Ett generösare Sverige när staten slutar tafsa

Idéhistorikern Johan Norberg har en mycket välskriven kolumn i Metro 27/4, om den sekulära staten och det pluralistiska samhället, Religionen för viktig för att staten ska tafsa på den:

Att staten är sekulär betyder inte att den bekämpar religion. Staten håller inte på AIK eller MFF, men det betyder inte att den är emot fotboll. Staten håller inte på S eller M, men det betyder inte att den är emot politik. En sekulär stat överlåter däremot åt individer, familjer och civilsamhället att ta ställning i sådana frågor. För en ateist eller agnostiker är det självklart rimligt, men även troende brukar instämma – för dem är religionen lite för viktig för att staten ska tafsa på den.

Självklart kan man undra vad som kan vara så upprörande att påskdagen är en flaggdag. FN-dagen den 6 november, Gustav Adolfsdagen den 10 december och Nobeldagen den 23 december är också allmänna flaggdagar enligt Justitiedepartementets förordning 1982:270. Det betyder inte att Sverige tillber vare sig Ban Ki Moon, Gustav II Adolf eller Alfred Nobel. Det handlar om kultur, historia och sammanhang.

Principiellt är dock Johan Norberg inne på rätt spår. Religionen, i synnerhet den kristna tron, mår bättre av att staten inte tar ställning i dess teologiska frågeställningar.

I Manifest för Samvetsfrihet formuleras detta tydligt: "En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över."

Både Dagens Håkan Arenius och Signums Ulf Johnsson har varit inne på detta.

Johan Norberg hänvisar till professor Ingemund Häggs rapport i skriften ”Secularization of a state”. Den är intressant läsning och ger ett antal förslag på reformer. Vissa av dem kan begränsa statens inflytande över kyrkor. Däremot saknar jag ett: Avdragsgilla gåvor till den ideella sektorn.

Varför? Jo, när individer själva kan välja vilken form av idéburet engagemang de vill stödja, slipper kyrkor och organisationer utsättas för statlig styrning. Då bärs de främst av sina medlemmar och man riskerar inte anpassas i politiskt korrekt håll.

Eftersom SEA arbetar för ett öppet och fritt samhälle - fri från statens försök att styra i ideologiska och teologiska frågor - vill vi stärka opinionen för avdragsgilla gåvor. Det ger dessutom nya och välbehövda resurser till socialt arbete. Därför har vi dragit igång kampanjen Ett generösare Sverige.

Om ni har tidningen Dagen har ni sett att bilagan Ett generösare Sverige kommit ut idag. På måndag går den ut med Världen idag.

Besök kampanjsajten www.generosaresverige.se, ladda ner bilagan och skriv under uppropet!


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Granskar en, granskar alla

Dagen skriver idag 28/4 om Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén, ”Kalla fakta” försöker granska Frälsningsarmén:

Frälsningsarmén erbjöd redaktionen skriftliga svar, men har vägrat att ställa upp på intervjuer. Enligt hemsidan har "Kalla fakta" då valt att komma på spontana besök. Det första skedde i slutet av mars. När tv-teamet inte fick träffa någon ansvarig frågade man receptionisten "Vad anser ni om homosexualitet?", allt enligt Frälsningsarméns uppgifter.

Med anledning av samma granskning har Kalla Fakta även kommit på oinbjudna spontanbesök hos oss på SEA - med rullande kamera. Dels på vårt kontor den 29 mars, dels på vårt årsmöte den 6 april.

Så här skrev vi i vårt nyhetsbrev efter årsmötet (texten finns även på vår hemsida här):

Av olika skäl, bland annat därför att Kalla Faktas program ska handla om Frälsningsarmén och inte om SEA, valde vi att denna gång säga att vi gärna svarar på alla frågor, men vi avböjer en filmad intervju. Resultatet har blivit att vi trakasseras av Kalla Faktas redaktion och att de påverkar vårt arbete negativt.

Några frågor från Kalla Fakta-redaktionen har vi inte fått. Själva meddelar Kalla Fakta att de kommer att "sända programmet inom några veckor".

Några direkta svar om vad programmet kommer att handla om vill de inte ge. Som SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson skrev på sin blogg, blir det rätt så ironiskt när Johan Åsard, redaktionschef för Kalla fakta, ”inte vill uttala sig i ärendet”, utan endast svarar ”Ingen kommentar.”

Ska vi respektera det? Eller ska vi kanske jaga honom med ett filmteam? Det är tur för honom att vi inte jobbar på en redaktion som heter Kalla Fakta.

Uppdaterat: Dagens Hasse Boström bloggar om turerna kring att få en kommentar från Kalla Fakta. Som sagt, det är jobbigt när folk inte tycks vilja svara på frågor.
Söndag 8/5 visas programmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Att underminera sin egen konstruktion

Stefan Swärd fortsätter abortdebatten i Dagens Nyheter. Han skriver 26/4, ”Blåsippors rättsskydd högre än oönskade fosters”:

En abort beskrivs ofta som en blindtarmsoperation i debatten, det uttrycks bland annat som att det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp. Men det handlar enligt elementära biologiska fakta om två skyddsvärda individer, kvinnan och barnet. Det är en svår sorg för båda föräldrarna när en önskad graviditet avbryts genom till exempel missfall. Men det oönskade barnet möter ingen rättsskydd på samma sätt. Blåsippor och vargar har betydligt högre rättsskydd än oönskade barn före den 18:e graviditetsveckan.

Swärd fortsätter att peka på vårt samhälles selektiva skyddsfilosofi. Det började med en artikel av de två filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson. Där pekade de bland annat på att om framtida individer tillskrivs vikt i klimatdiskussioner, varför då inte i abortsammanhang?

Man kan inte tillskriva individer skyddsvärde i ett sammanhang, för att i nästa förneka det. Det är osammanhängande. Tyvärr är detta på många sätt synonymt med den postmoderna värdenihilismen.

Redan G.K. Chesterton kunde beskriva detta beteende när han i Ortodoxi (1908!) tecknade ett porträtt av den moderne revolutionären:

"Den som följer denna skola går först till ett politiskt möte där han klagar på att vildar behandlas som djur. Sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte där han bevisar att de så gott som är djur."

Kort sagt, skriver Chesterton, den moderne revolutionären är alltid i färd med att underminera sina egna konstruktioner. I våra dagar handlar det inte minst om abortfrågan.

Ylva Johansson (S) vill utrota barnfattigdomen, men tycks inte se något problem i att 37 000 barn inte får se dagens ljus. Tvärtom, fri abort "har gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts". Ju mer barn som aborteras, desto bättre för barnen. Tala om att underminera sin egen konstruktion.

Frågan är om vår kultur ska upptäcka detta - innan hela bygget rasar samman.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Moraliskt irrelevant försvar för aborter

På DN pågår just nu en ovanligt livaktig (!) debatt om abort. Nyamko Sabuni, och Åsa Regnér följer upp den gångna helgens eftertänksamma debattinlägg där två filosofer tillmäter fostret ett egenvärde i abortsituationer. Repliken görs på klassiskt felslutsmaner. Aborter är aldrig moraliskt problematiska, de som vill poängtera den etiska problematiken är onda, etc, etc. De tar dessutom upp ett ofta använt men likafullt helt orimligt argument: "Det är aldrig acceptabelt att begränsa kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Att garantera denna rätt betyder bland annat att samhället ska bistå kvinnor som vill göra abort."

Jag lånar en passage från skriften Ecce Homo - se människan som undertecknad och SEA gett ut, som svar på detta lika tjatiga som moraliskt helt irrelevanta resonemang:

1) Ett foster är inte en integrerad del av sin moders kropp under någon del av graviditeten. All genetisk information finns med i den första befruktade äggcellen. Ingen ny information tillförs under fosterutvecklingen, utan enbart näring, värme och husrum. Fostret är redan från början en helt separat genetisk individ.

2) Kontroll över ett geografiskt eller fysiskt område ger inte automatiskt rätt till kontroll över den som befinner sig inom området. En hotellägare har inte rätt att stjäla från sina hotellgäster med argumentet ”Jag har rätt till min egen mark”; en man har inte rätt att misshandla sin familj med förklaringen ”Jag har rätt till mitt eget hus”. På samma sätt har en kvinna inte moralisk rätt att göra som hon behagar med den individ som växer i hennes livmoder. En människa kan aldrig hävda några egna rättigheter som går ut över en annan individs rätt att leva.

3) Ingen kan konsekvent låta sig ledas av ett sådant argument. Att fullt ut betrakta fostret som en del av kvinnans kropp skulle göra det etiskt neutralt för en kvinna att i inledningen av sin förlossning begära att fostret ska dödas, t.ex. via att livmodern öppnas via kejsarsnitt och en läkare ger barnet en giftinjektion innan det lyfts ut. Ingen av oss skulle kalla en sådan handling etiskt neutral, utan snarare chockerande och avskyvärd. Att ingen fullt ut kan dra de logiska konsekvenserna av argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, gör att argumentet måste förkastas.

Per Ewert
lärare, författare och frilansskribent

Svenska Dagbladet: Jesus har existerat

Läs historikern Dick Harrisons genomgång av de historiska bevisen för Jesu existens, Fanns Jesus?

Slutsats: om vi applicerar vanlig källkritik talar det mesta för att Jesus har existerat. För att förklara bort honom krävs att vi förutsätter kort minne och en stor dos godtrogenhet hos mängder av människor under decennierna efter korsfästelsen, samt att vi bygger in en (obevisbar) kristen konspirationsteori tidigt i historien. Då är det mycket lättare att anta att en person vid namn Jesus har levt.

Därefter kan jag rekommendera en lyssning av religionsfilosofen William Lane Craigs lysande föredrag om argumenten för uppståndelsen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Pappor på burk

Svenska Dagbladet fortsätter sin serie om singelmammor, Lesbisk och ensam mamma:

Ylva, som själv är uppvuxen i en kärnfamilj, är övertygad om att det har betydelse att växa upp utan en närvarande biologisk förälder. Frågan är vilken betydelse. Säkert skiljer det sig dessutom åt från barn till barn. För vissa adoptivbarn har adoptionen varit ett stort trauma och för andra inte. Så kommer det säkert att vara även för donatorbarn, resonerar Ylva. – När mina barn är 15 år och går igenom sin tonårskris, är det ju ganska troligt att de här frågorna finns med. Men jag har argumenten för mitt beslut och kan stå fullt ut för det. Sedan får barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp i den här familjekonstellationen. Jag är kanske naiv, men jag tänker att om man är så efterlängtad och älskad redan innan man finns, måste det räcka ganska långt.

Ylva säger att hon älskar sina barn och är säkert en god förälder. Men argumentet, som många andra ensamstående säkert också använder, för att gå via en okänd spermadonator att ”barn är en viktig del av livet” kan man ha allvarliga funderingar över. Är inte en pappa en viktig del i ett barns liv? Att barn är efterlängtade och älskade må räcka långt, men att låta ”barnen själva avgöra hur det har varit att växa upp” när en eventuell identitetskris och trauma uppkommer, låter lite för godtyckligt. Hur kärleksfullt är det att skjuta ett problem på framtiden? Barn är ingen rättighet, men barn har rätt till båda sina föräldrar.

Uppdaterat: I nästa del gav Patrick Lindfors, vars biologiska far inte ville ha kontakt med honom, sitt perspektiv på att växa upp utan sin pappa:

- Detta har påverkat min självkänsla extremt mycket. Jag är ju trots allt en del av honom – är han inte ens lite nyfiken på mig? Är jag så ointressant och icke älskansvärd? Oavsett om ens mamma har blivit gravid på naturlig väg med en italienare eller med donerad sperma från en dansk student, tror jag att man som barn brottas med de här frågorna.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangelisa Alliansen och journalist

Hur mörk kan världen bli?

Så här.

Det går knappast att tänka sig ett större moraliskt mörker än när människor avsiktligt dödar ett barn.

Det går likaledes knappast att tänka sig en större känslomässig iskyla än att bara lämna ett döende barn ensam och naken bland skräp och blodiga sjukhusinstrument, och låta det ligga där tills det inte andas längre.

Någon kommer att skrika. Kanske blir det bara det barn som undslipper sig ett sista dödsgny. Men om vi ska agera som människor med ett samvete krävs det att även du och jag skriker.

Per Ewert Författare, lärare och frilansskribent

Kan Bibelbränning ursäkta blodbad?

Á propos attacken mot de FN-anställda i Afghanistan:

Efter Bibelbränningen som genomfördes av en imam för en fundamentalistisk Korantrogen moské i den lilla afghanska staden med drygt 120 000 invånare, stormades det afghanska konsulatet i USA. Minst sju personer dödades. Som en respons fördömer nu omvärlden Bibelbränningen. Statsöverhuvuden beskriver handlingen som intolerant och kränkande.

”Vi ska inte skylla på någon amerikan. Vi ska klandra personen som orsakade nyheten – den som brände Bibeln”, säger chefen för konsulatet och fortsätter: ”Yttrandefrihet innebär inte friheten att förolämpa kultur, religion eller traditioner.”

Låter det bakvänt? Borde det inte vara våldsverkarna som ställs till svars och fördöms, och inte den som genomförde den provocerande handlingen, oavsett om det handlar om Bibelbränning eller Koranbränning?

Ändå är ovanstående citat precis det som chefen för FN-uppdraget i Afghanistan, Staffan de Mistura, sa enligt AP och som upprepas i DN:s ledare. Byt bara ut amerikan mot afghan och Bibeln mot Koranen.

Självklart var Koranbränningen dum. Vill man diskutera skillnader mellan religioners innehåll och praxis, finns det andra sätt som är betydligt mer kreativa och genomtänkta.

Samtidigt så säger allt sunt förnuft att ett blodbad är en oproportionerlig respons. Jag tycker att det är fel att bränna biblar – och för den delen även förstöra kyrkor, kristna skolor och annan egendom, vilket förekommer oftare än Koranbränningar – men den ansvarige för att människor dödas är alltid den som dödar.

Läs även Erik Svansbos blogginlägg Koranbränning i perspektiv.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist