Aborter för de ofödda barnens skull

Jag har precis läst Ja till Livets tidning Enim om valet. Tidningen har frågat partierna om olika abortrelaterade frågor. Det är sorglig läsning och tidningens rubrik "Vem bryr sig?" sammanfattar väl svaren. Mest slående är ett av svaren från Miljöpartiet. De skriver:

Varje barn har rätt att födas av någon som önskar det.

Det låter ju positivt! Och klart, det skulle kunna tolkas som ett krav på föräldrarna att önska alla barn de sätter till världen. Men självklart menar de något helt annat, nämligen en rättighet för kvinnan att utföra en abort, om hon ej önskar barnet. På så sätt garanteras barnets rätt att födas av någon som önskar det.

Kanske borde jag sätta punkt här för någonstans går rimligen en gräns för när det förnuftiga samtalet inte längre är möjligt. För visst är det något groteskt lögnaktigt över detta sätt att beskriva kvinnans rätt till abort? Nu handlar alltså aborter inte längre enbart om "kvinnans rätt till sin kropp". Nej, i de fall graviditeten är ovälkommen är abort den bästa lösningen... för barnet.

"Jag är ledsen, min lilla krabat. Men jag vill inte bli mamma nu så för din skull kommer jag att ta en tablett som förgiftar dig. Det är det bästa att göra, det förstår du väl? Visst skulle jag kanske kunna ändra mig om jag skulle få se dig. Och visst skulle någon annan kunna ta hand om dig. Men man vet ju aldrig och jag vill inte att du ska bli ledsen. Och sedan har jag några grejor jag vill göra först, innan jag blir mamma. Och din pappa är inte direkt jättesugen på att bli förälder han heller. Så det blir verkligen för det bästa. Farväl, vännen!"

Det är sann moderskärlek, det. I Miljöpartiets värld.

Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare

Be riksdagskandidater skriva under Manifestet!

Den borgerliga alliansen har haft arbetsgrupp som utrett och dragit upp riktlinjer för utrikepolitiken. Deras rapport är 47 sidor lång.

Alliansen skriver: ”Likgiltighet inför människovärdet går alltid ut över enskilda människor. De synsätt som förringar människans värde måste ifrågasättas och bekämpas.”

Detta är ju bra, och de rödgröna skulle nog inte säga emot. Men vad har det inneburit i praktisk politik i när och fjärran? Respekten för människovärdet testas framförallt i livets gränsområden. Varför förs inte en öppen och ärlig debatt om vad en människa är – även i moderlivet? Är inte detta likgiltighet ”som går ut över enskilda människor”?

Att kalla ofödda barn för ”livmoderinnehåll” och tala om "kvinnans rätt till sin egen kropp", är inte det ett synsätt ”som förringar människans värde”, som ”måste ifrågasättas och bekämpas”?

Vidare skriver Alliansen: ”Även när det gäller yttrandefrihet är utvecklingen oroande. Under sju års tid har det skett en stadig begränsning av yttrandefriheten i världen. I auktoritära stater sker angrepp på oberoende nyhetsmedier. Men även i länder med relativt öppna medieklimat finns oroväckande tendenser. Det förekommer även försök att pressa tillbaka normer inom ramen för FN.”

Detta är bra, men det förekommer ingen diskussion om hur så kallade hatbrottslagar och pressens självcensur inför islamistiska hot de facto minskar yttrande- och pressfriheten även i Sverige och EU. 70 procent av världens befolkning lever i länder med begränsad religionsfrihet. Detta är en gigantisk fråga som båda blocken i stort sett ignorerar.

Mer från den borgerliga alliansen: ”Respekten för de olika opinionsfriheterna (tanke-, samvets-, religions-, yttrande-, åsikts-, förenings- och mötesfrihet) utgör en stomme i det demokratifrämjande arbetet.”

Detta borde ju innebära att borgerliga riksdagskandidater kommer att skriva under Manifest för samvetsfrihet. Fråga dem! Fråga även de rödagröna kandidaterna!

Mats Tunehag

Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

Den motvillige abortmotståndaren

Mitt aktiva engagemang för de ofödda började för omkring fyra år sedan. Det kom som en direkt konsekvens av att jag började omfamna människovärdesprincipen. Den absoluta majoriteten västerlänningar ställer sig bakom den principen. Såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som Europadeklarationen, bygger på människovärdesprincipen. Enkelt uttryckt går den ut på att alla som är tillhöriga arten Homo sapiens sapiens har en grundläggande och inneboende rätt till liv. Föga kontroversiellt, enligt de allra flesta människor. Det är på den grund de västerländska civilisationerna vilar.

Biologivetenskapen har samtidigt för länge sedan klarlagt att startpunkten för när en ny människa blir till, är vid befruktningen. Det vill säga, när kvinnans ägg och mannens spermie smälter samman till en enhet. Från och med det ögonblicket påbörjas den process som sedan fortgår genom resten av en människans liv, fram till dess att hon eller han dör på sin ålders höst. Detta är alltså objektiva fakta: en ny unik människa påbörjar sitt liv vid befruktningen.

Så, vad händer om man lägger ihop människovärdesprincipen med det biologivetenskapen har påvisat som objektiva fakta (beträffande när en ny människa blir till)? Det torde bara finnas ett svar på den frågan. Nämligen att det är fel att döda ofödda människor. Eftersom varje abort innebär att man, med uppsåt, dödar en människa. Det ser varje välfungerande människa, med genomsnittlig intelligens och ärligt uppsåt.

Av någon besynnerlig anledning, tycks detta inte vara fallet i Sverige. Här anklagas människorättsaktivister för att vara obehagliga mörkermänniskor och hatiska fanatiker. Det är allvarliga anklagelser. Ofta får försvarare av människovärdet även höra att de använder sig av missledande propaganda, när de presenterar de allmängiltiga och tillgängliga fakta som togs upp ovan. Precis samma information som presenteras för lyckliga blivande föräldrar, för övrigt. Abortliberalerna beskyller människorättsaktivister för att vara fientliga på en rad punkter. Kvinnofientliga. Sexualfientliga. Barnfientliga. Livsfientliga. Ja, så där, i största allmänhet. Okunniga, bakåsträvare och antidemokrater, förekommer som anklagelser också.

Det är alltså vare sig tacksamt, angenämt eller på något annat vis behagligt att stå upp för ofödda människors rätt till liv. Sanningen att säga, skulle undertecknad gladeligen slippa vara abortmotståndare. Det skulle frigöra otroliga mängder tid, energi och arbete. Sådant som skulle kunna användas till roligare och enklare uppgifter.

Så jag försöker få svar. Från abortliberalerna. Fråga vad det är de vet, som jag inte har fått veta. Vilken hemlig kunskap de besitter, som så självklart omkullkastar biologivetenskapens definition av vem som är människa. På vilket vis ofödda kan undantas från människovärdesprinicipen. Hittills har jag inte fått det svaret.

Däremot har jag fått höra en hel del annat. Rena påhitt. Som att den ofödda inte är vid liv. Vissa sträcker sig så långt som att påstå att människolivet inte börjar förrän vid födelsen. Vad de inte tycks kunna förklara i samband med detta, är varför vi i sådana fall måste ta död på detta icke-liv? Det kan ju tyckas vara en självmotsägelse. Men vad vet väl jag?

Ytterligare andra menar att tekniken får avgöra vem som är människa. Det skulle innebära att en oföding som befinner sig i Sverige kan betraktas som människa redan omkring vecka 22. Medan samma oföding skulle få finna sig i att vara icke-människa fram till förlossningen, om den hade oturen att vistas i ett fattigt utvecklingsland. I en avlägsen framtid, skulle det samtidigt kunna innebära att man får automatisk människostatus redan vid befruktningen, om det funnes konstgjorda livmödrar dit man kunde förflyttas och få växa vidare. Fascinerande? Ja, visst. Klargörande? Knappast.

Det vanligaste som brukar tas upp är annars ömkansvärda socialrealistiska skildringar. Ofta parade med vågade spådomar. Om minderåriga flickor. Incestoffer. Traumatiserade våldtäktsoffer. Cancersjuka gravida. Fattiga mammor. Ovilliga pappor. Kondomer som spricker. P-piller som sviker. Bostadsbrist. Arbetslöshet. Barn som aldrig kommer att älskas. Det hemska i att bli bortadopterad. Det, och tusen andra fantasifulla hemska scenarion. Alla följs upp med samma påstående. Att det bästa för barnet är att dödas. För att slippa leva ett sådant fruktansvärt liv. Intressant nog, blir samma människor lika arga som oförstående när de får min motfråga. En enkel sådan. Skulle de ta livet av en nyföding utifrån samma premisser? Det skulle de givetvis inte. Får jag veta. Men vad som utgör den avgörande och relevanta skillnaden mellan ofödingen och nyfödingen. Det får jag aldrig något svar på.

Någonstans på vägen brukar abortliberalernas superargument läggas fram. Det om illegala aborter. Om att kvinnor alltid har försökt döda sina barn. Födda som ofödda. Vare sig det har varit lagligt, eller ej. Att det är nästintill lagbundet att så kommer ske. Att kvinnor som inte har tillgång till lagliga aborter, kommer att utsätta sig för illegala sådana. Vidare, får man veta, innebär en illegal abort alltid att kvinnan utsätter sig för risker som kan lämna henne med men för livet. Kanske till och med beröva henne livet. Allt detta avrundas slutligen med att abortmotståndaren får veta att det är dennes fel när så sker. Att den som är kritisk eller motståndare till aborter, också har dessa kvinnors förstörda hälsa och förlorade liv på sitt samvete.

Låt mig nu förklara hur åtminstone denna abortmotståndare tänker omkring illegala aborter och dess konsekvenser. Den ofödda är alltså en livs levande människa. Likaså dennes mor, som ofödingen är inneboende hos i omkring nio månader. Båda innehar ett lika stort och oantastligt människovärde. Om ofödingen tas ifrån sin naturliga livsmiljö, som är livmodern, under denna tid kommer den tveklöst att dö eller riskera allvarliga hälsoproblem. Om kvinnan låter graviditeten ha sin gång kommer hon, om ingenting anmärkningsvärt inträffar, komma frisk och levande ut på andra sidan barnets födelsedag. Därefter står det henne fritt att adoptera bort barnet, om hon inte vill eller kan ta hand om det själv. Liv står alltså inte mot liv. Liv står mot ovilja och/eller oförmåga att vara förälder. Det är en helt annan historia. Här ser vi också att det, under normala omständigheter, inte är ett etiskt dilemma man ställs inför som oplanerat gravid. Som det annars populärt brukar påstås. Med allvarlig stämma och bekymrad min.

Alltså. Att acceptera aborter för att människor hotar med att genomgå dem, även om de är olagliga. Med sina egna och de oföddas liv och hälsa som insats. Det är direkt jämförbart med att inrätta lagliga avrättningskliniker för födda människor. Där alla och envar tillåts överlåta dödandet av människor, som misshagar dem. Detta till personal som är utbildade för ändamålet. För vadå? Folk har alltid haft ihjäl varandra. Oavsett hur olagligt det har varit. Ofta med risk för både sin egen och offrets liv och hälsa. Så kan vi inte ha det. Det är inhumant. De som motsätter sig detta måste ju vara fientligt inställda till sina plågade medmänniskor som har fått nog av jobbiga svärmor/den misshandlande maken/den besvärliga ADHD-tonåringen/frun som hamnade i rullstol efter en olycka, eller vem det nu månde vara. Önskar man dem inte ett anständigt och lyckligt liv? Otäcka mörkermänniskor, de där motståndarna till avrättningskliniker. Säkert religiösa fundamentalister också.

Och så där fortsätter det. Det finns många fler misslyckade argument för abort. Och en del andra missförstånd som skulle kunna rätas ut. Det får vänta till ett senare inlägg. För även om jag hade orkat fortsätta rada upp exempel, så är den här texten redan alldeles för lång.

För vad det kokar ner till är just detta: om den ofödda är en människa, finns det ingenting som kan undanta denna ifrån rätten till liv. Inte med mindre än att man avvisar människovärdesprinicipen rakt av. Vad man än hittar på för skäl till varför ofödingar inte ska få leva, så kommer det oundvikligen att spilla över på oss som redan har hunnit födas.

Det är detta som gör att jag är människorättsaktivist. Med särskilt fokus på ofödda. Inte för att jag trivs med att bli marginaliserad och illa omtyckt. Utan för att jag inte kan stå vid sidan om och se på hur vi systematiskt dödar de minsta och mest utsatta människorna som finns. Mitt samvete tillåter mig inte att göra det. Så länge jag inte får övertygande bevis på att jag helt har misstagit mig när jag betraktar ofödingarna som människor. Lika länge kommer jag att fortsätta vara en motvillig abortmotståndare.

Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör

Aftonbladet försöker skrämma till tystnad

Igår var Aftonbladet upprörda över MRO och deras protester mot abort. Anledning till upprördheten? MRO använder bilder för att synliggöra vad en abort är. Tidningen lät till och med krönikören Terri Herrera, under rubriken "Bussa ett gäng graffitikonstnärer på dem", uppmana till skadegörelse.

Detta är problematiskt.

För det första är det allvarligt när media - som borde vara yttrandefrihetens främsta försvarare - används för att försöka skrämma människor till tystnad.

För det andra är tidningen så uppenbart inkonsekvent. För bara ett par veckor sedan var larmen om vanvård av minkar en stor nyhet. Aftonbladet lade då utan att tveka ut vidriga bilder som påstods visa hur illa minkarna behandlas. I fallet med minkar var det alltså inget problem att använda bilder; varför är det plötsligt problematiskt att använda bilder för att visa hur ofödda människor behandlas?

Principiellt kan det aldrig vara fel att visa verkligheten, i text eller bild, så länge det är verkligheten man visar. Det borde väl vara en självklarhet för en tidning?

Frågan som borde diskuteras är vad bilderna visar - att abort dödar en liten människa - och inte frågan om det är rätt att visa dem.

Torbjörn Tännsjös människosyn gör mig livrädd

Torbjörn Tännsjö trampar på i sina allt annat än ulliga strumpor, på marsch mot människovärdet. Den här gången är det ännu ett obehagligt ustpel på DN Debatt. Ämnet är organdonation, som är behjärtansvärt på många sätt. Men Tännsjös sätt att låta ändamålen helga medlen är mer än obehagligt.

Jag har dessvärre inte tid att skriva något längre bemötande, men sug bara lite på följande formuleringar:
"allt färre dör på ”rätt sätt”, det vill säga genom hjärndöd."

"De som vill donera skulle emellertid få fortsatt intensivvård i hopp om hjärndöd och donation. Ja, man skulle kunna tänka sig att man även inledde intensivbehandling av det här skälet."

"Kan man inte göra på det här viset redan i dag? Nej, har ledande juridisk expertis hävdat. Det strider mot lagen att vårda en patient på andra grunder än för patientens egen skull."

"Särskilt i de fall där man avbryter intensivvård, eftersom den bedömts vara meningslös, skulle man på ett kontrollerat sätt kunna omhänderta organ från den avlidna. Behandlingen avbryts och patienten avlider genom att hjärtat slutar slå. Därpå är det möjligt att omhänderta njurar, lever, lungor och pancreas."

Tännsjös andemening är vidare att det bör vara tillåtet att "ge läkemedel till den döende patienten, inte för att hon ska tillfriskna, utan för att vissa av hennes organ ska överleva henne utan skador".

Och så avslutningsvis ett förslag om kommersiell handel av organ: "En snar utredning behövs av dessa frågor. Om man ändå utreder dem bör man också överväga en tredje: ekonomisk kompensation till den som levande donerar en njure eller lever."

Att säga att man blir mörkrädd av Tännsjös resonemang är en klar underdrift. Jag blir rent ut sagt livrädd. Iskalla kårar går genom kroppen vid tanken på Tännsjös den-enskilda-människan-är-oväsentlig-kollektivets-lycka-är-det-enda-som-gäller-samhälle. Våra samvetet reser sig och ropar emot. Må det överrösta Tännsjös omänskliga tänkande.

Per Ewert
lärare och författare

Ändra din kristna tro annars ingen examen!

Jennifer Keeton studerar på Augusta State University i delstaten Georgia i USA. Hon är kristen och har en klassisk kristen tro och sköter sina studier.

Men universitetet menar att hon måste ändra sin tro angående etik och sin syn på sexuellt leverne annars sparkas hon ut från skolan och kan inte få ut sin examen.

Universitetet vill att hon ska genomgå ett omskolningsprogram där hon lär sig tänka, tycka och tro annorlunda – det vill säga sluta tro så kristet. I behandlingsprogrammet skulle ingå att tvingas delta i gayaktiviteter.

Keeton är 24 år gammal och studerar för en högre universitetsexamen (master’s degree) i terapi / rådgivning (counceling). Men när hennes professor fick reda på hennes syn på homosexuell livsstil ålades hon att genomgå ett mentalt omskolningsprogram.

Detta är ytterligare ett exempel på allvarliga inskränkningar i samvets- och religionsfriheten.

Det är bra att Svenska evangeliska alliansen har ett upprop för just samvets- och religionsfriheten. Det är viktigt att så många som möjligt skriver under uppropet. Det kan du göra här.

Du kan läsa mer fallet Jennifer Keeton på: US student told to change beliefs to graduate

Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International

Farlig tyngdpunktsförskjutning

Under både Bill Clintons och George Bush prioriterades religionsfrihet i amerikansk utrikespolitik. USA har en särskild kommission vars enda uppgift är att bevaka och stödja religionsfrihet runt om i världen.

Varje amerikansk ambassad har en person vars uppgift är att följa religionsfrihetsutveckling i det aktuella landet. USA:s ambassad i Stockholm skrev bland annat en rapport angående pastor Åke Green och religionsfriheten i Sverige.

Men president Obama lät ledarposten i denna kommission vara vakant i över ett år. En tydlig och tragisk markering att han inte anser religionsfriheten vara av vikt – trots att 70 procent av världens befolkning lever i länder där invånare riskerar att förföljas för sin tro.

Det finns andra allvarliga indikationer på hur Obama – och Hillary Clinton – låter religionsfriheten urholkas. Båda talar om frihet att fira gudstjänst istället för att tala om religionsfrihet.

Det låter kanske inte så farligt, men det är en avgörande betydelseförskjutning. Religionsfrihet innebär att få ha en tro, att offentligt och tillsammans med andra uttrycka den, samt rätten att byta religion.

Rätten att fira gudstjänst privatiserar religionen och ger inget uttryck för rätten att uttrycka den offentligt - på gator, i tidningar, i allmän debatt. Det är denna slags begränsade religionsfrihet som råder i islamska länder. Du kan få vara kristen, men endast med begränsade rättigheter. Med denna definition råder religionsfrihet i Saudiarabien.

Detta är en oroväckande utveckling.

Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International