tisdag 27 december 2011

Förenkla kvinnomisshandel!

En lobbyorganisation har inkommit till ansvarig minister med oblyga krav på att ytterligare stärka ett område där Sverige har vågat ta täten och gå före andra bakåtsträvande länder som reser samvetsbetänkligheter i en fråga som inte alls är av etisk natur, utan en ren frihetsfråga. Så här säger ansvarig lobbyist:

"Hjälp män som vill komma till Sverige och få stopp på oönskat kvinnotjat. Här är kvinnomisshandel säkert men krångligt. Det utgör sannolikt ett hinder för män att komma. Nu, inför 2012, är det dags att markera mot misshandelsmotståndarna i Sverige och resten av Europa.
Regeringen bör sprida kunskap om den här möjligheten för män i andra länder. Översätt information på hem­sidan till relevanta språk. Ge berörda ambassader i uppdrag att sprida kunskapen.
Sverige har en viktig uppgift i Europa : att påminna om att män har rätt till lugn och ro. Och att höja rösten när dessa mänskliga rättigheter kränks.
Rätten till kvinnomisshandel är en fråga om makt och kontroll över mäns hem. Motståndet kommer från konservativa politiker, religiösa grupper, högerpopulister och -extremister.
Att hjälpa utländska män, ekonomiskt och på andra sätt, att lagligt slå sina kvinnor i Sverige är ett bidrag och en handling av solidaritet. Det är också en tydlig markering, för mäns hälsa och rätt att fatta beslut om det egna hemmet."

Chockerande, tycker du? Inte alls, detta är fullständigt politiskt korrekt argumentation - med det lilla förtydligandet att ordet "kvinnor" är är utbytta mot "män" och ordet "aborter" är utbytta mot "kvinnomisshandel". Annars uttrycker sig RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér på just detta etiskt bisarra sätt. Att vi skulle bli topp tunnor rasande på en person som skulle uttrycka sig exakt så här, men låter motsvarande argumentation passera vidare och in i det politiska systemet utan större protester när det handlar om aborter pekar på att det etiska tänkandet i dagens Sverige har hamnat väldigt, väldigt snett.

Så länge oskyldiga människor misshandlas, förslavas eller dödas med samhällets bistånd måste kampen för människan gå vidare. Det är en kamp som vi aldrig någonsin får ge upp, oavsett vilka tillmälen som dödens lobbyister vill klistra på oss. Först när varje människa äger en lagstadgad rätt till liv och frihet har vi ett civiliserat samhälle värt namnet.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

onsdag 21 december 2011

Hur debatten stal julen

Julen är i antågande och mer än någonsin tycks denna fridens högtid skapa debatt. Främst har det handlat om några debattörer som vill rensa bort det kristna inslaget från skolornas julfirande. Undervisningen ska vara icke-konfessionell, är filosofin. Detta för att bland annat måna om de barn från annan bakgrund än en kristen kultursfär, då de kan riskera bli kränkta.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund skriver om detta i Aftonbladet:



Så låt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av sånger som Härlig är jorden, eller begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse? Bör rektorer och lärare anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligtvis skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att ­använda?
Skolan ska självklart hjälpa elever att lära sig respekt och förstå alla människors lika värde. Men här tycks man ha drivits av en inverterad försiktighetsprincip - knappast någon representant av de stora världsreligionerna har nämligen kritiserat skolornas julfirande. Varför då denna trygghetshets?

Andra har en mer konfessionell invändning mot det kristna inslaget i julfirandet. Humanisterna skriver i Sydsvenskan att julen är inte alls kristen efterssom "[n]är kristendomen kom till Norden firade man redan något som kallades ”jul”. Den fornnordiska julens tidpunkt på året var ingen tillfällighet. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna. I Norden finns det då verkligen anledning att fira: det har vänt, ljuset kommer åter."

Den konfessionella invändningen tycks dock bygga på ett missförstånd. Det är knappast så att skoleleverna måster stämma in i trosbekännelse - vilket kyrkorna knappast förväntar sig att skolbarnen ska göra när de sjunger julsångerna och lyssnar till julevangeliet - utan bara vara medvetna om den historiska traditionen bakom julfirandet. Detta belyser SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson i en artikel i Dagen som svar på Humanisternas invändningar:


Visst har människor haft högtider i december; det uppstod inte med kristen tro. Men är det verkligen på grund av julblotet, då man offrade djur till asagudarna, som vi firar jul i Sverige i dag? Hur många är det som egentligen tänker på Saturnaliafestivalen när de firar advent? Varför blir svensken helt plötsligt kyrklig när det lackar mot jul?

Svaret är att kristendomen med dess högtider är nära förbundet med Sveriges historia. Om tusen år kommer julevangeliet att fortsätta läsas till julen på flera håll i vår kultur. I väntan på att Humanisternas högtider får lika stort genomslag är det bara att gilla läget.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Jacob Rudolfsson

fredag 16 december 2011

När kyrkan marknadsanpassas

”Alla förstår att kyrkornas kris inte är mönstret för administration utan hur evangeliet ska kunna behålla sitt fäste i svensk kultur och folkmedvetenhet.”, så avrundas den tidigare biskopen Björn Fjärnstedts artikel ”När kyrkan inte blir som tänkt” i Dagen.

Kyrkans kris består helt enkelt i att den ”stolta och länge välmående folkkyrkan nu magrar rejält”.

Administration är sällan det som i slutändan drar människor till en församling. Länge har man dessutom trott att anpassning till samtidskulturen var ett framgångrecept; Sekulariserade svenskar skulle tilltalas mer av kyrkan om den liknade den inte talade så mycket om synd eller behov av omvändelse utan liknade den sekulariserade världens tänkande och livsstil.

En kyrklig marknadsanpassning helt enkelt.

En kyrka som inte ifrågasätter utan bara stryker medhårs, låter väl attraktivt? Problemet är att detta vederläggs gång efter gång.

Jag skrev bland annat om detta i en debattartikel i somras i Världen idag då jag hänvisade till sociologen Dean M. Kelleys bok ”Why conservative churches are growing: a study in sociology of religion”:



Kelleys slutsats var att evangelikala kyrkor växer på grund av att de gör exakt vad de liberala församlingarna vägrar göra. De ställer seriösa krav på de troendes tro och livsstil. Enligt Kelley utgår liberala kyrkor från antagandet att om de vill locka nya medlemmar, bör de slipa ner vad som uppfattas som kantigt – och anpassa sig efter den kulturella elitens preferenser.

Slutsats: Den församling som skiljer sig från överlåtelsen till Bibelns trovärdighet och gifter sig med tidsandan blir snart änka – och barnlös på köpet.

Björn Fjärnstedts kritiska analys är därför giltig. Alla förstår – egentligen – att kyrkornas kris beror på presentationen av evangeliet. Detta illustreras utifrån två intressanta perspektiv där kyrkans anpassning till den omgivande kulturen synas:

1. På Svenska Dagbladets ledarblogg kommenterade Maria Ludvigsson nyligen Svenska kyrkans supplement till Psalmboken, som skulle ”vända sig till folket”, som utkom 2006, med anledning av en ny uppsats från Göteborgs Universitet:



När man vänder sig till just folket görs dessutom alltid ett antal antaganden om hur folket är och vad folket vill ha. I psalmer antogs folket vilja ha mer inslag av frågor som berör människor i vår tid. Detta beskrivs i ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet där en ny licenciatuppsats behandlar frågan om teman i 2000-talets psalmer: Psalmer i 2000-talet. Nya psalmer i Svenska kyrkan. Som frågor av vår tid definieras fred, miljö, samlevnad och arbetsmiljö.

När folket vänder sig till ett trossamfund antas det alltså söka svar på frågor om bland annat arbetsmiljö. En inte allt för vild gissning skulle ju annars kunna vara att de som vänder sig till kyrkan gör det för att de söker ett religiöst budskap och svar på existentiella frågor. Sånt som saknas på andra håll.
2. The Economist uppmärksammade nyligen varför Engelska kyrkans biskopar hellre talar om sociala frågor än om Gud:




Time and again, bishops sound like shop stewards for the welfare state, taking to the airwaves to demand the preservation of specific benefits without mentioning the church, the role of faith or Christianity [...]

England is an odd place: a secular country where an established church still has a role in public life (and, on the ground, does much unsung good). But the economy may be about to fall off a cliff. That poses a huge test for the Church of England and its claims to be a source of national strength. If the church cannot offer a message more spiky and distinctive than social democracy in a clerical collar, it will fail that test.

Kyrkan kan inte bli mer trovärdig om den töms på sitt kärnbudskap – evangeliet – och samtidigt hoppas att den fortfarande ska vara en kraft till positiv samhällsförändring.

Det är som att en kropp töms på alla livsuppehållande organ och man hoppas att den ska fungera som vanligt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 12 december 2011

Nyateismens sammanbrott

Gud är död och vetenskapen har slutgiltigt begravt honom. Det är den bild som ofta förmedlas i dag när religionens sanningsanspråk ska beskrivas.

Samtidigt vet vi att Gud upplever en comeback. I ”God’s century. Resurgent religion and global politics” redogör de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah för religionens ökade betydelse i global politik.

Parallellt med detta kan man ana det nyateistiska projektets sammanbrott. Den ensidiga religionskritiken börjar nå vägs ände.

Det menar i alla fall Peder Thalén, docent och universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolans i Gävle. Även om det går att ha invändningar mot den alltför existentialistiska utgångspunkten, skriver han intressant i sin bok ”Ateismens fall” från 2007 (Artos); Den nya ateismen har förlorat kontakten med vår kultur vars honnörsord är mångfald och respekt. Slagordsmässiga formuleringar i stil med att ”alla religiösa människor är oförnuftiga” får ”delvis samma effekt som när folk på yttersta vänsterkanten ropar ’krossa kapitalet’… De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför” .

Hur ser då dessa slagordsmässiga formuleringar ut som majoritetssamhället känner sig främmande inför? Inte sällan har dessa levererats av betydelsefulla svenskar, som präglats av nyateismens ensidiga religionskritik. Här är några exempel:

* ”Alla moderna människor förstår att kristendomen är en mytologi och en motstridig morallära, och inte giltig som beskrivning av tillvarons beskaffenhet - annat än helt bildligt.”

Lena Andersson, journalist, i ”Hellre bokstavstroende kristna förljugna nytolkningar bibeln”, på debattsajten Newsmill.

* ”Religion hör inte hemma i det offentliga rummet utan bör för allas välbefinnande enbart vara en privatsak."

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, i ”Religiösa friskolor bör förbjudas”, i Världen Idag 2011-06-15

* ”Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”
Torbjörn Tännsjö, filosof, i Humanisten, nr 1, 2006

* ”Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp.”

Jennie Järvå, gatutidningen Alumas tidigare chefredaktör, i Sydsvenskan 15/9 2011.

Den nya ateismens populism har helt enkelt banat väg för trivialisering och banalisering. När den nya ateismen predikar frigörelse är det oklart vad man menar – kyrkan är idag inte längre gift med makten, utan är marginaliserad och har ett ytterst inflytande på samhället. Nyateismens kamp liknar alltmer Miguel Cervantes tragiske riddare Don Quijote som slåss mot väderkvarnar i tron om att de är jättar.

Ett starkt tecken på nyateismens inre upplösning uppstår när kritiken av denna kommer från oväntat håll. Ett exempel var i SVT:s program Nyhetsbyrån som sändes i förra veckan. Då samtalade en panel bestående av Özz Nûjen, Britt-Marie Mattsson och Claes Malmberg med programledaren Sara Wennerblom Arén om nyhetsveckan som gått. Mot slutet av programmet behandlades skolornas kritiserade adventsfiranden i kyrkan och frågan om kristna var förföljda i Sverige.

För skådespelaren och komikern Claes Malmberg (själv buddhist) var svaret ett självklart ja: ”Jag tycker det är angrepp på dem hela tiden. De ska försvara saker och ting som de egentligen inte har med att göra; de får försvara krig, de får försvara ’att om Gud finns, varför skapade han ondskan’”. Om debatten kring julfirandet i skolan sa han: ”Det är skrattretande att fira advent utan att tala om Gud. Då får man låta bli att fira advent” och ”Jag utgår från att när mina barn växer upp, själva kan avgöra om de tror eller inte tror.”

Ett annat exempel återgav kommunalrådet Ebba Busch (KD) i torsdagens SVT Debatt. Taxichauffören som körde henne till tv-studion var iranier och praktiserande muslim: ”Han sa: Jag firar mina högtider, men jag har inga problem med att min dotter tar och firar skolavslutning i kyrkan…”.

Nyateismens sammanbrott tycks rycka allt närmare.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 9 december 2011

Skolans adventsfirande med tomtar på loftet

Debatten om skolavslutningar och adventsfiranden/Luciafiranden i skolan fortsätter. På torsdagen diskuterades ämnet i SVT Debatt. Det var en intressant analys av kyrkornas julinbjudningar till skolorna som den religionskritiske bloggaren Camilla Grepe gav: Kyrkan är på dekis och behöver medlemmar som betalar sin kyrkoavgift. Trist bara att detta motsägs av alla avhopp från kyrkan – som skett parallellt med åratal av adventsbesök, kyrkliga skolavslutningar, konfirmandundervisningar, etc.

Det tycks också finnas ett historierevisionistiskt drag hos en del av de debattörer som ihärdigt envisas med att skälet till det nutida firandet av julen är att våra förfäder offrade djur till Tor och Oden med kompani för att få bättre tur med vårens grödor. Det är ju knappast för att advent, Stilla natt, Lucia, Jultomtens gåvor och julstjärnan har med en tilldragelse som hände sig vid den tiden då kejsar Augustus utfärdade ett påbud om allmän skattskrivning. Eller?

I en välskriven artikel skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund om det absurda i att förneka denna traditionella svenska högtid:



På samma sätt som ingen skola ska vara tvingad att fira sina högtider i en viss lokal, ska ingen skola vara rädd för att ha lussefirande eller skolavslutningar i kyrkan. Jag älskar mångfald. Men i mångfald ligger också det högst naturliga att bejaka våra traditioner och våra gemensamma värderingar. Och ingen i Sverige har anledning att skämmas för vårt kristna kulturarv. Utan detta arv hade Sverige sett helt annorlunda ut.
Något för Ekdalens förskola i Bollebygds kommun som nu stoppat det årliga adventsfirandet i kyrkan, att tänka på kanske? Det finns nämligen ingen moské eller judiskt center i närheten av förskolan som också skulle kunna förklara varför man firar advent – som för övrigt betyder i väntan på Jesus Kristus.

Uppenbarligen är det alltför ensidigt att lära sig om adventsfirande direkt från kyrkan.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist