Visar inlägg med etikett Dagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dagen. Visa alla inlägg

tisdag 24 januari 2012

Knappast någon tolerans i Birrodebatten

Marcus Birro har skapat stor uppmärksamhet med sin första Dagenkrönika om att Sverige behöver Gud. Över 24 000 unika läsare har läst krönikan och många är positiva, samtidigt som en hel del också är mycket kritiska. Inte sällan rör det sig om grova personangrepp. Att vara känd kulturpersonlighet och samtidigt stå upp för sin kristna tro tycks inte bemötas med särskild mycket tolerans. Om detta skrev jag på Newsmill i helgen:


Nyligen har det pågått en kulturdebatt om det går att vara kulturutövare och samtidigt hysa borgerliga sympatier. Oavsett slutsats tycks debattens kanske främsta bidrag ha varit att sätta fingret på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Frågan får en extra tydlig relevans när man flyttar analysen från ideologi till metafysik; Kan man vara kristen och vara kulturutövare? Eller, för att precisera och lyfta fram ett aktuellt exempel: Kan man heta Marcus Birro och vara kulturutövare?
Nyheter24:s nyhetschef beskyller Birro för vara "en homofob, halvrasistisk extremist". En av Skånska Dagbladets ledarskribenter hårddrar ett av Birros textavsnitt om riddarhjärtan för Kristus och talar om "Stålklädda legosoldater, yrkesmördare till häst. För Jesus får man slå." - när han i meningen innan poängterar att han efterfrågar kristna som inte dömer och har en"öppen famn och fri från klander". En av Dagbladets krönikörer skriver att Birro har "passerat över gränsen in i den religiösa galenskapens sista, fuktiga utmarker".

Invändningarna präglas knappast av försök att diskutera sakfrågan, argumentera intellektuellt och sätta sig in i vad Marcus Birro faktiskt skriver. Istället handlar det om glåpord och grova påhopp. Tycker man att Birro har obekväma åsikter, är det ju dem man ska argumentera emot, inte skrika okvädingsord. Som jag skrev på Newsmill, är det knappast ett sansat och tolerant debattklimat i fråga tron - många av kommentarerna på min artikel bevisar detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 16 december 2011

När kyrkan marknadsanpassas

”Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet.”, så avrundas den tidigare biskopen Björn Fjärnstedts artikel ”När kyrkan inte blir som tänkt” i Dagen.

Kyrkans kris består helt enkelt i att den ”stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält”.

Administration är sällan det som i slutändan drar människor till en församling. Länge har man dessutom trott att anpassning till samtidskulturen var ett framgångrecept; Sekulariserade svenskar skulle tilltalas mer av kyrkan om den liknade den inte talade så mycket om synd eller behov av omvändelse utan liknade den sekulariserade världens tänkande och livsstil.

En kyrklig marknadsanpassning helt enkelt.

En kyrka som inte ifrågasätter utan bara stryker medhårs, låter väl attraktivt? Problemet är att detta vederläggs gång efter gång.

Jag skrev bland annat om detta i en debattartikel i somras i Världen idag då jag hänvisade till sociologen Dean M. Kelleys bok ”Why conservative churches are growing: a study in sociology of religion”:



Kelleys slutsats var att evangelikala kyrkor växer på grund av att de gör exakt vad de liberala församlingarna vägrar göra. De ställer seriösa krav på de troendes tro och livsstil. Enligt Kelley utgår liberala kyrkor från antagandet att om de vill locka nya medlemmar, bör de slipa ner vad som uppfattas som kantigt – och anpassa sig efter den kulturella elitens preferenser.

Slutsats: Den församling som skiljer sig från överlåtelsen till Bibelns trovärdighet och gifter sig med tidsandan blir snart änka – och barnlös på köpet.

Björn Fjärnstedts kritiska analys är därför giltig. Alla förstår – egentligen – att kyrkornas kris beror på presentationen av evangeliet. Detta illustreras utifrån två intressanta perspektiv där kyrkans anpassning till den omgivande kulturen synas:

1. På Svenska Dagbladets ledarblogg kommenterade Maria Ludvigsson nyligen Svenska kyrkans supplement till Psalmboken, som skulle ”vända sig till folket”, som utkom 2006, med anledning av en ny uppsats från Göteborgs Universitet:



När man vänder sig till just folket görs dessutom alltid ett antal antaganden om hur folket är och vad folket vill ha. I psalmer antogs folket vilja ha mer inslag av frågor som berör människor i vår tid. Detta beskrivs i ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet där en ny licenciatuppsats behandlar frågan om teman i 2000-talets psalmer: Psalmer i 2000-talet. Nya psalmer i Svenska kyrkan. Som frågor av vår tid definieras fred, miljö, samlevnad och arbetsmiljö.

När folket vänder sig till ett trossamfund antas det alltså söka svar på frågor om bland annat arbetsmiljö. En inte allt för vild gissning skulle ju annars kunna vara att de som vänder sig till kyrkan gör det för att de söker ett religiöst budskap och svar på existentiella frågor. Sånt som saknas på andra håll.
2. The Economist uppmärksammade nyligen varför Engelska kyrkans biskopar hellre talar om sociala frågor än om Gud:




Time and again, bishops sound like shop stewards for the welfare state, taking to the airwaves to demand the preservation of specific benefits without mentioning the church, the role of faith or Christianity [...]

England is an odd place: a secular country where an established church still has a role in public life (and, on the ground, does much unsung good). But the economy may be about to fall off a cliff. That poses a huge test for the Church of England and its claims to be a source of national strength. If the church cannot offer a message more spiky and distinctive than social democracy in a clerical collar, it will fail that test.

Kyrkan kan inte bli mer trovärdig om den töms på sitt kärnbudskap – evangeliet – och samtidigt hoppas att den fortfarande ska vara en kraft till positiv samhällsförändring.

Det är som att en kropp töms på alla livsuppehållande organ och man hoppas att den ska fungera som vanligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 9 december 2011

Skolans adventsfirande med tomtar på loftet

Debatten om skolavslutningar och adventsfiranden/Luciafiranden i skolan fortsätter. På torsdagen diskuterades ämnet i SVT Debatt. Det var en intressant analys av kyrkornas julinbjudningar till skolorna som den religionskritiske bloggaren Camilla Grepe gav: Kyrkan är på dekis och behöver medlemmar som betalar sin kyrkoavgift. Trist bara att detta motsägs av alla avhopp från kyrkan – som skett parallellt med åratal av adventsbesök, kyrkliga skolavslutningar, konfirmandundervisningar, etc.

Det tycks också finnas ett historierevisionistiskt drag hos en del av de debattörer som ihärdigt envisas med att skälet till det nutida firandet av julen är att våra förfäder offrade djur till Tor och Oden med kompani för att få bättre tur med vårens grödor. Det är ju knappast för att advent, Stilla natt, Lucia, Jultomtens gåvor och julstjärnan har med en tilldragelse som hände sig vid den tiden då kejsar Augustus utfärdade ett påbud om allmän skattskrivning. Eller?

I en välskriven artikel skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund om det absurda i att förneka denna traditionella svenska högtid:



På samma sätt som ingen skola ska vara tvingad att fira sina högtider i en viss lokal, ska ingen skola vara rädd för att ha lussefirande eller skolavslutningar i kyrkan. Jag älskar mångfald. Men i mångfald ligger också det högst naturliga att bejaka våra traditioner och våra gemensamma värderingar. Och ingen i Sverige har anledning att skämmas för vårt kristna kulturarv. Utan detta arv hade Sverige sett helt annorlunda ut.
Något för Ekdalens förskola i Bollebygds kommun som nu stoppat det årliga adventsfirandet i kyrkan, att tänka på kanske? Det finns nämligen ingen moské eller judiskt center i närheten av förskolan som också skulle kunna förklara varför man firar advent – som för övrigt betyder i väntan på Jesus Kristus.

Uppenbarligen är det alltför ensidigt att lära sig om adventsfirande direkt från kyrkan.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 22 november 2011

Vilka är välkomna till utsorteringssamhället?

Socialstyrelsen meddelar att allt fler landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor för att bedöma sannolikheten för Downs syndrom. En tydlig effekt av detta är att fler aborter genomförs på grund av kromosomavvikelse.

De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:



När människan försöker leka Gud genom att utan att väga in etiska bedömningar utnyttja teknikens landvinningar befinner vi oss på ett sluttande plan mot tråkigare, kallare och människofientligare samhälle.

Med dagens metoder kan Downs syndrom upptäckas tidigt i graviditeten. I morgon kan det handla om andra avvikelser som vissa föräldrar kan tänkas vilja välja bort. Och i övermorgon kan vi ha den skräddarsydda människan på plats.
Samtidigt som vi med rätta upprörs av att det i Sverige sker en utsortering av människor på basis av kromosomavvikelser och kön (de s.k. flickaborterna), pågår det en mer grundläggande utsortering.

Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.

Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.

Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.

Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).

Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.

Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 13 september 2011

Ge genmäle, SR!

Sveriges Radio har polisanmälts sedan en imam deklarerade i ett radioprogram att det ”är varje muslims skyldighet att döda dem som lämnar islam”.

Uttalandet, som gjordes när den somaliska redaktionen bjöd in till debatt efter att en grupp kristna somalier hade varit i Rinkeby och berättat om sin tro, är spektakulärt. När reportern ifrågasatte uttalandet värjde sig imamen med att de som behöver mer detaljer kan komma till imamens moské i Rinkeby.

I samband med att de kristna somalierna besökte Rinkeby råkade Husbypastorn Lars Mörling dessutom höra en grupp män undra (sic!) varför ingen dödade de som missionerade.

Det är känt sedan tidigare att muslimska kvinnor har utsatts för ”klädpoliser” och hindrats från vistas ute, värvning av unga män till terrornätverket al-Shabab, och nu även hot mot konvertiter.

Många har redan reagerat kraftigt mot imamen och på händelseutvecklingen i Rinkeby. Bland annat skriver debattören Nima Dervish bra på sin blogg och undrar varför det ska ”vara farligt för kristna somalier att vistas i Rinkeby? … Ska inte svensksomalier omfattas av den religionsfrihet som gäller i Sverige?” och ”[v]ad gör politikerna för att motverka denna ofrihet?”.
Detta handlar nämligen i grund och botten om mänskliga rättigheter för alla, vare sig man är kristen, muslim eller ateist.

Än så länge är det bara tidningen Dagen som har rapporterat om det inträffade. Inslaget med imamen låg länge kvar på Sveriges Radios hemsida, men har efter polisanmälan plockats bort i väntan på att chefen på SR International får en översättning. Att det inte har skett tidigare och att det inte har förtjänat större uppmärksamhet är uppseendeväckande.

Varken tidningen Journalisten, Dagens Media eller Resumé som bevakar medienyheter har tagit upp händelsen. Medietystnaden är talande. Tankeexperimentet att byta ut "imam" mot "pastor" gör vidare analys överflödig.

Det minsta man bör förutsätta från SR:s sida är att de upplåter sändningstid åt ett tydligt genmäle. I SR:s Public Service-handbok framgår det att ”[o]m enskilda individer, företag, organisationer eller liknande har angripits ska i princip alltid den eller de som har utsatts för kritik ges utrymme för ett bemötande, helst i samma program.”

Ett tillfälle för de berörda kristna att vittna om sin nyvunna tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

söndag 17 juli 2011

Expressen och abortdebatten

Svallvågor från Almedalen och MRO:s demonstration mot abort fortsätter att komma. Expressen skriver idag om abortdebatten på ledarplats och hänvisar bland annat till min artikel i Dagen.

Under rubriken Vidrig taktik i abortdebatt skriver Agnes Arpi:


Borde vi rentav se mer av mordoffer och våldtagna kön på bild i det offentliga rummet? Varför ska vi överhuvudtaget gömma undan sådant vi finner obehagligt? Om det är försvarbart att även barn ska ”medvetandegöras” genom att konfronteras med blodiga sanningar på gator och torg finns det mycket mer vi kan visa dem.

Människor saknar inte medvetenhet om hur hemsk verkligheten kan se ut. Däremot biter argument bättre än skräckbilder.

Hennes artikel får mig att tvivla.

Jämförelsen med bilder på mord och våldtäktsoffer missar totalt och visar att Arpi knappast har tänkt igenom frågorna hon diskuterar. Både mord och våldtäkt är förbjudet i lag och fördöms enhetligt av kulturen. Medvetenheten och fördömandet av dessa vidriga handlingar är redan stor. Det finns därför ingen anledning att visa bilder av offren.

När det gäller slaveriet på 1800-talet och raslagarna i USA på 1960-talet var situationen annorlunda. Då fanns det både lagstiftning och opinion för förtrycket. Bilder var ett sätt att väcka opinion till de förtrycktas försvar. På samma sätt är det med abort. Lagstiftning och opinion i Sverige legitimerar förtryck av ofödda. Bilder är då ett sätt at väcka opinion.

Poängen är alltså inte att allt som sker måste visas offentligt på bild. Poängen är att orättfärdighet som försvaras av etablisemanget måste lyftas fram i ljuset.

Jag håller med Arpi om att människor på många områden vet hur hemsk verkligheten kan se ut. Men gäller det abort? Mitt svar är nej. Många människor tror – vilket är helt naturligt utifrån hur abortdebatten har förts - att fostret endast är en cellklump, en del av kroppen ungefär som en blindtarm och därför inte identifierbar som en mänsklig individ. Det är därför abortbilder väcker en sådan vrede. De visat att det är en liten människa.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

onsdag 6 juli 2011

Religion och politik i Almedalen

Kristna har att arbeta för ett samhälle där alla har rätt att göra sin röst
hörd - oavsett livsåskådning. Inte ett samhälle där religionen antingen
förpassas till den privata sfären eller blir styrande på bekostnad av enskildas
samvetsfrihet.

Så skriver jag i en debattartikel som jag hade inne i Dagen på tisdagen. Den kan läsas i sin helhet här. Frågan om kyrkans och statens roller är ett viktigt ämne som ett par seminarier i Almedalen har berört. Tidningen Axess anordnade på onsdagen ett frukostseminarium med rubriken ”Lämna Svenska kyrkan eller konvertera!” (seminariet filmades och kan ses här). Samtalet mellan Johan Lundberg (Axess), Thomas Idergard (katolik), Peter Weiderud (Broderskap) och Cristina Grenholm (chefsteolog, Svenska kyrkan), tog upp några av de politiska ställningstaganden som representanter för Svenska kyrkan har gjort de senaste månaderna. Bland annat biskop Eva Brunnes och den tidigare ärkebiskopen KG Hammars stöd åt Ship to Gaza.

Idergard höll ett engagerat anförande där han klargjorde för hur en kristen ska se på politiken. Lika mycket som den kristna högern i USA har fel om att låg skattesats är mer biblisk än en hög skattesats, så har det som brukar beskrivas som en kristen vänster i Sverige fel när den säger att Jesus var den förste socialisten. Jesus transcenderar helt enkelt alla politiska kategorier.

Samtidigt var det intressant att för Peter Weiderud var det inte lika okomplicerat att stå upp för det ofödda barnet, som det är att stå upp för de utförsäkrade. Att stå upp för det ofödda barnet var för komplext, tyckte han.

Under Humanisternas seminarium om Mänskliga rättigheter, religionskritik och islamofobi, lutade humanisten och filosofen Per Bauhn åt att tala om behovet av ett sekulärt samhälle. Problemet med det, vilket Stefan Gustavsson även påpekade, är att då exkluderar men religionen och vissa livsåskådningar från det offentliga samtalet. Staten ska vara sekulär i den meningen att den inte tar ställning i religiösa frågor. Ett samhälle, som är mycket större, mår bättre av att vara pluralistiskt, där alla idéer får samma chans.

Ett annat seminarium under Almedalsveckan som berörde kyrkans relation till politiken anordnades av Kyrkans tidning och Svenska kyrkan. Dagen var på plats och rapporterade. En enkät som 3000 personer hade svarat på gjorde klart att kyrkan får gärna höras i samhällsdebatten, men inte påverka.

Biskop Eva Brunne har rätt när hon framhåller att den kristna tron måste få konsekvenser – även i det politiska livet. Samtidigt behöver vi vara väldigt försiktiga när vi påstår att vissa politiska förslag är mer kristna än andra när Bibeln inte ger täckning för detta. Bibeln är inte främst en idéskrift med förslag för ett bättre samhälle – det är Guds ord som förvandlar människor.

UPPDATERAT: Axess-bloggen skriver här om seminariet "Lämna Svenska kyrkan eller konvertera". En tänkvärd iaktagelse är att den ende som under seminariet talade om att målet som kristen är att bli som Jesus, var Thomas Idergard - inte ens Svenska kyrkans chefsteolog.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 5 juli 2011

Tv 4-chef: Vi ljuger för att få fram sanningen

Tisdagen i Visby rusade förbi med en mängd intressanta Almedalsseminarier. Dagens seminarium Makt, medier och andlighet tillhörde ett av de intressantaste. Bland annat fick chefen för tv 4:s samhällsredaktion, Fredrik Lundberg, stå till svars för Kalla Faktas inslag om Frälsningsarmén tidigare i våras.

Som svar på kritik mot sekulära media, som gick ut på att det finns en okunnighet bland journalistkåren kring kristna rörelser och att man har en dold agenda, förde Lundberg ett resonemang om att det finns en lika liten kunskap om medias roll bland kristna.

Det mest uppseendeväckande under det seminariet var att Lundberg hävdade att de behöver ljuga för att få fram sanningen. Situationen då Kalla Fakta provocerade fram förbön mitt under ett smygfilmat själavårdssamtal, var därför berättigat, tyckte han. Man kan ju tycka att det hade varit enklare och mer etiskt om de bara hade frågat.

Filadelfilapastorn Niklas Piensoho konstaterade då det självklara: "Inte undra på att vi kristna inte litar på er!"

Piensoho pekade även på det absurda i att sekulära medier oftast själva brukar utse talespersoner för kristna rörelser som inte har ett sådant uppdrag. Han exemplifierade med Åke Green, som även om han gjorde så gott han kunde, inte hade det uppdraget från pingströrelsen. I vilka andra sektorer - politiken, näringslivet, etc - skulle en seriös journalist göra så? Stefan Swärd bloggar även från samma seminarium.

Journalisten Lars Adaktusson höll med om att många journalister har en okunskap om kyrkor, något som man knappast kan komma undan med när det gäller andra områden - till exempel sport eller politik. Där förväntar man sig att journalister är pålästa och har en sakkunskap om sitt bevakningsområde.

Senare under eftermiddagen på SEA:s seminarium Ett generösare Sverige med avdragsgilla gåvor, medverkade Frälsningsarméns divisionschef för Göteborg, Kjell Olausson. Då kom frågan om statligt villkorade gåvor upp (vilket även argumenterades för i Kalla Fakta).

Bland dem som söker sig till Frälsningsarmén för att få hjälp - och då handlar det om människor som fallit igenom det sociala skyddsnätet - visar färsk statistik att ca 65 procent handlar om ensamstående föräldrar. Enligt Olausson kommer de för att få hjälp med mat och akut hjälp. Vart ska de gå, undrade Olausson, när till och med Socialtjänsten uppmanar dem att gå till Frälsis.

Om Frälsningsarmén, och annat kristet samhällsengagemang skulle förbjudas eller villkoras, vilka kommer då att hålla grytan kokande?

UPPDATERAT: Världen idag skriver här om SEA:s seminarium om avdragsrätt. Här intervjuas Lars Adaktusson och Anna Lindman Barsk om Dagens debatt om Makt, medier och andlighet.

UPPDATERAT 2: Här skriver Dagen om seminariet Makt, medier och andlighet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 29 april 2011

Ett generösare Sverige när staten slutar tafsa

Idéhistorikern Johan Norberg har en mycket välskriven kolumn i Metro 27/4, om den sekulära staten och det pluralistiska samhället, Religionen för viktig för att staten ska tafsa på den:




Att staten är sekulär betyder inte att den bekämpar religion. Staten håller inte på AIK eller MFF, men det betyder inte att den är emot fotboll. Staten håller inte på S eller M, men det betyder inte att den är emot politik. En sekulär stat överlåter däremot åt individer, familjer och civilsamhället att ta ställning i sådana frågor. För en ateist eller agnostiker är det självklart rimligt, men även troende brukar instämma – för dem är religionen lite för viktig för att staten ska tafsa på den.


Självklart kan man undra vad som kan vara så upprörande att påskdagen är en flaggdag. FN-dagen den 6 november, Gustav Adolfsdagen den 10 december och Nobeldagen den 23 december är också allmänna flaggdagar enligt Justitiedepartementets förordning 1982:270. Det betyder inte att Sverige tillber vare sig Ban Ki Moon, Gustav II Adolf eller Alfred Nobel. Det handlar om kultur, historia och sammanhang.

Principiellt är dock Johan Norberg inne på rätt spår. Religionen, i synnerhet den kristna tron, mår bättre av att staten inte tar ställning i dess teologiska frågeställningar.

I Manifest för Samvetsfrihet formuleras detta tydligt: "En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över."

Både Dagens Håkan Arenius och Signums Ulf Johnsson har varit inne på detta.

Johan Norberg hänvisar till professor Ingemund Häggs rapport i skriften ”Secularization of a state”. Den är intressant läsning och ger ett antal förslag på reformer. Vissa av dem kan begränsa statens inflytande över kyrkor. Däremot saknar jag ett: Avdragsgilla gåvor till den ideella sektorn.

Varför? Jo, när individer själva kan välja vilken form av idéburet engagemang de vill stödja, slipper kyrkor och organisationer utsättas för statlig styrning. Då bärs de främst av sina medlemmar och man riskerar inte anpassas i politiskt korrekt håll.

Eftersom SEA arbetar för ett öppet och fritt samhälle - fri från statens försök att styra i ideologiska och teologiska frågor - vill vi stärka opinionen för avdragsgilla gåvor. Det ger dessutom nya och välbehövda resurser till socialt arbete. Därför har vi dragit igång kampanjen Ett generösare Sverige.

Om ni har tidningen Dagen har ni sett att bilagan Ett generösare Sverige kommit ut idag. På måndag går den ut med Världen idag.

Besök kampanjsajten www.generosaresverige.se, ladda ner bilagan och skriv under uppropet!


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 28 april 2011

Granskar en, granskar alla

Dagen skriver idag 28/4 om Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén, ”Kalla fakta” försöker granska Frälsningsarmén:






Frälsningsarmén erbjöd redaktionen skriftliga svar, men har vägrat att ställa upp på intervjuer. Enligt hemsidan har "Kalla fakta" då valt att komma på spontana besök. Det första skedde i slutet av mars. När tv-teamet inte fick träffa någon ansvarig frågade man receptionisten "Vad anser ni om homosexualitet?", allt enligt Frälsningsarméns uppgifter.


Med anledning av samma granskning har Kalla Fakta även kommit på oinbjudna spontanbesök hos oss på SEA - med rullande kamera. Dels på vårt kontor den 29 mars, dels på vårt årsmöte den 6 april.

Så här skrev vi i vårt nyhetsbrev efter årsmötet (texten finns även på vår hemsida här):






Av olika skäl, bland annat därför att Kalla Faktas program ska handla om Frälsningsarmén och inte om SEA, valde vi att denna gång säga att vi gärna svarar på alla frågor, men vi avböjer en filmad intervju. Resultatet har blivit att vi trakasseras av Kalla Faktas redaktion och att de påverkar vårt arbete negativt.


Några frågor från Kalla Fakta-redaktionen har vi inte fått. Själva meddelar Kalla Fakta att de kommer att "sända programmet inom några veckor".

Några direkta svar om vad programmet kommer att handla om vill de inte ge. Som SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson skrev på sin blogg, blir det rätt så ironiskt när Johan Åsard, redaktionschef för Kalla fakta, ”inte vill uttala sig i ärendet”, utan endast svarar ”Ingen kommentar.”






Ska vi respektera det? Eller ska vi kanske jaga honom med ett filmteam? Det är tur för honom att vi inte jobbar på en redaktion som heter Kalla Fakta.
Uppdaterat: Dagens Hasse Boström bloggar om turerna kring att få en kommentar från Kalla Fakta. Som sagt, det är jobbigt när folk inte tycks vilja svara på frågor.
Söndag 8/5 visas programmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 11 mars 2011

En universalistisk bladvändare?

Samtidigt som den så kallade Fyrke-debatten har rasat på kristna bloggar i Sverige, har en annan debatt blåst upp i amerikanska evangelikala kretsar. Det gäller pastorn och författaren Rob Bells kommande bok om himmelen och helvetet, ”Love wins”. Dagen rapporterar, Rob Bells nya bok rör upp känslorna,

Häromveckan trängde pastorn Rob Bell bort många världskändisar och stora nyhetshändelser från mikrobloggen Twitter: Hans bok om himmel och helvete var ett av de mest omdiskuterade ämnena världen över. Och då är den ändå outgiven, den släpps först på måndag.


Förhandsreklamen för boken, som har bestått av en kort text av förläggaren och en reklamfilm, har varit helt lysande. ”Love wins” är redan bland de mest förbeställda böckerna på Amazon.

Rob Bell är en lysande kommunikatör och talare. Hans predikningar är oerhört populära. Många kristna har dessutom sagt sig vara välsignade av hans böcker. Och det är väl inget fel om folk säger att de har blivit välsignade av någons alster? Eller?

Bibeln uppmanar den kristne att pröva allting. Att kritiskt granska. Det gäller oavsett om avsändaren heter Billy Graham, Stefan Gustavsson, Benny Hinn eller Rob Bell. Samma måttstock måste gälla för alla.

Rob Bell må ha en väldigt skön attityd, att det är viktigt att undersöka givna sanningar och betona en ödmjuk hållning bland kristna. Men innehållet är ju en annan fråga. Jag kan ha en helt igenom ödmjuk attityd men om innehållet i min lära strider mot Bibeln, leder jag människor fullkomligt fel. Dålig teologi vanärar Gud och skadar människor.

Om "Love wins" bejakar universalism - att alla kommer att bli räddade undan helvetet, oavsett om man har erkänt Jesus som herre eller inte - så är den inte biblisk.

Nu har Rob Bells nya bok ännu inte kommit ut (det gör den först på måndag då författaren även intervjuas). Pastorn Tim Challies, som driver en populär blogg, har däremot läst ett recensionsexemplar och tar sig an Bells frågeställning:

The questions you probably want answers to as you read this review are these: Is it true that Rob Bell teaches that hell doesn’t exist? Is it true that Rob Bell believes no one goes to hell? You’ll just need to keep reading because, frankly, the answers aren’t that easy to come by.

How he asks the question is just as important as the question itself. “Has God created billions of people over thousands of years only to select a few to go to heaven and everyone else to suffer forever in hell? Is this acceptable to God? How is this ‘good news’?”

They say that the person who frames the debate is going to win the debate. That is especially true when the debate is framed in this way, through these particular questions. You’re damned if you do and damned if you don’t. No offense, and no pun intended.

Bell begins the book with surprising forthrightness: Jesus’ story has been hijacked by a number of different stories that Jesus has no interest in telling. “The plot has been lost, and it’s time to reclaim it.” (Preface, vi)

“A staggering number of people have been taught that a select few Christians will spend forever in a peaceful, joyous place called heaven, while the rest of humanity spends forever in torment and punishment in hell with no chance for anything better…. This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus’ message of love, peace, forgiveness, and joy that our world desperately needs to hear. (ibid)”

You may want to read that again.

It really says that. And it really means what you think it means. Though it takes time for that to become clear.



Om citatet ovan från Bells förord stämmer bådar budskapet i ”Love wins” inte bra. För övrigt förvränger han sina motståndares argument för att sedan attackera dem (klassisk halmgubbe).

Bibeln är tydlig med att frälsningen endast kommer genom tro på Jesus Kristus och att det därmed finns en dubbel utgång. Men för den sakens skull behöver man inte tillskriva majoriteten av världens kristna åsikter från Jehovas vittnen troslära. Det är oärligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 21 februari 2011

Marcus Birro och värdenihilismen

En våg av reaktioner har nått Marcus Birro efter hans Expressen-krönika, Att älska är svårt. Världen idag rapporterar att Birro har fått hundratals mail, tusentals "gillar" på facebook och mängder av bloggkommentarer på hans text om att ingenting får vara heligt längre.

Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.


Friedrich Nietzsche värdenihilistiska framtidsspaning om Galningen och Guds död gör sig påmind när Birro beskriver hur det har blivit populärt att håna Gud.

Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet?

De sanna progressiva och radikalerna är nu de som i likhet med Birro hävdar Guds existens, kärlek till nästan och livets okränkbarhet

Samtidigt skriver Patrik Lindenfors på Humanistbloggen att Birros krönika är ett uttryck för att han vill ha sin tro ifred.

Birro får gärna ha sin livsåskådning om han vill. Men jag vill faktiskt också ha rätten att ha min. Och i min livsåskådning ingår rätten - nej skyldigheten! - att säga ifrån när människor blir trampade på.


Men detta är ju inte vad Marcus Birro kritiserar. Han kritiserar metoden. Det finns flera seriösa sätt att diskutera diskriminering av homosexuella än att fota Jesus i damkläder och med erektion i en dopbassäng. Det blir bara futtigt. Det inbjuder knappast till en seriös diskussion.

Skyldigheten att säga ifrån när människor blir trampade på innebär inte att man ska bete sig hur som helst. Lindenfors och Humanisterna får gärna fortsätta kritisera kristen tro - men gör det med god smak om man vill bli tagen på allvar.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

torsdag 10 februari 2011

RFSU göder ett hedonistiskt särintresse

Johan Hakelius skriver en klarsynt krönika i Affärsvärlden om RFSU:s monopol på sexualundervisningen, Sexlobbyn makalösa makt:

[…] RFSU är monopolist på den sexualpolitiska marknaden. Och det är ett monopol i den klassiska bemärkelsen: sanktionerat av statsmakten. Skattebetalarna står för närmare två tredjedelar av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisation som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

Precis så. Numera är det tabubelagt att förespråka avhållsamhet. Tycker man att sex bara tillhör äktenskapet, är man sexualfientlig och ska skämmas. Det blir ett omvänt moraliserande. Det anses vara fint om man har gjort det – och helst experimenterat. De som hävdar motsatsen, och uppriktigt gläds över att vara oskuld den dagen man gifter sig, får ställa sig i skamvrån. Hakelius igen:

RFSU driver en sexualliberal ideologi. Varje alternativ som inte går ännu längre åt det hållet är från början uträknat, eftersom den "sexualfientlige" har lika låg status som en fyrtioårig oskuld. Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa.


Det är märkligt att RFSU tycker att det talas för lite om sex i ett samhälle där Kungarna av Tylösand, Big Brother och Paradis Hotel är mer regel än undantag. En såpa med självrespekt i landet lagom måste tydligen alltid innehålla nakna kroppar.

Mer ska uppenbarligen till då detta inte är tillräckligt: åttondeklassare ska redovisa sina sexupplevelser för läraren och förskolelärare heja på småbarnens ”sexlekar”. Det finns alltid gränser att bryta för en organisation som låter jultomten göra reklam för sexleksaker, gör tecknad film för att visa skolbarn hur man har oralsex, efterlyser en sexminister och på sin hemsida utgår från att partners (pluralis) är sängkamratsnormen när de ger ”Tips & Trix”.

Det är inte otänkbart att det kan ligga ett kalkylerat vinstintresse i bakgrunden när man uppmanar till ett ökat samhälleligt sexsamtal. Organisationen omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Inom juridiken brukar en sådan situation kallas jäv. Samtidigt står skattebetalarna för nära två tredjedelar av RFSU:s budget.

Under tiden som modern forskning visar att svenska tonåringar vill dela livet med den man älskar, få uppleva trygghet i tillvaron samt att både män och kvinnor har bättre relationer om man väntar med att ha sex tills man gift sig, står RFSU för ett sexualliberalt särintresse som göder flyktiga relationer. Därför tycks det ytterst märkligt att deras perspektiv har blivit sex- och samlevnadslektionernas svanenmärkning. Lägg till att många ungdomar känner sig pressade att ha sex. Det blir inte bättre med RFSU:s pekpinnar.

Läser man ett ämne som till exempel religionskunskap är det inte ovanligt att man presenterar olika livsåskådningars perspektiv – ofta med hjälp av företrädare för olika religioner. Är det då inte konstigt att alternativ till RFSU:s perspektiv saknas? Är det inte märkligt att sexualkunskapen har lagts ut på entreprenad med en extremliberal organisation som enda tillåtna budgivare?

Debattören Bitte Assarmo gjorde nyligen denna iakttagelse i en krönika i Världen idag:

Lika oroväckande är det att svenska skolor lär ut sexualkunskap enligt RFSU:s modell utan att reflektera över ensidigheten. I alla andra ämnen ska det finnas en mångfald, ett brett spektrum av idéer och tankesätt men när det gäller sexualundervisningen har man gett RFSU monopol. Svenska barn skolas in i ett hedonistiskt tankesätt där sex är lika okomplicerat som att tugga i sig ett äpple.


RFSU ser sig gärna som ett komplement till skolans undervisning. Men två plus två är alltid fyra – oavsett om det kommer från läraren eller Svenska matematikersamfundet. Synen på lämplig sexdebut är däremot en värderingsfråga. Och där sitter RFSU fast i ett värdenihilistiskt vakuum.

I grunden är det en fråga om människosyn. Är vi kapabla att ta ansvar för våra känslor eller är vi bara offer för dem? Förminskar vi våra ungdomar till hormondrivna robotar eller stärker vi deras självbild som ansvarstagande individer som kan fatta betydelsefulla val?

Psykologen Alf B. Svensson skriver också i Dagen om att våga prata sex och samlevnad. Inför äktenskapets dag har SEA sammanställt en mängd material som du kan hitta på vår hemsida.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 3 februari 2011

Normer dikterar inte religionsfriheten

SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavsson, skrev häromdagen på Dagen debatt om integrationsministerns ihopblandning av den sekulära staten och samhället:

Det är därför en farlig utveckling om staten, i det här fallet integrationsministern, börjar tala om att samhället ska vara sekulärt; det bryter mot den grundläggande tanken på ett öppet och fritt samhälle, med religions- och övertygelsefrihet.

På samma tema skriver nu Svenska missionsrådets sakkunnige i religionsfrihet, Katherine Cash, Staten måste skydda religionsfriheten:

Genom sitt resonemang ifrågasätter ministern själva grunden till de mänskliga rättigheterna när han säger att "det finns en gränsdragningskonflikt om och när
ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer, och ska den få göra det?".


Cash har helt rätt i att samhälleliga normer aldrig får styra religionsfriheten. Normer kan alltid ändras beroende på opinionsvindarna. Ska samhälleliga normer i Mellanöstern leda till att kristna minoriteter förföljs och dödas? Ska vi ursäkta folkmordet i Rwanda med att det berodde på det samhälleliga normerna med motsättningar mellan tutsier och hutuer? Nazitysklands utrensning av judar, homosexuella, romer och politiska motståndare, berodde också på samhälleliga normer.

Samhälleliga normer är helt enkelt för godtyckliga för att diktera religions- och övertygelsefriheten. Samtidigt kan samhälleliga normer lätt bli lagar, vilket en del av ovanstående exempel visar. För att citera den skotske politikern Andrew Fletcher (1655–1716): “Let me write the songs of a nation: I don’t care who writes its laws.” Det ligger något i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Allianse och journalist

måndag 31 januari 2011

Kristdemokratisk extremism?

Vill KD-ledaren Göran Hägglund förbjuda kvinnliga ledare? Vill han kanske inte att Sverige ska ha en kvinnlig statsminister? Berodde Kristdemokraternas motstånd till de Rödgröna på att de lanserade en kvinnlig statsministerkandidat – och inte på politiken?

Vill Kristdemokraterna kanske förbjuda människor att byta religion? Tycker partiet att den svenska staten ska byggas på rätt sorts tro och inte på medborgerliga rättigheter?

Det är några av de frågor som väcks när islamologen Jan Hjärpe i Metro (artikel ej online) jämför det islamistiska partiet Muslimska brödraskapet med Göran Hägglund.




- Det är närmast ett politiskt islamistiskt parti, som de högerkristna partierna i Europa. Ja, ungefär som Göran Hägglund, säger islamologen Jan Hjärpe.

Muslimska brödraskapet må ha slutat med våldsamheterna som utmärkte deras förflutna (bombdåd, lönnmord, etc), men målet är fortfarande att införa sharia-lagar. Jag har däremot svårt att minnas vilka våldsamheter som Kristen Demokratisk Samling begick under Birger Ekstedts dagar. Men Aftonbladet verkar inte ha några problem med att beskriva föräldrars möjlighet till mer tid med sina barn som ett uttryck för djupt rotad religiös fundamentalism. Jag undrar om det är där som Jan Hjärpe lär sig likheterna mellan de båda partierna.

Jan Hjärpe borde prata med kristdemokraten Magda Ayoub, från Egypten. Hon skriver på Newsmill, Jag fruktar muslimska brödraskapet mer än Mubarak:






Om det skulle utlysas fria val om en vecka skulle muslimska brödraskapet vinna direkt. Detta är också orsaken till den acceptans som funnits inför Mubaraks styre, både i Egypten och i omvärlden. Det är naturligtvis oacceptabelt att inte ha fria och rättvisa val och regimen säkrar sin makt med odemokratiska och ibland hårdhänta metoder - men den stora oppositionen, brödraskapet, är en mycket farlig politisk kraft.


Enligt Hjärpes resonemang har hon alltså valt helt fel parti. Ser hon inte likheterna mellan Göran Hägglund och Mohammed Badie? Förstår hon inte Aftonbladets klarsyn i frågan om vårdnadsbidraget?

Uppenbarligen är det något rejält fel med Hjärpes resonemang och han borde läsa Kristdemokraternas idéprogram.

I en annan del av nätet verkar Peter Weiderud tycka att egyptierna inte förtjänar demokrati byggd på lika medborgerliga rättigheter.

Uppdaterat:

Jan Hjärpe utvecklar sitt resonemang i Dagen.

- Inom Muslimska brödraskapet har man inte samma shariatolkning som talibaner eller al-Qaida. Där ser man mer på det positiva i den traditionen, inte mer specificerat än så.

Jag undrar vad som skulle vara det positiva.

Ann Charlott Altstadt, som ägnade julafton åt att rasa över barnbiblar, lyckas också med bedriften att i Aftonbladet presentera vårdnadsbidraget som "en fundamentalistisk religiös segregationsidé som lanserats som liberal allianspolitik". Jag trodde att det handlade om valfrihet. Hon argumenterar också för hur Livets ord är en hemlig finansiär av KD och M. Någon grund för anklagelserna ger hon dock inte. Men hon kanske hoppas på en Wikileaksrapport så småningom. Detta för att bekräfta att den nylanserade "Relationslinjen" egentligen är en kod för "djävulsjägarstrategin". Tredjepartsuppgifter kommer då inte att kommenteras.

(Viss stänk av ironi finns i ovanstående inlägg)



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

lördag 29 januari 2011

”Vi och dom”, enligt Brunne

I samtalet mellan Maciej Zaremba, Eva Brunne och Jimmy Åkesson (för övrigt en mycket märklig tillställning att ha i en kyrklig helgedom), slår Brunne knut på sig själv när hon inte vill ramla in i ett ”vi och dom”-tänkande.

Cirka 58 min i samtalet i Utbildningsradions sändning:




Vi kan inte ha en diskussion där vi buntar ihop muslimer till en sort, som utsätter människor för det ena det andra. Det finns muslimer av väldigt många olika slag. Precis som det finns kristna av väldigt många olika slag. Ibland har jag mer gemensamt med en grupp muslimer än vad jag har med Livets ord och trosrörelsen trots att de är kristna.

Det är uppenbarligen väldigt viktigt att markera att trosrörelsen tillhör ”dom”-lägret. Man undrar också om biskop Brunne vill jämföra Livets ords bibelskola med terrororganisationen al-Shabaabs träningsläger?

Maciej Zaremba levererade för övrigt samtalets uppenbara självklarhet när han kommenterade en SD-representants skadeglada inlägg på Twitter i samband med självmordsbombningen:




Jag har svårt att betrakta politiker som reagerar på det sättet på ett islamistiskt terrordåd i Stockholm som garanten för min säkerhet som svensk.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 28 januari 2011

Begränsningen med ett sekulärt samhälle

Integrationsminister Erik Ullenhag tycks vilja initiera ett samtal om religionens roll i samhället. Detta är välkommet inte minst utifrån hans ansvarområde där Sverige som ett av världens mest sekulära länder tar emot invandrare från länder där religionen har en mycket stor betydelse (jag har tidigare bloggat om att religionen är en nyckel i integrationen).


- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.

Han säger sig vilja värna den svenska religionsfriheten, vilket är bra. Det är viktigt att påpeka politiken gränser i sammanhanget. Staten ska inte leka teologisk domare och avgöra vad som är rätt eller fel tro, utan ge utrymme åt församlingar och samfund att själva avgöra i trosfrågor.

Men samtidigt vill Ullenhag värna det sekulära samhället. Och det är här det blir fel.

Staten kan vara sekulär men samhället är något mycket större. Det är bara delar av samhället som staten har makt över. I resten av samhället finns alla andra gemenskaper i form av familjer, föreningar och församlingar, där finns hela företagsvärlden och där finns viktiga kunskaps- och kulturinstitutioner. Det skulle vara mycket märkligt om staten inför ett påbud om att det civila samhället ska vara sekulärt.

I svenskan råder det dessutom en språkförbistring kring begreppet ”sekulär”. Antingen menar man neutral i trosfrågor eller ateistisk och humanistisk trosuppfattning. Ordet har helt enkelt båda dessa motsägelsefulla betydelser.

Någon helt neutral stat finns förstås inte, varje stat måste agera utifrån ett stort antal värderingar. Men en stat kan fortfarande välja att vara neutral i trosfrågor och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller livsåskådning.

Den europeiska historien med en förening mellan kyrka och stat var aldrig en god idé. Det vi egentligen bör tala om är en stat som är neutral i trosfrågor och ett samhälle som bejakar religion. Om vi har ett samhälle som bejakar religion, kan vi också bejaka den invandrare som fäster stor vikt vid religionen.

Hittills har Sverige varit känt för ett mycket lågt religiöst engagemang. Då får man fråga sig hur mycket religiösa människor egentligen har känt sig hemma?


Jacob Rudolfsson
Sanordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 27 januari 2011

Frågor om islamism ska inte förringas

Efter riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism kan man konstatera att partiets sympatisörer får mer vatten på sin kvarn när övriga partier hellre ville ta avstånd från Sverigedemokraterna än att efterlysa mer granskning av islamistisk terror. Som Per Gudmundson säger i SvD:


Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna må ställa viktiga frågor. Men svaren är alltför enkla. Deras lösning är att strypa invandringen. Men i Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, framgår det att den stora majoriteten av dem som identifierats som aktiva inom ramen för våldsbejakande islamistisk extremism har radikaliserats i Sverige. Så att påstå att bara för att man kommer från viss geografisk plats så är man en extremist, är att göra det lite för enkelt för sig. Enligt Säpo sker också en del av förflyttningen till våldsbejakande islamistisk extremism från vit makt-miljöer.

Så att begränsa invandringen är ingen lösning. För att inte säga omoraliskt när det handlar om människor som flyr förtryck. Dessutom kan man bara konstatera att de flesta muslimer inte vill leva under al-Qaida, Hamas, Hizbollah eller talibanerna. De vill leva i frihet.

Beatrice Ask visade också att Sverigedemokraterna faktiskt hindrar det europeiska kontraterroristsamarbetet, vilket skulle bidra till bekämpandet av islamistisk terrorism. Åkesson kunde aldrig ge något svar på detta i debatten, vilket ger en fingervisning om att SD stirrar sig blint på invandringen.

När allt detta är sagt återstår grundfrågan, och då måste man kunna skilja mellan sak och person: (1) majoriteten muslimer är lika lite våldsbenägna som alla andra men (2) islam som politisk ideologi och dess konsekvenser måste kunna diskuteras utan man blir stämplad som islamofob. Det är också för alla de muslimers skull som nu bor i Sverige som detta behöver tas upp. Många lever i rädsla för de radikala elementen, och då får inte resten av samhället backa i rädsla för Sverigedemokraterna.

Våldsbejakande islamism är en verklighet och måste granskas, annars blir det som på Palmes dagar när "anti-sovjetism" kritiserades. Johan Ingerö är inne på samma sak i Aftonbladet:


[…] vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi nte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 21 januari 2011

Flyktingpolitik från ett nyttoperspektiv?

Amerikansk ambassadpersonal uppger i nya Wikileaks-dokument hur utrikesminister Carl Bildt och migrationsminister Tobias Billström ska ha velat hindra den irakiska flyktingströmmen från att ”skena okontrollerat” till Sverige, ”Ministrar ville stoppa våg av irakier”:

Ministrarna ska enligt amerikanerna dessutom ha påpekat att de flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom ”blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”.

”Bildt och Billström nämnde också flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”, förklarar man vidare i rapporten.

Först och främst måste det klargöras om de läckta dokumenten är autentiska. Men om det faktiskt är så, är det anmärkningsvärt att två svenska ministrar uttalar sig så kallt om människor som tvingas fly för sina liv. Att storleken på bankkontot, utbildningsnivån, yrkesvanan och språkkunnigheten väger tyngre än grundläggande mänskliga rättigheter pekar på en mycket utilitaristisk människosyn.

Vill Sverige vara ett föredöme i kampen för mänskliga fri- och rättigheter krävs det mer av ansvariga ministrar än att se människor utifrån ett perspektiv präglat av nyttoetik.

Det är inte hur lätt man integrerar någon av de 100 000-tals personer som flytt Irak sedan 2003, som avgör om de ska få stanna. Det är skyddsbehoven.

Vi kan heller skjuta ifrån oss problematiska företeelser som hedersvåld. De hedersrelaterade morden blir ju inte färre om man skärper invandringspolitiken - vi ”slipper” bara se dem i Sverige.

Uppdaterat: Dagen/TT uppger att MP:s utrikespolitiska talesperson Bodil Ceballos har KU-anmält Bildt och Billström då de enligt de läckta dokumenten krävde att utan ett återvändadeavtal skulle det vara omöjligt för Sverige att upprätta en ambassad i landet. Det ska bli intressant att följa utvecklingen.

Använd gärna SEA:s brevmallar till migrationsminister Tobias Billström och Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson för att låta dem veta vad du tycker om behandlingen av de kristna irakierna. Du hittar dem här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 23 december 2010

Billströms inofficiella pudel

Tobias Billström tycks ha tagit intryck av den massiva kampanj för att låta kristna irakier få stanna i Sverige och inte tvingas tillbaka till sitt hemland. Migrationsverket ska nu utreda religionskompentensen bland verkets handläggare, Nu ska hot mot kristna kartläggas:

Regeringen har gett Migrationsverket uppdrag att senast till 1 juni utreda hur man "bibehåller och utvecklar kompetensen när det gäller religiös tillhörighet". Dessutom ska verket undersöka om man verkligen har rätt information om situationen för religiösa minoriteter och konvertiter, eller om fler åtgärder behövs.

Svenska myndigheters och även ministrars kunnande om religion har varit påfallande okunnig, som två kristdemokrater pekar på i en debattartikel i dagens SvD. Alltifrån uppmaningar om att dölja sin kristna tro till att religiös tillhörighet är en "kavaj" som kan tas av efter behag, förekommer.

Men bättre sent än aldrig. Drygt 60 000 underskrifter i Dagens och Världen idags namninsamling. SEA:s manifestation och lobbyarbete i samband med riksdagsdebatten i november. Och många andras initiativ. Allt arbete verkar börja ge resultat. Det är goda nyheter inför julafton - inte minst för alla de som hotas av avvisning.

Samtidigt verkar regeringens besked vara en inofficiell pudel. Så här lät det för exakt ett år sedan när riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus (KD) frågade Tobias Billström om migrationsinstansernas kompetens inom religionsområdet:

För närvarande ser jag därför inte att det finns någon anledning att vidta åtgärder för att säkerställa och höja Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas kompetens och kunnande i att avgöra trovärdigheten hos enskilda personer som åberopar religionsbyte som skäl för sina asylansökningar.

Och redan då förföljdes kristna minoriteter.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist