torsdag 22 mars 2012

Nyateisternas olika retoriska grepp

Trots att vi lever i världens kanske mest sekulariserade land är debatten om religionens betydelse knappast passé. På bara ett dygn klättrade den uppmärksammade artikeln om nyateisternas retorik längst upp på listan av mest lästa och kommenterade artiklar på Brännpunkts hemsida.

Nu har Humanisternas ordförande svarat på kritiken mot att nyateisternas retorik är i flera fall aggressiv, intolerant och inte sällan riggar hela diskussionen till sin fördel.

Det kan bara kort nämnas att flera av de dryga 2000 kommentarerna till Per Ewerts och Mats Selanders artikel, bevisar deras tes, med flera aggressiva röster och intoleranta inslag mot gudstroende.

Christer Sturmarks replik till artikelförfattarna håller sig på en god nivå, även om han försöker flytta diskussionen till att handla om andra saker än om själva sakfrågan, nämligen retoriken – vilket i sig är ett exempel på hur hela diskussionen riggas, om än efterhand.

Till exempel bygger han upp en nidbild över hur Ewert och Selander vill bygga ett gott samhälle och påstår att de vill införa teokrati. Det är ingen hemlighet att Ewert och Selander är aktiva i debatten om människovärdet, i synnerhet när det handlar om abort och dödshjälp. Men det skulle vara intressant att veta när och hur de har hänvisat till Bibeln, eller om deras kritik av både dödshjälp och abort verkligen handlat om ”Guds vilja”-argument. Och de har inte efterfrågat införandet av teokrati.

Eller ska all kritik av de dogmer som Humanisterna håller för heliga utdefinieras som irrationella och inte tas på allvar i den offentliga debatten?

Debattartikeln handlade som sagt om nyateisternas retorik. Sturmarks retorik är förvisso inte på samma nivå som hejaklacken i kommentatorsfältet, men den är dock av en mer raffinerad och skickligare art.

UPPDATERAT: Per Ewert och Mats Selander svarar klockrent på Sturmarks replik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

onsdag 14 mars 2012

Europadomstolen beslutar om förbud för kors på arbetet

Den för ett demokratiskt samhället så bärande religionsfriheten stöter då och då på nya hot, även i det förment upplysta Europa. För varje brännande fall är det viktigt att få ett slutligt rättsligt avgörande som tydligt kan slå fast den mänskliga rättigheten att ha och visa sin tro både privat och i det offentliga rummet.

Två kristna kvinnor i England tar nu det som troligen blir ett viktigt fall vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Nadia Eweida och Shirley Chaplin har båda på sina arbeten utsatts för stark press att inte bära kors i sin halskedja på jobbet. Detta utgör tydliga uttryck för en bristande religionsfrihet, när människor nekas rätten att manifestera sin tro i arbetslivet. Vad som dock framstår som än märkligare är hur den - nota bene konservativa - brittiska regeringen lägger fram sin sida av saken inför domstolen, enligt artikel i The Telegraph. Regeringens linje är att dessa fall inte skyddas av religionsfriheten eftersom bärandet av kors inte är något "requirement of the faith". Eftersom det inte finns något religiöst tvingande påbud har staten rätt att förbjuda vilken religiös symbol som helst.

En sådan tolkning är dock synnerligen märklig. Det skulle göra det möjligt för stater att förbjuda i princip samtliga religiösa klädesplagg eller symboler med samma motivering. Varken prästerlig mässhake, judisk kippa, muslimsk hijab eller en helt vanlig T-shirt med religiöst budskap är fastslagna som uttalade krav i några heliga skrifter. Ändå bedöms de av användare som viktiga religiösa symboler eller plagg. För att inte tala om andra religiösa symboler som inte är klädesplagg. Radband, davidsstjärnor, flaskor med vatten från Mekka. Varje försök att förbjuda sådana här symboler blir därför ett tydligt angrepp på religionsfriheten. Det är av stor vikt för religionsfriheten både i Storbritannien och övriga Europa att brittiska regeringen inte får igenom sin klart insnävade syn på denna för mänskligheten så centrala frihet.

Per Ewert, författare, lärare och frilansskribent

måndag 5 mars 2012

18-årig student om livet som donatorbarn

Det finns en hel del konsekvens hos dem förespråkar insemination av singlar. Bland annat har medierna, som ofta brukar vara duktiga på att kritisera politikerna och vilja stå på medborgarnas sida, fallit till föga. En indikator är SvD.se:s läsarundersökning där en majoritet är kritiska.

Det är också anmärkningsvärt att man hos många förespråkare hävdar att moderns biologiska band till barnet är så viktigt (som ett argument mot till exempel adoption). Samtidigt tycks barnets biologiska band till sin pappa inte alls vara lika viktigt.

Detta belyses extra tydligt i denna Washington Post-krönika, av en 18-årig student, som själv är donatorbarn och växte upp utan att veta om vem hennes pappa var, My Father Was an Anonymous Sperm Donor:


I'm here to tell you that emotionally, many of us are not keeping up. We didn't ask to be born into this situation, with its limitations and confusion. It's hypocritical of parents and medical professionals to assume that biological roots won't matter to the "products" of the cryobanks' service, when the longing for a biological relationship is what brings customers to the banks in the first place.

We offspring are recognizing the right that was stripped from us at birth -- the right to know who both our parents are.

And we're ready to reclaim it.
Thomas Idergard skriver även bra på Brännpunkt om de 5 vanligaste argumenten för insemination av singlar, och underkänner dem var och en, Barn är ingen rättighet:


Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag?
Även SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson har skrivit på Newsmill om de ohållbara argumenten i Centerns, Folkpartiets och Moderaternas Brännpunktartikel.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen