsatiren, It’s Not About the Video:

"There is certainly unreason at work in the streets of Cairo and Benghazi, but something much more calculated is happening as well. The mobs don’t exist because of an offensive movie, and an American ambassador isn’t dead because what appears to be a group of Coptic Christians in California decided to use their meager talents to disparage the Prophet Muhammad.

What we are witnessing, instead, is mostly an exercise in old-fashioned power politics, with a stone-dumb video as a pretext for violence that would have been unleashed on some other excuse."

 

Enligt Douthat hade våldet tagit fart även om filmen inte hade gjorts. Då hade uppviglarna hittat en annan ursäkt. Magnus Norell, terroristexpert, har varit inne på samma sak i Svenska Dagbladet:

"De ”spontana” protester som inträffar, är således sällan så spontana som de utmålas. I fallet med attacken i Benghazi finns det klara indicier på att en attack redan var planerad till 11/9. Denna attack skulle vara en hämnd för att amerikanska styrkor dödade dåvarande al-Qaidas så kallade andreman Abu Yaha al-Libi. Filmklippet blev en bekväm krok att hänga upp attacken på."

Mycket pekar istället på att det handlar om den sorts maktkamp som vanligtvis uppstår efter en revolution - vem ska avgöra dessa länders framtid efter den så kallade arabiska våren. Ross Douthat igen:

"What we’re watching unfold in the post-Arab Spring Mideast is the kind of struggle for power that frequently takes place in a revolution’s wake: between secular and fundamentalist forces in Benghazi, between the Muslim Brotherhood and its more-Islamist-than-thou rivals in Cairo, with similar forces contending for mastery from Tunisia to Yemen to the Muslim diaspora in Europe."

Samtidigt är det intressant att läsa denna kommentar i en annan artikel i New York Times från en åskådare som sätter fingret på våldsverkarnas inkonsekventa handlande:
"Mohamed Sabry, 29, a sculptor and art teacher at a downtown cafe, said he saw a darker picture. “To see the Islamic world in this condition of underdevelopment,” he said, “this is a bigger insult to the prophet.”

Bitte Assarmo, skriver även bra på Newsmill om den svenska bevakningen av protesterna - är det verkligen filmmakarnas fel att det blir våldsamma protester och att människor dör? Hur hade det till exempel sett ut om någon reagerat på samma sätt åt Elisabeh Ohlson Wallins verk Ecce Homo?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Staten är ingen imam - men risken finns att den glömmer det

DN:s Erik Helmerson skriver idag en intressant text om statens relation till trossamfunden efter Uppdrag Granskning om svenska moskéers äktenskapsrådgivning. Relationen mellan kyrka och stat har i flera år varit en aning komplicerad; vart går till exempel gränsen för statens synpunkter på trossamfunden teologiska ståndpunkter?

Det offentliga Sverige ska inte ge pengar till trossamfund som predikar lagbrott. Men myndighetssfären har också en gräns och staten kan inte detaljstyra människors tro.

Tidigare har vi haft en luthersk statskyrka men idag har vi vad man mer kan likna vid en statskyrka i form av sekulär statsideologi. Därför är det problematiskt när röster höjs för ett sekulärt samhälle. Att rensa ut religiösa uttryck från offentligheten och tvinga religiösa organisationer att inordna sig under politikers och opinionsbildare egna normer och värderingar speglar knappast det pluralistiska Sverige.

Helmerson ställer viktiga frågor om det statliga samfundsbidragetoch om samfundens oberoende. Det finns en inbyggd problematik med den ekonomiska beroendeställning som flera religiösa aktörer har i form av statsbidraget. Förra året kom det till exempel krav på att dra in bidragen till Frälsningsarmén för att de hade vissa livsstilsregler för att kunna bli soldat inom samfundet. Innan dess hamnade de kristna ungdomsförbunden i skottlinjen. Frågan som många trossamfund behöver ställa sig är hur länge det kan tänkas finnas en majoritet av politisk vilja att inte villkora statsbidraget.

Staten ska vara mycket försiktig med att recensera människors och olika gemenskapers religiösa ställningstaganden. Det kan till exempel gälla vem som kan bli medlem i en kyrka eller ett samfund. Det är inte statens uppgift att bestämma över vilka medlemsvillkor som gäller för samhällets små gemenskaper.  Staten har däremot att dra gränser när lagar överträds och människor kan komma till skada. Att uppmana hjälpsökande människor att inte anmäla när de skadas eller far illa, är något som det offentliga behöver ha synpunkter på.

En fråga i Uppdrags Gransknings reportage som har upprört många är försvaret av månggifte. Men redan 2004 föreslog Grön ungdom att polyamori och polygami skulle bli en juridisk accepterad samlevnadsform. Varför höjdes inte röster om att detta stred mot ”svenska värderingar” och krav om att dra in det statliga stödet till ungdomsförbundet då?

Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Nyateisternas olika retoriska grepp

Trots att vi lever i världens kanske mest sekulariserade land är debatten om religionens betydelse knappast passé. På bara ett dygn klättrade den uppmärksammade artikeln om nyateisternas retorik längst upp på listan av mest lästa och kommenterade artiklar på Brännpunkts hemsida.

Nu har Humanisternas ordförande svarat på kritiken mot att nyateisternas retorik är i flera fall aggressiv, intolerant och inte sällan riggar hela diskussionen till sin fördel.

Det kan bara kort nämnas att flera av de dryga 2000 kommentarerna till Per Ewerts och Mats Selanders artikel, bevisar deras tes, med flera aggressiva röster och intoleranta inslag mot gudstroende.

Christer Sturmarks replik till artikelförfattarna håller sig på en god nivå, även om han försöker flytta diskussionen till att handla om andra saker än om själva sakfrågan, nämligen retoriken – vilket i sig är ett exempel på hur hela diskussionen riggas, om än efterhand.

Till exempel bygger han upp en nidbild över hur Ewert och Selander vill bygga ett gott samhälle och påstår att de vill införa teokrati. Det är ingen hemlighet att Ewert och Selander är aktiva i debatten om människovärdet, i synnerhet när det handlar om abort och dödshjälp. Men det skulle vara intressant att veta när och hur de har hänvisat till Bibeln, eller om deras kritik av både dödshjälp och abort verkligen handlat om ”Guds vilja”-argument. Och de har inte efterfrågat införandet av teokrati.

Eller ska all kritik av de dogmer som Humanisterna håller för heliga utdefinieras som irrationella och inte tas på allvar i den offentliga debatten?

Debattartikeln handlade som sagt om nyateisternas retorik. Sturmarks retorik är förvisso inte på samma nivå som hejaklacken i kommentatorsfältet, men den är dock av en mer raffinerad och skickligare art.

UPPDATERAT: Per Ewert och Mats Selander svarar klockrent på Sturmarks replik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Europadomstolen beslutar om förbud för kors på arbetet

Den för ett demokratiskt samhället så bärande religionsfriheten stöter då och då på nya hot, även i det förment upplysta Europa. För varje brännande fall är det viktigt att få ett slutligt rättsligt avgörande som tydligt kan slå fast den mänskliga rättigheten att ha och visa sin tro både privat och i det offentliga rummet.

Två kristna kvinnor i England tar nu det som troligen blir ett viktigt fall vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Nadia Eweida och Shirley Chaplin har båda på sina arbeten utsatts för stark press att inte bära kors i sin halskedja på jobbet. Detta utgör tydliga uttryck för en bristande religionsfrihet, när människor nekas rätten att manifestera sin tro i arbetslivet. Vad som dock framstår som än märkligare är hur den - nota bene konservativa - brittiska regeringen lägger fram sin sida av saken inför domstolen, enligt artikel i The Telegraph. Regeringens linje är att dessa fall inte skyddas av religionsfriheten eftersom bärandet av kors inte är något "requirement of the faith". Eftersom det inte finns något religiöst tvingande påbud har staten rätt att förbjuda vilken religiös symbol som helst.

En sådan tolkning är dock synnerligen märklig. Det skulle göra det möjligt för stater att förbjuda i princip samtliga religiösa klädesplagg eller symboler med samma motivering. Varken prästerlig mässhake, judisk kippa, muslimsk hijab eller en helt vanlig T-shirt med religiöst budskap är fastslagna som uttalade krav i några heliga skrifter. Ändå bedöms de av användare som viktiga religiösa symboler eller plagg. För att inte tala om andra religiösa symboler som inte är klädesplagg. Radband, davidsstjärnor, flaskor med vatten från Mekka. Varje försök att förbjuda sådana här symboler blir därför ett tydligt angrepp på religionsfriheten. Det är av stor vikt för religionsfriheten både i Storbritannien och övriga Europa att brittiska regeringen inte får igenom sin klart insnävade syn på denna för mänskligheten så centrala frihet.

Per Ewert, författare, lärare och frilansskribent

18-årig student om livet som donatorbarn

Det finns en hel del konsekvens hos dem förespråkar insemination av singlar. Bland annat har medierna, som ofta brukar vara duktiga på att kritisera politikerna och vilja stå på medborgarnas sida, fallit till föga. En indikator är SvD.se:s läsarundersökning där en majoritet är kritiska.

Det är också anmärkningsvärt att man hos många förespråkare hävdar att moderns biologiska band till barnet är så viktigt (som ett argument mot till exempel adoption). Samtidigt tycks barnets biologiska band till sin pappa inte alls vara lika viktigt.

Detta belyses extra tydligt i denna Washington Post-krönika, av en 18-årig student, som själv är donatorbarn och växte upp utan att veta om vem hennes pappa var, My Father Was an Anonymous Sperm Donor:

I'm here to tell you that emotionally, many of us are not keeping up. We didn't ask to be born into this situation, with its limitations and confusion. It's hypocritical of parents and medical professionals to assume that biological roots won't matter to the "products" of the cryobanks' service, when the longing for a biological relationship is what brings customers to the banks in the first place.

We offspring are recognizing the right that was stripped from us at birth -- the right to know who both our parents are.

And we're ready to reclaim it.

Thomas Idergard skriver även bra på Brännpunkt om de 5 vanligaste argumenten för insemination av singlar, och underkänner dem var och en, Barn är ingen rättighet:

Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag?

Även SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson har skrivit på Newsmill om de ohållbara argumenten i Centerns, Folkpartiets och Moderaternas Brännpunktartikel.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Inte första gången Migrationsverket beslutar fel om skyddsskäl

Innan helgen utvisades den kongolesiske pastorn Jean Kabuidibuidi till hemlandet DR Kongo. Migrationsverket bedömde att hans skäl för att söka asyl i Sverige varken var trovärdiga eller tillräckliga. I klartext: han behövde inte frukta att hamna i fängelse eller utsättas för tortyr för att ha kritiserat landets regim. Men enligt rapporter fängslades och misshandlades han direkt efter landning.

Det är inte första gången som Migrationsverkets bedömningar om individers skyddsskäl visar sig vara felaktiga. I december utvisades en azerbajdzjansk familj till sitt hemland där de fängslades och mannen torterades vid ankomst (flyktingpastorn Bengt Sjöberg skrev om det här). Någon form av uppföljning och ansvarsutkrävande vid verkställda avvisningar är det minsta man kan begära av Migrationsverket.

Det rapporteras även om att mutor kan ha varit inblandade för att pastorn ska släppas in i DR Kongo. Om det är sant är det ett fruktansvärt missbruk av svenska skattepengar. Enligt Världen idag förnekar Sven-Åke Eriksson vid gränspolisen dock att mutor ska ha varit inblandade och beskriver uppgifterna som lögn.

Om det däremot skulle visa sig vara sant är det inte första gången som mutor är inblandade i avvisningar av asylsökande. Redan 2002 ställde riksdagsledamoten Göran Lindblad (M) en skriftlig fråga till dåvarande justitieminister Thomas Bodström utifrån ett inslag i Uppdrag Granskning. Enligt reportaget använde polisen mutor när det inte gick att återbörda asylsökande till sina hemländer eller där nationaliteten var oklar.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex för 2011 räknas DR Kongo dessutom som den 14:e mest korrumperade landet i världen (före Mugabes Zimbabwe, den nyligen avsatte diktatorn Salehs Jemen, och det ständigt konfliktdrabbade Tchad). Nog finns det fog för att DR Kongos offentliga tjänstemän förväntar sig mutor.

EU:s gränskontrollmyndighet Frontex har tidigare krävt att oberoende observatörer ska följa med vid avvisningar för att öka insynen. Migrationsministern Tobias Billström har dock meddelat att det inte behövs.

Billström brukar hävda att den svenska migrationsprocessen sker på ett rättssäkert sätt. Kanske dags att också försäkra sig om att även avvisningsprocessen sker rättssäkert.

På Stefan Swärds blogg kan man läsa mer om fallet pastor Jean. Bloggaren Jonas Bergström har även en bra sammanställning av händelserna sedan förra veckan.

P.S. Den 22/3 kommer jag för övrigt att delta i en paneldiskussion i Missionskyrkan i Uppsala om civil olydnad vid bland annat avvisningar av flyktingar. Det lär bli ett intressant samtal. Mer info finns här.

Uppdaterat: Här går det att se TV4:s inslag om Jean Kabuidibuidis utvisning. Det är intressant att Migrationsverkets representant, Annette Bäcklund, på frågan OM myndigheten har gjort fel i sin bedömning och att Kabuidibuidi har fängslats och torterats, egentligen inte svarar på frågan. Trots att journalisten ställer en hypotetisk fråga, väljer hon att svara med att de arbetar med framåtsyftande prövningar.

I klartext: Har en utvisning blivit verkställd, är det inte längre Migrationsverkets ansvar vad som skrev med den utvisade. Tänk om andra myndigheter skulle agera likadant. Genom att inte göra uppföljningar av olika fall har man knappast underlag att påstå att avvisningsprocessen är rättssäker.

Expressen skriver också om utvisningen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Förvirrat om könsneutralitet och könsjämställdhet

Utan "hen" ingen riktig jämställdhet mellan flickor och pojkar. Eller?

Det är i alla fall det intrycket man får när man läser jämställdhetskonsulten Kristina Henkels inlägg på Newsmill, ”Hen” ger barnen fler möjligheter:

I diskussionen om jämställdhet och barn är det många som blir upprörda och arga. Det är inte så konstigt. Jämställdhet har med vår identitet att göra men framförallt om makt. Tittar vi tillbaka på historien så kan vi se att när människor kämpat för lika rättigheter så möts vi av motstånd och ilska.

"Hen" handlar inte om att ta ifrån, utan om att lägga till, enligt Henkel. Även andras inlägg tycks gå i samma spår. "Hen"-ivrarna tycks tänka så här: "Det råder ojämställdhet mellan könen. Därför neutraliserar vi könsbegreppet. Alla som är emot detta är för ojämställdheten". Men det ju är helt bakvänt. Och handlar diskussionen verkligen om jämställdhet?

Jämställdhet kommer inte av man neutraliserar ett begrepp. Det är som att motverka åldersdiskriminering genom att påstå att det inte finns någon ålder utan att alla är lika gamla. Istället är det ju själva ojämställdheten och diskrimineringen som bör motverkas - inte att ta bort det som utgör faktiska skillnader mellan människor, som i sig inte är negativa.

Att försöka rensa ut alla skillnader mellan könen är heller inget som är fritt från värderingar. Att göra det under täckmanteln av att barnen då får "större frihet att själva upptäcka sin identitet" eller en "större palett att skapa från", är en tydlig värdering och knappast något neutralt. Snarare social ingenjörskonst istället för att motverka faktisk ojämställdhet.

Vi i Sverige brukar ju vara stolta över vår mångfald och att vi gillar olika. Varför då påstå att alla plötsligt ska vara lika?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Märkliga argument i könsbytesdebatten

Det sägs att Kristdemokraterna har behövt ta tid på sig att väga argumenten om steriliseringskrav för personer som väljer att byta kön. Men i DN-artikeln där beslutet meddelas tycks de goda skälen lysa med sin frånvaro.

Att transsexuella är en utsatt grupp, går inte att förneka – Men det är inte ett skäl för att staten ska sanktionera ett ”tredje kön”. Att byta kön är den hittills bästa medicinska behandlingen av de personer som lider av könsidentitetsstörtning. Och att inte sterilisera sig innebär i praktiken att man har två kön och det är inte vad transsexuella önskar. Som psykiatrikern David Eberhard har skrivit är man då per definition inte transsexuell.

Att tala om tvångssteriliseringar, vittnar om begreppsförvirring – Tvångssteriliseringar är något fruktansvärt. Men som läkaren Bengt Malmgren skriver på Newsmill bör man istället fråga sig: ”Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas? Vill man under nuvarande lag behålla möjligheten att föda barn avstår man från att definiera om sitt juridiska kön, så enkelt är det. Med bästa vilja i världen kan man inte kalla det tvångssterilisering.”

Att alla är lika mycket värda, ifrågasätts heller inte – Men diskussionen handlar inte om människors värde, utan om vad en bakgrund med en "gravid pappa" innebär för barn – det är ju ingen mänsklig rättighet för varje individ i hela mänskligheten att skaffa barn.

Att beslutet skulle grunda sig på en tolkning av naturrätt utifrån kristen tradition, är dessutom ytterst märkligt. Särskilt då hela diskussionen tycks missa kristdemokratins idé om personalismen, som avvisar tanken på att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan personens kropp och själ.

Att utgå från att könet sitter i hjärnan går emot kristen idétradition där människan är en helhet av ande, själ och kropp, där människan är till sitt väsen antingen man eller kvinna.

I varje politiskt beslut behöver argument vägas mot varandra, så och i frågor som drivs av grupper med tydliga agendor. Vi på SEA hymlar inte med att vi är kritiska mot exempelvis den svenska abortlagstiftningen. Men vi förväntar oss inte att bara för att vi representerar ett stort antal medborgare, så ska man lyssna till oss. Argumentens tyngd bör vara det viktigaste. Här tycks däremot den grupp som ropat högst (läs. lagt beslag på det värdeladdade ordet ”tvångssterilisering”) ha vunnit.

För övrigt stänger DN:s ledare, ”Sent ska moralisten vakna”, möjligheten för ett någorlunda sansat samtal i denna fråga.

Att använda sig av begrepp som ”värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?” och att ”bokstavligen följa Bibelns sexualmoral” mot personer som väljer att tycka annorlunda om könsbytesfrågan, är allt annat än hederlig debatteknik. När till exempel kristdemokraten Tuve Skånberg kritiserade beslutet fanns ingen hänvisning till Bibeln. Varför argumenterar DN då inte emot i sak om man tror sig ha goda skäl för sin ståndpunkt?

Uppenbarligen får det endast finnas en åsikt – alla andra är irrationella.

Uppdaterat: Världen idag och Dagen samt Dagens ledarblogg skriver om detta. Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson förväntar sig dessutom att nu när nästan samtliga politiska partier enats i frågan om steriliseringar vid könsbyten att Svenska kyrkan ska böja sig under statens diktat. Så stavas stavas statsreligion i form av påtvingad sekulär ideologi.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Våld mot kristna minoriteter inget nytt för 2012

Jag skriver idag på debattsajten Newsmill om utrikesdeklarationen och behovet av att lyfta arbetet för ökad religionsfrihet i utrikespolitiken:

För svenska UD inger övergreppen mot religiösa minoriteter inte längre bara "oro" – det måste nu även ”motverkas". Denna insikt kommer inte en dag för sent. Våldet mot religiösa minoriteter är nämligen inget nytt för 2012.

Sedan 2003 har minst hälften av Iraks kristna befolkning flytt landet. Från augusti till oktober 2008 utsattes den kristna minoriteten i Orissa för omfattande våld. Minst 57 personer mördades, tiotusentals drevs på flykt och hundratals kyrkor och hem förstördes. I oktober 2010 dödades över 20 gudstjänstbesökare i en kyrka i Bagdad i samband med ett gisslandrama. Mellan 2010 och 2011 ökade attackerna mot religiösa minoriteter i Indonesien med nästan 40 procent. I mars 2011 dödades minst 13 personer och 140 personer skadades när deltagarna i en kristen demonstration i Kairo attackerades. I oktober dödades 26 kopter i Egypten och mer än 300 skadades. Nu senast, på självaste juldagen dödades över 40 gudstjänstbesökare i attacker mot olika kyrkor i Nigeria.

Igår svarade Carl Bildt dessutom på frågor via twitter om utrikesdeklarationen. Svenska Missionsrådet frågade honom då hur regeringen konkret kommer att motverka våld mot religiösa minoriteter. Några besked om konkreta åtgärder blev det dock inte enligt sammanställningen på UDbloggen:

@SMRtwitt: Hur vill regeringen konkret motverka våld mot personer som tillhör religiösa minoriteter?

@fragaCarlBildt: Vi arbetar aktivt för skyddet för religiösa minoriteter i olika länder. Inte minst situationen för många kristna i MÖ oroar.

@SMRtwitt: Vad gör ni konkret?

Det återstår att se om utrikesdeklarationen leder till några egentliga praktiska åtgärder, eller om det bara var vackra ord.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Lyssna på Ayaan Hirsi Ali, Carl Bildt!

Utrikesminister Carl Bildt har idag presenterat Utrikesdeklarationen för 2012. I den lyfte han bland annat fram religions- och övertygelsefrihetens betydelse:

Religions- och övertygelsefriheten är central i ett öppet samhälle. Det ökade våldet och diskrimineringen av personer som tillhör religiösa minoriteter inger oro och måste motverkas.

Det är bra att religions- och övertygelsefriheten nämns som ett samlat begrepp då det berör troende liksom icke-troende (som också är troende i en viss mening), samt att den lyfts fram som central för ett öppet och fritt samhälle.

Formuleringen ovan signalerar även ett mer aktivt engagemang i religionsfrågorna. Jämför hur tidigare utrikesdeklarationer har berört religionens betydelse:

* 2006: Inget
* 2007: "Vi kan visa att kulturell samexistens inte bara är en möjlighet utan också en nödvändighet. I en tid av ökat fundamentalistiskt våld och utnyttjande av religionen för extrema politiska syften är detta en central uppgift."
* 2008: Inget
* 2009: "Sverige stöder FN:s 'Allians av civilisationer' och dess arbete för att främja dialogen mellan religioner"
* 2010: Inget
* 2011: "Religionsfriheten är central i ett öppet samhälle. De ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter inger oro."

Våldet mot religiösa minoriteter inger inte längre bara "oro", det måste nu även "motverkas".

I en kontext där flera debattörer efterlyser sekulära samhällen där religionen förpassas till den privata sfären utan möjlighet att kunna påverka det offentliga, till fördel för en sekulär ideologi, är det även välkommet med ställningstagandet att religions- och övertygelsefriheten är central i öppet samhälle.

Religions- och övertygelsefriheten garanterar ett sant pluraslitiskt samhälle där kristna, judar, muslimer, ateister, hinduer, buddhister, etc. har möjlighet att göra sin röst hörd då den ger varje livsåskådning lika mycket utrymme.

Nu gäller det för svenska UD att gå från ord till handling. Rekomenderad läsning på departementet bör vara Ayaan Hirsi Alis artikel i senaste Newsweek, "The Global War on Christians in the Muslim World":

From blasphemy laws to brutal murders to bombings to mutilations and the burning of holy sites, Christians in so many nations live in fear. In Nigeria many have suffered all of these forms of persecution. The nation has the largest Christian minority (40 percent) in proportion to its population (160 million) of any majority-Muslim country. For years, Muslims and Christians in Nigeria have lived on the edge of civil war. Islamist radicals provoke much if not most of the tension. The newest such organization is an outfit that calls itself Boko Haram, which means “Western education is sacrilege.” Its aim is to establish Sharia in Nigeria. To this end it has stated that it will kill all Christians in the country.

In the month of January 2012 alone, Boko Haram was responsible for 54 deaths. In 2011 its members killed at least 510 people and burned down or destroyed more than 350 churches in 10 northern states. They use guns, gasoline bombs, and even machetes, shouting “Allahu akbar” (“God is great”) while launching attacks on unsuspecting citizens. They have attacked churches, a Christmas Day gathering (killing 42 Catholics), beer parlors, a town hall, beauty salons, and banks. They have so far focused on killing Christian clerics, politicians, students, policemen, and soldiers, as well as Muslim clerics who condemn their mayhem. While they started out by using crude methods like hit-and-run assassinations from the back of motorbikes in 2009, the latest AP reports indicate that the group’s recent attacks show a new level of potency and sophistication.

The Christophobia that has plagued Sudan for years takes a very different form. The authoritarian government of the Sunni Muslim north of the country has for decades tormented Christian and animist minorities in the south. What has often been described as a civil war is in practice the Sudanese government’s sustained persecution of religious minorities. This persecution culminated in the infamous genocide in Darfur that began in 2003. Even though Sudan’s Muslim president, Omar al-Bashir, has been indicted by the International Criminal Court in The Hague, which charged him with three counts of genocide, and despite the euphoria that greeted the semi-independence he grant-ed to South Sudan in July of last year, the violence has not ended. In South Kordofan, Christians are still subject-ed to aerial bombardment, targeted killings, the kidnapping of children, and other atrocities. Reports from the United Nations indicate that between 53,000 and 75,000 innocent civilians have been displaced from their resi-dences and that houses and buildings have been looted and destroyed.

Hirsi Alis budskap till västerländska regeringar är tydligt: muslimska minoriteter ska självklart skyddas från diskriminering och intolerans, men teckningar, filmer och texter är något helt annat än knivar, skjutvapen och granater. Hon avslutar med att ge några konkreta råd till åtgärder:

As for what the West can do to help religious minorities in Muslim-majority societies, my answer is that it needs to begin using the billions of dollars in aid it gives to the offending countries as leverage. Then there is trade and investment. Besides diplomatic pressure, these aid and trade relationships can and should be made conditional on the protection of the freedom of conscience and worship for all citizens.

Dags för handling, Carl Bildt?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Äkta par - de riktiga rebellerna

Alla hjärtansdag-spaning anno 2012: När Dominika Peczynski på Newsmill moraliserar över dem som inte gillar otrohet och Berwaldhallen lottar ut konsertbiljetter mot otrohetsberättelser, inser man att de riktiga rebellerna är de gifta par som älskar varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt.

Läs även SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavssons artikel från förra året om otrohetssajten Victoria Milan.

För övrigt firades Äktenskapets dag i olika kyrkor runt om i landet i söndags. Läs SEA:s generalsekreterares krönika om detta.

Uppdaterat: Tidigare ledarskribenten, Leif Jansson, skriver ett intressant svar till Dominika Peczynski, på Newsmill.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Tännsjö och kristendomens maktposition

Att kritisera islam är problematiskt, eftersom man alltid bör tänka på att det kan finnas en Anders Behring Breivik bakom axeln som kan utnyttja ens uttalande och ”hälla bensin på tändstickan”. Att däremot kritisera kristendomen är något man bör göra, eftersom den befinner sig i en maktposition.

Ungefär så sa filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö under det seminarium om civilsamhällets pluralism och toleransens gränser som Ersta Sköndal Högskola anordnade på tisdagen. Bakgrunden till seminariet var bland annat en debattartikel som Tännsjö hade skrivit efter tragedin på Utöya i somras, vilket hade initierat en diskussion om civilsamhällets politiska, religiösa och ideologiska pluralism.

Tännsjös tes, nämligen den att kristendomen och kristna alltid befinner sig i en privilegierad maktposition – och därför bör tåla kritik (i kontrast till islam och muslimer som är i underläge) – är problematiskt, vilket slogs fast av Jonas Qvarsebo, universitetslektor vid Malmö Högskola.

Är det en statskyrka som vi har i tankarna när vi tänker på kristendomen som en maktfaktor? Eller är det kanske en utsatt nigeriansk småbarnsmamma, som globalt sett är den mer korrekta bilden av en typisk kristen?

Som Qvarsebo belyste; om man har följt debatten kring församlingen Livets ord, och i synnerhet under 1980-talet, fylldes tidningar av beskrivningar av Uppsalaförsamlingen som extrem, fascistoid, sekteristisk, etc. Efter detta drabbades församlingen bland annat av hot, vandalisering och sprängdåd.

Slutsats: att kritisera kristendomen eller kristna utan att tro att någon utnyttjar ens uttalande och ”häller bensin på tändstickan”, eftersom de befinner sig i en förmodad maktposition, är inte särskilt genomtänkt.

Tännsjös reaktion? Det blev ett väldigt kort svar: Han gav Qvarsebo rätt.

Uppdaterat: DN:s Erik Helmerson skriver också från seminariet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Humanistbloggen och fri opinionsbildning

På Humanistbloggen kommenterar Patrik N mitt inlägg ”Därför blundar journalister för förföljelse av kristna” och riktar en del kritik mot mig.

I inledningen skriver han att jag anser att dagens journalistkår gör ett dåligt arbete på grund av att ”den kristne guden inte är tillräckligt närvarande under journalistutbildningen”.

Läser man mitt inlägg förstår man ganska snabbt att det faktiskt inte var så jag skrev. Inlägget handlade om journalisters vana att bevaka religion, vilket jag anser brister i mångt och mycket.

Oavsett ämnesområde; vare sig det handlar om idrott, politik eller kultur, så förväntar man sig ju att vederbörande reporter har kunskap som omfattar sitt specifika bevakningsområde. Men när det gäller religion och i synnerhet religionsförföljelse tycks kunskap om religionen lysa med sin frånvaro.

Nyligen ställde till exempel en radiojournalist den seriösa frågan till en judisk man om varför ”det här med omskärelse” är så ”viktigt”. Det är som om en politisk kommentator skulle fråga en riksdagsledamot varför det är viktigt att skriva motioner.

Patrik N kritiserar mig även för att jag redogör för påvens ståndpunkt i äktenskapsfrågan då vissa nyhetsbyråer gjorde en stor grej av hans äktenskapssyn och dessutom felciterade honom i ett tal han höll till en diplomatgrupp.

Jag skrev: "Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget)".

Patrik N:s kommentar:

...hörde ni? "Civilutskottets betänkande [...] väger rätt så lätt i sammanhanget". Yttrat av en journalist, en av de som ska utgöra det yttersta skyddet för demokratin och den fria opinionsbildningen i vårt demokratiska Sverige. Bibeln står över våra demokratiska processer. De "väger rätt så lätt i sammanhanget". När påven ur Bibeln uttolkat vad ett äktenskap är så kan ni knyckla ihop vår svenska lagstiftning och våra processer för ett demokratiskt beslutsfattande, här i form av Civilutskottets betänkande om könsneutrala äktenskap. Det tycks vara mer eller mindre irrelevant.

Sedan när blev påven svensk medborgare och när blev det förbjudet att kritisera riksdagsbeslut?

Några kommentarer till Patrik N:
1) Jag har inte gjort något felaktigt påstående; den svenska äktenskapslagstiftningen styr ju inte över påvens åsiktsfrihet att hävda Bibelns definition av vad ett äktenskap är.
2) Jag har inte sagt att det påven säger ska bli svensk lag - tvärtom, jag är för demokrati och fri opinionsbildning (dessutom är jag evangelikal och inte katolik - det finns vissa skillnader som Humanisterna borde läsa in sig på, på tal om religionskompetens).
3) Vill vi ha ett demokratiskt Sverige med fri opinionsbildning, måste man ju kunna få kritisera stiftade lagar eller regeringens beslut. Inget konstigt med det. Humanisterna gör det regelbundet.

Men för Patrik N tycks den fria opinionsbildningen bestå av att journalister stryker staten medhårs. Inte mycket frihet och demokrati i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Knappast någon tolerans i Birrodebatten

Marcus Birro har skapat stor uppmärksamhet med sin första Dagenkrönika om att Sverige behöver Gud. Över 24 000 unika läsare har läst krönikan och många är positiva, samtidigt som en hel del också är mycket kritiska. Inte sällan rör det sig om grova personangrepp. Att vara känd kulturpersonlighet och samtidigt stå upp för sin kristna tro tycks inte bemötas med särskild mycket tolerans. Om detta skrev jag på Newsmill i helgen:

Nyligen har det pågått en kulturdebatt om det går att vara kulturutövare och samtidigt hysa borgerliga sympatier. Oavsett slutsats tycks debattens kanske främsta bidrag ha varit att sätta fingret på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Frågan får en extra tydlig relevans när man flyttar analysen från ideologi till metafysik; Kan man vara kristen och vara kulturutövare? Eller, för att precisera och lyfta fram ett aktuellt exempel: Kan man heta Marcus Birro och vara kulturutövare?

Nyheter24:s nyhetschef beskyller Birro för vara "en homofob, halvrasistisk extremist". En av Skånska Dagbladets ledarskribenter hårddrar ett av Birros textavsnitt om riddarhjärtan för Kristus och talar om "Stålklädda legosoldater, yrkesmördare till häst. För Jesus får man slå." - när han i meningen innan poängterar att han efterfrågar kristna som inte dömer och har en"öppen famn och fri från klander". En av Dagbladets krönikörer skriver att Birro har "passerat över gränsen in i den religiösa galenskapens sista, fuktiga utmarker".

Invändningarna präglas knappast av försök att diskutera sakfrågan, argumentera intellektuellt och sätta sig in i vad Marcus Birro faktiskt skriver. Istället handlar det om glåpord och grova påhopp. Tycker man att Birro har obekväma åsikter, är det ju dem man ska argumentera emot, inte skrika okvädingsord. Som jag skrev på Newsmill, är det knappast ett sansat och tolerant debattklimat i fråga tron - många av kommentarerna på min artikel bevisar detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Därför blundar journalister för förföljelse av kristna

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har skrivit en mycket uppskattad text om förföljelsen av kristna. Han berör uppmärksammade fall som pakistanskan Asia Bibi som anklagas för att ha talat nedsättande om Muhammed, politikern Salmaan Taseer som mördades av en av sina livvakter sedan han försvarat Asia Bibi, den islamistiska sekten Boko Harams våld mot kristna och kyrkor i Nigeria, lagarna mot avsäga sig islam i Iran, Saudiarabien, Afghanistan, etc.

Trots detta blundar Västvärlden regelbundet för denna religionsförföljelse. Den rådande föreställningen om kristna är nämligen svårförenlig med offerrollen. Helmersson skriver:

Man tänker sig en vit människa från Västeuropa eller USA, en privilegierad person som dessutom bär på en moralisk skuldbörda av korståg, inkvisition och kolonialism. Men för att använda ett uttryck av den amerikanske religionsforskaren Paul Marshall: Den genomsnittskristna är en nigeriansk kvinna. Två tredjedelar lever utanför västvärlden. Ofta i länder där de sedan århundraden varit en utsatt minoritet. I dag drabbas de av extraskatter, stängs ute från utbildningar och arbete, trakasseras i medierna och utsätts för kidnappningar, misshandel och bombdåd av extrema islamistgrupper.

Paul Marshall var en av de bidragande författarna i antologin ”Blind Spot: When Journalists Don't Get Religion” som undersökte journalisters oförmåga att omfatta religionens roll. För ett par år sedan skrev Anita Goldman en intressant artikel i Expressen utifrån boken när den gavs ut 2008:

Dagens västerländska journalistkår – uppvuxen med det sekulära paradigmet, vad en av bokens författare kallar ”den sekularistiska vanan” – missar eller missförstår stora händelser. På grund av sin bakgrund och sin attityd gör de helt enkelt inte ett bra jobb.Journalisterna borde ändra sitt synsätt, för enligt författarna till Blind spot kommer religionen att spela en fortsatt stark roll, trots att alltfler länder lämnar fattigdomen och analfabetismen bakom sig och alltfler får ökande politiska fri- och rättigheter. Förväntningarna var att detta skulle utplåna behovet av religion. Men minst 80 procent av de tillfrågade i folkrika länder som Indonesien, Filippinerna, Indien och Bangladesh och i en rad afrikanska länder har i stora globala attitydundersökningar angett att religionen är ”mycket viktig” för dem.

När Anita Goldman utexaminerades från sin journalistutbildning 1973 hade hon aldrig hört ordet ”Gud” nämnas en enda gång. Även om det var annorlunda när jag avslutade mina journaliststudier 2006, präglar den sekularistiska vanan fortfarande journalistkåren. Det gäller inte bara situationer där kristna förföljs för sin tro.

När påven nyligen höll sitt årliga tal till diplomaterna i Vatikanen, fokuserade han på religionsfriheten. Det fick dock inte särskilt mycket medieuppmärksamhet. Istället rapporterade nyhetsbyrån Reuters och flera andra medier (även svenska så klart) om att påven gick till attack mot samkönade äktenskap. Han påstods säga att samkönade äktenskap "hotar mänsklighetens framtid".

Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget).

Men vart i påvens tal finns egentligen de tydliga fördömandena mot samkönade äktenskap? Nyhetsrubrikerna nämner ju varken "skilsmässor" eller "polygami" som hotet mot mänsklighetens framtid. Begreppet ”samkönade äktenskap” nämns tvärtom ingenstans.

Den enda gång som ordet ”äktenskap” nämns är i ett enda stycke av totalt 12:

Blessed John Paul II stated that "the path of peace is at the same time the path of the young", inasmuch as young people embody "the youth of the nations and societies, the youth of every family and of all humanity". Young people thus impel us to take seriously their demand for truth, justice and peace. For this reason, I chose them as the subject of my annual World Day of Peace Message, entitled Educating Young People in Justice and Peace. Education is a crucial theme for every generation, for it determines the healthy development of each person and the future of all society. It thus represents a task of primary importance in this difficult and demanding time. In addition to a clear goal, that of leading young people to a full knowledge of reality and thus of truth, education needs settings. Among these, pride of place goes to the family, based on the marriage of a man and a woman. This is not a simple social convention, but rather the fundamental cell of every society. Consequently, policies which undermine the family threaten human dignity and the future of humanity itself. The family unit is fundamental for the educational process and for the development both of individuals and States; hence there is a need for policies which promote the family and aid social cohesion and dialogue. It is in the family that we become open to the world and to life and, as I pointed out during my visit to Croatia, "openness to life is a sign of openness to the future". In this context of openness to life, I note with satisfaction the recent sentence of the Court of Justice of the European Union forbidding patenting processes relative to human embryonic stem cells, as well as the resolution of the Parliamentary Assembly of the Council of Europe condemning prenatal selection on the basis of sex.

Chockerande, eller hur? Eller så handlar det om väldigt kreativ journalistik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist