En lobbyorganisation har inkommit till ansvarig minister med oblyga krav på att ytterligare stärka ett område där Sverige har vågat ta täten och gå före andra bakåtsträvande länder som reser samvetsbetänkligheter i en fråga som inte alls är av etisk natur, utan en ren frihetsfråga. Så här säger ansvarig lobbyist:
"Hjälp män som vill komma till Sverige och få stopp på oönskat kvinnotjat. Här är kvinnomisshandel säkert men krångligt. Det utgör sannolikt ett hinder för män att komma. Nu, inför 2012, är det dags att markera mot misshandelsmotståndarna i Sverige och resten av Europa.
Regeringen bör sprida kunskap om den här möjligheten för män i andra länder. Översätt information på hemsidan till relevanta språk. Ge berörda ambassader i uppdrag att sprida kunskapen.
Sverige har en viktig uppgift i Europa : att påminna om att män har rätt till lugn och ro. Och att höja rösten när dessa mänskliga rättigheter kränks.
Rätten till kvinnomisshandel är en fråga om makt och kontroll över mäns hem. Motståndet kommer från konservativa politiker, religiösa grupper, högerpopulister och -extremister.
Att hjälpa utländska män, ekonomiskt och på andra sätt, att lagligt slå sina kvinnor i Sverige är ett bidrag och en handling av solidaritet. Det är också en tydlig markering, för mäns hälsa och rätt att fatta beslut om det egna hemmet."
Chockerande, tycker du? Inte alls, detta är fullständigt politiskt korrekt argumentation - med det lilla förtydligandet att ordet "kvinnor" är är utbytta mot "män" och ordet "aborter" är utbytta mot "kvinnomisshandel". Annars uttrycker sig RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér på just detta etiskt bisarra sätt. Att vi skulle bli topp tunnor rasande på en person som skulle uttrycka sig exakt så här, men låter motsvarande argumentation passera vidare och in i det politiska systemet utan större protester när det handlar om aborter pekar på att det etiska tänkandet i dagens Sverige har hamnat väldigt, väldigt snett.
Så länge oskyldiga människor misshandlas, förslavas eller dödas med samhällets bistånd måste kampen för människan gå vidare. Det är en kamp som vi aldrig någonsin får ge upp, oavsett vilka tillmälen som dödens lobbyister vill klistra på oss. Först när varje människa äger en lagstadgad rätt till liv och frihet har vi ett civiliserat samhälle värt namnet.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
Visar inlägg med etikett aborter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett aborter. Visa alla inlägg
tisdag 27 december 2011
lördag 26 november 2011
Inkonsekvent riksdagsagerande i människovärdesfrågor
En nyhet som tycks ha passerat svenska medier obemärkt förbi är den resolution som i början av november antogs i Europarådets parlamentariska församling, vilken även är vägledande för Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
I resolution 1829 fördöms könsselektiva aborter. Pressen från familj och omgivning att av könsselektiva skäl göra en abort ska dessutom anses vara en form av psykologiskt våld. Medlemsländerna har till 2015 på sig att åtgärda missförhållandena för att sedan återrapportera till Europarådet.
För Sveriges räkning innebär det att om trenden med de så kallade flickaborterna skulle fortsätta eller om någon pressas att utföra en sådan abort, kan vi ställas inför Europadomstolen.
En intressant detalj i sammanhanget är att resolutionen fick oväntat svenskt stöd. Bland annat röstade riksdagsledamoten Carina Hägg (S), som är en känd abortförespråkare, för resolutionen (tillägget om att återrapportera 2015 var det enda som ogillades).
Ändå skriver hon i en skriftlig fråga till EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP), som lämnades in den 25/11, att hon är orolig över försämringen av aborträtten ute i Europa. ”Vilka initiativ tar regeringen för att stärka kvinnors rätt till abort i EU:s medlemsländer?” undrar Hägg.
Detta är mycket inkonsekvent. Först röstar hon för en inskränkning i aborträtten. Sedan vill hon utvidga den. Ibland är politik obegripligt.
Känner sig Hägg pressad av övriga Europa att rösta för resolutionen? Om nej, och resolutionsinnehållet är en jämställdhetsfråga för henne (minns flickaborterna), varför röstade hon då emot tillägget att återrapportera 2015? Tycker hon inte att svenskt jämställdhetsarbete är värt att rapportera om, i synnerhet då hennes förhoppning är att vi ska ha en S-regering då? Detta är väl värt att undersöka.
SEA arbetar aktivt med att påverka och bevaka utvecklingen kring i synnerhet två områden där människovärdet är hotat; abort och dödshjälp. Bland annat har vi anordnat seminarier, debatter och gett ut en skrift med välformulerade argument för människovärdet. Inom kort är det dags för Livets Söndag – som infaller på den tredje advent – en söndag som flera församlingar valt att uppmärksamma människovärdet på.
Hos de lagstiftare som verkar kanske mest för att försvara den svenska abortlagstiftningen och att införa dödshjälp kan man dock skönja både en haltande argumentationsteknik och inkonsekvens inför det självpåtagna uppdraget. Det ovannämnda exemplet är ett tecken på detta.
Under hösten rapporterades det om att det i riksdagen finns ett tvärpolitiskt som vill arbeta för att införa dödshjälp. I en motion om lades fram i samband med höstens motionstid, signerad Eva Flyborg (FP), Helena Leander (MP), Staffan Danielsson (C) och Fredrick Federley (C), går det att utläsa att döden ”måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara.”
Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson har rätt när han i en ledare belyser den västerländska människosynens nära koppling till det judiskt-kristna trosarvet och att sekulariseringen skapar ett vakuum i värdefrågor. Samtidigt kan man ju undra om den tvärpolitiske kvartetten läser andras inlägg och motioner som en viss potentat läser Bibeln. I den motion som uttrycker ett motstånd till dödshjälp finns det ingen skrivning som bär ”övertoner av biblisk och gudomlig inblandning”.
Låg argumentationsteknik med andra ord.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
I resolution 1829 fördöms könsselektiva aborter. Pressen från familj och omgivning att av könsselektiva skäl göra en abort ska dessutom anses vara en form av psykologiskt våld. Medlemsländerna har till 2015 på sig att åtgärda missförhållandena för att sedan återrapportera till Europarådet.
För Sveriges räkning innebär det att om trenden med de så kallade flickaborterna skulle fortsätta eller om någon pressas att utföra en sådan abort, kan vi ställas inför Europadomstolen.
En intressant detalj i sammanhanget är att resolutionen fick oväntat svenskt stöd. Bland annat röstade riksdagsledamoten Carina Hägg (S), som är en känd abortförespråkare, för resolutionen (tillägget om att återrapportera 2015 var det enda som ogillades).
Ändå skriver hon i en skriftlig fråga till EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP), som lämnades in den 25/11, att hon är orolig över försämringen av aborträtten ute i Europa. ”Vilka initiativ tar regeringen för att stärka kvinnors rätt till abort i EU:s medlemsländer?” undrar Hägg.
Detta är mycket inkonsekvent. Först röstar hon för en inskränkning i aborträtten. Sedan vill hon utvidga den. Ibland är politik obegripligt.
Känner sig Hägg pressad av övriga Europa att rösta för resolutionen? Om nej, och resolutionsinnehållet är en jämställdhetsfråga för henne (minns flickaborterna), varför röstade hon då emot tillägget att återrapportera 2015? Tycker hon inte att svenskt jämställdhetsarbete är värt att rapportera om, i synnerhet då hennes förhoppning är att vi ska ha en S-regering då? Detta är väl värt att undersöka.
SEA arbetar aktivt med att påverka och bevaka utvecklingen kring i synnerhet två områden där människovärdet är hotat; abort och dödshjälp. Bland annat har vi anordnat seminarier, debatter och gett ut en skrift med välformulerade argument för människovärdet. Inom kort är det dags för Livets Söndag – som infaller på den tredje advent – en söndag som flera församlingar valt att uppmärksamma människovärdet på.
Hos de lagstiftare som verkar kanske mest för att försvara den svenska abortlagstiftningen och att införa dödshjälp kan man dock skönja både en haltande argumentationsteknik och inkonsekvens inför det självpåtagna uppdraget. Det ovannämnda exemplet är ett tecken på detta.
Under hösten rapporterades det om att det i riksdagen finns ett tvärpolitiskt som vill arbeta för att införa dödshjälp. I en motion om lades fram i samband med höstens motionstid, signerad Eva Flyborg (FP), Helena Leander (MP), Staffan Danielsson (C) och Fredrick Federley (C), går det att utläsa att döden ”måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara.”
Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson har rätt när han i en ledare belyser den västerländska människosynens nära koppling till det judiskt-kristna trosarvet och att sekulariseringen skapar ett vakuum i värdefrågor. Samtidigt kan man ju undra om den tvärpolitiske kvartetten läser andras inlägg och motioner som en viss potentat läser Bibeln. I den motion som uttrycker ett motstånd till dödshjälp finns det ingen skrivning som bär ”övertoner av biblisk och gudomlig inblandning”.
Låg argumentationsteknik med andra ord.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Etiketter:
abortdebatt,
aborter,
Birgitta Ohlsson,
Carina Hägg,
dödshjälp,
Europarådet,
Eva Flyborg,
Fredrick Federley,
Helena Leander,
Marcus Svensson,
resolution,
Smålandsposten,
Staffan Danielsson
tisdag 22 november 2011
Vilka är välkomna till utsorteringssamhället?
Socialstyrelsen meddelar att allt fler landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor för att bedöma sannolikheten för Downs syndrom. En tydlig effekt av detta är att fler aborter genomförs på grund av kromosomavvikelse.
De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:
Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.
Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.
Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.
Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).
Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.
Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:
När människan försöker leka Gud genom att utan att väga in etiska bedömningar utnyttja teknikens landvinningar befinner vi oss på ett sluttande plan mot tråkigare, kallare och människofientligare samhälle.Samtidigt som vi med rätta upprörs av att det i Sverige sker en utsortering av människor på basis av kromosomavvikelser och kön (de s.k. flickaborterna), pågår det en mer grundläggande utsortering.
Med dagens metoder kan Downs syndrom upptäckas tidigt i graviditeten. I morgon kan det handla om andra avvikelser som vissa föräldrar kan tänkas vilja välja bort. Och i övermorgon kan vi ha den skräddarsydda människan på plats.
Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.
Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.
Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.
Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).
Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.
Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
tisdag 9 augusti 2011
Fel att chockera med bilder - eller...?
Det där med bilder som redskap i opinionsbildning är svårt. Bilder måste ofta sättas in i ett sammanhang för att ge en vettig helhetsbild så att tittaren kan förstå vad som finns till höger, vänster, ovanför eller nedanför bilden, vad som hänt före bilden och vilka konsekvenserna blir. Men bilden är ändå oöverträffad i sin direkthet, sin förmåga att väcka starkare känslor än ord gör.
Det har blivit tydligt exempelvis när det gäller torkkatastrofen på Afrikas horn. Holger Leipe, Röda Korsets ansvarige på plats menar att det är nödvändigt med det "torkpornografi" för att väcka informationsmätta västerlänningars uppmärksamhet och givmildhet. Först när bilderna på svältande och sjuka barn och ruttnande djurkadaver visas upp i våra massmedier inser människor vad som sker.
Parallellen är förstås oundviklig. Det finns andra situationer där barn i tidigare livsskede som gått en våldsam död till mötes. Dagen skriver idag om hur organisationen Människorätt för ofödda inlett sommarens kampanj där en lastbil med skrämmande bilder på aborterade foster rullar runt på Stockholms gator. Organisationens ordförande Mats Selander vet redan på förhand att de kommer att mötas av kritik, eftersom vi lever i en kultur där abort är moraliskt oproblematiskt. "Den naturliga önskan i en sådan kultur blir att tona ned fostrets mänsklighet, menar han. Det försöker MRO komma åt genom att utmana med bilderna. De flesta associerar abort med något bra, en rättighet, medan känslan i bilderna talar om något fruktansvärt.
- Det är sanningen som är det viktiga, säger Mats Selander. Om det här pågår ska det visas."
Fel att visa "torkpornografi" på lidande människor som inte bett att få användas på det sättet? Absolut inte, menar Röda Korset. Det goda ändamålet måste helga de chockerande bildmedlen. Hur ställer vi oss i det läget till att visa bilder på foster som med berått mod berövats livet med samhällets stöd? Frågan är definitivt inte så enkel som MRO:s kritiker vill göra gällande. Om bilder kan rädda oskyldiga människor från döden kan det vara fullt rimligt att använda dem. I Afrika såväl som i Sverige.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
Det har blivit tydligt exempelvis när det gäller torkkatastrofen på Afrikas horn. Holger Leipe, Röda Korsets ansvarige på plats menar att det är nödvändigt med det "torkpornografi" för att väcka informationsmätta västerlänningars uppmärksamhet och givmildhet. Först när bilderna på svältande och sjuka barn och ruttnande djurkadaver visas upp i våra massmedier inser människor vad som sker.
Parallellen är förstås oundviklig. Det finns andra situationer där barn i tidigare livsskede som gått en våldsam död till mötes. Dagen skriver idag om hur organisationen Människorätt för ofödda inlett sommarens kampanj där en lastbil med skrämmande bilder på aborterade foster rullar runt på Stockholms gator. Organisationens ordförande Mats Selander vet redan på förhand att de kommer att mötas av kritik, eftersom vi lever i en kultur där abort är moraliskt oproblematiskt. "Den naturliga önskan i en sådan kultur blir att tona ned fostrets mänsklighet, menar han. Det försöker MRO komma åt genom att utmana med bilderna. De flesta associerar abort med något bra, en rättighet, medan känslan i bilderna talar om något fruktansvärt.
- Det är sanningen som är det viktiga, säger Mats Selander. Om det här pågår ska det visas."
Fel att visa "torkpornografi" på lidande människor som inte bett att få användas på det sättet? Absolut inte, menar Röda Korset. Det goda ändamålet måste helga de chockerande bildmedlen. Hur ställer vi oss i det läget till att visa bilder på foster som med berått mod berövats livet med samhällets stöd? Frågan är definitivt inte så enkel som MRO:s kritiker vill göra gällande. Om bilder kan rädda oskyldiga människor från döden kan det vara fullt rimligt att använda dem. I Afrika såväl som i Sverige.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
Etiketter:
aborter,
Holger Leipe,
Mats Selander,
MRO
söndag 17 juli 2011
Expressen och abortdebatten
Svallvågor från Almedalen och MRO:s demonstration mot abort fortsätter att komma. Expressen skriver idag om abortdebatten på ledarplats och hänvisar bland annat till min artikel i Dagen.
Under rubriken Vidrig taktik i abortdebatt skriver Agnes Arpi:
Hennes artikel får mig att tvivla.
Jämförelsen med bilder på mord och våldtäktsoffer missar totalt och visar att Arpi knappast har tänkt igenom frågorna hon diskuterar. Både mord och våldtäkt är förbjudet i lag och fördöms enhetligt av kulturen. Medvetenheten och fördömandet av dessa vidriga handlingar är redan stor. Det finns därför ingen anledning att visa bilder av offren.
När det gäller slaveriet på 1800-talet och raslagarna i USA på 1960-talet var situationen annorlunda. Då fanns det både lagstiftning och opinion för förtrycket. Bilder var ett sätt att väcka opinion till de förtrycktas försvar. På samma sätt är det med abort. Lagstiftning och opinion i Sverige legitimerar förtryck av ofödda. Bilder är då ett sätt at väcka opinion.
Poängen är alltså inte att allt som sker måste visas offentligt på bild. Poängen är att orättfärdighet som försvaras av etablisemanget måste lyftas fram i ljuset.
Jag håller med Arpi om att människor på många områden vet hur hemsk verkligheten kan se ut. Men gäller det abort? Mitt svar är nej. Många människor tror – vilket är helt naturligt utifrån hur abortdebatten har förts - att fostret endast är en cellklump, en del av kroppen ungefär som en blindtarm och därför inte identifierbar som en mänsklig individ. Det är därför abortbilder väcker en sådan vrede. De visat att det är en liten människa.
Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Under rubriken Vidrig taktik i abortdebatt skriver Agnes Arpi:
Borde vi rentav se mer av mordoffer och våldtagna kön på bild i det offentliga rummet? Varför ska vi överhuvudtaget gömma undan sådant vi finner obehagligt? Om det är försvarbart att även barn ska ”medvetandegöras” genom att konfronteras med blodiga sanningar på gator och torg finns det mycket mer vi kan visa dem.
Människor saknar inte medvetenhet om hur hemsk verkligheten kan se ut. Däremot biter argument bättre än skräckbilder.
Hennes artikel får mig att tvivla.
Jämförelsen med bilder på mord och våldtäktsoffer missar totalt och visar att Arpi knappast har tänkt igenom frågorna hon diskuterar. Både mord och våldtäkt är förbjudet i lag och fördöms enhetligt av kulturen. Medvetenheten och fördömandet av dessa vidriga handlingar är redan stor. Det finns därför ingen anledning att visa bilder av offren.
När det gäller slaveriet på 1800-talet och raslagarna i USA på 1960-talet var situationen annorlunda. Då fanns det både lagstiftning och opinion för förtrycket. Bilder var ett sätt att väcka opinion till de förtrycktas försvar. På samma sätt är det med abort. Lagstiftning och opinion i Sverige legitimerar förtryck av ofödda. Bilder är då ett sätt at väcka opinion.
Poängen är alltså inte att allt som sker måste visas offentligt på bild. Poängen är att orättfärdighet som försvaras av etablisemanget måste lyftas fram i ljuset.
Jag håller med Arpi om att människor på många områden vet hur hemsk verkligheten kan se ut. Men gäller det abort? Mitt svar är nej. Många människor tror – vilket är helt naturligt utifrån hur abortdebatten har förts - att fostret endast är en cellklump, en del av kroppen ungefär som en blindtarm och därför inte identifierbar som en mänsklig individ. Det är därför abortbilder väcker en sådan vrede. De visat att det är en liten människa.
Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Etiketter:
abortdebatt,
aborter,
Agnes Arpi,
Almedalen,
Almedalsveckan,
Dagen,
Expressen,
MRO
torsdag 7 juli 2011
Abortdebatt i Almedalen
Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.
Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.
Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.
I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.
Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.
Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.
I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.
I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.
Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.
Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?
Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.
Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.
Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.
I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.
Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.
Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.
I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.
I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.
Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.
Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?
Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.
Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Etiketter:
aborter,
Adam Cwejman,
Almedalen,
Almedalsveckan,
Axess,
Bitte Assarmo,
DN,
Feministiskt initiativ,
Fredrik Segerfeldt,
LUF,
MRO,
människovärde,
Neo,
Paulina Neuding,
RFSU,
Stina Svensson,
SvD
tisdag 21 juni 2011
Skarpa analyser om skärningspunkten KD/abortfrågan
I försommartid närmar sig Kristdemokraternas riksting, och debatten har tagit fart, både inom och utanför partiet. Huvudfrågan gäller: vilken riktning ska partiet ta inför sviktande opinionsstöd och osäkerhet inför vilken väg som bäst a) sätter KD på den ideologiska väg som är partiets unika bidrag i svensk politik, och b) återvinner ett högt väljarstöd.
De senaste dagarna har två personer med stor erfarenhet både inom och utanför partiet givit sitt bidrag: Lars F Eklund (fil lic samt fd partistyrelseledamot) säger i Världen Idag att partiet förlorat sin trovärdighet genom att kompromissa bort ofödda människors rätt till liv och istället ägnar sig åt en gåtfull självdestruktion som bara riskerar att skrämma iväg personer med traditionella etiska värderingar till partier med en helt annan värdegrund.
Sune Olofson (KD-medlem samt reporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009) instämmer i Dagen, analyserar den abortdebatt som förts under våren, och ifrågasätter starkt den brist på konkreta resultat som KD uppnått under sina år i regeringsställning. Han menar att partiet inte kommer att vinna fler val på att kompromissa med sin kristna etiska grundval, och ställer det som han uppenbarligen betraktar som en avgörande fråga rakt till partiledningen: "Vad avser ni att göra i abortfrågan under resterande tid av denna mandatperiod?"
Samvetsbloggen får anledning att återkomma i ämnet inom en nära framtid.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
De senaste dagarna har två personer med stor erfarenhet både inom och utanför partiet givit sitt bidrag: Lars F Eklund (fil lic samt fd partistyrelseledamot) säger i Världen Idag att partiet förlorat sin trovärdighet genom att kompromissa bort ofödda människors rätt till liv och istället ägnar sig åt en gåtfull självdestruktion som bara riskerar att skrämma iväg personer med traditionella etiska värderingar till partier med en helt annan värdegrund.
Sune Olofson (KD-medlem samt reporter och debattredaktör på Svenska Dagbladet 1981-2009) instämmer i Dagen, analyserar den abortdebatt som förts under våren, och ifrågasätter starkt den brist på konkreta resultat som KD uppnått under sina år i regeringsställning. Han menar att partiet inte kommer att vinna fler val på att kompromissa med sin kristna etiska grundval, och ställer det som han uppenbarligen betraktar som en avgörande fråga rakt till partiledningen: "Vad avser ni att göra i abortfrågan under resterande tid av denna mandatperiod?"
Samvetsbloggen får anledning att återkomma i ämnet inom en nära framtid.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
måndag 6 juni 2011
Abortdebattens spelregler?
Marcus Birros debattinlägg i SvD i lördags ligger fortfarande i topp som mest lästa artikel på Brännpunkt. Även Dagens publicering av artikeln rankas som den mest lästa. På Newsmill skriver Birro om den märkliga refuseringsprocess som föregick den tänkta publiceringen i DN.
Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.
Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?
I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.
På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).
Klicka här för att beställa.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.
Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?
I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.
På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).
Klicka här för att beställa.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Etiketter:
aborter,
Almedalen,
DN,
Marcus Birro,
människovärde,
Newsmill,
Seglora smedja,
SvD
lördag 4 juni 2011
DN:s censur kräver en förklaring
Debattläget i frågan om aborterade foster som lämnas att självdö verkar nu ha satts på sin absoluta spets. Vad som i praktiken framstår som censur tycks numera ha införts i ämnet. Och det är djupt illavarslande.
Marcus Birro skrev en personligt naken skildring av sitt eget barns död i samband med för tidig förlossning för DN, som en parallell till den aktuella diskussionen om den ovärdiga behandlingen av döende foster som avsiktligt avläsnats genom abort. Birros mål är inte alls att upphäva svensk abortlag, han ställer sig tvärtom bakom den, men vill problematisera vad det faktiskt är som sker i dessa fall. Och det räcker tydligen för censurering.
Dagen rapporterar att DN:s ansvarige utgivare då över debattredaktörens huvud gick in och helt sonika lyfte ut artikeln, varefter Birro strax därpå istället fick den publicerad i SvD. Saken behöver dock få en forsättning. Artikelförfattaren kallar denna sista-minuten-refusering för "En ynkedom och skam för DN". Vad ger ansvarig utgivare den pressetiska rätten att agera på detta mycket anmärkningsvärda sätt? Att, som Humanistbloggen, avfärda artikeln som "känslosamt lurendrejeri" är inte bara kränkande mot Marcus Birro och hans familj. Det är också ett obehagligt mörkt moln på debatthimlen.
Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
Marcus Birro skrev en personligt naken skildring av sitt eget barns död i samband med för tidig förlossning för DN, som en parallell till den aktuella diskussionen om den ovärdiga behandlingen av döende foster som avsiktligt avläsnats genom abort. Birros mål är inte alls att upphäva svensk abortlag, han ställer sig tvärtom bakom den, men vill problematisera vad det faktiskt är som sker i dessa fall. Och det räcker tydligen för censurering.
Dagen rapporterar att DN:s ansvarige utgivare då över debattredaktörens huvud gick in och helt sonika lyfte ut artikeln, varefter Birro strax därpå istället fick den publicerad i SvD. Saken behöver dock få en forsättning. Artikelförfattaren kallar denna sista-minuten-refusering för "En ynkedom och skam för DN". Vad ger ansvarig utgivare den pressetiska rätten att agera på detta mycket anmärkningsvärda sätt? Att, som Humanistbloggen, avfärda artikeln som "känslosamt lurendrejeri" är inte bara kränkande mot Marcus Birro och hans familj. Det är också ett obehagligt mörkt moln på debatthimlen.
Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
tisdag 31 maj 2011
Frieda brydde sig inte om livsduglighetskriteriet
Debatten med anledning av de barn som överlever sena aborter och lämnas att självdö fortsätter. I förra veckan skrev RFSU:s Åsa Regnér m.fl. på SvD Brännpunkt att de sena aborterna behövs och argumenterade bland annat utifrån den svenska abortlagens premiss, att inga livsdugliga foster får aborteras.
Artikelförfattarnas minne tycks dock vara alldeles för kort. I påskas kunde Aftonbladet rapportera om lilla Frieda som föddes efter bara 21 veckor och fem dagar. Lagom till påsk kunde hon lämna BB fullt frisk. Frieda brydde sig uppenbarligen inte om RFSU:s livsduglighetskriterie.
I en välskriven debattartikel i Dagen, Människosynen måste styra abortlagarna, ger Ola Samnegård sig bland annat i kast med livsduglighetskriteriet och levererar en tänkvärd analys:
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Lagen är också konstruerad så att denna gräns kan flyttas i takt med att vården kan rädda barn som föds än tidigare. Men i dag är vi inte där, sjukvården kan ännu inte rädda ett foster som föds i vecka 22.
Artikelförfattarnas minne tycks dock vara alldeles för kort. I påskas kunde Aftonbladet rapportera om lilla Frieda som föddes efter bara 21 veckor och fem dagar. Lagom till påsk kunde hon lämna BB fullt frisk. Frieda brydde sig uppenbarligen inte om RFSU:s livsduglighetskriterie.
I en välskriven debattartikel i Dagen, Människosynen måste styra abortlagarna, ger Ola Samnegård sig bland annat i kast med livsduglighetskriteriet och levererar en tänkvärd analys:
Sveriges abortlag bygger på ett "livsduglighetskriterie" - abort tilllåts tills barnet kan överleva utanför livmodern. Problemet är bara vad som menas med "kan överleva". Inte ens barn födda i normal tid kan överleva utan omvårdnad. Behovet av omvårdnad varierar praktiskt taget steglöst från barn till barn. Då lagen skrevs syftades på när barnet kunde överleva med all den medicinteknik som stod till buds. I dag har teknikutvecklingen kommit dit att utarbetad praxis strider mot lagstiftarens intentioner. Alltså finns ingen bestämd punkt där fostret blir livsdugligt och därmed människa.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Etiketter:
aborter,
Ola Samnegård,
RFSU,
samvetsfrihet
torsdag 26 maj 2011
Vågar vi tro på en smula besinning i abortfrågan?
Besinningslöst dödande. Visst ger det bilden av en vild viking som går bärsärkagång med fradgan sprutande runt munnen. Och det är en bild av det besinningslösa. Men det kan också handla om att döda försiktigt, medvetet och i all tysthet. Det besinningslösa ligger i det fallet i att handla utan att stanna upp, tänka och känna efter vad det faktiskt är man gör. Men människors samveten verkar nu börja säga ifrån: det här går inte längre.
Sanna Rayman skrev härom dagen på Svenska Dagbladets ledarsida om nyheten om aborterade foster som lämnas ensamma i kylan och andas, en kortare eller längre stund. Och sen andas de inte mer: "Tanken är outhärdlig och kanske var det just därför som nyheten inte väckte någon debatt. I Sverige ägnar vi nämligen inte oss åt abortfrågans outhärdliga sidor. Vi håller oss till de nyktra argumenten om kvinnors rättigheter vs. embryon eller cellklumpar. Inte om foster som självdör i 'sköljen'".
Rayman menar, med fog, att KDU gör ett logiskt fel när de vill Lex Maria-anmäla sådana fall som ju ändå är lagliga: "Det vittnar inte om att vi behöver ett Lex Maria. Det vittnar om att vi behöver en seriös diskussion om huruvida den övre abortgränsen behöver ses över."
Nu är tid för besinning. Det är sannerligen inte en dag för tidigt.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
Sanna Rayman skrev härom dagen på Svenska Dagbladets ledarsida om nyheten om aborterade foster som lämnas ensamma i kylan och andas, en kortare eller längre stund. Och sen andas de inte mer: "Tanken är outhärdlig och kanske var det just därför som nyheten inte väckte någon debatt. I Sverige ägnar vi nämligen inte oss åt abortfrågans outhärdliga sidor. Vi håller oss till de nyktra argumenten om kvinnors rättigheter vs. embryon eller cellklumpar. Inte om foster som självdör i 'sköljen'".
Rayman menar, med fog, att KDU gör ett logiskt fel när de vill Lex Maria-anmäla sådana fall som ju ändå är lagliga: "Det vittnar inte om att vi behöver ett Lex Maria. Det vittnar om att vi behöver en seriös diskussion om huruvida den övre abortgränsen behöver ses över."
Nu är tid för besinning. Det är sannerligen inte en dag för tidigt.
Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent
torsdag 19 maj 2011
Skarvar mer värda än människor?
Via Bengts blogg hittar jag en artikel om att skyddsjakten på skarv har stoppats i Stockholm efter att det visat sig att kläckningsfärdiga ungar stuckits ihjäl i sina ägg.
Stockholms ornitologiska förening är upprörda och anmäler nu händelsen som grovt djurplågeri.
Efter sjuksköterskelarmet om foster som rör på sig och andas efter abort, rycker Barnmorskeförbundets ordförande ut.
Resultatet?
Saxat från Dagens Medicin:
Den moraliska indignationen är talande. Inte.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Stockholms ornitologiska förening är upprörda och anmäler nu händelsen som grovt djurplågeri.
Efter sjuksköterskelarmet om foster som rör på sig och andas efter abort, rycker Barnmorskeförbundets ordförande ut.
Resultatet?
Saxat från Dagens Medicin:
– Det förekommer att fostret lever, trots abort, men det är inget stort problem. Det är ovanligt. Vid dessa sena aborter som det handlar om i dessa fall har fostret ofta missbildningar som gör att det ändå inte är förenat med liv, säger Ingela Wiklund.
Den moraliska indignationen är talande. Inte.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
onsdag 18 maj 2011
Levande foster motiverar sänkt abortgräns
En vecka efter att riksdagen röstade för att Sverige ska motarbeta samvetsfrihet inom vården, rapporterar Dagens Medicin om att vårdpersonal känner obehag när foster andas och rör på sig i samband med aborter, ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon”:
Nu ska Socialstyrelsen granska abortmetoderna. Samtidigt är det inte första gången som detta uppmärksammas. År 1998 beskrev läkaren Anna Hammarström den svenska abortlagen som föråldrad eftersom den tillåter att livsdugliga foster aborteras och att de kan uppvisa livstecken efter abort.
I detta scenariot förväntas gynekologer likt soldater bara lyda order. Samvetsbetänkligheter beskrivs som regeltrots. Att en majoritet av svenska gynekologer efterfrågar en samvetsklausul, är på gränsen till samvetsvägran, i alla fall om man ska tro på Hans Linde (V) och RFSU.
Samtidigt svarar Anders Andersson, KD-ledamot i socialutskottet, på Åsa Regnérs kritik i SvD: "Kristdemokraterna står upp för FN:s och Europarådets ställningstagande för samvetsfrihet. Detta innebär att en enskild vårdpersonal inte ska kunna tvingas att utföra medicinska ingrepp som strider mot det egna samvetet."
Vad man däremot kan ifrågasätta är villigheten att förändra den svenska abortlagstiftningen. Att veckogränsen i Sverige ska vara ca sex veckor senare än det mesta av övriga Europa, är inte hugget i sten. Sjuksköterskornas och barnmorskornas berättelser är ett argument för detta.
Flera medier (här, här, här och här) har redan uppmärksammat larmet.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
– Olika foster är olika livsdugliga. I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt, säger sjuksköterskan.
/.../
I ren desperation har hon och hennes kollegor, både sjuksköterskor och barnmorskor, nu kontaktat Socialstyrelsen för att få råd.
– Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?
Nu ska Socialstyrelsen granska abortmetoderna. Samtidigt är det inte första gången som detta uppmärksammas. År 1998 beskrev läkaren Anna Hammarström den svenska abortlagen som föråldrad eftersom den tillåter att livsdugliga foster aborteras och att de kan uppvisa livstecken efter abort.
I detta scenariot förväntas gynekologer likt soldater bara lyda order. Samvetsbetänkligheter beskrivs som regeltrots. Att en majoritet av svenska gynekologer efterfrågar en samvetsklausul, är på gränsen till samvetsvägran, i alla fall om man ska tro på Hans Linde (V) och RFSU.
Samtidigt svarar Anders Andersson, KD-ledamot i socialutskottet, på Åsa Regnérs kritik i SvD: "Kristdemokraterna står upp för FN:s och Europarådets ställningstagande för samvetsfrihet. Detta innebär att en enskild vårdpersonal inte ska kunna tvingas att utföra medicinska ingrepp som strider mot det egna samvetet."
Vad man däremot kan ifrågasätta är villigheten att förändra den svenska abortlagstiftningen. Att veckogränsen i Sverige ska vara ca sex veckor senare än det mesta av övriga Europa, är inte hugget i sten. Sjuksköterskornas och barnmorskornas berättelser är ett argument för detta.
Flera medier (här, här, här och här) har redan uppmärksammat larmet.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
tisdag 17 maj 2011
Att tala sig varm om mänskliga rättigheter men blunda för samvetsfrihet
Värt att notera efter riksdagens beslut att motarbeta Europarådets resolution om samvetsfrihet är att kritik mot Sverige snabbt har börjat komma. Så här skriver John Smeaton, direktor för brittiska Society for the Protection of Unborn Children (SPUC):
Även Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan, berättar att berättar att han har fått flera besvikna reaktioner från utlandet.
Man kan ju fråga sig varför de riksdagsledamöter, som röstade igenom utskottsbetänkandet med hänvisning till sina samveten, inte är beredda att ge vårdpersonal rätt till samvetsfrihet? Samvetsfriheten gäller tydligen bara för vissa.
Samtidigt som det talades varmt om att Sverige bör arbeta för att värna de mänskliga rättigheterna, blundade de flesta för rätten till samvetsfrihet. I riksdagens protokoll kan man följa replikväxlingen. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Hans Linde, upprepade flera felaktigheter. Diskussionen gällde samvetsfrihet i vården, inte den svenska abortlagstiftningen, vilket kristdemokraten Robert Halef fick påminna honom om flera gånger.
Julia Kronlid (SD) hänvisade till en doktorsavhandling från Umeå Universitet som visar att en majoritet av svenska gynekologer är för en samvetsklausul. Märkligt då att ogiltigförklara avhandlingens resultat för att Kronlid råkade vara sverigedemokrat. Om en SD-ledamot skulle säga att 2+2 = 4, ska man då heller inte hålla med?
Abort är ingen mänsklig rättighet, vilket Linde insinuerade. Att sedan hävda att rätten till samvetsfrihet innebär att sätta sig över demokratiskt fattade beslut, är ologisk. I vilket demokratiskt forum har Sverige beslutat sig för att sortera bort vissa grundläggande mänskliga rättigheter? Argumentationen blir minst sagt osammanhängande när Linde säger att Europakonventionen för mänskliga rättigheter (och där ingår rätten till samvetsfrihet) är ett avgörande verktyg i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Europa.
Hur ska det vara? Är samvetsfrihet utomparlamentariskt motstånd eller del i ett viktigt verktyg för mänskliga rättigheter?
Debatten efter riksdagsbeslutet har fortsatt med att Åsa Regnér, RFSU, på Brännpunkt kritiserar KD för att stödja resolutionen. Resolutionen beskrivs som ett "hafsverk. Den brister i logik. Den är oförenlig med internationella och europeiska mänskliga rättigheter. Den går helt på tvärs med den lagstiftning och de principer för hälso- och sjukvården som gäller i Sverige i dag." Enligt henne vill resolutionen "göra det möjligt att vägra en kvinna vård till och med i nödsituationer när hennes liv och hälsa är i fara".
Uppenbarligen har Regnér inte läst resolutionen. Där framgår det att Europarådet uppmanar länderna att försäkra sig om att patienter får lämplig vård vård, speciellt i nödsituationer.
Dick Erixon bloggar också om samvetsfrihetsdebatten, Riksdagen motverkar mänskliga rättigheter.
P.S. På http://www.samvetsfrihet.se/ kan du skriva under, ifall du inte har gjort det tidigare, Manifest för samvetsfrihet.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Sweden's vote today shows the lengths to which the supporters of abortion are prepared to go to promote the killing of unborn children. There are no international conventions which recognise a right to abortion, whereas conscientious objection is a basic principle of international human rights law. October's PACE resolution was passed in a massively amended form because the original text was an outrageous attack upon the ethical standards of the medical profession, trained to preserve, not end, life. We will be working with our colleagues across Europe to ensure that Sweden's attempt to erode the right to defend life is thwarted.
Även Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan, berättar att berättar att han har fått flera besvikna reaktioner från utlandet.
Man kan ju fråga sig varför de riksdagsledamöter, som röstade igenom utskottsbetänkandet med hänvisning till sina samveten, inte är beredda att ge vårdpersonal rätt till samvetsfrihet? Samvetsfriheten gäller tydligen bara för vissa.
Samtidigt som det talades varmt om att Sverige bör arbeta för att värna de mänskliga rättigheterna, blundade de flesta för rätten till samvetsfrihet. I riksdagens protokoll kan man följa replikväxlingen. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Hans Linde, upprepade flera felaktigheter. Diskussionen gällde samvetsfrihet i vården, inte den svenska abortlagstiftningen, vilket kristdemokraten Robert Halef fick påminna honom om flera gånger.
Julia Kronlid (SD) hänvisade till en doktorsavhandling från Umeå Universitet som visar att en majoritet av svenska gynekologer är för en samvetsklausul. Märkligt då att ogiltigförklara avhandlingens resultat för att Kronlid råkade vara sverigedemokrat. Om en SD-ledamot skulle säga att 2+2 = 4, ska man då heller inte hålla med?
Abort är ingen mänsklig rättighet, vilket Linde insinuerade. Att sedan hävda att rätten till samvetsfrihet innebär att sätta sig över demokratiskt fattade beslut, är ologisk. I vilket demokratiskt forum har Sverige beslutat sig för att sortera bort vissa grundläggande mänskliga rättigheter? Argumentationen blir minst sagt osammanhängande när Linde säger att Europakonventionen för mänskliga rättigheter (och där ingår rätten till samvetsfrihet) är ett avgörande verktyg i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Europa.
Hur ska det vara? Är samvetsfrihet utomparlamentariskt motstånd eller del i ett viktigt verktyg för mänskliga rättigheter?
Debatten efter riksdagsbeslutet har fortsatt med att Åsa Regnér, RFSU, på Brännpunkt kritiserar KD för att stödja resolutionen. Resolutionen beskrivs som ett "hafsverk. Den brister i logik. Den är oförenlig med internationella och europeiska mänskliga rättigheter. Den går helt på tvärs med den lagstiftning och de principer för hälso- och sjukvården som gäller i Sverige i dag." Enligt henne vill resolutionen "göra det möjligt att vägra en kvinna vård till och med i nödsituationer när hennes liv och hälsa är i fara".
Uppenbarligen har Regnér inte läst resolutionen. Där framgår det att Europarådet uppmanar länderna att försäkra sig om att patienter får lämplig vård vård, speciellt i nödsituationer.
Dick Erixon bloggar också om samvetsfrihetsdebatten, Riksdagen motverkar mänskliga rättigheter.
P.S. På http://www.samvetsfrihet.se/ kan du skriva under, ifall du inte har gjort det tidigare, Manifest för samvetsfrihet.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
söndag 15 maj 2011
Lena Sommestad om aborter och moral
För en tid sedan publicerade DN Debatt en artikel där två filosofer argumenterar för att lagen om fri abort inte gör abortfrågan rättvisa. De menar att det är fel att kvinnans rätt till sin kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Aborter är nämligen "en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda."
Även om jag inte ställer upp på denna problembeskrivning, eftersom fostret även det är en samtida individ, uppskattar jag ändå filosofernas försök att göra en moralfilosofisk problematisering av abortfrågan. Alltför länge har kvinnans rätt till sin kropp utgjort det självklara och tillräckliga argumentet för fri abort. För det är ju så att ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp, det är hennes rätt till fostrets kropp, och över dess liv, som jag och andra abortmotståndare ifrågasätter.
Resten av artikeln är tyvärr ganska usel. Filosoferna landar i att lagen inte måste ta ställning till om aborter mellan vissa veckor är rätt eller fel. Istället för att som nu låta samhället betala för aborterna efter vecka 12 skulle kvinnorna få göra det själva. Om de har råd vill säga. Det är här deras förslag blir riktigt sunkigt och öppet för kritik från alla håll. Exempelvis ser jag inte hur en annan finansiering av aborterna på ett avgörande sätt skulle stärka fostrets rättigheter. Och kritiken, från det andra hållet, låter inte vänta på sig. Men jag tänker nu inte redogöra för all denna kritik utan inriktar mig på de invändningar som socialdemokraten Lena Sommestad gör på sin blogg.
Lena Sommestad var tidigare miljöminister i den socialdemokratiska regeringen. Hon är professor i ekonomisk historia och tillhör de mer bildade och genomtänkta inom socialdemokratin. Hennes blogg tror jag är ganska unik eftersom hon, såsom en offentlig person, flitigt besvarar kommentarer och inte räds en diskussion med meningsmotståndare. Hon fanns tidigt med på listan av personer med möjliga ersättare till Mona Sahlin. Nu är hon nominerad till att bli ordförande för s-kvinnorna. Och hon verkar vara en sympatisk kvinna. Visst är det mycket mer spännande att höra vad hon har att säga i abortfrågan än, säg, Ylva Johansson?
Hon skriver inledningsvis:
Men filosoferna talar förstås om en moralisk målkonflikt. Och den blir ju inte löst av en lagstiftning som enbart ser till moderns intressen (om ens det eftersom aborter i många fall skapar psykiskt lidande hos kvinnan). Sommestad menar här också att rättigheterna i lagstiftningen är ett uttryck för en majoritetsuppfattning, moral har inte med saken att göra. Frågan om hur aborter kan rättfärdigas moraliskt verkar helt ointressant för henne. Ja, det förefaller även som om hon menar att juridiken inte har med moralen att göra. Dessvärre för Sommestad innebär detta synsätt också att om majoritetens vilja ändras saknas alla skäl till att motsätta sig en förändring.
Hon kritiserar senare filosoferna helt korrekt för deras minst sagt luddiga (och ofilosofiska) resonemang om när och varför aborter borde vara tillåtna. Och tillägger: "Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till." Här förstår jag Sommestad som att hon menar att det inte finns något verkligt rätt eller fel. Och då blir ju förstås alla moralfilosofiska resonemang ganska meningslösa eftersom de handlar om något, moral, som inte är verkligt utan endast, säg, en mänsklig konstruktion. Och ett sådant gungfly är då inget att grunda lagstiftningen på heller.
Själva titeln på inlägget, Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer, visar på Sommestads ointresse för moral. Inte heller jag tror visserligen att moralfilosofer kan eller ska avgöra vad som är rätt eller fel i någon fråga. Och ingen har påstått något sådant. Däremot kan de hjälpa oss att upptäcka vad som är rätt och fel och ge oss verktyg för att moraliskt analysera frågor. Men det förutsätter förstås att det finns verklig moralisk kunskap. Den övertygelsen verkar Sommestad sakna.
I sin sammanfattning konstaterar hon att moralfilosoferna "tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv." Här blir den blida Lena Sommestad rejält fräck och cynisk. Tydligen tror hon sig ha makten att avgöra vad abortfrågan handlar om trots att hon bara några meningar tidigare kritiserar filosoferna för deras sanningsanspråk. De får inte säga hur något borde vara men hon får minsann det! Och det kanske är så i hennes värld. Allt är politik och det är därför politikerna som avgör rätt och fel och vad frågor egentligen handlar om. Övriga göre sig icke besvär.
Vidare vägrar hon helt att ta in det perspektiv som filosoferna lyfter fram och som är deras huvudpoäng, nämligen att varelsen i mammans mage också har intressen. För Sommestad handlar aborter bara om kvinnan. Och det är lite som att säga goddag yxskaft när hela artikeln som hon kritiserar syftar till att lyfta fram fostrets intressen.
Hon menar också att de båda filosoferna uttrycker ett "moraliserande mansperspektiv". Det må vara moraliserande men så är ju de båda också moralfilosofer. Det är deras jobb, helt enkelt. Och de råkar också vara män. Men på vilket sätt diskvalificerar det dem från att öppna munnen i abortfrågan? Får endast gravida kvinnor yttra sig? Faktum är att filosoferna inte uttrycker ett mansperspektiv, artikeln utgör snarare ett frö till ett fosterperspektiv. Och ser man på fostret som en människa, vilket det ju uppenbart är, måste någon träda fram till dess försvar. Och det är, menar jag, detta frågan handlar om. Nämligen vad är det som existerar i mammans mage? Om vi ser på fostret som en av kvinnans kroppsdelar, ja då har Sommestad rätt. Då handlar abortfrågan om kvinnans makt över sitt eget liv. Men även Sommestad talar om fostret som "det ofödda barnet". Och filosoferna talar om "framtida individer". Och läkarna vet att det handlar om små människor. Med detta perspektiv blir Sommestads sammanfattning ett uttryck för en enorm brutalitet då hon ger varje gravid kvinna en självklar rätt att döda det liv som hon bär i sin mage. Och hennes rätt att göra det grundas endast på folkmajoritetens vilja, inte på att det är moraliskt rätt. Makt gör rätt, med andra ord. Just en snygg filosofi, det.
Vi får hoppas att Lena Sommestad inte avancerar vidare inom politiken. För det blir så mycket värre när ett skarpt intellekt saknar moralisk kompass än när mindre begåvade gör det.
Pelle Poluha
Fil mag statskunskap
Även om jag inte ställer upp på denna problembeskrivning, eftersom fostret även det är en samtida individ, uppskattar jag ändå filosofernas försök att göra en moralfilosofisk problematisering av abortfrågan. Alltför länge har kvinnans rätt till sin kropp utgjort det självklara och tillräckliga argumentet för fri abort. För det är ju så att ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp, det är hennes rätt till fostrets kropp, och över dess liv, som jag och andra abortmotståndare ifrågasätter.
Resten av artikeln är tyvärr ganska usel. Filosoferna landar i att lagen inte måste ta ställning till om aborter mellan vissa veckor är rätt eller fel. Istället för att som nu låta samhället betala för aborterna efter vecka 12 skulle kvinnorna få göra det själva. Om de har råd vill säga. Det är här deras förslag blir riktigt sunkigt och öppet för kritik från alla håll. Exempelvis ser jag inte hur en annan finansiering av aborterna på ett avgörande sätt skulle stärka fostrets rättigheter. Och kritiken, från det andra hållet, låter inte vänta på sig. Men jag tänker nu inte redogöra för all denna kritik utan inriktar mig på de invändningar som socialdemokraten Lena Sommestad gör på sin blogg.
Lena Sommestad var tidigare miljöminister i den socialdemokratiska regeringen. Hon är professor i ekonomisk historia och tillhör de mer bildade och genomtänkta inom socialdemokratin. Hennes blogg tror jag är ganska unik eftersom hon, såsom en offentlig person, flitigt besvarar kommentarer och inte räds en diskussion med meningsmotståndare. Hon fanns tidigt med på listan av personer med möjliga ersättare till Mona Sahlin. Nu är hon nominerad till att bli ordförande för s-kvinnorna. Och hon verkar vara en sympatisk kvinna. Visst är det mycket mer spännande att höra vad hon har att säga i abortfrågan än, säg, Ylva Johansson?
Hon skriver inledningsvis:
Det är självklart att en fråga som abort rymmer en målkonflikt. Det är just för att lösa denna målkonflikt som abortlagen finns. Kvinnan har starka rättigheter i abortlagstiftningen – inte av moralfilosofiska skäl utan därför att det svenska folket i gällande lagstiftning har gett uttryck för denna värdering.
Men filosoferna talar förstås om en moralisk målkonflikt. Och den blir ju inte löst av en lagstiftning som enbart ser till moderns intressen (om ens det eftersom aborter i många fall skapar psykiskt lidande hos kvinnan). Sommestad menar här också att rättigheterna i lagstiftningen är ett uttryck för en majoritetsuppfattning, moral har inte med saken att göra. Frågan om hur aborter kan rättfärdigas moraliskt verkar helt ointressant för henne. Ja, det förefaller även som om hon menar att juridiken inte har med moralen att göra. Dessvärre för Sommestad innebär detta synsätt också att om majoritetens vilja ändras saknas alla skäl till att motsätta sig en förändring.
Hon kritiserar senare filosoferna helt korrekt för deras minst sagt luddiga (och ofilosofiska) resonemang om när och varför aborter borde vara tillåtna. Och tillägger: "Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till." Här förstår jag Sommestad som att hon menar att det inte finns något verkligt rätt eller fel. Och då blir ju förstås alla moralfilosofiska resonemang ganska meningslösa eftersom de handlar om något, moral, som inte är verkligt utan endast, säg, en mänsklig konstruktion. Och ett sådant gungfly är då inget att grunda lagstiftningen på heller.
Själva titeln på inlägget, Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer, visar på Sommestads ointresse för moral. Inte heller jag tror visserligen att moralfilosofer kan eller ska avgöra vad som är rätt eller fel i någon fråga. Och ingen har påstått något sådant. Däremot kan de hjälpa oss att upptäcka vad som är rätt och fel och ge oss verktyg för att moraliskt analysera frågor. Men det förutsätter förstås att det finns verklig moralisk kunskap. Den övertygelsen verkar Sommestad sakna.
I sin sammanfattning konstaterar hon att moralfilosoferna "tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv." Här blir den blida Lena Sommestad rejält fräck och cynisk. Tydligen tror hon sig ha makten att avgöra vad abortfrågan handlar om trots att hon bara några meningar tidigare kritiserar filosoferna för deras sanningsanspråk. De får inte säga hur något borde vara men hon får minsann det! Och det kanske är så i hennes värld. Allt är politik och det är därför politikerna som avgör rätt och fel och vad frågor egentligen handlar om. Övriga göre sig icke besvär.
Vidare vägrar hon helt att ta in det perspektiv som filosoferna lyfter fram och som är deras huvudpoäng, nämligen att varelsen i mammans mage också har intressen. För Sommestad handlar aborter bara om kvinnan. Och det är lite som att säga goddag yxskaft när hela artikeln som hon kritiserar syftar till att lyfta fram fostrets intressen.
Hon menar också att de båda filosoferna uttrycker ett "moraliserande mansperspektiv". Det må vara moraliserande men så är ju de båda också moralfilosofer. Det är deras jobb, helt enkelt. Och de råkar också vara män. Men på vilket sätt diskvalificerar det dem från att öppna munnen i abortfrågan? Får endast gravida kvinnor yttra sig? Faktum är att filosoferna inte uttrycker ett mansperspektiv, artikeln utgör snarare ett frö till ett fosterperspektiv. Och ser man på fostret som en människa, vilket det ju uppenbart är, måste någon träda fram till dess försvar. Och det är, menar jag, detta frågan handlar om. Nämligen vad är det som existerar i mammans mage? Om vi ser på fostret som en av kvinnans kroppsdelar, ja då har Sommestad rätt. Då handlar abortfrågan om kvinnans makt över sitt eget liv. Men även Sommestad talar om fostret som "det ofödda barnet". Och filosoferna talar om "framtida individer". Och läkarna vet att det handlar om små människor. Med detta perspektiv blir Sommestads sammanfattning ett uttryck för en enorm brutalitet då hon ger varje gravid kvinna en självklar rätt att döda det liv som hon bär i sin mage. Och hennes rätt att göra det grundas endast på folkmajoritetens vilja, inte på att det är moraliskt rätt. Makt gör rätt, med andra ord. Just en snygg filosofi, det.
Vi får hoppas att Lena Sommestad inte avancerar vidare inom politiken. För det blir så mycket värre när ett skarpt intellekt saknar moralisk kompass än när mindre begåvade gör det.
Pelle Poluha
Fil mag statskunskap
torsdag 5 maj 2011
Inga skattepengar till abort en självklarhet - eller?
USA är ett land som är annorlunda än vårt.
Ja, det är förstås ett understatement som kan fördjupas på åtskilliga sätt. Vissa amerikanska drag finner de flesta svenskar positiva, andra negativa. Men en viktig skillnad är värd att notera, nu när debatten om aborter åter har svallat på svenska debattsidor. Ingen har mig veterligen i svensk debatt argumenterat för att aborter aldrig ska kunna bekostas med offentliga medel - att den som eventuellt vill utföra sådana ingrepp måste söka sig andra ekonomiska lösningar. Varje durkdriven debattör inser att ett sådant förslag vore dömt att raskt malas till fint mjöl i debattkvarnen.
I andra delar av världen är tongångarna inte riktigt likadana. I USA har det sedan länge betraktats som självklart att skattepengar aldrig ska kunna gå till aborter, som inte är en del av normal sjukvård. President Obama var exempelvis tvungen att än en gång understryka detta för att lyckas få igenom sin stora sjukvårdsreform.
Nu har ämnet kommit upp igen, när kongressen förtydligade detta ställningstagande genom att besluta att denna princip måste gälla även indirekt, så att inte heller sjukförsäkringar som används till aborter ska vara avdragsgill kostnad och på så sätt indirekt belasta skattebetalarna. Representanthusets talman John Bohner: “A ban on taxpayer funding for abortion is the will of the American people and ought to be the law of the land”
Aborter är tillåtet, men det är avsiktligt dödande av ofödda människor. Att det offentliga skulle stå för detta vore helt orimligt. I USA alltså.
Vilken tur att Sverige finns. Vem skulle annars ta på sig rollen som världens samvete?
Per Ewert
Författare, lärare och frilansskribent
Ja, det är förstås ett understatement som kan fördjupas på åtskilliga sätt. Vissa amerikanska drag finner de flesta svenskar positiva, andra negativa. Men en viktig skillnad är värd att notera, nu när debatten om aborter åter har svallat på svenska debattsidor. Ingen har mig veterligen i svensk debatt argumenterat för att aborter aldrig ska kunna bekostas med offentliga medel - att den som eventuellt vill utföra sådana ingrepp måste söka sig andra ekonomiska lösningar. Varje durkdriven debattör inser att ett sådant förslag vore dömt att raskt malas till fint mjöl i debattkvarnen.
I andra delar av världen är tongångarna inte riktigt likadana. I USA har det sedan länge betraktats som självklart att skattepengar aldrig ska kunna gå till aborter, som inte är en del av normal sjukvård. President Obama var exempelvis tvungen att än en gång understryka detta för att lyckas få igenom sin stora sjukvårdsreform.
Nu har ämnet kommit upp igen, när kongressen förtydligade detta ställningstagande genom att besluta att denna princip måste gälla även indirekt, så att inte heller sjukförsäkringar som används till aborter ska vara avdragsgill kostnad och på så sätt indirekt belasta skattebetalarna. Representanthusets talman John Bohner: “A ban on taxpayer funding for abortion is the will of the American people and ought to be the law of the land”
Aborter är tillåtet, men det är avsiktligt dödande av ofödda människor. Att det offentliga skulle stå för detta vore helt orimligt. I USA alltså.
Vilken tur att Sverige finns. Vem skulle annars ta på sig rollen som världens samvete?
Per Ewert
Författare, lärare och frilansskribent
onsdag 27 april 2011
Att underminera sin egen konstruktion
Stefan Swärd fortsätter abortdebatten i Dagens Nyheter. Han skriver 26/4, ”Blåsippors rättsskydd högre än oönskade fosters”:
Swärd fortsätter att peka på vårt samhälles selektiva skyddsfilosofi. Det började med en artikel av de två filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson. Där pekade de bland annat på att om framtida individer tillskrivs vikt i klimatdiskussioner, varför då inte i abortsammanhang?
Man kan inte tillskriva individer skyddsvärde i ett sammanhang, för att i nästa förneka det. Det är osammanhängande. Tyvärr är detta på många sätt synonymt med den postmoderna värdenihilismen.
Redan G.K. Chesterton kunde beskriva detta beteende när han i Ortodoxi (1908!) tecknade ett porträtt av den moderne revolutionären:
"Den som följer denna skola går först till ett politiskt möte där han klagar på att vildar behandlas som djur. Sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte där han bevisar att de så gott som är djur."
Kort sagt, skriver Chesterton, den moderne revolutionären är alltid i färd med att underminera sina egna konstruktioner. I våra dagar handlar det inte minst om abortfrågan.
Ylva Johansson (S) vill utrota barnfattigdomen, men tycks inte se något problem i att 37 000 barn inte får se dagens ljus. Tvärtom, fri abort "har gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts". Ju mer barn som aborteras, desto bättre för barnen. Tala om att underminera sin egen konstruktion.
Frågan är om vår kultur ska upptäcka detta - innan hela bygget rasar samman.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
En abort beskrivs ofta som en blindtarmsoperation i debatten, det uttrycks bland annat som att det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp. Men det handlar enligt elementära biologiska fakta om två skyddsvärda individer, kvinnan och barnet. Det är en svår sorg för båda föräldrarna när en önskad graviditet avbryts genom till exempel missfall. Men det oönskade barnet möter ingen rättsskydd på samma sätt. Blåsippor och vargar har betydligt högre rättsskydd än oönskade barn före den 18:e graviditetsveckan.
Swärd fortsätter att peka på vårt samhälles selektiva skyddsfilosofi. Det började med en artikel av de två filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson. Där pekade de bland annat på att om framtida individer tillskrivs vikt i klimatdiskussioner, varför då inte i abortsammanhang?
Man kan inte tillskriva individer skyddsvärde i ett sammanhang, för att i nästa förneka det. Det är osammanhängande. Tyvärr är detta på många sätt synonymt med den postmoderna värdenihilismen.
Redan G.K. Chesterton kunde beskriva detta beteende när han i Ortodoxi (1908!) tecknade ett porträtt av den moderne revolutionären:
"Den som följer denna skola går först till ett politiskt möte där han klagar på att vildar behandlas som djur. Sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte där han bevisar att de så gott som är djur."
Kort sagt, skriver Chesterton, den moderne revolutionären är alltid i färd med att underminera sina egna konstruktioner. I våra dagar handlar det inte minst om abortfrågan.
Ylva Johansson (S) vill utrota barnfattigdomen, men tycks inte se något problem i att 37 000 barn inte får se dagens ljus. Tvärtom, fri abort "har gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts". Ju mer barn som aborteras, desto bättre för barnen. Tala om att underminera sin egen konstruktion.
Frågan är om vår kultur ska upptäcka detta - innan hela bygget rasar samman.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Etiketter:
aborter,
Chesterton,
DN,
Stefan Swärd,
Ylva Johansson
onsdag 20 april 2011
Moraliskt irrelevant försvar för aborter
På DN pågår just nu en ovanligt livaktig (!) debatt om abort. Nyamko Sabuni, och Åsa Regnér följer upp den gångna helgens eftertänksamma debattinlägg där två filosofer tillmäter fostret ett egenvärde i abortsituationer. Repliken görs på klassiskt felslutsmaner. Aborter är aldrig moraliskt problematiska, de som vill poängtera den etiska problematiken är onda, etc, etc. De tar dessutom upp ett ofta använt men likafullt helt orimligt argument: "Det är aldrig acceptabelt att begränsa kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Att garantera denna rätt betyder bland annat att samhället ska bistå kvinnor som vill göra abort."
Jag lånar en passage från skriften Ecce Homo - se människan som undertecknad och SEA gett ut, som svar på detta lika tjatiga som moraliskt helt irrelevanta resonemang:
1) Ett foster är inte en integrerad del av sin moders kropp under någon del av graviditeten. All genetisk information finns med i den första befruktade äggcellen. Ingen ny information tillförs under fosterutvecklingen, utan enbart näring, värme och husrum. Fostret är redan från början en helt separat genetisk individ.
2) Kontroll över ett geografiskt eller fysiskt område ger inte automatiskt rätt till kontroll över den som befinner sig inom området. En hotellägare har inte rätt att stjäla från sina hotellgäster med argumentet ”Jag har rätt till min egen mark”; en man har inte rätt att misshandla sin familj med förklaringen ”Jag har rätt till mitt eget hus”. På samma sätt har en kvinna inte moralisk rätt att göra som hon behagar med den individ som växer i hennes livmoder. En människa kan aldrig hävda några egna rättigheter som går ut över en annan individs rätt att leva.
3) Ingen kan konsekvent låta sig ledas av ett sådant argument. Att fullt ut betrakta fostret som en del av kvinnans kropp skulle göra det etiskt neutralt för en kvinna att i inledningen av sin förlossning begära att fostret ska dödas, t.ex. via att livmodern öppnas via kejsarsnitt och en läkare ger barnet en giftinjektion innan det lyfts ut. Ingen av oss skulle kalla en sådan handling etiskt neutral, utan snarare chockerande och avskyvärd. Att ingen fullt ut kan dra de logiska konsekvenserna av argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, gör att argumentet måste förkastas.
Per Ewert
lärare, författare och frilansskribent
Jag lånar en passage från skriften Ecce Homo - se människan som undertecknad och SEA gett ut, som svar på detta lika tjatiga som moraliskt helt irrelevanta resonemang:
1) Ett foster är inte en integrerad del av sin moders kropp under någon del av graviditeten. All genetisk information finns med i den första befruktade äggcellen. Ingen ny information tillförs under fosterutvecklingen, utan enbart näring, värme och husrum. Fostret är redan från början en helt separat genetisk individ.
2) Kontroll över ett geografiskt eller fysiskt område ger inte automatiskt rätt till kontroll över den som befinner sig inom området. En hotellägare har inte rätt att stjäla från sina hotellgäster med argumentet ”Jag har rätt till min egen mark”; en man har inte rätt att misshandla sin familj med förklaringen ”Jag har rätt till mitt eget hus”. På samma sätt har en kvinna inte moralisk rätt att göra som hon behagar med den individ som växer i hennes livmoder. En människa kan aldrig hävda några egna rättigheter som går ut över en annan individs rätt att leva.
3) Ingen kan konsekvent låta sig ledas av ett sådant argument. Att fullt ut betrakta fostret som en del av kvinnans kropp skulle göra det etiskt neutralt för en kvinna att i inledningen av sin förlossning begära att fostret ska dödas, t.ex. via att livmodern öppnas via kejsarsnitt och en läkare ger barnet en giftinjektion innan det lyfts ut. Ingen av oss skulle kalla en sådan handling etiskt neutral, utan snarare chockerande och avskyvärd. Att ingen fullt ut kan dra de logiska konsekvenserna av argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, gör att argumentet måste förkastas.
Per Ewert
lärare, författare och frilansskribent
tisdag 5 april 2011
Hur mörk kan världen bli?
Så här.
Det går knappast att tänka sig ett större moraliskt mörker än när människor avsiktligt dödar ett barn.
Det går likaledes knappast att tänka sig en större känslomässig iskyla än att bara lämna ett döende barn ensam och naken bland skräp och blodiga sjukhusinstrument, och låta det ligga där tills det inte andas längre.
Någon kommer att skrika. Kanske blir det bara det barn som undslipper sig ett sista dödsgny. Men om vi ska agera som människor med ett samvete krävs det att även du och jag skriker.
Per Ewert Författare, lärare och frilansskribent
Det går knappast att tänka sig ett större moraliskt mörker än när människor avsiktligt dödar ett barn.
Det går likaledes knappast att tänka sig en större känslomässig iskyla än att bara lämna ett döende barn ensam och naken bland skräp och blodiga sjukhusinstrument, och låta det ligga där tills det inte andas längre.
Någon kommer att skrika. Kanske blir det bara det barn som undslipper sig ett sista dödsgny. Men om vi ska agera som människor med ett samvete krävs det att även du och jag skriker.
Per Ewert Författare, lärare och frilansskribent
torsdag 31 mars 2011
Ungersk "nationalism" vs. svensk "imperialism"
DN:s ledarsida tycker till idag om Ungerns nya grundlag (ej online) som bland annat slår fast att äktenskapet är en institution mellan man och kvinna, och att ett foster har rätt till skydd från och med befruktningsögonblicket.
DN skriver att den nya lagen genomsyras av nationalism och manar därför Ungern till omvändelse. En exegetisk utläggning av ledarsticket kan vara att det handlar om bot och bättring till den svenska politiskt korrekta vägen.
Jag frestas att liksom italienarna tala om svensk imperialism.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
DN skriver att den nya lagen genomsyras av nationalism och manar därför Ungern till omvändelse. En exegetisk utläggning av ledarsticket kan vara att det handlar om bot och bättring till den svenska politiskt korrekta vägen.
Jag frestas att liksom italienarna tala om svensk imperialism.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)