lördag 26 november 2011

Inkonsekvent riksdagsagerande i människovärdesfrågor

En nyhet som tycks ha passerat svenska medier obemärkt förbi är den resolution som i början av november antogs i Europarådets parlamentariska församling, vilken även är vägledande för Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

I resolution 1829 fördöms könsselektiva aborter. Pressen från familj och omgivning att av könsselektiva skäl göra en abort ska dessutom anses vara en form av psykologiskt våld. Medlemsländerna har till 2015 på sig att åtgärda missförhållandena för att sedan återrapportera till Europarådet.

För Sveriges räkning innebär det att om trenden med de så kallade flickaborterna skulle fortsätta eller om någon pressas att utföra en sådan abort, kan vi ställas inför Europadomstolen.

En intressant detalj i sammanhanget är att resolutionen fick oväntat svenskt stöd. Bland annat röstade riksdagsledamoten Carina Hägg (S), som är en känd abortförespråkare, för resolutionen (tillägget om att återrapportera 2015 var det enda som ogillades).

Ändå skriver hon i en skriftlig fråga till EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP), som lämnades in den 25/11, att hon är orolig över försämringen av aborträtten ute i Europa. ”Vilka initiativ tar regeringen för att stärka kvinnors rätt till abort i EU:s medlemsländer?” undrar Hägg.

Detta är mycket inkonsekvent. Först röstar hon för en inskränkning i aborträtten. Sedan vill hon utvidga den. Ibland är politik obegripligt.

Känner sig Hägg pressad av övriga Europa att rösta för resolutionen? Om nej, och resolutionsinnehållet är en jämställdhetsfråga för henne (minns flickaborterna), varför röstade hon då emot tillägget att återrapportera 2015? Tycker hon inte att svenskt jämställdhetsarbete är värt att rapportera om, i synnerhet då hennes förhoppning är att vi ska ha en S-regering då? Detta är väl värt att undersöka.

SEA arbetar aktivt med att påverka och bevaka utvecklingen kring i synnerhet två områden där människovärdet är hotat; abort och dödshjälp. Bland annat har vi anordnat seminarier, debatter och gett ut en skrift med välformulerade argument för människovärdet. Inom kort är det dags för Livets Söndag – som infaller på den tredje advent – en söndag som flera församlingar valt att uppmärksamma människovärdet på.

Hos de lagstiftare som verkar kanske mest för att försvara den svenska abortlagstiftningen och att införa dödshjälp kan man dock skönja både en haltande argumentationsteknik och inkonsekvens inför det självpåtagna uppdraget. Det ovannämnda exemplet är ett tecken på detta.

Under hösten rapporterades det om att det i riksdagen finns ett tvärpolitiskt som vill arbeta för att införa dödshjälp. I en motion om lades fram i samband med höstens motionstid, signerad Eva Flyborg (FP), Helena Leander (MP), Staffan Danielsson (C) och Fredrick Federley (C), går det att utläsa att döden ”måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara.”

Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson har rätt när han i en ledare belyser den västerländska människosynens nära koppling till det judiskt-kristna trosarvet och att sekulariseringen skapar ett vakuum i värdefrågor. Samtidigt kan man ju undra om den tvärpolitiske kvartetten läser andras inlägg och motioner som en viss potentat läser Bibeln. I den motion som uttrycker ett motstånd till dödshjälp finns det ingen skrivning som bär ”övertoner av biblisk och gudomlig inblandning”.

Låg argumentationsteknik med andra ord.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 25 november 2011

Skolverket släcker högtidens och religionsfrihetens ljus i advent

Så var det då dags för årets mest välbesökta kyrkliga helg. Vi i Sverige är ju något av experter på att ta ut högtider lite i förväg, så många är de halvsekulariserade svenskar som samlas i kyrkan på första advent för att höra sånger och förkunnelse inför den stundande julen. Ett budskap om en större värld som öppnar sig och gör entré i människans tillvaro med ljus, kärlek och rättfärdighet. Svensken upplever värmen och gläder sig.

Men detta gäller självfallet inte skolan. Här ska advent (vilket - för att säga det självklara - är en kristen högtid) firas utan vare sig Jesus eller något annat som skulle kunna berätta vad helgen faktiskt handlar om. Detta ger i praktiken ett fullständigt bisarrt förhållningssätt, som Elisabeth Sandlund i Dagen visar med ironin som avslöjande verktyg, när hon föreslår en tryggt religionsfri adventssamling med välkända och stämningsfyllda sånger som exempelvis:

Dagen är kommen, köplust triumferar
Kom låt oss skynda till centrumet
Hälsad av handeln, nytt rekord förväntas
O kom, låt oss handla, o kom låt oss handla
O kom låt oss förköpa oss i juletid

Ett högtidsfirande där både högtid och innehåll förbjuds blir torftigare än torftigt. Än obegripligare blir sammanhanget när Skolverkets ansvarige Claes-Göran Aggebo får uttala sig om vad man får och inte får. (Skolverket har varit vänliga nog att producera en instruktionstext om hur man firar advent i den moderna och upplysta religionsstängda skolan.) Vid en adventssamling får man enligt utsago tända adventsstakar som symboliserar nedräkningen inför Kristi födelse. Man får sjunga "en enstaka" psalm (att sjunga två bör rimligen uppfattas som en allvarlig kränkning?). Men får man läsa om när Jesus rider in i Jerusalem?
"- Nej, den typen av frågor svarar vi inte på.
Så du kan inte säga om det är tillåtet av läsa texten?
- Nej. Men evangelier är per definition en text med förkunnelse och all form av religiös förkunnelse är förbjuden."

Sug lite på den formuleringen. All form av religiös förkunnelse är förbjuden. I ett land med tusenårig kristen tradition. Vid en kristen högtid som skolan firar, och som eleverna därmed också bör ha kunskap om. Och framför allt: i ett förment demokratiskt land där religionsfrihet är en grundläggande rättighet. Rätten att förkunna, rätten för kristna elever och föräldrar att få helighålla en högtid som på det här sättet trivialiseras och trampas under fötterna. Och än värre, rätten för de förtvivlat många trasiga elever som finns i skolan att när det första hoppingivande ljuset ska tändas också få höra budskapet att Gud har öppnat dörren till en bättre värld där kärlek och nåd kan få bryta in och befria den fångne och upprätta den brutne. Istället lämnas de kvar ensamma, utan hopp om att ljusets låga faktiskt också har en verklig innebörd.

Upplägget påminner mig om den sortens nyspråk man använde i DDR för att på liknande sätt bevara traditioner som människor fann angelägna, men samtidigt på vänligt diktatoriskt maner tömma dem på religiöst innehåll. Exempelvis när ordet ängel ersattes med det smidiga uttrycket "Jahresendflügelpuppe" - vilket blir något i stil med "Flygande docka vid årets slut". Det är lätt att skratta åt det parodiska, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi jämför med aktuell situation i vårt eget land.

Lägg därtill är att den läroplan som samtliga svenska skolor är pliktiga att följa ska vila på "den etik som förvaltats av [X] tradition och västerländsk humanism". Samvetsbloggen vågar här avslöja att variabeln utläses kristen. Skolverkets Aggebo förklarar dock enträget:
- Det får helt enkelt inte finnas någon form av religiös förkunnelse eller bön och välsignelse.

De senaste dagarna har vi hört i media om allvarliga problem i svenska skolor med skolk, dåliga betyg och systematiserad mobbning. Skolverket sätter då ner foten. Det är absolut förbjudet att...
välsigna.

DDR kanske inte var så illa i jämförelse, när allt kommer omkring?

Per Ewert, författare och gymnasielärare
Edit - första advent: Göran Hägglund kommenterar idag i Expressen diskussionen i rättmätigt indignerad ton:
"Ärligt talat är jag innerligt trött på att samma diskussion återkommer år efter år i samband med lucia och skolavslutningar. Vad är det som är så svårt med att låta skolan fortsätta fira högtider i en kyrkolokal?
Det är möjligt att det har gått någon tjänsteman på skolverket helt förbi, men hela poängen med luciafirandet är att fira ett katolskt helgon. Ett luciatåg brukar normalt sett vara smockfyllt av sånger och versläsning som, händelsevis, har med lucia eller julen att göra.Och om inte också det har gått någon tjänsteman på skolverket förbi, så firar vi jul därför att Jesus föddes i ett stall för 2 000 år sedan. Stalledrängen finns med i luciatåget till minne av den förste kristne martyren, Sankt Stefan.
...
I stället för en förståelse för vår gemensamma kultur och ett möte mellan olika kulturyttringar, verkar allt för många nervöst sträva efter en sorts nollkultur. Större utanförskap än så kan man knappast tänka sig."

tisdag 22 november 2011

Vilka är välkomna till utsorteringssamhället?

Socialstyrelsen meddelar att allt fler landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor för att bedöma sannolikheten för Downs syndrom. En tydlig effekt av detta är att fler aborter genomförs på grund av kromosomavvikelse.

De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:



När människan försöker leka Gud genom att utan att väga in etiska bedömningar utnyttja teknikens landvinningar befinner vi oss på ett sluttande plan mot tråkigare, kallare och människofientligare samhälle.

Med dagens metoder kan Downs syndrom upptäckas tidigt i graviditeten. I morgon kan det handla om andra avvikelser som vissa föräldrar kan tänkas vilja välja bort. Och i övermorgon kan vi ha den skräddarsydda människan på plats.
Samtidigt som vi med rätta upprörs av att det i Sverige sker en utsortering av människor på basis av kromosomavvikelser och kön (de s.k. flickaborterna), pågår det en mer grundläggande utsortering.

Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.

Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.

Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.

Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).

Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.

Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Till dygdernas försvar mitt i finanskrisen

Det talas mycket om normer och dygder just nu – nära kopplat till den pågående skuldkrisen. Goda värderingar, som måttfullhet, rättrådighet och ödmjukhet – vad som tidigare ansågs vara passé av både värderelativister och nihilister – har fått ett uppsving i debatten om samhällsekonomin. Att tala om värderingar som objektiva sanningar och inte bara subjektiva åsikter, börjar bli rumsrent. I det senaste numret av tidskriften Axess skriver de två bröderna, Tino och Nima Sanandaji, om hur normlösheten förklarar finanskrisen:


Samhällsvetare brukar inte studera normers och moraliska värdens betydelse för samhällsekonomin. Anledningen är att normer är svåra att mäta och påverka genom politiken. Men bara för att något är svårt att studera, eller omedelbart förändra genom nästa budgetproposition, betyder det inte att det är oviktigt. I själva verket finns mycket som pekar på att normer påverkar hela vår samhällsuppbyggnad. På lång sikt påverkas normbildning i sin tur av den politik som förs. Ett viktigt exempel är den generösa välfärdsstatens effekt på arbets- och bidragsmoral. Normer är informella regler för vårt beteende, både i relation till andra människor och i den konstanta interna kamp som vi för med våra egna ”svaga” sidor.


Svenska Dagbladets PJ Anders Linder utgår i sin söndagskrönika från Sanandajis artikel och slår fast att skälet till ”[a]tt stater, företag och privatpersoner började låna mycket mer kan inte bara ha berott på de låga räntorna, det måste också bero på förändrade värderingar”.

I takt med att måttfullheten har fått stå tillbaka för ”köp nu, betala sen!”-mentaliteten, har de goda normerna gröpts ur. Konsekvensen av detta kan skönjas i såväl ökningen av sms-lån bland privatpersoner, och regeringars bristande ansvarstagande för statsfinanser. Hur vi ser på hushållningen av såväl privata och offentliga finanser får långdragna konsekvenser, helt enkelt.

PJ Anders Linder igen: ”En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn samspelade med en ny sorts otålighet och en allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker. Normerna gröptes ur och resultatet blev ett elände såväl för det allmänna som för privatpersoner.”

Det finns mycket gott i Tino och Nima Sanandajis artikel, men den långsiktiga normbildningen påverkas inte bara av den förda politiken. Mitt i deras artikel skymtar sociologen Max Weber förbi. Max Weber menade bland annat att reformationen var stark pådrivande av tankesättet att hårt arbete var en dygd; oavsett yrkesval, så arbetade man för Gud, och detta var något gott i sig. Dygderna som var nödvändiga för ett sunt samhällsekonomiskt ramverk, hade sitt ursprung i den kristna tron.

Goda normer – som nu efterfrågas för att hantera skuldkrisen – uppstår inte i ett vakuum. Den kristna trons roll är omistlig. Utlämnas människan helt åt sig själv och sina egna drifter, kommer hon knappast fram till att dygder har en objektiv grund. Möjligen skulle hon ytterst tycka att dygder är intressanta, attraktiva och praktiska i samhällsbygget. Men vilken grund har hon för att säga att de är absolut sanna?

I takt med sekulariseringen och marginaliseringen av den kristna tron i samhällsdebatten, kan man fråga sig varför dess värderingar åter är i ropet. Oavsett om man försanthåller den kristna verklighetsbeskrivningen, är det knappast progressivt att på ett styvmoderligt sätt förpassa en för många människor viktig samhällsröst till avbytarbänken.

CS Lewis illustrerar detta på ett fenomenalt sätt i sin samtidsanalys ”Människans avskaffande” där samhället efterfrågar rättrådighet och ädelmod, men samtidigt kapar rötterna till det som ger dygderna liv; ”I en slags kuslig naivitet lyfter vi bort organet men kräver att det ska fungera. Vi skapar människor utan bröstkorgar och väntar oss att de skall visa karaktär och ambitioner. Vi skrattar åt heder och blir indignerade när vi finner förrädare ibland oss. Vi kastrerar folk och begär att kastraterna skall vara fruktsamma”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist