Visar inlägg med etikett religionsfrihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett religionsfrihet. Visa alla inlägg

onsdag 14 mars 2012

Europadomstolen beslutar om förbud för kors på arbetet

Den för ett demokratiskt samhället så bärande religionsfriheten stöter då och då på nya hot, även i det förment upplysta Europa. För varje brännande fall är det viktigt att få ett slutligt rättsligt avgörande som tydligt kan slå fast den mänskliga rättigheten att ha och visa sin tro både privat och i det offentliga rummet.

Två kristna kvinnor i England tar nu det som troligen blir ett viktigt fall vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Nadia Eweida och Shirley Chaplin har båda på sina arbeten utsatts för stark press att inte bära kors i sin halskedja på jobbet. Detta utgör tydliga uttryck för en bristande religionsfrihet, när människor nekas rätten att manifestera sin tro i arbetslivet. Vad som dock framstår som än märkligare är hur den - nota bene konservativa - brittiska regeringen lägger fram sin sida av saken inför domstolen, enligt artikel i The Telegraph. Regeringens linje är att dessa fall inte skyddas av religionsfriheten eftersom bärandet av kors inte är något "requirement of the faith". Eftersom det inte finns något religiöst tvingande påbud har staten rätt att förbjuda vilken religiös symbol som helst.

En sådan tolkning är dock synnerligen märklig. Det skulle göra det möjligt för stater att förbjuda i princip samtliga religiösa klädesplagg eller symboler med samma motivering. Varken prästerlig mässhake, judisk kippa, muslimsk hijab eller en helt vanlig T-shirt med religiöst budskap är fastslagna som uttalade krav i några heliga skrifter. Ändå bedöms de av användare som viktiga religiösa symboler eller plagg. För att inte tala om andra religiösa symboler som inte är klädesplagg. Radband, davidsstjärnor, flaskor med vatten från Mekka. Varje försök att förbjuda sådana här symboler blir därför ett tydligt angrepp på religionsfriheten. Det är av stor vikt för religionsfriheten både i Storbritannien och övriga Europa att brittiska regeringen inte får igenom sin klart insnävade syn på denna för mänskligheten så centrala frihet.

Per Ewert, författare, lärare och frilansskribent

fredag 17 februari 2012

Våld mot kristna minoriteter inget nytt för 2012

Jag skriver idag på debattsajten Newsmill om utrikesdeklarationen och behovet av att lyfta arbetet för ökad religionsfrihet i utrikespolitiken:


För svenska UD inger övergreppen mot religiösa minoriteter inte längre bara "oro" – det måste nu även ”motverkas". Denna insikt kommer inte en dag för sent. Våldet mot religiösa minoriteter är nämligen inget nytt för 2012.

Sedan 2003 har minst hälften av Iraks kristna befolkning flytt landet. Från augusti till oktober 2008 utsattes den kristna minoriteten i Orissa för omfattande våld. Minst 57 personer mördades, tiotusentals drevs på flykt och hundratals kyrkor och hem förstördes. I oktober 2010 dödades över 20 gudstjänstbesökare i en kyrka i Bagdad i samband med ett gisslandrama. Mellan 2010 och 2011 ökade attackerna mot religiösa minoriteter i Indonesien med nästan 40 procent. I mars 2011 dödades minst 13 personer och 140 personer skadades när deltagarna i en kristen demonstration i Kairo attackerades. I oktober dödades 26 kopter i Egypten och mer än 300 skadades. Nu senast, på självaste juldagen dödades över 40 gudstjänstbesökare i attacker mot olika kyrkor i Nigeria.

Igår svarade Carl Bildt dessutom på frågor via twitter om utrikesdeklarationen. Svenska Missionsrådet frågade honom då hur regeringen konkret kommer att motverka våld mot religiösa minoriteter. Några besked om konkreta åtgärder blev det dock inte enligt sammanställningen på UDbloggen:


@SMRtwitt: Hur vill regeringen konkret motverka våld mot personer som tillhör religiösa minoriteter?

@fragaCarlBildt: Vi arbetar aktivt för skyddet för religiösa minoriteter i olika länder. Inte minst situationen för många kristna i MÖ oroar.

@SMRtwitt: Vad gör ni konkret?
Det återstår att se om utrikesdeklarationen leder till några egentliga praktiska åtgärder, eller om det bara var vackra ord.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

onsdag 15 februari 2012

Lyssna på Ayaan Hirsi Ali, Carl Bildt!

Utrikesminister Carl Bildt har idag presenterat Utrikesdeklarationen för 2012. I den lyfte han bland annat fram religions- och övertygelsefrihetens betydelse:


Religions- och övertygelsefriheten är central i ett öppet samhälle. Det ökade våldet och diskrimineringen av personer som tillhör religiösa minoriteter inger oro och måste motverkas.

Det är bra att religions- och övertygelsefriheten nämns som ett samlat begrepp då det berör troende liksom icke-troende (som också är troende i en viss mening), samt att den lyfts fram som central för ett öppet och fritt samhälle.

Formuleringen ovan signalerar även ett mer aktivt engagemang i religionsfrågorna. Jämför hur tidigare utrikesdeklarationer har berört religionens betydelse:

* 2006: Inget
* 2007: "Vi kan visa att kulturell samexistens inte bara är en möjlighet utan också en nödvändighet. I en tid av ökat fundamentalistiskt våld och utnyttjande av religionen för extrema politiska syften är detta en central uppgift."
* 2008: Inget
* 2009: "Sverige stöder FN:s 'Allians av civilisationer' och dess arbete för att främja dialogen mellan religioner"
* 2010: Inget
* 2011: "Religionsfriheten är central i ett öppet samhälle. De ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter inger oro."

Våldet mot religiösa minoriteter inger inte längre bara "oro", det måste nu även "motverkas".

I en kontext där flera debattörer efterlyser sekulära samhällen där religionen förpassas till den privata sfären utan möjlighet att kunna påverka det offentliga, till fördel för en sekulär ideologi, är det även välkommet med ställningstagandet att religions- och övertygelsefriheten är central i öppet samhälle.

Religions- och övertygelsefriheten garanterar ett sant pluraslitiskt samhälle där kristna, judar, muslimer, ateister, hinduer, buddhister, etc. har möjlighet att göra sin röst hörd då den ger varje livsåskådning lika mycket utrymme.

Nu gäller det för svenska UD att gå från ord till handling. Rekomenderad läsning på departementet bör vara Ayaan Hirsi Alis artikel i senaste Newsweek, "The Global War on Christians in the Muslim World":



From blasphemy laws to brutal murders to bombings to mutilations and the burning of holy sites, Christians in so many nations live in fear. In Nigeria many have suffered all of these forms of persecution. The nation has the largest Christian minority (40 percent) in proportion to its population (160 million) of any majority-Muslim country. For years, Muslims and Christians in Nigeria have lived on the edge of civil war. Islamist radicals provoke much if not most of the tension. The newest such organization is an outfit that calls itself Boko Haram, which means “Western education is sacrilege.” Its aim is to establish Sharia in Nigeria. To this end it has stated that it will kill all Christians in the country.

In the month of January 2012 alone, Boko Haram was responsible for 54 deaths. In 2011 its members killed at least 510 people and burned down or destroyed more than 350 churches in 10 northern states. They use guns, gasoline bombs, and even machetes, shouting “Allahu akbar” (“God is great”) while launching attacks on unsuspecting citizens. They have attacked churches, a Christmas Day gathering (killing 42 Catholics), beer parlors, a town hall, beauty salons, and banks. They have so far focused on killing Christian clerics, politicians, students, policemen, and soldiers, as well as Muslim clerics who condemn their mayhem. While they started out by using crude methods like hit-and-run assassinations from the back of motorbikes in 2009, the latest AP reports indicate that the group’s recent attacks show a new level of potency and sophistication.

The Christophobia that has plagued Sudan for years takes a very different form. The authoritarian government of the Sunni Muslim north of the country has for decades tormented Christian and animist minorities in the south. What has often been described as a civil war is in practice the Sudanese government’s sustained persecution of religious minorities. This persecution culminated in the infamous genocide in Darfur that began in 2003. Even though Sudan’s Muslim president, Omar al-Bashir, has been indicted by the International Criminal Court in The Hague, which charged him with three counts of genocide, and despite the euphoria that greeted the semi-independence he grant-ed to South Sudan in July of last year, the violence has not ended. In South Kordofan, Christians are still subject-ed to aerial bombardment, targeted killings, the kidnapping of children, and other atrocities. Reports from the United Nations indicate that between 53,000 and 75,000 innocent civilians have been displaced from their resi-dences and that houses and buildings have been looted and destroyed.
Hirsi Alis budskap till västerländska regeringar är tydligt: muslimska minoriteter ska självklart skyddas från diskriminering och intolerans, men teckningar, filmer och texter är något helt annat än knivar, skjutvapen och granater. Hon avslutar med att ge några konkreta råd till åtgärder:



As for what the West can do to help religious minorities in Muslim-majority societies, my answer is that it needs to begin using the billions of dollars in aid it gives to the offending countries as leverage. Then there is trade and investment. Besides diplomatic pressure, these aid and trade relationships can and should be made conditional on the protection of the freedom of conscience and worship for all citizens.
Dags för handling, Carl Bildt?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

onsdag 25 januari 2012

Humanistbloggen och fri opinionsbildning

På Humanistbloggen kommenterar Patrik N mitt inlägg ”Därför blundar journalister för förföljelse av kristna” och riktar en del kritik mot mig.

I inledningen skriver han att jag anser att dagens journalistkår gör ett dåligt arbete på grund av att ”den kristne guden inte är tillräckligt närvarande under journalistutbildningen”.

Läser man mitt inlägg förstår man ganska snabbt att det faktiskt inte var så jag skrev. Inlägget handlade om journalisters vana att bevaka religion, vilket jag anser brister i mångt och mycket.

Oavsett ämnesområde; vare sig det handlar om idrott, politik eller kultur, så förväntar man sig ju att vederbörande reporter har kunskap som omfattar sitt specifika bevakningsområde. Men när det gäller religion och i synnerhet religionsförföljelse tycks kunskap om religionen lysa med sin frånvaro.

Nyligen ställde till exempel en radiojournalist den seriösa frågan till en judisk man om varför ”det här med omskärelse” är så ”viktigt”. Det är som om en politisk kommentator skulle fråga en riksdagsledamot varför det är viktigt att skriva motioner.

Patrik N kritiserar mig även för att jag redogör för påvens ståndpunkt i äktenskapsfrågan då vissa nyhetsbyråer gjorde en stor grej av hans äktenskapssyn och dessutom felciterade honom i ett tal han höll till en diplomatgrupp.

Jag skrev: "Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget)".

Patrik N:s kommentar:



...hörde ni? "Civilutskottets betänkande [...] väger rätt så lätt i sammanhanget". Yttrat av en journalist, en av de som ska utgöra det yttersta skyddet för demokratin och den fria opinionsbildningen i vårt demokratiska Sverige. Bibeln står över våra demokratiska processer. De "väger rätt så lätt i sammanhanget". När påven ur Bibeln uttolkat vad ett äktenskap är så kan ni knyckla ihop vår svenska lagstiftning och våra processer för ett demokratiskt beslutsfattande, här i form av Civilutskottets betänkande om könsneutrala äktenskap. Det tycks vara mer eller mindre irrelevant.
Sedan när blev påven svensk medborgare och när blev det förbjudet att kritisera riksdagsbeslut?

Några kommentarer till Patrik N:
1) Jag har inte gjort något felaktigt påstående; den svenska äktenskapslagstiftningen styr ju inte över påvens åsiktsfrihet att hävda Bibelns definition av vad ett äktenskap är.
2) Jag har inte sagt att det påven säger ska bli svensk lag - tvärtom, jag är för demokrati och fri opinionsbildning (dessutom är jag evangelikal och inte katolik - det finns vissa skillnader som Humanisterna borde läsa in sig på, på tal om religionskompetens).
3) Vill vi ha ett demokratiskt Sverige med fri opinionsbildning, måste man ju kunna få kritisera stiftade lagar eller regeringens beslut. Inget konstigt med det. Humanisterna gör det regelbundet.

Men för Patrik N tycks den fria opinionsbildningen bestå av att journalister stryker staten medhårs. Inte mycket frihet och demokrati i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 18 januari 2012

Därför blundar journalister för förföljelse av kristna

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har skrivit en mycket uppskattad text om förföljelsen av kristna. Han berör uppmärksammade fall som pakistanskan Asia Bibi som anklagas för att ha talat nedsättande om Muhammed, politikern Salmaan Taseer som mördades av en av sina livvakter sedan han försvarat Asia Bibi, den islamistiska sekten Boko Harams våld mot kristna och kyrkor i Nigeria, lagarna mot avsäga sig islam i Iran, Saudiarabien, Afghanistan, etc.

Trots detta blundar Västvärlden regelbundet för denna religionsförföljelse. Den rådande föreställningen om kristna är nämligen svårförenlig med offerrollen. Helmersson skriver:


Man tänker sig en vit människa från Västeuropa eller USA, en privilegierad person som dessutom bär på en moralisk skuldbörda av korståg, inkvisition och kolonialism. Men för att använda ett uttryck av den amerikanske religionsforskaren Paul Marshall: Den genomsnittskristna är en nigeriansk kvinna. Två tredjedelar lever utanför västvärlden. Ofta i länder där de sedan århundraden varit en utsatt minoritet. I dag drabbas de av extraskatter, stängs ute från utbildningar och arbete, trakasseras i medierna och utsätts för kidnappningar, misshandel och bombdåd av extrema islamistgrupper.
Paul Marshall var en av de bidragande författarna i antologin ”Blind Spot: When Journalists Don't Get Religion” som undersökte journalisters oförmåga att omfatta religionens roll. För ett par år sedan skrev Anita Goldman en intressant artikel i Expressen utifrån boken när den gavs ut 2008:


Dagens västerländska journalistkår – uppvuxen med det sekulära paradigmet, vad en av bokens författare kallar ”den sekularistiska vanan” – missar eller missförstår stora händelser. På grund av sin bakgrund och sin attityd gör de helt enkelt inte ett bra jobb.Journalisterna borde ändra sitt synsätt, för enligt författarna till Blind spot kommer religionen att spela en fortsatt stark roll, trots att alltfler länder lämnar fattigdomen och analfabetismen bakom sig och alltfler får ökande politiska fri- och rättigheter. Förväntningarna var att detta skulle utplåna behovet av religion. Men minst 80 procent av de tillfrågade i folkrika länder som Indonesien, Filippinerna, Indien och Bangladesh och i en rad afrikanska länder har i stora globala attitydundersökningar angett att religionen är ”mycket viktig” för dem.
När Anita Goldman utexaminerades från sin journalistutbildning 1973 hade hon aldrig hört ordet ”Gud” nämnas en enda gång. Även om det var annorlunda när jag avslutade mina journaliststudier 2006, präglar den sekularistiska vanan fortfarande journalistkåren. Det gäller inte bara situationer där kristna förföljs för sin tro.

När påven nyligen höll sitt årliga tal till diplomaterna i Vatikanen, fokuserade han på religionsfriheten. Det fick dock inte särskilt mycket medieuppmärksamhet. Istället rapporterade nyhetsbyrån Reuters och flera andra medier (även svenska så klart) om att påven gick till attack mot samkönade äktenskap. Han påstods säga att samkönade äktenskap "hotar mänsklighetens framtid".

Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget).

Men vart i påvens tal finns egentligen de tydliga fördömandena mot samkönade äktenskap? Nyhetsrubrikerna nämner ju varken "skilsmässor" eller "polygami" som hotet mot mänsklighetens framtid. Begreppet ”samkönade äktenskap” nämns tvärtom ingenstans.

Den enda gång som ordet ”äktenskap” nämns är i ett enda stycke av totalt 12:


Blessed John Paul II stated that "the path of peace is at the same time the path of the young", inasmuch as young people embody "the youth of the nations and societies, the youth of every family and of all humanity". Young people thus impel us to take seriously their demand for truth, justice and peace. For this reason, I chose them as the subject of my annual World Day of Peace Message, entitled Educating Young People in Justice and Peace. Education is a crucial theme for every generation, for it determines the healthy development of each person and the future of all society. It thus represents a task of primary importance in this difficult and demanding time. In addition to a clear goal, that of leading young people to a full knowledge of reality and thus of truth, education needs settings. Among these, pride of place goes to the family, based on the marriage of a man and a woman. This is not a simple social convention, but rather the fundamental cell of every society. Consequently, policies which undermine the family threaten human dignity and the future of humanity itself. The family unit is fundamental for the educational process and for the development both of individuals and States; hence there is a need for policies which promote the family and aid social cohesion and dialogue. It is in the family that we become open to the world and to life and, as I pointed out during my visit to Croatia, "openness to life is a sign of openness to the future". In this context of openness to life, I note with satisfaction the recent sentence of the Court of Justice of the European Union forbidding patenting processes relative to human embryonic stem cells, as well as the resolution of the Parliamentary Assembly of the Council of Europe condemning prenatal selection on the basis of sex.
Chockerande, eller hur? Eller så handlar det om väldigt kreativ journalistik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 11 oktober 2011

Sveriges blinda fläck är mer än var femte minut

Var femte minut dödas en kristen för sin tro. Det skriver Per Gudmundson i dagens SvD med anledning av massakern mot de koptiska kristna i Egypten då över 26 kopter dog.

Enligt studien Christianity 2011: Martyrs and the Resurgence of Religion, som han hänvisar till, handlar det om "287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro." I stort sett utförs det alltså en massaker i stil med den på de koptiska kristna varannan timme. Och var femte minut blundar det sekulära Sverige.

I 2009 års och 2010 års regeringsförklaring lyfte Fredrik Reinfeldt speciellt upp religionsfriheten inom utrikespolitiken. I år lyste formuleringen med sin frånvaro - liksom dess egentliga substans i den faktiska utrikes- och migrationspolitiken. Kristna irakier fortsätter utvisas, regimkritiska pastorer riskerar utvisas till ett alltmer auktoritärt styrt Kongo, konvertiters kristna tro ifrågasätts av myndigheter och hotas av tidigare trosfränder, etc. Listan kan göras lång. Blindheten hos myndigheter och media kan sträcka sig ännu längre.

Gudmundson har en stark poäng när han pekar på att den postkoloniala självkritiken har ett förklaringsproblem när kristna utsätts för våld. De flesta orättvisor och oförrätter tillskrivs sitt ursprung i den "kristna" Västvärlden. Men när en sådan världsbild stöter på verkligheten (att kristna istället kan vara offer) uppstår ett obekvämt tillstånd. Det kan i vissa fall leda till osynliggörande eller förminskande.

När man förlorar sikte på religionens betydelse i människors liv och att den är mer än en privatsak, förstärks blindheten desto mer. SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag påminner på sin blogg om vad han skrev i samband med vårens revolter i Egypten. Han fick mycket kritik för dessa texter, men tyvärr tycks han få rätt:





Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?

Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 13 september 2011

Ge genmäle, SR!

Sveriges Radio har polisanmälts sedan en imam deklarerade i ett radioprogram att det ”är varje muslims skyldighet att döda dem som lämnar islam”.

Uttalandet, som gjordes när den somaliska redaktionen bjöd in till debatt efter att en grupp kristna somalier hade varit i Rinkeby och berättat om sin tro, är spektakulärt. När reportern ifrågasatte uttalandet värjde sig imamen med att de som behöver mer detaljer kan komma till imamens moské i Rinkeby.

I samband med att de kristna somalierna besökte Rinkeby råkade Husbypastorn Lars Mörling dessutom höra en grupp män undra (sic!) varför ingen dödade de som missionerade.

Det är känt sedan tidigare att muslimska kvinnor har utsatts för ”klädpoliser” och hindrats från vistas ute, värvning av unga män till terrornätverket al-Shabab, och nu även hot mot konvertiter.

Många har redan reagerat kraftigt mot imamen och på händelseutvecklingen i Rinkeby. Bland annat skriver debattören Nima Dervish bra på sin blogg och undrar varför det ska ”vara farligt för kristna somalier att vistas i Rinkeby? … Ska inte svensksomalier omfattas av den religionsfrihet som gäller i Sverige?” och ”[v]ad gör politikerna för att motverka denna ofrihet?”.
Detta handlar nämligen i grund och botten om mänskliga rättigheter för alla, vare sig man är kristen, muslim eller ateist.

Än så länge är det bara tidningen Dagen som har rapporterat om det inträffade. Inslaget med imamen låg länge kvar på Sveriges Radios hemsida, men har efter polisanmälan plockats bort i väntan på att chefen på SR International får en översättning. Att det inte har skett tidigare och att det inte har förtjänat större uppmärksamhet är uppseendeväckande.

Varken tidningen Journalisten, Dagens Media eller Resumé som bevakar medienyheter har tagit upp händelsen. Medietystnaden är talande. Tankeexperimentet att byta ut "imam" mot "pastor" gör vidare analys överflödig.

Det minsta man bör förutsätta från SR:s sida är att de upplåter sändningstid åt ett tydligt genmäle. I SR:s Public Service-handbok framgår det att ”[o]m enskilda individer, företag, organisationer eller liknande har angripits ska i princip alltid den eller de som har utsatts för kritik ges utrymme för ett bemötande, helst i samma program.”

Ett tillfälle för de berörda kristna att vittna om sin nyvunna tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 28 mars 2011

Medietystnaden om förföljda kristna bryts

Genom långsiktig opinionsbildning har Svenska Evangeliska Alliansen arbetat med att belysa kristnas utsatthet runtom i världen. Vi har bland annat uppmärksammat situationen för förföljda kristna i Orissa, Indien, Irak och Egypten.

I höstas ordnade vi en manifestation för kristna irakier som riskerar utvisning till Irak där de utsätts för förföljelse. Förutom att vi samlade ett flertal kristna ledare och drygt 200 deltagare, kunde vi påverka riksdagsdebatten i samma fråga. Ett intensivt lobbyarbete resulterade i att ett tiotal riksdagsledamöter deltog i debatten med migrationsministern samma dag. Frågan om de kristna irakierna diskuterades därför sent in på kvällen och SEA:s arbete nämndes ett par gånger i talarstolen.

Europeiska Evangeliska Alliansen, som SEA relaterar till, var dessutom aktiva i arbetet att inför ministermötet i februari uppmana EU:s utrikesministrar att fördöma förföljelsen av kristna.

Detta till trots har tystnaden varit påfallande stor från de större svenska medierna. I dag, den 28/3, skriver Dagens Nyheter glädjande nog på ledarplats om våldet mot kristna, Kriget mot kristna:

I Etiopien bränns kyrkor. I Pakistan mördas politiker som kritiserat landets stränga hädelselagar. I Nigeria angrips kyrkor på julafton. Sedan invasionen av Irak uppges hälften av landets stora kristna befolkning ha drivits på flykt. De egyptiska kopterna hukar under ovisshet om sin ställning i det nya landet.

Islamistiska grupper har öppet deklarerat att målet är att rensa Mellanöstern från kristna, antingen genom att med terror skrämma bort dem eller helt enkelt ta deras liv.

Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Nyligen släppte den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need rapporten "Persecuted and forgotten" som hävdar att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna.

Tankesmedjan Pew Research Center visade å sin sida i höstas att kristna trakasseras i två tredjedelar av jordens länder, fler än några andra religionsutövare.

Vad gäller våldet och trakasserierna mot kristna är det svårt att inte tänka på Martin Luther King-citatet "Den värsta tragedin är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad". För medan den religiösa rensningen pågår i stora delar av världen är det ekande tyst i andra.

Ett sorgligt exempel är när EU:s ministerråd i början av året skulle markera mot våldet. I det första utkastet till uttalande förmådde rådet inte ens ta ordet "kristna" i sin mun, trots att bakgrunden främst var kyrkmassakrerna i Bagdad och Alexandria.

Det krävdes starka påtryckningar från Italien och Frankrike för att skrivningen till slut skulle uttrycka försvar för "kristna (...), muslimska pilgrimer och andra religiösa grupper".

Västvärldens ovilja att starkt ta avstånd mot förföljelser av kristna har flera orsaker. En är rädslan för islamofobi, en annan den koloniala historien och en tredje en vanlig men märklig världsbild i svartvitt. Bilden av muslimen som maktlöst offer och den kristne som privilegierad gärningsman är så förankrad i vårt medvetande att vi har svårt att ta in att det finns stora regioner där den utsatta, svaga minoriteten är kristen.

Viktigt i sammanhanget är att flera höga muslimska företrädare över hela världen tagit starkt avstånd mot våldet mot kristna. Det visar att den religiösa rensningen inte är en konflikt mellan gruppen "muslimer" och gruppen "kristna" utan mellan extremister och en stor, tolerant majoritet. Olika religioner har trots allt levt sida vid sida i Mellanöstern och Afrika i århundraden. Det är ett ansvar för alla, inte minst de hittills tysta regeringarna i väst, att den religiösa toleransen åter blir normaltillstånd.

Rätten att fritt utöva sin religion är universell. Vi kan inte vara så inskränkta att vi tror att muslimska stater just för att de är muslimska skulle vara mindre kapabla, och därmed mindre förpliktade, att skydda sina minoriteter.


Utrikesminister Carl Bildt har uttryckt oro över de ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter. I utrikesdeklarationen lyfts därför religionsfriheten fram som ett prioriterat område tillsammans med övriga mänskliga rättigheter. Nu är det upp till bevis och visst behövs den kristna rösten!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 16 mars 2011

Avdragsrätt stärker samvetsfriheten

Igår deltog jag på Kristdemokraternas riksdagsseminarium om avdragsgilla gåvor för att stärka civilsamhället (här kan man se debatten efterhand). Bland annat framkom det kritik om att regeringens reformambition är alldeles för snävt, nämligen att det bara är organisationer som bedriver hjälpverksamhet som man ska få göra avdrag för. Dagen rapporterade från seminariet, Ideella: Bredda förslag om avdragsrätt:


- Att utan direkt förklaring begränsa avdragsrätten till de som bedriver "hjälpverksamhet" kommer på sikt styra verksamheten. Organisationer slutar göra vad de är bäst på och formar i stället sin verksamhet utifrån vad det offentliga valt att prioritera, säger Hanna Hallin, chef på tankesmedjan Sektor 3 som nu lanserar ett alternativt förslag till hur avdragsrätten ska utformas.

Frågan om avdragsgilla gåvor har diskuterats i riksdagen under 50 år, utan att något har hänt. Under tiden har alla andra länder i Europa infört den rätten. Vi på SEA ser frågan om avdragsgilla gåvor som viktig ur flera aspekter:

• Nya resurser till socialt arbete, forskning, kyrkor och kultur. År 2000 införde Norge avdragsrätt för gåvor. Sex år senare hade givandet ökat med mer än 30%.
• Växande samhällsengagemang från individer och företag.
• Ett friare samhälle med minskat beroende till staten.

Den sista punkten - ett friare samhälle med minskat beroende till staten - är en naturlig fortsättning på vårt Manifest för Samvetsfrihet. Ett starkare civilsamhälle, med minskat beroende av statliga bidrag, gör att exempelvis samfund, församlingar och utbildningar kan växa i enlighet med sin grundläggande ideologi. Den politiska styrningen i teologiska frågor blir därför mindre.

Även om regeringens reformambition bara gäller hjälporganisatiner, ser vi detta som ett första steg. Samtidigt får det inte stanna där. Vad tjänar samhället till exempel på kyrkornas arbete för att rädda ett äktenskap, avvärja ett självmord eller omvända en själ?

Enligt amerikanska Inquirer lade University of Pennsylvania i somras ihop både materiella och immateriella värden som förskolor, äldrevård. begravningar, bröllop, etc. som ett flertal församlingar genererade.

Det ungefärliga resultatet: Över 300 miljoner kronor i ekonomiska fördelar

Värt att tänka på när man möter påståenden om att kyrkor inte bidrar i samhället. Ett sådant arbete är värt att uppmuntras.


P.S. Här och här är två ytterliggare artiklar om avdragsrätt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 3 februari 2011

Normer dikterar inte religionsfriheten

SEA:s generalsekreterare, Stefan Gustavsson, skrev häromdagen på Dagen debatt om integrationsministerns ihopblandning av den sekulära staten och samhället:

Det är därför en farlig utveckling om staten, i det här fallet integrationsministern, börjar tala om att samhället ska vara sekulärt; det bryter mot den grundläggande tanken på ett öppet och fritt samhälle, med religions- och övertygelsefrihet.

På samma tema skriver nu Svenska missionsrådets sakkunnige i religionsfrihet, Katherine Cash, Staten måste skydda religionsfriheten:

Genom sitt resonemang ifrågasätter ministern själva grunden till de mänskliga rättigheterna när han säger att "det finns en gränsdragningskonflikt om och när
ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer, och ska den få göra det?".


Cash har helt rätt i att samhälleliga normer aldrig får styra religionsfriheten. Normer kan alltid ändras beroende på opinionsvindarna. Ska samhälleliga normer i Mellanöstern leda till att kristna minoriteter förföljs och dödas? Ska vi ursäkta folkmordet i Rwanda med att det berodde på det samhälleliga normerna med motsättningar mellan tutsier och hutuer? Nazitysklands utrensning av judar, homosexuella, romer och politiska motståndare, berodde också på samhälleliga normer.

Samhälleliga normer är helt enkelt för godtyckliga för att diktera religions- och övertygelsefriheten. Samtidigt kan samhälleliga normer lätt bli lagar, vilket en del av ovanstående exempel visar. För att citera den skotske politikern Andrew Fletcher (1655–1716): “Let me write the songs of a nation: I don’t care who writes its laws.” Det ligger något i det.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Allianse och journalist

måndag 31 januari 2011

Kristdemokratisk extremism?

Vill KD-ledaren Göran Hägglund förbjuda kvinnliga ledare? Vill han kanske inte att Sverige ska ha en kvinnlig statsminister? Berodde Kristdemokraternas motstånd till de Rödgröna på att de lanserade en kvinnlig statsministerkandidat – och inte på politiken?

Vill Kristdemokraterna kanske förbjuda människor att byta religion? Tycker partiet att den svenska staten ska byggas på rätt sorts tro och inte på medborgerliga rättigheter?

Det är några av de frågor som väcks när islamologen Jan Hjärpe i Metro (artikel ej online) jämför det islamistiska partiet Muslimska brödraskapet med Göran Hägglund.




- Det är närmast ett politiskt islamistiskt parti, som de högerkristna partierna i Europa. Ja, ungefär som Göran Hägglund, säger islamologen Jan Hjärpe.

Muslimska brödraskapet må ha slutat med våldsamheterna som utmärkte deras förflutna (bombdåd, lönnmord, etc), men målet är fortfarande att införa sharia-lagar. Jag har däremot svårt att minnas vilka våldsamheter som Kristen Demokratisk Samling begick under Birger Ekstedts dagar. Men Aftonbladet verkar inte ha några problem med att beskriva föräldrars möjlighet till mer tid med sina barn som ett uttryck för djupt rotad religiös fundamentalism. Jag undrar om det är där som Jan Hjärpe lär sig likheterna mellan de båda partierna.

Jan Hjärpe borde prata med kristdemokraten Magda Ayoub, från Egypten. Hon skriver på Newsmill, Jag fruktar muslimska brödraskapet mer än Mubarak:






Om det skulle utlysas fria val om en vecka skulle muslimska brödraskapet vinna direkt. Detta är också orsaken till den acceptans som funnits inför Mubaraks styre, både i Egypten och i omvärlden. Det är naturligtvis oacceptabelt att inte ha fria och rättvisa val och regimen säkrar sin makt med odemokratiska och ibland hårdhänta metoder - men den stora oppositionen, brödraskapet, är en mycket farlig politisk kraft.


Enligt Hjärpes resonemang har hon alltså valt helt fel parti. Ser hon inte likheterna mellan Göran Hägglund och Mohammed Badie? Förstår hon inte Aftonbladets klarsyn i frågan om vårdnadsbidraget?

Uppenbarligen är det något rejält fel med Hjärpes resonemang och han borde läsa Kristdemokraternas idéprogram.

I en annan del av nätet verkar Peter Weiderud tycka att egyptierna inte förtjänar demokrati byggd på lika medborgerliga rättigheter.

Uppdaterat:

Jan Hjärpe utvecklar sitt resonemang i Dagen.

- Inom Muslimska brödraskapet har man inte samma shariatolkning som talibaner eller al-Qaida. Där ser man mer på det positiva i den traditionen, inte mer specificerat än så.

Jag undrar vad som skulle vara det positiva.

Ann Charlott Altstadt, som ägnade julafton åt att rasa över barnbiblar, lyckas också med bedriften att i Aftonbladet presentera vårdnadsbidraget som "en fundamentalistisk religiös segregationsidé som lanserats som liberal allianspolitik". Jag trodde att det handlade om valfrihet. Hon argumenterar också för hur Livets ord är en hemlig finansiär av KD och M. Någon grund för anklagelserna ger hon dock inte. Men hon kanske hoppas på en Wikileaksrapport så småningom. Detta för att bekräfta att den nylanserade "Relationslinjen" egentligen är en kod för "djävulsjägarstrategin". Tredjepartsuppgifter kommer då inte att kommenteras.

(Viss stänk av ironi finns i ovanstående inlägg)



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 28 januari 2011

Begränsningen med ett sekulärt samhälle

Integrationsminister Erik Ullenhag tycks vilja initiera ett samtal om religionens roll i samhället. Detta är välkommet inte minst utifrån hans ansvarområde där Sverige som ett av världens mest sekulära länder tar emot invandrare från länder där religionen har en mycket stor betydelse (jag har tidigare bloggat om att religionen är en nyckel i integrationen).


- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.

Han säger sig vilja värna den svenska religionsfriheten, vilket är bra. Det är viktigt att påpeka politiken gränser i sammanhanget. Staten ska inte leka teologisk domare och avgöra vad som är rätt eller fel tro, utan ge utrymme åt församlingar och samfund att själva avgöra i trosfrågor.

Men samtidigt vill Ullenhag värna det sekulära samhället. Och det är här det blir fel.

Staten kan vara sekulär men samhället är något mycket större. Det är bara delar av samhället som staten har makt över. I resten av samhället finns alla andra gemenskaper i form av familjer, föreningar och församlingar, där finns hela företagsvärlden och där finns viktiga kunskaps- och kulturinstitutioner. Det skulle vara mycket märkligt om staten inför ett påbud om att det civila samhället ska vara sekulärt.

I svenskan råder det dessutom en språkförbistring kring begreppet ”sekulär”. Antingen menar man neutral i trosfrågor eller ateistisk och humanistisk trosuppfattning. Ordet har helt enkelt båda dessa motsägelsefulla betydelser.

Någon helt neutral stat finns förstås inte, varje stat måste agera utifrån ett stort antal värderingar. Men en stat kan fortfarande välja att vara neutral i trosfrågor och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller livsåskådning.

Den europeiska historien med en förening mellan kyrka och stat var aldrig en god idé. Det vi egentligen bör tala om är en stat som är neutral i trosfrågor och ett samhälle som bejakar religion. Om vi har ett samhälle som bejakar religion, kan vi också bejaka den invandrare som fäster stor vikt vid religionen.

Hittills har Sverige varit känt för ett mycket lågt religiöst engagemang. Då får man fråga sig hur mycket religiösa människor egentligen har känt sig hemma?


Jacob Rudolfsson
Sanordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 24 januari 2011

Skenhelgon, verklighetsfrånvänd och hejduk åt storfinansen

I helgen skrev jag på Newsmill en artikel där jag utvecklade mina tankar om Carl Bildts och Tobias Billströms påstådda uttalanden och om utvisningen av de kristna irakierna, Nyttokalkyl får inte styra flyktingpolitiken.

Märker att det är en hel del kritiska kommentarer. Jag blir kallad bland annat skenhelgon, verklighetsfrånvänd, hejduk åt storfinansen, etc.

För att parafrasera Ronald Reagan: Jag noterar att alla som inte gillar artikeln, verkar inte riskera utvisning till ett land där man dödas för sin tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 21 januari 2011

Flyktingpolitik från ett nyttoperspektiv?

Amerikansk ambassadpersonal uppger i nya Wikileaks-dokument hur utrikesminister Carl Bildt och migrationsminister Tobias Billström ska ha velat hindra den irakiska flyktingströmmen från att ”skena okontrollerat” till Sverige, ”Ministrar ville stoppa våg av irakier”:

Ministrarna ska enligt amerikanerna dessutom ha påpekat att de flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom ”blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”.

”Bildt och Billström nämnde också flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”, förklarar man vidare i rapporten.

Först och främst måste det klargöras om de läckta dokumenten är autentiska. Men om det faktiskt är så, är det anmärkningsvärt att två svenska ministrar uttalar sig så kallt om människor som tvingas fly för sina liv. Att storleken på bankkontot, utbildningsnivån, yrkesvanan och språkkunnigheten väger tyngre än grundläggande mänskliga rättigheter pekar på en mycket utilitaristisk människosyn.

Vill Sverige vara ett föredöme i kampen för mänskliga fri- och rättigheter krävs det mer av ansvariga ministrar än att se människor utifrån ett perspektiv präglat av nyttoetik.

Det är inte hur lätt man integrerar någon av de 100 000-tals personer som flytt Irak sedan 2003, som avgör om de ska få stanna. Det är skyddsbehoven.

Vi kan heller skjuta ifrån oss problematiska företeelser som hedersvåld. De hedersrelaterade morden blir ju inte färre om man skärper invandringspolitiken - vi ”slipper” bara se dem i Sverige.

Uppdaterat: Dagen/TT uppger att MP:s utrikespolitiska talesperson Bodil Ceballos har KU-anmält Bildt och Billström då de enligt de läckta dokumenten krävde att utan ett återvändadeavtal skulle det vara omöjligt för Sverige att upprätta en ambassad i landet. Det ska bli intressant att följa utvecklingen.

Använd gärna SEA:s brevmallar till migrationsminister Tobias Billström och Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson för att låta dem veta vad du tycker om behandlingen av de kristna irakierna. Du hittar dem här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 13 januari 2011

Allt annat än en icke-fråga i integrationsdebatten

”Är identitet ett hinder eller en förutsättning för integration?” Det är den rubriken som jag fastnar för när jag läser statsvetaren Andreas Johansson Heinös Timbro-rapport Integration eller assimilation? som presenterades vid ett frukostseminarium häromdagen.

Bland annat skriver han:


Det är inte heller rimligt att förvänta sig att den som har flytt från sitt hemland på grund av att den religion eller kultur man tillhör är förtryckt skulle ha andra ambitioner än att bevara så mycket som möjligt av denna religion och kultur i det nya hemlandet /…/ Tvärtom, det är ju på grund av att jag uppfattar Sverige som ett mer tolerant samhälle för minoriteter som jag valde att flytta hit, det primära målet är att få livsutrymme för min etnicitet/kultur/religion.

/…/ Men detta är en idé som möter motstånd, på många håll. [min kursivering]

Många gånger handlar det om religionsfrihet - att fritt kunna utöva sin religion - som invandrare kommer till Sverige. Att påstå att det kan uppstå kulturkrockar när människor anländer från länder där religionen har stor betydelse, är ingen överdrift. I bästa fall är religionen en icke-fråga i det nya hemlandet. I värsta fall behandlas religion med en viss sorts skepsis som gränsar till intolerans.

Religionen har helt enkelt en mycket svag ställning bland svenskarna i jämförelse med resten av världen. I de flesta globala värderingsundersökningar beskrivs Sverige som ett av mest sekulära länderna.

När miljöminister Andreas Carlgren var generaldirektör för Integrationsverket skrev han på DN Debatt om svenskarna som världens mest avvikande folk:


Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger "ingen betydelse". I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Tack vare data från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey har man kommit fram till att det ”land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla.”

Religiös identitet kan med andra ord vara en nyckel i integrationsarbetet. Men svenskarna lider av vad som nästan kan beskrivas som religiös analfabetism.

Andreas Johansson Heinös antyder i sin rapport att religionen spelar en viktig roll. Men han gräver inte så mycket djupare i detta ämne, som han ändå menar är en viktig del i många invandrares liv. Under frukostseminariet belystes inte religionens roll förrän under frågestunden då jag som sista frågeställare talade om detta (videon från seminariet finns här och min fråga om religionens betydelse kommer efter 59 minuter).

Oftast glöms de religiösa institutionernas betydelse som samhällsbärare bort. Men tron på en Gud kan föra samman människor från de mest skilda kulturerna.

I en Stockholmskyrka kan man till exempel en vanlig söndag dricka kyrkkaffe med en flykting från Iran, ekonomiprofessor från USA, student från Nigeria, butiksinnehavare från Sydkorea och högstadielärare från Göteborg – samtidigt. Det är integration! Och då spelar social bakgrund, etnicitet, bostadsområde eller inkomstskillnader ingen roll.

I rapportens inledning skriver Timbros VD, Markus Uvell, att integrationen kommer att vara ett av tankesmedjans mest prioriterade områden framöver. Det vore betydelsefullt om man då även tog sig an religionens roll. Vilka konsekvenser får det på den förda integrationspolitiken när det nu råder en sådan okunskap om religionens betydelse i Sverige – och hur kan man bearbeta detta?

Det vore ett intressant ämne.

P.S.

Rapporten har också ett intressant parti om kritiken mot den tidigare holländske parlamentarikern Ayaan Hirsi Alis förslag om att kyrkor behöver engagera sig i muslimtäta områden:


Hirsi Ali har fått jämförelsevis stor uppmärksamhet på svenska kultursidor där hennes idéer har avfärdats som uttryck för ”antiliberalism” och ”intolerans”. Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en opartisk liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sina budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare. Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra.

Där fick de rektorer som vill förbjuda kristna skolgrupper, samtidigt som politiska partier och andra intresseorganisationer får ”missionera” fritt.

Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman och bloggaren Dick Erixon skriver också om rapporten.

Uppdaterat: Dagens Nyheters kolumnist Lisa Bjurwald skriver också om rapporten. Märkligt nog tycks hon mena att partier inte har en extremistisk ideologi så länge de tillhör de största partierna i sin länder. Hört talas Adolf Hitlers och Josef Stalins gamla partier?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

tisdag 9 november 2010

Trycket på irakiska kristna ökar

Trycket på de irakiska kristna ökar. Efter att al-Qaida pekat ut alla kristna som fritt villebråd sedan mer än 50 människor dog i en attack mot en kyrka förra veckan, uppmanar nu kristna ledare i Irak troende att lämna landet. Rapporter kommer även om fler kristna som fallit offer en vecka efter attentatet.

Samtidigt har tidningen Dagen tagit initiativ till ett upprop för att stoppa utvisningarna av kristna irakier från Sverige. Självklart stöder vi från SEA kraven på att de ska få stanna och uppmanar alla att skriva under uppropet.

Igår träffade jag riksdagsledamoten Robert Halef (KD) som förbereder en interpellation med migrationsminister Tobias Billström (M), för att se hur vi från SEA kan backa upp honom. Han berättade även att han har mött flera oroliga irakiska kristna som känner en oerhörd hopplöshet. I samband med en minnesgudstjänst i Södertälje i helgen var det flera som kom fram till honom och vädjade om hjälp då de är rädda för att tvingas återvända.

I intervjuer i tidningarna Dagen och Världen idag berättar överlevande från det blodiga gisslandramat.

Överlevande: Vi är snart utplånade:

- Jag kan inte beskriva detta som något annat än ett planerat massmord på oss kristna. Terroristerna sköt främst de unga. De gick runt och dödade som de ville, säger Gabriel, som besökte gudstjänsten tillsammans med sin fru och sin dotter och ett barnbarn. Frun och dottern dog i attentatet, medans barnbarnet ligger på sjukhus svårt medtagen.

”De sköt dem som var närmast”:

– De började i de bakersta bänkarna och sköt dem som var närmast. Panik utbröt och människor började skrika och gråta. Fader Wassim bad terroristerna att sluta, deras svar var ett skott i halsen.

Även New York Times intervjuar överlevare. I ett reportage från Vår frus befrielsekyrka, en vecka efter massakern, beskrivs det hur sörjande har samlats till en minnesgudstjänst bland alla kulhål och blodfläckar, samtidigt som man sträcker ut en förlåtande hand till angriparna. Självklart har andra fortfarande svårt att förlåta. Men 26-åriga, Nagam Riyadh, med ett knä inlindat i ett bandage efter attacken är tydlig, In Grief and Defiance, Baghdad’s Christians Return to Scene of Attack:

“We forgive them,” she said. “We’re not afraid. They gave us blood and we give them forgiveness.”

Enligt den tyska organisationen Society for Threatened People har mer än tre fjärdedelar av Bagdads 400 000 kristna flytt landet sedan den USA-ledda invasionen 2003. Nyhetsbyrån Compass Direct uppskattar att 50 procent av landets kristna har flytt Irak sedan samma år. Idag tror man att bara 600 000 kristna finns kvar.

Märkligt att så få medier, förutom de kristna, har upptäckt detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 4 november 2010

Sanktioner mot Burma, men inte Iran?

Med anledning av dagens (torsdag 4/11) besök av iranska toppolitiker i riksdagen uttrycker Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson och vice ordförande i Utrikesutskottet, Urban Ahlin, höjden av inkonsekvens.

På P1-Morgons fråga om det finns någon gräns för vilka länder och politiker man ska bojkotta respektive föra samtal med, svarar Ahlin:


- Jag skulle ha väldigt svårt att ha samtal med till exempel militärregimen i Burma. Där tycker jag att man ska ha starka sanktioner, precis på samma sätt som vi hade mot apartheid i Sydafrika.
Den iranska regimen fängslar journalister, hänger och stenar kvinnor, torterar och avrättar regimkritiker, förföljer religiösa minoriteter, uppmanar till folkmord, etc.

På vilket sätt är detta mer okej än militärjuntan i Burmas och apartheidregimen i Sydafrikas övergrepp?

Då besöket främst rör utbildningsfrågor kan man ju också fråga sig hur framgångsrikt besöket blir nu när ”västerländska ämnen” som juridik, kvinnostudier, filosofi, psykologi och statsvetenskap riskerar förbjudas på iranska universitet eftersom de ”motsäger de gudomliga islamska lärorna”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 3 november 2010

Läs regeringsförklaringen, Billström!

Efter det blodiga gisslandramat när 52 kristna dödades i Bagdad fortsätter minoriteten att utsättas för hot. Al-Qaidas irakiska gren pekar nu ut kristna som ”legitima mål” var de än befinner sig, Fate of Iraqi Christians will worsen, experts fear:

“The group, which calls itself the Islamic State of Iraq (ISI), ridiculed the pope as "the hallucinating tyrant of the Vatican" and warned that Christians would be "extirpated and dispersed" from Iraq.
Katolska exporter på Irak varnar nu även för att situationen för den kristna minoriteten kommer att bli ännu värre.

"As the terrorists themselves say, their purpose is to eliminate the Christian presence from those lands either by physically destroying Christians or by terrorizing them into renouncing the faith or fleeing," said Father David Jaeger, a Franciscan expert on the Holy Land and the Middle East.
Den svenska okunskapen om människors religiösa identitet är skrämmande påtaglig. Bland annat när det gäller Migrationsverkets hantering av kristna flyktingar. Migrationsinstansernas kompetens och kunnande i att avgöra trovärdighetshalten vid något så personligt och existentiellt som till exempel ett religionsbyte behöver förbättras avsevärt. Expressens Johannes Forsberg pekar på hur den kristna tillhörigheten gör minoriteten till måltavla, Sluta avvisa kristna irakier:

Migrationsverket har därför uppmanat avvisade irakier att inte göra så mycket kristet väsen av sig. Det hjälper inte nödvändigtvis. I staden Mosul har ett antal personer fått en kula i pannan sedan de tvingats visa sina ID-kort. Även om de hade ansträngt sig för att framstå som muslimer kunde deras hemlighet avläsas i familjenamnet. Men alldeles oavsett så är en religiös och kulturell tillhörighet inte ett klädesplagg man kan gömma i garderoben. Migrationsverkets råd och Sveriges hantering av kristna irakier bygger på en djup okunskap om vad religion innebär för många människor. Det är inte ett fritidsintresse i klass med innebandy, utan ett fundament i ens egen person. Sverige har krävt av kristna irakier att de ska förneka sig själva.
Det kanske är dags för migrationsministern Tobias Billström och handläggarna på Migrationsverket att läsa regeringsförklaringen där statsministern är tydlig med behovet att värna religionsfriheten:

I arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati behöver inte minst arbetet med att agera för yttrande- och religionsfriheten stärkas ytterligare.

Hoppas det inte bara blir prat utan också verkstad.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 8 juli 2010

Radioprogrammet Kalibers angrepp på mänskliga rättigheter

P1-programmet Kaliber sände för några veckor sedan två hårt kritiskt vinklade reportage om kristna ungdomsorganisationer och satte frågetecket för deras rätt till bidrag och - indirekt - för deras grundläggande mänskliga rättigheter. Ungdomsstyrelsen gick härom dagen ut och förklarade att de kristna ungdomsorganisationerna inte gjort fel. Opinionsutspelet var dock redan gjort och avtrycket satt hos lyssnare och andra som tagit del av innehållet indirekt. Det finns klar anledning till oro över reportagens inriktning och dess innebörd för ett öppet demokratiskt samhälle.

Det första av Kalibers program handlade om skol- och studentorganisationen Ny Generation. Här var vinklingen att skolor ska vara fria från religiös påverkan, och därför borde föreningar vars medlemmar vittnar om sin kristna tro vara portade. ”Alla föräldrar ska ju kunna skicka sina barn till skolan och vara förvissade om att de inte blir påverkade av den ena eller den andra religiösa uppfattningen.” säger intervjupersonen på Skolverket.

Ståndpunkten uttrycker en grov missuppfattning om spelreglerna i det demokratiska samhället. Ingen kan hävda en rättighet att slippa höra olika politiska eller religiösa uppfattningar – inte ens om man ogillar uppfattningen i fråga, vilket programmet gav sken av. Det är däremot en grundläggande mänsklig rättighet att uttrycka sina politiska eller religiösa åsikter utan att bli hindrad.

Att elever får ta del av olika politiska och religiösa ståndpunkter för att kritiskt kunna värdera dessa och bilda sig en egen uppfattning är definitivt inte att betrakta som ett problem i ett öppet samhälle. Det är tvärtom en av grundbultarna i den svenska skolan. Den nya skollagen understryker också elevernas rätt till föreningsfrihet på ”icke obligatorisk skoltid”. Om detta självklara inslag i det demokratiska samtalet skulle strypas på grund av ropen från någon aggressiv påtryckargrupp vore det ett rejält steg bakåt för såväl religionsfriheten, föreningsfrihet som yttrandefriheten i svensk skola. Med hänsyn taget till formuleringarna i den nya skollag som beslutats i riksdagen vore det dessutom ett direkt brott mot skollagens intentioner.

Kalibers andra inslag om kristna ungdomsorganisationer i stort var även det problematiskt. Här uttrycks åsikten att kristna ungdomsorganisationer borde fråntas sina statsbidrag eftersom vissa medlemmar i kristna församlingar har uttryckt sig kritiskt till homosexuella handlingar - det vill säga det etiska förhållningssätt som uttrycks av i stort sett samtliga världsreligioner och många av världens ledande praktiska filosofer.

Även här blir poängen helt felriktad. Det är orimligt en viss sexualetik redan på förhand skulle avfärdas som icke tillåten i ett demokratiskt samhälle. Men det större demokratiska problemet ligger i att hela organisationer skulle avfärdas på grund av ståndpunkter eller handlingar som utförts av enskilda medlemmar.

Kaliber citerar ordföranden för RFSL:s ungdomsförbund – vilka står för en betydligt liberalare sexualetik – som menar att kristna organisationer inte skulle ha rätt till bidrag. På samma sätt som RFSL har rätt till statsbidrag trots en mycket liberal och delvis extrem sexualpolitisk agenda bör naturligtvis kristna rörelser med ett annat synsätt få del av våra gemensamma statliga medel. Detta är demokratins utmaning och möjlighet. Självfallet måste både religiösa och sekulära organisationer ha samma rätt att uppbära bidrag, oavsett om de etiska ståndpunkter som medlemmar uttrycker råkar vara politiskt korrekta eller inkorrekta vid en viss tidpunkt. Annars är även i detta fall grundläggande demokratiska rättigheter allvarligt hotade. Det finns all anledning att fortsätta ett tydligt försvar för såväl religionsfriheten, föreningsfriheten som yttrandefriheten. Dessa är långtifrån självklara ens i Sverige 2010.

Per Ewert, gymnasielärare, författare och frilansskribent
Annelie Enochsson, riksdagsledamot, vice ordförande i Svenska Evangeliska Alliansen
Eva Johnsson, riksdagsledamot

De senare två medverkar i denna post som gästbloggare på Samvetsbloggen.

fredag 2 juli 2010

Bibeln förbjuds på religionsfrihetens dag

Jag får mail i stort sett varje dag året om rörande ökande inskränkningar av yttrande- och religionsfrihet i Nordamerika och Europa. Utvecklingen är oroväckande och manar oss till intensifierad kamp. Den som läser min blogg (eller bloggar) samt artiklar på ledarsidan i Världen idag har kunnat följa detta.

Idag fick jag ytterligare ett mail med ett tragikomiskt exempel på politisk korrekthet som går överstyr: västvärldens viktigaste religiösa urkund får inte delas ut på religionsfrihetens dag.


Ett skoldistrikt i Florida har förbjudit att biblar ska kunna få delas ut till dem som vill ha på religionsfrihetens dag. Det har varit tillåtit tidigare år, men icke nu – år 2010. En motivering är att bibeln inte har något utbildningsvärde.


Alltså, den bok som mer än någon annan bok har präglat musik, konst, filosofi, arkitektur, samhällsbygge, med mera, har inget utbildningsvärde. Välkommen till de verklighetsförnekandes planet!


Styrelsen för det skoldistriktet borde avgå. Med den tid som man då får till förfogande kan de entledigade ta en kurs i västerlandets historia.


Och får man inte tillhandahålla biblar på religionsfrihetens dag – i USA – är något absolut galet.


Tillåt mig att sucka högt!


Mats Tunehag


Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International


Texten tidigare publicerad på min blogg i Världen idag