Okunnigt av Schottenius om religion och demokrati

Dagens Nyheters tidigare kulturredaktör Maria Schottenius skriver om religionens återkomst och sekularingens tillbakagång, samt dess betydelse för demokratin. Hon anser att religion och demokrati är ömsesidigt uteslutande, Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner:

"I dag är riktningen den motsatta. Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner.

Den ideologiska världskartan har ritats om. Demokrati är en lyx, som de rika länderna i väst har unnat sig under de goda tillväxtåren på 1900-talet. Rösträtt, fria val, medbestämmanderätt, tryck- och yttrandefrihet. En karta av val och rättigheter skapade grunden för demokratin, som nu verkar vara på väg att ebba ut. Vem har råd? Även i EU snålar man in på demokratin. Det demokratiska underskottet som var en stor fråga för EU för femton år sedan är det inte i dag. Ekonomin måste ju fungera, vad folk än tycker och tänker.

I stället växer religionen som politisk kraft oändligt mycket starkare och mer aggressivt än den sårbara demokratin. Även längtan efter demokrati i Nordafrika växlas snabbt över i religiös dominans. Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna."

Religionen slår utan vidare  ut de mänskliga rättigheterna?

Man kan ju frågan sig om Schottenius hört talas om alla de modiga kristna demokratikämparna på Kuba, eller påven Johannes Paulus II kamp för mänskliga rättigheter mot Sovjet, prästen Dietrich Bonhoeffer motstånd mot nazismen, etc.
 
Jag skrev nyligen artikeln Bibeln bejakar staten där jag lyfte fram att i Sverige var det inte en radikal sekularism, utan en religiös pluralism i form av 1800-talets folkväckelse, som banade vägen för organisations-, och mötesfrihet, religionsfrihet, etc.

"I Sverige har vi lagt bakom oss ett evangelisk-lutherskt statskyrkomonopol som dominerade vår kultur och lagstiftning, med litet utrymme för religions- och övertygelsefrihet.

Men det var knappast enbart sekulära idéer som banade väg för ett öppnare och friare samhälle. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, tidigare professor vid Umeå universitet, har visat att den svenska väckelserörelsen under 1800-talet drev på mötesfriheten, religionsfriheten, organisationsrätten och dessutom formade en bildningstradition. DN:s tidigare chefredaktör Anders Johnson slår fast, i Axess (nr 6/2012), att folkrörelsesverige föddes i samband med de första baptistdopen vid Vallersvik, i norra Halland, 1848."

Dagen skriver också om Maria Schotttenius krönika här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare Svenska Evangeliska Alliansen

Att problematisera abort är inte en slaskdebatt

Nyligen diskuterades abortfrågan i Aktuellt där två tydliga röster - RFSU och Ja till livet - debatterade och argument bröts mot varandra. Inget konstigt med det. I ett öppet och demokratiskt samhälle är rätten till fri debatt och att göra sin röst hörd en grundläggande rättighet. Sedan är det upp till de som lyssnar på debatten att avgöra vem som kunde argumentera för sin sak bäst.

Därför är det besynnerligt att försvarare av det fria ordet - DN och GP - anser att debatten mellan RFSU och Ja till livet är att "trivialisera frågan", samt beskrivs som en kantring, en "ovidkommande debatt" och en "slaskdebatt".

Att problematisera en fråga är alltså likvärdigt med att triviliasera. Säg när det argumentet användes i något annat känsligt ämne. Som Aktuellts redaktionsledning skriver i ett svar till DN: "Att tiga ihjäl abortmotståndares åsikter – hur lite de än överensstämmer med den svenska majoritetens – skulle vara märkligt."

GP:s Elin Grelsson skriver dessutom "att vi hamnat i ett journalistiskt klimat där ”debatt” blivit överordnat kunskap, fakta och expertis. Där ”yttrandefrihet” förstås som att alla måste komma till tals i alla frågor och där åsiktskluster långt ute på högerkanten alltmer tillåts sätta agendan".
Skulle vara intressant att höra vilken "kunskap, fakta och expertis" som ska stå över de argument som Ja till livet gav i debatten. Att klistra på den nedsättande etiketten "högerkant" hjälper föga.

Fri opinionsbildning förutsätter att även de åsikter man ogillar som mest kommer till tals. Det är så man skapar ett öppet och fritt samhälle. Det gäller även i abortfrågan. Men som Ja till livets ordförande, Gunilla Gomér, intressant nog påpekade i debatten, att det bara tycks finnas rum för en åsikt i taget i Europas mest abortliberala land.

Att försöka motverka bara Sveriges 40 000 aborter om året genom att föreslå socioekonomiska åtgärder (adoption, ekonomiska åtgärder, ect), reduceras av RFSU till att handla om att konservativa, religiösa och främlingsfientliga har något hemskt på gång.

I den kartläggning över abortmotståndet i EU som visades heter det att SRHR-frågor politiseras alltmer av politiker utifrån religiösa åsikter. Som om meningsmotståndares människosyn är ideologiskt och värdemässigt neutrala.

Jacob Rudolfsson
Samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen

Tännsjö och kristendomens maktposition

Att kritisera islam är problematiskt, eftersom man alltid bör tänka på att det kan finnas en Anders Behring Breivik bakom axeln som kan utnyttja ens uttalande och ”hälla bensin på tändstickan”. Att däremot kritisera kristendomen är något man bör göra, eftersom den befinner sig i en maktposition.

Ungefär så sa filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö under det seminarium om civilsamhällets pluralism och toleransens gränser som Ersta Sköndal Högskola anordnade på tisdagen. Bakgrunden till seminariet var bland annat en debattartikel som Tännsjö hade skrivit efter tragedin på Utöya i somras, vilket hade initierat en diskussion om civilsamhällets politiska, religiösa och ideologiska pluralism.

Tännsjös tes, nämligen den att kristendomen och kristna alltid befinner sig i en privilegierad maktposition – och därför bör tåla kritik (i kontrast till islam och muslimer som är i underläge) – är problematiskt, vilket slogs fast av Jonas Qvarsebo, universitetslektor vid Malmö Högskola.

Är det en statskyrka som vi har i tankarna när vi tänker på kristendomen som en maktfaktor? Eller är det kanske en utsatt nigeriansk småbarnsmamma, som globalt sett är den mer korrekta bilden av en typisk kristen?

Som Qvarsebo belyste; om man har följt debatten kring församlingen Livets ord, och i synnerhet under 1980-talet, fylldes tidningar av beskrivningar av Uppsalaförsamlingen som extrem, fascistoid, sekteristisk, etc. Efter detta drabbades församlingen bland annat av hot, vandalisering och sprängdåd.

Slutsats: att kritisera kristendomen eller kristna utan att tro att någon utnyttjar ens uttalande och ”häller bensin på tändstickan”, eftersom de befinner sig i en förmodad maktposition, är inte särskilt genomtänkt.

Tännsjös reaktion? Det blev ett väldigt kort svar: Han gav Qvarsebo rätt.

Uppdaterat: DN:s Erik Helmerson skriver också från seminariet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Därför blundar journalister för förföljelse av kristna

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har skrivit en mycket uppskattad text om förföljelsen av kristna. Han berör uppmärksammade fall som pakistanskan Asia Bibi som anklagas för att ha talat nedsättande om Muhammed, politikern Salmaan Taseer som mördades av en av sina livvakter sedan han försvarat Asia Bibi, den islamistiska sekten Boko Harams våld mot kristna och kyrkor i Nigeria, lagarna mot avsäga sig islam i Iran, Saudiarabien, Afghanistan, etc.

Trots detta blundar Västvärlden regelbundet för denna religionsförföljelse. Den rådande föreställningen om kristna är nämligen svårförenlig med offerrollen. Helmersson skriver:

Man tänker sig en vit människa från Västeuropa eller USA, en privilegierad person som dessutom bär på en moralisk skuldbörda av korståg, inkvisition och kolonialism. Men för att använda ett uttryck av den amerikanske religionsforskaren Paul Marshall: Den genomsnittskristna är en nigeriansk kvinna. Två tredjedelar lever utanför västvärlden. Ofta i länder där de sedan århundraden varit en utsatt minoritet. I dag drabbas de av extraskatter, stängs ute från utbildningar och arbete, trakasseras i medierna och utsätts för kidnappningar, misshandel och bombdåd av extrema islamistgrupper.

Paul Marshall var en av de bidragande författarna i antologin ”Blind Spot: When Journalists Don't Get Religion” som undersökte journalisters oförmåga att omfatta religionens roll. För ett par år sedan skrev Anita Goldman en intressant artikel i Expressen utifrån boken när den gavs ut 2008:

Dagens västerländska journalistkår – uppvuxen med det sekulära paradigmet, vad en av bokens författare kallar ”den sekularistiska vanan” – missar eller missförstår stora händelser. På grund av sin bakgrund och sin attityd gör de helt enkelt inte ett bra jobb.Journalisterna borde ändra sitt synsätt, för enligt författarna till Blind spot kommer religionen att spela en fortsatt stark roll, trots att alltfler länder lämnar fattigdomen och analfabetismen bakom sig och alltfler får ökande politiska fri- och rättigheter. Förväntningarna var att detta skulle utplåna behovet av religion. Men minst 80 procent av de tillfrågade i folkrika länder som Indonesien, Filippinerna, Indien och Bangladesh och i en rad afrikanska länder har i stora globala attitydundersökningar angett att religionen är ”mycket viktig” för dem.

När Anita Goldman utexaminerades från sin journalistutbildning 1973 hade hon aldrig hört ordet ”Gud” nämnas en enda gång. Även om det var annorlunda när jag avslutade mina journaliststudier 2006, präglar den sekularistiska vanan fortfarande journalistkåren. Det gäller inte bara situationer där kristna förföljs för sin tro.

När påven nyligen höll sitt årliga tal till diplomaterna i Vatikanen, fokuserade han på religionsfriheten. Det fick dock inte särskilt mycket medieuppmärksamhet. Istället rapporterade nyhetsbyrån Reuters och flera andra medier (även svenska så klart) om att påven gick till attack mot samkönade äktenskap. Han påstods säga att samkönade äktenskap "hotar mänsklighetens framtid".

Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget).

Men vart i påvens tal finns egentligen de tydliga fördömandena mot samkönade äktenskap? Nyhetsrubrikerna nämner ju varken "skilsmässor" eller "polygami" som hotet mot mänsklighetens framtid. Begreppet ”samkönade äktenskap” nämns tvärtom ingenstans.

Den enda gång som ordet ”äktenskap” nämns är i ett enda stycke av totalt 12:

Blessed John Paul II stated that "the path of peace is at the same time the path of the young", inasmuch as young people embody "the youth of the nations and societies, the youth of every family and of all humanity". Young people thus impel us to take seriously their demand for truth, justice and peace. For this reason, I chose them as the subject of my annual World Day of Peace Message, entitled Educating Young People in Justice and Peace. Education is a crucial theme for every generation, for it determines the healthy development of each person and the future of all society. It thus represents a task of primary importance in this difficult and demanding time. In addition to a clear goal, that of leading young people to a full knowledge of reality and thus of truth, education needs settings. Among these, pride of place goes to the family, based on the marriage of a man and a woman. This is not a simple social convention, but rather the fundamental cell of every society. Consequently, policies which undermine the family threaten human dignity and the future of humanity itself. The family unit is fundamental for the educational process and for the development both of individuals and States; hence there is a need for policies which promote the family and aid social cohesion and dialogue. It is in the family that we become open to the world and to life and, as I pointed out during my visit to Croatia, "openness to life is a sign of openness to the future". In this context of openness to life, I note with satisfaction the recent sentence of the Court of Justice of the European Union forbidding patenting processes relative to human embryonic stem cells, as well as the resolution of the Parliamentary Assembly of the Council of Europe condemning prenatal selection on the basis of sex.

Chockerande, eller hur? Eller så handlar det om väldigt kreativ journalistik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Vilka är välkomna till utsorteringssamhället?

Socialstyrelsen meddelar att allt fler landsting erbjuder KUB-test till gravida kvinnor för att bedöma sannolikheten för Downs syndrom. En tydlig effekt av detta är att fler aborter genomförs på grund av kromosomavvikelse.

De är en ”fortsatt trend mot utsortering” skriver Elisabeth Sandlund i tidningen Dagens ledare:

När människan försöker leka Gud genom att utan att väga in etiska bedömningar utnyttja teknikens landvinningar befinner vi oss på ett sluttande plan mot tråkigare, kallare och människofientligare samhälle.

Med dagens metoder kan Downs syndrom upptäckas tidigt i graviditeten. I morgon kan det handla om andra avvikelser som vissa föräldrar kan tänkas vilja välja bort. Och i övermorgon kan vi ha den skräddarsydda människan på plats.

Samtidigt som vi med rätta upprörs av att det i Sverige sker en utsortering av människor på basis av kromosomavvikelser och kön (de s.k. flickaborterna), pågår det en mer grundläggande utsortering.

Dagens abortlagstiftning bygger i grunden på urvalet välkommen/icke-välkommen. Hur betydelsefullt det än är att visa på det fruktansvärda i utsorteringen av människor som har Downs syndrom eller har ett annat kön än det önskade, behöver den grundläggande utsorteringspremissen problematiseras.

Låt mig ge ett exempel; den ofta förekommande kritiken mot Sverigedemokraterna bygger på att partiet sorterar in människor som får stanna i Sverige i urvalet välkomna/icke-välkomna. Kritiker vill istället att Sverige ska vara ett öppet och fritt land. Och det är ju bra. ”Alla är välkomna”, lyder parollen.

Men när det gäller det ofödda barnets rättigheter tycks denna samhälleliga paroll om att alla välkomna, helt enkelt inte gälla.

Noterar i förbifarten att abortförespråkare som till exempel Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark, m.fl. vill slå vakt om barns kroppsliga integritet. In en intressant DN-artikel kritiserar de manlig omskärelse (läkaren och bloggaren Bengt Malmgren kommenterar artikeln här).

Bland annat efterlyser artikeln ett förbud eftersom det ”visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer”. ”Det enda rimliga är följaktligen en nolltolerans mot icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn”, skriver Tännsjö, Sturmark, m.fl.

Min spontana respons: Det enda rimliga vore i så fall att även stå upp för det OFÖDDA barnets kroppsliga integritet!



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Medlemskriterier = uppmaning att döda, enligt RFSL?

RFSL reagerar på SvD:s ledare om att Sveriges Imam Förbund har använt skattepengar för att ta fram en hemsida med budskap som att homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, muslimer ska helst rösta på andra muslimer i val och att judarna styr världsekonomin:

Under de senaste åren har journalister och ledarskribenter tagit initiativ till granskningar av religiösa föreningars inställning till bland annat homosexualitet och ifrågasatt det lämpliga i att föreningar får bidrag för att sprida sina homofoba åsikter. Bland annat har radioprogrammet Kaliber granskat religiösa ungdomsorganisationer, Kalla Fakta har som sagt granskat Frälsningsarmén, SvD:s ledarsida föreningen TUFF och nu senast sajten muslim.se, som drivs av SIF, Sveriges Imam Förbund.

Kvalificerad analys av hur religiösa samfund tänker kring livsstilsfrågor? Knappast.

Det krävs ingen större eftertanke för att inse att det är en stor skillnad på Frälsningsarméns medlemskriterier att soldater inte får leva ut en homosexuell läggning, och att önska att någon ska dö, om det är det som framgår på muslim.se.

RFSL har själva särskilda medlemskriterier och kan utesluta medlemmar som inte efterlever deras stadgar (se även Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL).

Frilansskribenten Anna Ekström gör samma iakttagelse när Erik Helmerson i en kolumn i DN buntar ihop både abortkritik och det teologiska ställningstagandet att samkönade relationer är en synd, med uppmaningen att döda människor.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Abortdebatt i Almedalen

Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.

Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.

Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.

I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.

Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.

Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.

I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.

I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.

Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.

Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?

Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.

Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Abortdebattens spelregler?

Marcus Birros debattinlägg i SvD i lördags ligger fortfarande i topp som mest lästa artikel på Brännpunkt. Även Dagens publicering av artikeln rankas som den mest lästa. På Newsmill skriver Birro om den märkliga refuseringsprocess som föregick den tänkta publiceringen i DN.

Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.

Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?

I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.

På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).

Klicka här för att beställa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skarvar mer värda än människor?

Via Bengts blogg hittar jag en artikel om att skyddsjakten på skarv har stoppats i Stockholm efter att det visat sig att kläckningsfärdiga ungar stuckits ihjäl i sina ägg.

Stockholms ornitologiska förening är upprörda och anmäler nu händelsen som grovt djurplågeri.

Efter sjuksköterskelarmet om foster som rör på sig och andas efter abort, rycker Barnmorskeförbundets ordförande ut.

Resultatet?

Saxat från Dagens Medicin:

– Det förekommer att fostret lever, trots abort, men det är inget stort problem. Det är ovanligt. Vid dessa sena aborter som det handlar om i dessa fall har fostret ofta missbildningar som gör att det ändå inte är förenat med liv, säger Ingela Wiklund.

Den moraliska indignationen är talande. Inte.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Att underminera sin egen konstruktion

Stefan Swärd fortsätter abortdebatten i Dagens Nyheter. Han skriver 26/4, ”Blåsippors rättsskydd högre än oönskade fosters”:

En abort beskrivs ofta som en blindtarmsoperation i debatten, det uttrycks bland annat som att det handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp. Men det handlar enligt elementära biologiska fakta om två skyddsvärda individer, kvinnan och barnet. Det är en svår sorg för båda föräldrarna när en önskad graviditet avbryts genom till exempel missfall. Men det oönskade barnet möter ingen rättsskydd på samma sätt. Blåsippor och vargar har betydligt högre rättsskydd än oönskade barn före den 18:e graviditetsveckan.

Swärd fortsätter att peka på vårt samhälles selektiva skyddsfilosofi. Det började med en artikel av de två filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson. Där pekade de bland annat på att om framtida individer tillskrivs vikt i klimatdiskussioner, varför då inte i abortsammanhang?

Man kan inte tillskriva individer skyddsvärde i ett sammanhang, för att i nästa förneka det. Det är osammanhängande. Tyvärr är detta på många sätt synonymt med den postmoderna värdenihilismen.

Redan G.K. Chesterton kunde beskriva detta beteende när han i Ortodoxi (1908!) tecknade ett porträtt av den moderne revolutionären:

"Den som följer denna skola går först till ett politiskt möte där han klagar på att vildar behandlas som djur. Sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte där han bevisar att de så gott som är djur."

Kort sagt, skriver Chesterton, den moderne revolutionären är alltid i färd med att underminera sina egna konstruktioner. I våra dagar handlar det inte minst om abortfrågan.

Ylva Johansson (S) vill utrota barnfattigdomen, men tycks inte se något problem i att 37 000 barn inte får se dagens ljus. Tvärtom, fri abort "har gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts". Ju mer barn som aborteras, desto bättre för barnen. Tala om att underminera sin egen konstruktion.

Frågan är om vår kultur ska upptäcka detta - innan hela bygget rasar samman.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Ungersk "nationalism" vs. svensk "imperialism"

DN:s ledarsida tycker till idag om Ungerns nya grundlag (ej online) som bland annat slår fast att äktenskapet är en institution mellan man och kvinna, och att ett foster har rätt till skydd från och med befruktningsögonblicket.

DN skriver att den nya lagen genomsyras av nationalism och manar därför Ungern till omvändelse. En exegetisk utläggning av ledarsticket kan vara att det handlar om bot och bättring till den svenska politiskt korrekta vägen.

Jag frestas att liksom italienarna tala om svensk imperialism.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Medietystnaden om förföljda kristna bryts

Genom långsiktig opinionsbildning har Svenska Evangeliska Alliansen arbetat med att belysa kristnas utsatthet runtom i världen. Vi har bland annat uppmärksammat situationen för förföljda kristna i Orissa, Indien, Irak och Egypten.

I höstas ordnade vi en manifestation för kristna irakier som riskerar utvisning till Irak där de utsätts för förföljelse. Förutom att vi samlade ett flertal kristna ledare och drygt 200 deltagare, kunde vi påverka riksdagsdebatten i samma fråga. Ett intensivt lobbyarbete resulterade i att ett tiotal riksdagsledamöter deltog i debatten med migrationsministern samma dag. Frågan om de kristna irakierna diskuterades därför sent in på kvällen och SEA:s arbete nämndes ett par gånger i talarstolen.

Europeiska Evangeliska Alliansen, som SEA relaterar till, var dessutom aktiva i arbetet att inför ministermötet i februari uppmana EU:s utrikesministrar att fördöma förföljelsen av kristna.

Detta till trots har tystnaden varit påfallande stor från de större svenska medierna. I dag, den 28/3, skriver Dagens Nyheter glädjande nog på ledarplats om våldet mot kristna, Kriget mot kristna:

I Etiopien bränns kyrkor. I Pakistan mördas politiker som kritiserat landets stränga hädelselagar. I Nigeria angrips kyrkor på julafton. Sedan invasionen av Irak uppges hälften av landets stora kristna befolkning ha drivits på flykt. De egyptiska kopterna hukar under ovisshet om sin ställning i det nya landet.

Islamistiska grupper har öppet deklarerat att målet är att rensa Mellanöstern från kristna, antingen genom att med terror skrämma bort dem eller helt enkelt ta deras liv.

Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Nyligen släppte den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need rapporten "Persecuted and forgotten" som hävdar att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna.

Tankesmedjan Pew Research Center visade å sin sida i höstas att kristna trakasseras i två tredjedelar av jordens länder, fler än några andra religionsutövare.

Vad gäller våldet och trakasserierna mot kristna är det svårt att inte tänka på Martin Luther King-citatet "Den värsta tragedin är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad". För medan den religiösa rensningen pågår i stora delar av världen är det ekande tyst i andra.

Ett sorgligt exempel är när EU:s ministerråd i början av året skulle markera mot våldet. I det första utkastet till uttalande förmådde rådet inte ens ta ordet "kristna" i sin mun, trots att bakgrunden främst var kyrkmassakrerna i Bagdad och Alexandria.

Det krävdes starka påtryckningar från Italien och Frankrike för att skrivningen till slut skulle uttrycka försvar för "kristna (...), muslimska pilgrimer och andra religiösa grupper".

Västvärldens ovilja att starkt ta avstånd mot förföljelser av kristna har flera orsaker. En är rädslan för islamofobi, en annan den koloniala historien och en tredje en vanlig men märklig världsbild i svartvitt. Bilden av muslimen som maktlöst offer och den kristne som privilegierad gärningsman är så förankrad i vårt medvetande att vi har svårt att ta in att det finns stora regioner där den utsatta, svaga minoriteten är kristen.

Viktigt i sammanhanget är att flera höga muslimska företrädare över hela världen tagit starkt avstånd mot våldet mot kristna. Det visar att den religiösa rensningen inte är en konflikt mellan gruppen "muslimer" och gruppen "kristna" utan mellan extremister och en stor, tolerant majoritet. Olika religioner har trots allt levt sida vid sida i Mellanöstern och Afrika i århundraden. Det är ett ansvar för alla, inte minst de hittills tysta regeringarna i väst, att den religiösa toleransen åter blir normaltillstånd.

Rätten att fritt utöva sin religion är universell. Vi kan inte vara så inskränkta att vi tror att muslimska stater just för att de är muslimska skulle vara mindre kapabla, och därmed mindre förpliktade, att skydda sina minoriteter.

Utrikesminister Carl Bildt har uttryckt oro över de ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter. I utrikesdeklarationen lyfts därför religionsfriheten fram som ett prioriterat område tillsammans med övriga mänskliga rättigheter. Nu är det upp till bevis och visst behövs den kristna rösten!

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Muslimska brödraskapet och Tredje riket

Samtidigt som Leif Stenberg, chef för Centrum för Mellanösternstudier, skriver på DN Debatt om att Muslimska brödraskapet bör inkluderas i den demokratiska processen i Egypten, redogör American Thinker för rörelsens bakgrund, Why We Should Fear the Moslem Brother:

[T]he Moslem Brothers were a small, unpopular group of anti-modern fanatics unable to attract members, until they were adopted by Adolf Hitler and the Third Reich beginning in the 1930s. Under the tutelage of the Third Reich, the Brothers started the modern jihadi movement, complete with a genocidal program against Jews. In the words of Matthias Kuntzel, "[t]he significance of the Brotherhood to Islamism is comparable to that of the Bolshevik Party to communism: It was and remains to this day the ideological reference point and organizational core for all later Islamist groups, including al-Qaeda and Hamas."

Det är intressant att många svenska debattörer som tydligt fördömde Sverigedemokraterna, som har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, tycks välkomna Muslimska brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter. SD skulle stängas ute och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler, ska inlemmas.

Svenska dagbladets ledarsida uppmanar med rätta att ta det varligt med revolutionsromantiken:

Vi ska dela glädjen över gårdagens ”delseger” över despoten, men samtidigt vara medvetna om att från det kända tar Egypten nu ett steg ut i det okända. Det kan bli en arabisk vår i en av Mellanösterns viktigaste stater, men vill det sig illa går det som i Iran 1979 – en bra början och ett dåligt slut. Muslimska brödraskapet är en nyckelfaktor.

Uppdaterat:

Med anledning av vissa svenska debattörers jämförelser av Muslimska brödraskapet med folkhemsidyll, europeisk kristdemokrati och väg ur politisk stagnation, rekommenderar Axess-bloggen denna norska dokumentär. Cirka 40 minuter in i dokumentären förkastar rörelsens förre ledare Mohammed Mahdi Akef FN:s deklaration om Mänskliga rättigheter. En väg ur politisk stagnation, minsann.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Narnia - älskad av publiken men ratat av recensenterna

Efter nästan fyra veckor är den fortfarande en biosuccé. Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen fortsätter att locka biobesökare. Samtidigt är kritikernas omdöme minst sagt svalt. Inte sällan stör man sig på filmens grundläggande kristna budskap som också är en röd tråd genom C.S. Lewis böcker.

Som lackmustest för en kristendomskritisk hållning inom kulturen och den intellektuella eliten är det talande. Filmen älskas av publiken men ratas av recensenterna. Så här skriver Isabelle Espinoza för SVT:s Kulturnyheterna:

"Guldkompassen" (Chris Weitz, 2007), kan behöva sig en genomtittning som motgift, i fall reaktionen mot den religiösa behandlingen blir för stark. Filmatiseringen av första delen i den så kallade mörka materian-trilogin av Philip Pullman, är vad Narnia-filmatiseringarna bara kan drömma om att vara - en riktigt bra film. Det blev aldrig några uppföljare, tydligen på grund av det "okristliga" innehållet.

Ronnit Hasson i Expressen:

De tidigare smått dolda religiösa undertexterna är förvandlade till en Jehovas vittnes-teckning utan motstånd, med uttalat religiösa repliker.

TT-Spektra:

Jag minns att jag gäspade åt det när jag läste böckerna som tioåring. När författarens kristna morallära mosats i Hollywoods likriktningsmaskin blir den ett verkligt sömnpiller.

Petter Larsson i Aftonbladet:

Skeppet Gryningen plågas svårt, liksom de övriga Narnia-filmerna, av sin häpnadsväckande fantasilösa lojalitet till förlagan. Lek gärna med tanken att byta kön på huvudpersonerna. Susan, inte Peter, får gå envig mot kung Miraz i Prins Caspian. Edmund, inte Lucy, skulle i den nya filmen anfäktas av frestelsen att bli vacker. Så lite det skulle krävas, så djärvt det vore.

Precis som alla filmer har Kung Caspian och skeppet Gryningen sina brister. Men den reflexmässiga sågningen på grund av filmens kristna budskap är löjlig. Alla filmer bär med sig ett budskap och det gäller för tittaren av "avkoda" detta för att själv avgöra om det är något rimligt och om man vill ta det till sig.


C.S. Lewis, som själv var personligt troende kristen, skrev böckerna om Narnia utifrån sin världsbild. Och berättelserna om barnen från vår värld som möter lejonet Aslan älskas fortfarande av miljontals läsare. Att då göra ett antal filmer och försöka hålla sig så nära förlagan som möjligt kan väl inte vara något negativt? Tänk tanken att göra Lisbeth Salander i Millenium-trilogin till kristen och heterosexuell. Vilket ramaskri det skulle bli.

Att upprört beskriva filmen som propaganda eller föredra "kreativa" (läs; politiskt korrekta) omtolkningar, tyder mer på likriktning inom den svenska kulturdebatten än att vilja ha något nytt. Det traditionella har helt enkelt blivit det sanna radikala. Kristna värderingar får kultureliten att resa ragghåren och drabbas av moralpanik. Förr förfasade sig kritiker över rockkonserter, nu handlar det om filmer med kristet budskap.


Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Allt annat än en icke-fråga i integrationsdebatten

”Är identitet ett hinder eller en förutsättning för integration?” Det är den rubriken som jag fastnar för när jag läser statsvetaren Andreas Johansson Heinös Timbro-rapport Integration eller assimilation? som presenterades vid ett frukostseminarium häromdagen.

Bland annat skriver han:

Det är inte heller rimligt att förvänta sig att den som har flytt från sitt hemland på grund av att den religion eller kultur man tillhör är förtryckt skulle ha andra ambitioner än att bevara så mycket som möjligt av denna religion och kultur i det nya hemlandet /…/ Tvärtom, det är ju på grund av att jag uppfattar Sverige som ett mer tolerant samhälle för minoriteter som jag valde att flytta hit, det primära målet är att få livsutrymme för min etnicitet/kultur/religion.

/…/ Men detta är en idé som möter motstånd, på många håll. [min kursivering]

Många gånger handlar det om religionsfrihet - att fritt kunna utöva sin religion - som invandrare kommer till Sverige. Att påstå att det kan uppstå kulturkrockar när människor anländer från länder där religionen har stor betydelse, är ingen överdrift. I bästa fall är religionen en icke-fråga i det nya hemlandet. I värsta fall behandlas religion med en viss sorts skepsis som gränsar till intolerans.

Religionen har helt enkelt en mycket svag ställning bland svenskarna i jämförelse med resten av världen. I de flesta globala värderingsundersökningar beskrivs Sverige som ett av mest sekulära länderna.

När miljöminister Andreas Carlgren var generaldirektör för Integrationsverket skrev han på DN Debatt om svenskarna som världens mest avvikande folk:

Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger "ingen betydelse". I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Tack vare data från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey har man kommit fram till att det ”land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla.”

Religiös identitet kan med andra ord vara en nyckel i integrationsarbetet. Men svenskarna lider av vad som nästan kan beskrivas som religiös analfabetism.

Andreas Johansson Heinös antyder i sin rapport att religionen spelar en viktig roll. Men han gräver inte så mycket djupare i detta ämne, som han ändå menar är en viktig del i många invandrares liv. Under frukostseminariet belystes inte religionens roll förrän under frågestunden då jag som sista frågeställare talade om detta (videon från seminariet finns här och min fråga om religionens betydelse kommer efter 59 minuter).

Oftast glöms de religiösa institutionernas betydelse som samhällsbärare bort. Men tron på en Gud kan föra samman människor från de mest skilda kulturerna.

I en Stockholmskyrka kan man till exempel en vanlig söndag dricka kyrkkaffe med en flykting från Iran, ekonomiprofessor från USA, student från Nigeria, butiksinnehavare från Sydkorea och högstadielärare från Göteborg – samtidigt. Det är integration! Och då spelar social bakgrund, etnicitet, bostadsområde eller inkomstskillnader ingen roll.

I rapportens inledning skriver Timbros VD, Markus Uvell, att integrationen kommer att vara ett av tankesmedjans mest prioriterade områden framöver. Det vore betydelsefullt om man då även tog sig an religionens roll. Vilka konsekvenser får det på den förda integrationspolitiken när det nu råder en sådan okunskap om religionens betydelse i Sverige – och hur kan man bearbeta detta?

Det vore ett intressant ämne.

P.S.

Rapporten har också ett intressant parti om kritiken mot den tidigare holländske parlamentarikern Ayaan Hirsi Alis förslag om att kyrkor behöver engagera sig i muslimtäta områden:

Hirsi Ali har fått jämförelsevis stor uppmärksamhet på svenska kultursidor där hennes idéer har avfärdats som uttryck för ”antiliberalism” och ”intolerans”. Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en opartisk liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sina budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare. Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra.

Där fick de rektorer som vill förbjuda kristna skolgrupper, samtidigt som politiska partier och andra intresseorganisationer får ”missionera” fritt.

Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman och bloggaren Dick Erixon skriver också om rapporten.

Uppdaterat: Dagens Nyheters kolumnist Lisa Bjurwald skriver också om rapporten. Märkligt nog tycks hon mena att partier inte har en extremistisk ideologi så länge de tillhör de största partierna i sin länder. Hört talas Adolf Hitlers och Josef Stalins gamla partier?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Svagt förtroendekapital för Benaouda

"Förtroendet för Helena Benaouda är förbrukat", skriver DN:s ledare i tisdags efter att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd påstått att hon "aldrig stött på radikala element", trots att det nu har visat sig att pappan till hennes barnbarn är misstänkt terrorist.

Samtidigt ger styrelsen för Sveriges Muslimska Råd ett förnyat förtroende för dess ordförande.

Och visst är det ett märkligt beteende...

Det är inte som vice ordföranden, Moustafa Kharraki, påstår att kritiken beror på Benaoudas släktskap med den misstänkte. Styrelseledamoten Mohammed Kharraki gör samma misstag i tv4. Det handlar om Benaoudas kunskap om radikala element och hennes uppenbara felaktiga påstående att hon inte känner till det.

Knappt en månad innan hennes svärson greps för den planerade attacken mot Jyllandsposten, sa hon i SVT Debatt att hon inte hade kommit närmare muslimsk extremism än några filmsnuttar på Youtube. Nu när man har facit i hand, hur förtroendeingivande är ett sådant svar från talespersonen för alla de muslimer som inte alls vill förknippas med våld?

DN fortsätter:

Men att hävda att man aldrig stött på radikala element är inte hållbart i ett Sverige där Stockholmsmoskén för fem år sedan sålde kassetter med uppmaningar att döda judar, som beskrevs som ”bröder till apor och grisar”. Hotet från de radikala ska inte överdrivas, men det ska heller inte förnekas.

Det kan mycket väl vara så att Benaouda inte kände till svärsonens planer. Men helt aningslös om hans radikala läggning kan hon inte ha varit. I en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra nämner hon att hon varnade svärsonen för samröret med de personer som han greps med.

Efter Pakistanresan, där både dottern och svärsonen greps, pratade hon en hel natt med de båda om den riskabla resan. Benaouda kunde dessutom tänka sig att svärsonen hade begett sig ut på ännu en resa, men inte att han kunde utföra en attack mot en tidning. Så kunskapen om radikala element tycks ha varit nära till hands, även om man kan förstå att som en förälder vill man förhindra att hennes barn utmålas negativt och riskerar att utsättas för hot. Men det är ohållbart att behålla sitt förtroende som ordförande om man medvetet undanhåller sanningen.

Det är som Per Gudmundsson skriver på SvD:s ledarblogg:

Det är möjligen begripligt att Helena Benaouda själv inte ser problemet. Att hon själv inte inser, i denna svåra period, att hon måste välja mellan rollen som skyddande mor och rollen som representant för islams mittfåra i Sverige. Men så är det. Ordföranden för Sveriges Muslimska Råd kan inte skydda terroristmisstänkta och extremister. En mor kan, men inte en ordförande.

Helena Benaouda har efter sin nästan tre veckor långa medietystnad medverkat i ett par intervjuer, bland annat i DN, men hon verkar inte kunna ge någon klarhet i hur hon ser på extrema individer och grupper bland Sveriges muslimer. Samtidigt kritiseras Sveriges Muslimska Råd av imamen Abd al Haqq Kielan som menar de har en policy som hindrar dem från att verkligen ta tag i problemet:

-/…/ Sveriges muslimska råd har intagit en policy som hon har fått följa och den har de haft länge. Att inte ta hand om ungdomar i riskzonen och avvisa dem. Det gör att de driver bort problemen från sin dörr, men på så vis utelämnar de ungdomarna, säger Abd al Haqq Kielan.

Ord tycks stå mot ord.

Det blir inte lätt för Sveriges Muslimska Råd att återuppbygga förtroendet. Det är en sak att hävda att man har fullt förtroende inom föreningen - vilket kan tyckas märkligt. Om en liknande händelse hade uppdagats inom ett politiskt parti, skulle ledarens förtroendekapital definitivt ha naggats i kanten.

Förtroende utåt sett brister dock i stor grad. Kan man med trovärdighet medverka i debatter och andra offentliga sammanhang och representera Sveriges muslimer? Det blir väldigt svårt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

DN:s ungerska halmgubbe

Huvudledaren i måndagens DN försöker sig på att smula sönder abortmotståndares argument, i synnerhet de ungerska, i Rätt till abort:

”Abortmotståndarnas argument bygger ofta på fördomar och okunnighet och bör bemötas.”

Vilka är då de fördomsfulla argumenten, enligt DN? Jo, att den ungerska regeringen genom en restriktiv abortpolitik hoppas kunna höja födelsetalen i landet...

Som Thomas Idergard kan jag bara konstatera att DN vare sig nämner eller bemöter de verkliga skälen, dvs att ta den svagare partens parti – det ofödda barnet. Att ta en diskussion utifrån det faktum att det faktiskt är ett mänskligt liv, kanske är för mycket för DN. Istället bygger man en halmgubbe av sin motståndare och angriper den.

När det gäller frågan om de sjunkande födelsetalen verkar det handla det om ett orsakssamband som bara DN kan se (utifrån den här Wall Street Journal-artikeln) - alltså en personlig bedömning:

Hungary’s new constitution /…/ could be interpreted as a response to the country’s population decline, which strains the pension system.

För att höja födelsesiffrorna vill landets regering istället introducera platt inkomstskatt på 16 procent och sambeskattning för familjer. Detta underlättar ekonomin för familjer med mer än tre barn. Dessutom planerar regeringen att underlätta för deltidsanställda och flexibla arbetstimmar.

Det låter väl inte så pjåkigt?

Och man verkar inte ens nämna striktare abortlagstiftning som ett sätt att höja födelsetalen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Den svenska beröringsångesten

DN rapporterar om att Sverige saknar strategier för att förebygga den extrema islamismen, Svensk plan saknas mot extremister:

Anledningen till att Sverige ligger så långt efter sina grannländer beror på den ”tillbakadragna hållningen”. Det säger Tore Bjørgo, professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo, som har forskat i olika former av terrorism och högerextremism i Norden.
– Sverige har inte velat peka ut den religiösa extremismen och radikaliseringen som ett problem. I stället har fokus legat på att förebygga vänster- och högerextremism.

/…/

– Mitt intryck är att Sverige lider av beröringsångest. Man har inte velat sätta problemet på kartan.

Bjørgos bedömning bekräftas av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP), som i förordet till SKL:s rapport Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism, skriver att det idag ”saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism”.

Jag kom på att tänka på debattören och politikern Ayaan Hirsi Ali, som vill att i synnerhet kristna ska vara aktiva i områden med stora muslimska grupper, genom att erbjuda skolor, mötesplatser och sjukhus. Syftet är att erbjuda en annan värderingsbas och att peka på Jesus som en bättre andlig ledare. Det är en intressant tanke. Givetvis har Hirsi Ali kritiserats för detta uttalande – inte minst av svenska liberaler som tidigare har hyllat henne.

Tore Bjørgos råd tycks alltså vara ett öppnare diskussionsklimat. Att inte bjuda in till diskussion av rädsla för att spela främlingsfientliga krafter i händerna eller att såra enskilda troende, gör helt enkelt ingen nytta. Kritik av att yttrandefriheten används för att pröva människors uppfattningar eller försanthållanden – bara för att det kan upplevas stötande – förminskar människors förmåga att kunna hantera mothugg.

Det är detta misstag som Broderskapsrörelsens Peter Weiderud gör i Expressen när Lars Vilks görs till en form av syndabock: Ingen teckning av Muhammed som rondellhund, inga våldsamma islamistiska reaktioner. Budskapet är att muslimer är en homogen grupp som inte kan rå för att man överreagerar på kritik. Det är att göra alla muslimer, inte bara de som nu är en del av Sverige, en otjänst. Det är intellektuellt ohederligt. Det är intolerant.

Sedan kan man ju undra över Weideruds påstående om en ”ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet” – mycket tyder på att självmordsbombaren i lördags var allt annat än ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt.

Samma iver som ägnas åt att diskutera såväl moderaternas och socialdemokraternas politik (och det borde ju Weiderud känna igen), som den kristna tron, bör även ägnas åt diskussion om den muslimska tron. Menar vi allvar med att islam nu är en del av Sverige, bör vi även behandla den därefter. Och då ska den tåla granskning.

Tar vi inte Koranens sanningsanspråk på allvar, kränker vi den muslim som väljer att viga sitt liv åt den.

Det är inget annat än beröringsångest, som Tore Bjørgo uttrycker det – riktig islamofobi.

UPPDATERAT: Idag höll Säpo en presskonferens där de presenterade en rapport för regeringen om våldsbejakande, islamistisk, extremistisk ideologi. Bland annat framkommer det att man känner till 200 personer som är aktiva i dessa nätverk. Självmordsbombaren var dock inte känd, vilket säger något om de brister som Säpo lider av.

Det är känt sedan tidigare att den somaliska terrorrörelsen al-Shabab rekryterar ungdomar i Rinkeby, bland annat genom Youtubeklipp. Ungdomsledare som vänder sig mot detta har också blivit misshandlade. Rädsla råder bland Rinkebyborna när man har velat fråga om detta. Inte minst för deras skull, krävs det att samhället inte tiger. Som PJ Anders Linder skrev i söndags: "Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"




Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Dagen då en tom stol vägde tyngre än hela världen

Det är svårt att inte bli berörd av årets utdelning av Nobels fredspris. En tom stol – då Liu Xiaobo sitter infängslad och inte kunde närvara - fick stående ovationer.

Genom åren har det hållits lysande tal i Nobelsammanhang - inte minst Alexandr Solzhenitsyns tal. Hans tal om att ett ord av sanning väger tyngre än hela världen påminner om att den tomma stolen väger minst lika mycket.

Samtidigt ter sig Kommunistpartiet i Kinas ilska över den norska Nobelkommittén alltmer löjlig. CNN rapporterar att man har inrättat det så kallade Konfusiuspriset i protest mot utdelningen av fredspriset till Liu Xiaobo. Syftet är ”att främja världsfred från ett österländskt perspektiv”.

Första vinnare blev Taiwans tidigare vicepresident, Lien Chan. Chan fick priset ”för att ha bidragit till att överbrygga gapet mellan Taiwan och Kina”.

Mottagare åt Chan blev dock en sexårig flicka, eftersom han själv inte kunde närvara. Enligt värdarna hade han ”skäl som alla kände till” – utom Lien Chan själv!

"We know who Confucius is, but don't know anything about this prize," Ting Yuan-chao, director of Lien's office in Taipei, told CNN earlier.

Wall Street Journals journalist Josh Chin skriver på tidningens blogg att det inte är första gången som icke-demokratiska länder har inrättat ett protestpris mot Nobels fredspris:

In 1937, Adolf Hitler established the German National Prize for Art and Science as an alternative to the Nobel, which a year earlier had been awarded to German journalist Carl von Ossietzky. Thirteen years later, the Soviet Union announced the International Stalin Prize for Strengthening Peace Among Peoples, renamed the Lenin Peace Prize in 1989 and discontinued after the collapse of the USSR in 1991.

Sverige har för övrigt ett eget Leninpris - instiftat av Jan Myrdal-sällskapet år 2008. Undertecknad har funderat på att göra som Peter Englund och tilldela dem Pol Pot-priset för historielöshet och naivitet.

I dag är det Människorättsdagen. Den 10 december 1948 lade FN:s generalförsamling fram den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Varje generation verkar ha sina symboler för kampen mot orättvisor och för mänskliga rättigheter – Martin Luther Kings tal vid Lincoln Memorial, Nelson Mandelas frigivelse från Robben Island, Johannes Paulus II:s utomhusgudstjänster i Polen under Sovjetregimen, Berlinmurens fall, den okände mannen framför stridsvagnarna vid protesterna på Himmelska fridens torg, etc.

Frågan är om nästa symbol blir det som var mest talande i år – en tom stol.

(P.S. Jag ser att Världen idags ledarskribent Maria Andersson resonerar på samma sätt)

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

En fredspristagare värdig att lyssna på

Kina och 18 andra länder har avböjt att delta vid utdelningen av Nobels fredspris i Oslo till årets pristagare Li Xiaobo (som fortfarande sitter inspärrad), rapporterar Ekot. Det räcker med att snabbt titta igenom listan på vilka länder det rör sig om för att kunna konstatera att det handlar om stater som inte håller mänskliga rättigheter särskilt högt i kurs. Eller vad sägs om Ryssland, Afghanistan, Pakistan, Iran, Saudiarabien, Venezuela och Kuba.

Nu rapporterar AFP att FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, också har tackat nej till inbjudan. Anledningen är att Nobelceremonin ”krockar” med en annan liten ceremoni i Genève som äger rum samtidigt. Tydligen går den lilla ceremonin i Schweiz, som med största säkerhet hamnar i medieskuggan, före chansen att tydligt markera mot diktaturer och för mänskliga rättigheter. Som Hillel Neuer, chef för människorättsorganisationen UN Watch säger i ett pressmeddelande:

“This is a minor event expected to yield minimal press coverage and world visibility, and she can be easily replaced Deputy High Commissioner Kyung-wha Kang. By contrast, Ms. Pillay’s presence in Oslo would be noticed worldwide and send a powerful signal of accountability to the violators of human rights in China. I fear her planned absence may be sending a contrary signal of impunity.”

För knappt en vecka sedan var Navi Pillay i Sverige och tog emot Stockholm Human Rights Award, ”ett pris som hon tilldelas för sitt livslånga arbete för att främja mänskliga rättigheter och rättsstatens principer ”, enligt DN:s ledarskribent Annika Ström Melin som också fick möjligheten att intervjua henne.

Melins budskap var att FN-kommissionären är en pristagare värdig att lyssna på då hon bland annat ”kritiserar Kinas förtryck av oppositionella” och hävdar att ”Europa måste slå vakt om, värna och vara stolt över de demokratiska principer och institutioner som skiljer vår del av världen från tyrannernas riken”.

Frågan är om fru Pillay vågar lyssna på en pristagare som verkligen är värdig att lyssna på i kampen mot tyranner och diktatorer?

Det ska bli intressant att se om hon ändrar sig till på fredag.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist