Märkliga argument i könsbytesdebatten

Det sägs att Kristdemokraterna har behövt ta tid på sig att väga argumenten om steriliseringskrav för personer som väljer att byta kön. Men i DN-artikeln där beslutet meddelas tycks de goda skälen lysa med sin frånvaro.

Att transsexuella är en utsatt grupp, går inte att förneka – Men det är inte ett skäl för att staten ska sanktionera ett ”tredje kön”. Att byta kön är den hittills bästa medicinska behandlingen av de personer som lider av könsidentitetsstörtning. Och att inte sterilisera sig innebär i praktiken att man har två kön och det är inte vad transsexuella önskar. Som psykiatrikern David Eberhard har skrivit är man då per definition inte transsexuell.

Att tala om tvångssteriliseringar, vittnar om begreppsförvirring – Tvångssteriliseringar är något fruktansvärt. Men som läkaren Bengt Malmgren skriver på Newsmill bör man istället fråga sig: ”Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas? Vill man under nuvarande lag behålla möjligheten att föda barn avstår man från att definiera om sitt juridiska kön, så enkelt är det. Med bästa vilja i världen kan man inte kalla det tvångssterilisering.”

Att alla är lika mycket värda, ifrågasätts heller inte – Men diskussionen handlar inte om människors värde, utan om vad en bakgrund med en "gravid pappa" innebär för barn – det är ju ingen mänsklig rättighet för varje individ i hela mänskligheten att skaffa barn.

Att beslutet skulle grunda sig på en tolkning av naturrätt utifrån kristen tradition, är dessutom ytterst märkligt. Särskilt då hela diskussionen tycks missa kristdemokratins idé om personalismen, som avvisar tanken på att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan personens kropp och själ.

Att utgå från att könet sitter i hjärnan går emot kristen idétradition där människan är en helhet av ande, själ och kropp, där människan är till sitt väsen antingen man eller kvinna.

I varje politiskt beslut behöver argument vägas mot varandra, så och i frågor som drivs av grupper med tydliga agendor. Vi på SEA hymlar inte med att vi är kritiska mot exempelvis den svenska abortlagstiftningen. Men vi förväntar oss inte att bara för att vi representerar ett stort antal medborgare, så ska man lyssna till oss. Argumentens tyngd bör vara det viktigaste. Här tycks däremot den grupp som ropat högst (läs. lagt beslag på det värdeladdade ordet ”tvångssterilisering”) ha vunnit.

För övrigt stänger DN:s ledare, ”Sent ska moralisten vakna”, möjligheten för ett någorlunda sansat samtal i denna fråga.

Att använda sig av begrepp som ”värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?” och att ”bokstavligen följa Bibelns sexualmoral” mot personer som väljer att tycka annorlunda om könsbytesfrågan, är allt annat än hederlig debatteknik. När till exempel kristdemokraten Tuve Skånberg kritiserade beslutet fanns ingen hänvisning till Bibeln. Varför argumenterar DN då inte emot i sak om man tror sig ha goda skäl för sin ståndpunkt?

Uppenbarligen får det endast finnas en åsikt – alla andra är irrationella.

Uppdaterat: Världen idag och Dagen samt Dagens ledarblogg skriver om detta. Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson förväntar sig dessutom att nu när nästan samtliga politiska partier enats i frågan om steriliseringar vid könsbyten att Svenska kyrkan ska böja sig under statens diktat. Så stavas stavas statsreligion i form av påtvingad sekulär ideologi.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Hur debatten stal julen

Julen är i antågande och mer än någonsin tycks denna fridens högtid skapa debatt. Främst har det handlat om några debattörer som vill rensa bort det kristna inslaget från skolornas julfirande. Undervisningen ska vara icke-konfessionell, är filosofin. Detta för att bland annat måna om de barn från annan bakgrund än en kristen kultursfär, då de kan riskera bli kränkta.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund skriver om detta i Aftonbladet:

Så låt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av sånger som Härlig är jorden, eller begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse? Bör rektorer och lärare anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligtvis skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att ­använda?

Skolan ska självklart hjälpa elever att lära sig respekt och förstå alla människors lika värde. Men här tycks man ha drivits av en inverterad försiktighetsprincip - knappast någon representant av de stora världsreligionerna har nämligen kritiserat skolornas julfirande. Varför då denna trygghetshets?

Andra har en mer konfessionell invändning mot det kristna inslaget i julfirandet. Humanisterna skriver i Sydsvenskan att julen är inte alls kristen efterssom "[n]är kristendomen kom till Norden firade man redan något som kallades ”jul”. Den fornnordiska julens tidpunkt på året var ingen tillfällighet. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna. I Norden finns det då verkligen anledning att fira: det har vänt, ljuset kommer åter."

Den konfessionella invändningen tycks dock bygga på ett missförstånd. Det är knappast så att skoleleverna måster stämma in i trosbekännelse - vilket kyrkorna knappast förväntar sig att skolbarnen ska göra när de sjunger julsångerna och lyssnar till julevangeliet - utan bara vara medvetna om den historiska traditionen bakom julfirandet. Detta belyser SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson i en artikel i Dagen som svar på Humanisternas invändningar:

Visst har människor haft högtider i december; det uppstod inte med kristen tro. Men är det verkligen på grund av julblotet, då man offrade djur till asagudarna, som vi firar jul i Sverige i dag? Hur många är det som egentligen tänker på Saturnaliafestivalen när de firar advent? Varför blir svensken helt plötsligt kyrklig när det lackar mot jul?

Svaret är att kristendomen med dess högtider är nära förbundet med Sveriges historia. Om tusen år kommer julevangeliet att fortsätta läsas till julen på flera håll i vår kultur. I väntan på att Humanisternas högtider får lika stort genomslag är det bara att gilla läget.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Jacob Rudolfsson

Finns samvetsfrihet även för KD-politiker?

Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.

Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?

Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.

Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).

Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.

För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.

Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”

Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”

Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?

Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.

Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.

Per Ewert,
författare, lärare, frilansskribent, medlem i Kristdemokraterna

Skarpa analyser om skärningspunkten KD/abortfrågan

I försommartid närmar sig Kristdemokraternas riksting, och debatten har tagit fart, både inom och utanför partiet. Huvudfrågan gäller: vilken riktning ska partiet ta inför sviktande opinionsstöd och osäkerhet inför vilken väg som bäst a) sätter KD på den ideologiska väg som är partiets unika bidrag i svensk politik, och b) återvinner ett högt väljarstöd.

De senaste dagarna har två personer med stor erfarenhet både inom och utanför partiet givit sitt bidrag: Lars F Eklund (fil lic samt fd partistyrelseledamot) säger i Världen Idag att partiet förlorat sin trovärdighet genom att kompromissa bort ofödda människors rätt till liv och istället ägnar sig åt en gåtfull självdestruktion som bara riskerar att skrämma iväg personer med traditionella etiska värderingar till partier med en helt annan värdegrund.

Sune Olofson (KD-medlem samt reporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009) instämmer i Dagen, analyserar den abortdebatt som förts under våren, och ifrågasätter starkt den brist på konkreta resultat som KD uppnått under sina år i regeringsställning. Han menar att partiet inte kommer att vinna fler val på att kompromissa med sin kristna etiska grundval, och ställer det som han uppenbarligen betraktar som en avgörande fråga rakt till partiledningen: "Vad avser ni att göra i abortfrågan under resterande tid av denna mandatperiod?"

Samvetsbloggen får anledning att återkomma i ämnet inom en nära framtid.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Levande foster motiverar sänkt abortgräns

En vecka efter att riksdagen röstade för att Sverige ska motarbeta samvetsfrihet inom vården, rapporterar Dagens Medicin om att vårdpersonal känner obehag när foster andas och rör på sig i samband med aborter, ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon”:

– Olika foster är olika livsdugliga. I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt, säger sjuksköterskan.
/.../
I ren desperation har hon och hennes kollegor, både sjuksköterskor och barn­morskor, nu kontaktat Socialstyrelsen för att få råd.
– Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?

Nu ska Socialstyrelsen granska abortmetoderna. Samtidigt är det inte första gången som detta uppmärksammas. År 1998 beskrev läkaren Anna Hammarström den svenska abortlagen som föråldrad eftersom den tillåter att livsdugliga foster aborteras och att de kan uppvisa livstecken efter abort.

I detta scenariot förväntas gynekologer likt soldater bara lyda order. Samvetsbetänkligheter beskrivs som regeltrots. Att en majoritet av svenska gynekologer efterfrågar en samvetsklausul, är på gränsen till samvetsvägran, i alla fall om man ska tro på Hans Linde (V) och RFSU.

Samtidigt svarar Anders Andersson, KD-ledamot i socialutskottet, på Åsa Regnérs kritik i SvD: "Kristdemokraterna står upp för FN:s och Europarådets ställningstagande för samvetsfrihet. Detta innebär att en enskild vårdpersonal inte ska kunna tvingas att utföra medicinska ingrepp som strider mot det egna samvetet."

Vad man däremot kan ifrågasätta är villigheten att förändra den svenska abortlagstiftningen. Att veckogränsen i Sverige ska vara ca sex veckor senare än det mesta av övriga Europa, är inte hugget i sten. Sjuksköterskornas och barn­morskornas berättelser är ett argument för detta.

Flera medier (här, här, här och här) har redan uppmärksammat larmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Avdragsrätt stärker samvetsfriheten

Igår deltog jag på Kristdemokraternas riksdagsseminarium om avdragsgilla gåvor för att stärka civilsamhället (här kan man se debatten efterhand). Bland annat framkom det kritik om att regeringens reformambition är alldeles för snävt, nämligen att det bara är organisationer som bedriver hjälpverksamhet som man ska få göra avdrag för. Dagen rapporterade från seminariet, Ideella: Bredda förslag om avdragsrätt:

- Att utan direkt förklaring begränsa avdragsrätten till de som bedriver "hjälpverksamhet" kommer på sikt styra verksamheten. Organisationer slutar göra vad de är bäst på och formar i stället sin verksamhet utifrån vad det offentliga valt att prioritera, säger Hanna Hallin, chef på tankesmedjan Sektor 3 som nu lanserar ett alternativt förslag till hur avdragsrätten ska utformas.

Frågan om avdragsgilla gåvor har diskuterats i riksdagen under 50 år, utan att något har hänt. Under tiden har alla andra länder i Europa infört den rätten. Vi på SEA ser frågan om avdragsgilla gåvor som viktig ur flera aspekter:

• Nya resurser till socialt arbete, forskning, kyrkor och kultur. År 2000 införde Norge avdragsrätt för gåvor. Sex år senare hade givandet ökat med mer än 30%.
• Växande samhällsengagemang från individer och företag.
• Ett friare samhälle med minskat beroende till staten.

Den sista punkten - ett friare samhälle med minskat beroende till staten - är en naturlig fortsättning på vårt Manifest för Samvetsfrihet. Ett starkare civilsamhälle, med minskat beroende av statliga bidrag, gör att exempelvis samfund, församlingar och utbildningar kan växa i enlighet med sin grundläggande ideologi. Den politiska styrningen i teologiska frågor blir därför mindre.

Även om regeringens reformambition bara gäller hjälporganisatiner, ser vi detta som ett första steg. Samtidigt får det inte stanna där. Vad tjänar samhället till exempel på kyrkornas arbete för att rädda ett äktenskap, avvärja ett självmord eller omvända en själ?

Enligt amerikanska Inquirer lade University of Pennsylvania i somras ihop både materiella och immateriella värden som förskolor, äldrevård. begravningar, bröllop, etc. som ett flertal församlingar genererade.

Det ungefärliga resultatet: Över 300 miljoner kronor i ekonomiska fördelar

Värt att tänka på när man möter påståenden om att kyrkor inte bidrar i samhället. Ett sådant arbete är värt att uppmuntras.


P.S. Här och här är två ytterliggare artiklar om avdragsrätt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Kristdemokratisk extremism?

Vill KD-ledaren Göran Hägglund förbjuda kvinnliga ledare? Vill han kanske inte att Sverige ska ha en kvinnlig statsminister? Berodde Kristdemokraternas motstånd till de Rödgröna på att de lanserade en kvinnlig statsministerkandidat – och inte på politiken?

Vill Kristdemokraterna kanske förbjuda människor att byta religion? Tycker partiet att den svenska staten ska byggas på rätt sorts tro och inte på medborgerliga rättigheter?

Det är några av de frågor som väcks när islamologen Jan Hjärpe i Metro (artikel ej online) jämför det islamistiska partiet Muslimska brödraskapet med Göran Hägglund.

- Det är närmast ett politiskt islamistiskt parti, som de högerkristna partierna i Europa. Ja, ungefär som Göran Hägglund, säger islamologen Jan Hjärpe.

Muslimska brödraskapet må ha slutat med våldsamheterna som utmärkte deras förflutna (bombdåd, lönnmord, etc), men målet är fortfarande att införa sharia-lagar. Jag har däremot svårt att minnas vilka våldsamheter som Kristen Demokratisk Samling begick under Birger Ekstedts dagar. Men Aftonbladet verkar inte ha några problem med att beskriva föräldrars möjlighet till mer tid med sina barn som ett uttryck för djupt rotad religiös fundamentalism. Jag undrar om det är där som Jan Hjärpe lär sig likheterna mellan de båda partierna.

Jan Hjärpe borde prata med kristdemokraten Magda Ayoub, från Egypten. Hon skriver på Newsmill, Jag fruktar muslimska brödraskapet mer än Mubarak:

Om det skulle utlysas fria val om en vecka skulle muslimska brödraskapet vinna direkt. Detta är också orsaken till den acceptans som funnits inför Mubaraks styre, både i Egypten och i omvärlden. Det är naturligtvis oacceptabelt att inte ha fria och rättvisa val och regimen säkrar sin makt med odemokratiska och ibland hårdhänta metoder - men den stora oppositionen, brödraskapet, är en mycket farlig politisk kraft.

Enligt Hjärpes resonemang har hon alltså valt helt fel parti. Ser hon inte likheterna mellan Göran Hägglund och Mohammed Badie? Förstår hon inte Aftonbladets klarsyn i frågan om vårdnadsbidraget?

Uppenbarligen är det något rejält fel med Hjärpes resonemang och han borde läsa Kristdemokraternas idéprogram.

I en annan del av nätet verkar Peter Weiderud tycka att egyptierna inte förtjänar demokrati byggd på lika medborgerliga rättigheter.

Uppdaterat:

Jan Hjärpe utvecklar sitt resonemang i Dagen.

- Inom Muslimska brödraskapet har man inte samma shariatolkning som talibaner eller al-Qaida. Där ser man mer på det positiva i den traditionen, inte mer specificerat än så.

Jag undrar vad som skulle vara det positiva.

Ann Charlott Altstadt, som ägnade julafton åt att rasa över barnbiblar, lyckas också med bedriften att i Aftonbladet presentera vårdnadsbidraget som "en fundamentalistisk religiös segregationsidé som lanserats som liberal allianspolitik". Jag trodde att det handlade om valfrihet. Hon argumenterar också för hur Livets ord är en hemlig finansiär av KD och M. Någon grund för anklagelserna ger hon dock inte. Men hon kanske hoppas på en Wikileaksrapport så småningom. Detta för att bekräfta att den nylanserade "Relationslinjen" egentligen är en kod för "djävulsjägarstrategin". Tredjepartsuppgifter kommer då inte att kommenteras.

(Viss stänk av ironi finns i ovanstående inlägg)



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist