Gud är död och vetenskapen har slutgiltigt begravt honom. Det är den bild som ofta förmedlas i dag när religionens sanningsanspråk ska beskrivas.
Samtidigt vet vi att Gud upplever en comeback. I ”God’s century. Resurgent religion and global politics” redogör de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah för religionens ökade betydelse i global politik.
Parallellt med detta kan man ana det nyateistiska projektets sammanbrott. Den ensidiga religionskritiken börjar nå vägs ände.
Det menar i alla fall Peder Thalén, docent och universitetslektor i religionsvetenskap vid Högskolans i Gävle. Även om det går att ha invändningar mot den alltför existentialistiska utgångspunkten, skriver han intressant i sin bok ”Ateismens fall” från 2007 (Artos); Den nya ateismen har förlorat kontakten med vår kultur vars honnörsord är mångfald och respekt. Slagordsmässiga formuleringar i stil med att ”alla religiösa människor är oförnuftiga” får ”delvis samma effekt som när folk på yttersta vänsterkanten ropar ’krossa kapitalet’… De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför” .
Hur ser då dessa slagordsmässiga formuleringar ut som majoritetssamhället känner sig främmande inför? Inte sällan har dessa levererats av betydelsefulla svenskar, som präglats av nyateismens ensidiga religionskritik. Här är några exempel:
* ”Alla moderna människor förstår att kristendomen är en mytologi och en motstridig morallära, och inte giltig som beskrivning av tillvarons beskaffenhet - annat än helt bildligt.”
Lena Andersson, journalist, i
”Hellre bokstavstroende kristna förljugna nytolkningar bibeln”, på debattsajten Newsmill.
* ”Religion hör inte hemma i det offentliga rummet utan bör för allas välbefinnande enbart vara en privatsak."
Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, i
”Religiösa friskolor bör förbjudas”, i Världen Idag 2011-06-15
* ”Upplysningsprojektet kan inte längre vara att bekämpa religionen, utan måste vara att hålla den i schack och kontrollera den. Det är ungefär som med narkotika”
Torbjörn Tännsjö, filosof, i Humanisten, nr 1, 2006
* ”Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp.”
Jennie Järvå, gatutidningen Alumas tidigare chefredaktör, i
Sydsvenskan 15/9 2011.
Den nya ateismens populism har helt enkelt banat väg för trivialisering och banalisering. När den nya ateismen predikar frigörelse är det oklart vad man menar – kyrkan är idag inte längre gift med makten, utan är marginaliserad och har ett ytterst inflytande på samhället. Nyateismens kamp liknar alltmer Miguel Cervantes tragiske riddare Don Quijote som slåss mot väderkvarnar i tron om att de är jättar.
Ett starkt tecken på nyateismens inre upplösning uppstår när kritiken av denna kommer från oväntat håll. Ett exempel var i SVT:s program
Nyhetsbyrån som sändes i förra veckan. Då samtalade en panel bestående av Özz Nûjen, Britt-Marie Mattsson och Claes Malmberg med programledaren Sara Wennerblom Arén om nyhetsveckan som gått. Mot slutet av programmet behandlades skolornas kritiserade adventsfiranden i kyrkan och frågan om kristna var förföljda i Sverige.
För skådespelaren och komikern Claes Malmberg (själv buddhist) var svaret ett självklart ja: ”Jag tycker det är angrepp på dem hela tiden. De ska försvara saker och ting som de egentligen inte har med att göra; de får försvara krig, de får försvara ’att om Gud finns, varför skapade han ondskan’”. Om debatten kring julfirandet i skolan sa han: ”Det är skrattretande att fira advent utan att tala om Gud. Då får man låta bli att fira advent” och ”Jag utgår från att när mina barn växer upp, själva kan avgöra om de tror eller inte tror.”
Ett annat exempel återgav kommunalrådet Ebba Busch (KD) i torsdagens
SVT Debatt. Taxichauffören som körde henne till tv-studion var iranier och praktiserande muslim: ”Han sa: Jag firar mina högtider, men jag har inga problem med att min dotter tar och firar skolavslutning i kyrkan…”.
Nyateismens sammanbrott tycks rycka allt närmare.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
