Ovärdigt att sätta kristen etikett på massmördaren Breivik

Jag har behövt några dagar för att smälta fredagens tragedi i vårt västra grannland. Få perspektiv. Men det går knappt, det finns så få företeelser att skapa perspektiv mot, att göra jämförelser med. I västerlandet under det senaste seklet ser jag bara en rimlig parallell där en kollektiv dom fällts där en viss grupp människor dömts skyldiga till att samhället gått åt skogen, och där straffet blivit medvetet, urskillningslöst individuellt mördande.

Men det fallet - Nazityskland - var ett kollektivt folkmord. Ett helt folk som kollektigt bar skuld till mord på ett annat folk. Här rör det sig om domare och bödel i en enda person. Norske Breivik måste betraktas som tämligen unik i seriemördarnas skara. Motivet, det politiska inslaget, den djävulska beräkningen, leendet på väg ut från häkningsförhandlingen. Nej, det här bräcker nog det mesta i ondska.

Det unika i Breiviks hat gör också att försök att placera honom i ett fack (förutom möjligen då det ultranationalistiska/nazistiska) blir ett meningslöst etiketterande som i praktiken mest fungerar som slagträn mot den ideologi men själv ogillar. Diskussionen kring tragedin har också generellt varit befriande fri från sådana inslag. Idag blev det lite sämre.

Jag hörde för en stund sedan på inledningen till Lars Ohlys sommarprogram. Till skillnad från övriga som uttalat sig hade han svårt att lägga partipolitik och ideologi åt sidan, och förkunnade att mördaren beskriver sig som "fundamentalistiskt kristen". Inte heller Christer Sturmark kan idag avstå från frestelsen att stämpla attentatsmannen som "konservativt kristen", med hatet mot sekulärhumanism som drivkraft.

Det tar för stort utrymme och behov av inläsning för att ge ett fullödigt svar på detta. Låt oss bara kort slå fast att etiketterna kanske aldrig har varit mer illa placerade än i det här fallet. Av det jag har läst har jag inte någonstans sett Breivik uttrycka någon av dessa etiketter som beskrivning av sig själv. Jag kan förstås ha fel; djupare analyser av mördarens ideologiska motiv kommer att utredas grundligt framöver, lita på det. Dagens Anders Gustavsson är en av dem som tagit upp temat, och han kommer säkerligen att göra det igen. Men det etiketterandet som Ohly och Sturmark gav uttryck för verkar här mest bli falskmyntade slagträn i debatten. Och det känns i detta sammanhang djupt ovärdigt.

Ett kort utdrag ur Breiviks manifest: "I'm not going to pretend I'm a very religious person as that would be a lie. I've always been very pragmatic and influenced by my secular surroundings and environment. In the past, I remember I used to think; "Religion is a crutch for weak people. What is the point in believing in a higher power if you have confidence in yourself!? Pathetic." Perhaps this is true for many cases. Religion is a crutch for many weak people and many embrace religion for self serving reasons as a source for drawing mental strength (to feed their weak emotional state f example during illness, death, poverty etc.). Since I am not a hypocrite, I'll say directly that this is my agenda as well."

Breivik beskriver sig som en tvivlare inför Guds existens. Han ber inte, men upphöjer Europas kristna kulturarv, i likhet med sitt eget hedniska nordiska arv. Han understryker gång efter annan att hans mordiska planer inte motiveras av kristen tro. Han söker efter den idelogi som kan ge extra kraft till hans hat. Visst talar han om kristendomen i Europa, men samtidigt ser han darwinism som den ideologi som är mer lämpad att ligga till grund för vårt västerländska samhälle.

Det finns säkert ytterligare, mer belysande citat för den som vill leta. Jag har inte för ambition att sätta mig in i Breiviks skriverier i sin helhet, lika lite som jag avser att lusläsa Mein Kampf. Men låt oss vara överens om en självklar sak. Mördaren Breivik tycks inte vara en troende, utövande kristen, han agerar inte utifrån en kristen tro, och hans synsätt ligger så oerhört långt ifrån det som kristen tro och etik förkunnar att jag ännu inte sett en enda kristen förkunnare som sett ett behov av att ens ta avstånd från hans ideologi eller gärningar.

Det vi istället såg var att över 10 000 människor i lördags tog sin tillflykt till domkyrkan i Oslo. I sin sorg och förtvivlan var det till Guds hus man kände att man behövde gå. Det var här Norge samlades till högmässa för att tillsammans försöka finna ett hopp, en väg framåt.

Vi inser alla att detta handlar om en man som ställt sig i fiendskap mot mänskligheten. Vilken ism han råkar tycka mest eller minst illa om är för sammanhanget förhållandevis irrelevant. Fredagens händelser i Norge är för fruktansvärda för att solkas ner av ideologisk pajkastning. Jag avstår därför för att ytterligare fördjupa jämförelserna mellan Breiviks synsätt och socialdarwinismen.

Låt oss stanna vid en sanning som återigen blivit alltför uppenbar. Verklig ondska finns. Den har nu fått ytterligare ett namn. Det stavas: Utöya. Låt oss tillsammans verka för att det onda till slut ska besegras med det goda.

Per Ewert
författare, lärare och frilansskribent

Expressen och abortdebatten

Svallvågor från Almedalen och MRO:s demonstration mot abort fortsätter att komma. Expressen skriver idag om abortdebatten på ledarplats och hänvisar bland annat till min artikel i Dagen.

Under rubriken Vidrig taktik i abortdebatt skriver Agnes Arpi:

Borde vi rentav se mer av mordoffer och våldtagna kön på bild i det offentliga rummet? Varför ska vi överhuvudtaget gömma undan sådant vi finner obehagligt? Om det är försvarbart att även barn ska ”medvetandegöras” genom att konfronteras med blodiga sanningar på gator och torg finns det mycket mer vi kan visa dem.

Människor saknar inte medvetenhet om hur hemsk verkligheten kan se ut. Däremot biter argument bättre än skräckbilder.

Hennes artikel får mig att tvivla.

Jämförelsen med bilder på mord och våldtäktsoffer missar totalt och visar att Arpi knappast har tänkt igenom frågorna hon diskuterar. Både mord och våldtäkt är förbjudet i lag och fördöms enhetligt av kulturen. Medvetenheten och fördömandet av dessa vidriga handlingar är redan stor. Det finns därför ingen anledning att visa bilder av offren.

När det gäller slaveriet på 1800-talet och raslagarna i USA på 1960-talet var situationen annorlunda. Då fanns det både lagstiftning och opinion för förtrycket. Bilder var ett sätt att väcka opinion till de förtrycktas försvar. På samma sätt är det med abort. Lagstiftning och opinion i Sverige legitimerar förtryck av ofödda. Bilder är då ett sätt at väcka opinion.

Poängen är alltså inte att allt som sker måste visas offentligt på bild. Poängen är att orättfärdighet som försvaras av etablisemanget måste lyftas fram i ljuset.

Jag håller med Arpi om att människor på många områden vet hur hemsk verkligheten kan se ut. Men gäller det abort? Mitt svar är nej. Många människor tror – vilket är helt naturligt utifrån hur abortdebatten har förts - att fostret endast är en cellklump, en del av kroppen ungefär som en blindtarm och därför inte identifierbar som en mänsklig individ. Det är därför abortbilder väcker en sådan vrede. De visat att det är en liten människa.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Medlemskriterier = uppmaning att döda, enligt RFSL?

RFSL reagerar på SvD:s ledare om att Sveriges Imam Förbund har använt skattepengar för att ta fram en hemsida med budskap som att homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, muslimer ska helst rösta på andra muslimer i val och att judarna styr världsekonomin:

Under de senaste åren har journalister och ledarskribenter tagit initiativ till granskningar av religiösa föreningars inställning till bland annat homosexualitet och ifrågasatt det lämpliga i att föreningar får bidrag för att sprida sina homofoba åsikter. Bland annat har radioprogrammet Kaliber granskat religiösa ungdomsorganisationer, Kalla Fakta har som sagt granskat Frälsningsarmén, SvD:s ledarsida föreningen TUFF och nu senast sajten muslim.se, som drivs av SIF, Sveriges Imam Förbund.

Kvalificerad analys av hur religiösa samfund tänker kring livsstilsfrågor? Knappast.

Det krävs ingen större eftertanke för att inse att det är en stor skillnad på Frälsningsarméns medlemskriterier att soldater inte får leva ut en homosexuell läggning, och att önska att någon ska dö, om det är det som framgår på muslim.se.

RFSL har själva särskilda medlemskriterier och kan utesluta medlemmar som inte efterlever deras stadgar (se även Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL).

Frilansskribenten Anna Ekström gör samma iakttagelse när Erik Helmerson i en kolumn i DN buntar ihop både abortkritik och det teologiska ställningstagandet att samkönade relationer är en synd, med uppmaningen att döda människor.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Filosofiskt bondfångeri: de nya ateisterna genomskådas

Sam Harris senaste bok ”Moralens landskap” har just kommit ut på svenska. På den amerikanska originalupplagan höjer författarens ateistkumpan Richard Dawkins boken till skyarna och menar att boken borde förändra filosofin:

I was one of those who had unthinkingly bought into the hectoring myth that science can say nothing about morals. To my surprise, The Moral Landscape has changed all that for me. It should change it for philosophers too … and it will turn their world exhilaratingly upside down.

Well, engelskspråkiga recensenter av boken har inte varit särskilt nådiga, för en sammanställning, se här. Nu börjar det komma recensioner på svenska och det handlar om verkliga sågningar.

Så här skriver författaren och filosofen Lars Gustavsson i Expressen:

Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri. Och vad möjligen är än värre – bokens prosa är erbarmlig. Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte.

I tidskriften Axess (nr 4 maj 2011) avslutar Johan Tralau sin recension så här:

Resultatet är dödstråkigt och dumt. Jag kan inte minnas senaste gången jag lade ned en bok och så intensivt kände att jag faktiskt inte lärt mig ett dyft av läsningen. Det tog mig fyra och en halv timme att läsa Harris bidrag till mänskligheten utveckling. Jag kommer alltid, fruktar jag, känna en sorts existentiell skuld över att jag en gång har slösat bort en så lång del av mitt jordeliv på den här boken.

Fler och fler tycks genomskåda nyateismen.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen 2

Mängder med människor trängdes på båtdäcket när vi i SEA inbjöd till ”Abortdebattens spelregler”. I panelen fanns bland annat representanter för MRO – människorätt för ofödda, Liberala ungdomsförbundet, Feministiskt initiativ och Centerns ungdomsförbund. Det blev ett mycket lyckat arrangemang!

Det är självklart för mig att sympatisera med de värden som abortförespråkarna värnar; frihet, jämlikhet och lika rättigheter. Bestörtningen över de många kvinnor som skadas och dör efter illegala och farliga aborter likaså. Enligt WHO dog 48 000 kvinnor 2008 på grund av skador efter illegala aborter. Det är helt enkelt fruktansvärt.

Skiljelinjen är en annan; synen på vad eller vem som aborteras.

Debatten visade, som jag ser det, abortförespråkarnas inkonsekventa sätt att resonera. Tre exempel:

För det första vilsenheten i människosynsfrågan. Här stod ett gäng politiker som i alla andra sammanhang talar sig varma för människovärdet och mänskliga rättigheter, men de kunde inte definiera vem som är människa och vem som inte är det. Vad ska vi med människovärdet till om vi inte kan förklara vem det tillfaller? Konsekvent väjde man för frågan om när livet börjar. Det ville man helt enkelt inte svara på.

För det andra de ohållbara flyktvägarna. Konceptionen som startpunkt för människans liv avvisades med följande påstående: ”I så fall är onani massmord.”

Som påstående betraktat – att inte göra skillnad på en sädescell och ett befrukat ägg – är det en förnekelse av biologiska fakta. En sädescell är ingen människa, inte heller en äggcell. Men ett befruktat ägg, när en sädescell har smält samman med en äggcell, är startpunkten för mänskligt liv. Från den punkten är det biologiskt en människa. Det tillhör släktet homo sapiens och har en människas genetiska kod. Alla människors liv börjar där.

Detta blir extra tydligt vid provrösbefruktningar. Det blir ingen graviditet med bara en sädescell, ingen graviditet med bara en äggcell. Det provrörsbefruktning innebär är att man med en sädecell befruktar ett ägg, som sedan planteras in i livmodern.

I andra sammanhang väger naturvetenskapen tungt; man blir skrattad åt om man förnekar elementära biologiska eller fysiska fakta. Det gäller uppenbarligen inte abortdebatten.

För det tredje den otillfredställande lösningen på problemen med illegala aborter, som skadar och dödar så många kvinnor. Notera att ingen är mer kritisk till farliga illegala aborter än den som är abortmotståndare. En skadlig illegal abort är dubbelt värre än en säker legal abort: det står ju två liv på spel. Men lösningen kan inte vara att rädda den ena människan på den andras bekostnad.

Om barnet har skyddsvärde kan man inte byta farliga illegala aborter mot säkra legaliserade aborter; det vore som att bekämpa trafficking med hjälp av statliga bordeller. Om sexköp i sig är fel, och inte bara de vidriga omständigheterna runt det, måste man söka andra lösningar. På samma sätt med oönskade graviditeter. Om abort innebär att man dödar en liten människa är det inget alternativ att söka efter säkra sätt att göra det på. Vi måste istället söka efter lösningar som hjälper både kvinnan och barnet att överleva. Det är enda möjligheten för den som tror på ett okränkbart människovärde.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen

Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.

Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.

Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.

I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.

Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.

Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.

I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.

I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.

Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.

Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?

Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.

Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Religion och politik i Almedalen

Kristna har att arbeta för ett samhälle där alla har rätt att göra sin röst
hörd - oavsett livsåskådning. Inte ett samhälle där religionen antingen
förpassas till den privata sfären eller blir styrande på bekostnad av enskildas
samvetsfrihet.

Så skriver jag i en debattartikel som jag hade inne i Dagen på tisdagen. Den kan läsas i sin helhet här. Frågan om kyrkans och statens roller är ett viktigt ämne som ett par seminarier i Almedalen har berört. Tidningen Axess anordnade på onsdagen ett frukostseminarium med rubriken ”Lämna Svenska kyrkan eller konvertera!” (seminariet filmades och kan ses här). Samtalet mellan Johan Lundberg (Axess), Thomas Idergard (katolik), Peter Weiderud (Broderskap) och Cristina Grenholm (chefsteolog, Svenska kyrkan), tog upp några av de politiska ställningstaganden som representanter för Svenska kyrkan har gjort de senaste månaderna. Bland annat biskop Eva Brunnes och den tidigare ärkebiskopen KG Hammars stöd åt Ship to Gaza.

Idergard höll ett engagerat anförande där han klargjorde för hur en kristen ska se på politiken. Lika mycket som den kristna högern i USA har fel om att låg skattesats är mer biblisk än en hög skattesats, så har det som brukar beskrivas som en kristen vänster i Sverige fel när den säger att Jesus var den förste socialisten. Jesus transcenderar helt enkelt alla politiska kategorier.

Samtidigt var det intressant att för Peter Weiderud var det inte lika okomplicerat att stå upp för det ofödda barnet, som det är att stå upp för de utförsäkrade. Att stå upp för det ofödda barnet var för komplext, tyckte han.

Under Humanisternas seminarium om Mänskliga rättigheter, religionskritik och islamofobi, lutade humanisten och filosofen Per Bauhn åt att tala om behovet av ett sekulärt samhälle. Problemet med det, vilket Stefan Gustavsson även påpekade, är att då exkluderar men religionen och vissa livsåskådningar från det offentliga samtalet. Staten ska vara sekulär i den meningen att den inte tar ställning i religiösa frågor. Ett samhälle, som är mycket större, mår bättre av att vara pluralistiskt, där alla idéer får samma chans.

Ett annat seminarium under Almedalsveckan som berörde kyrkans relation till politiken anordnades av Kyrkans tidning och Svenska kyrkan. Dagen var på plats och rapporterade. En enkät som 3000 personer hade svarat på gjorde klart att kyrkan får gärna höras i samhällsdebatten, men inte påverka.

Biskop Eva Brunne har rätt när hon framhåller att den kristna tron måste få konsekvenser – även i det politiska livet. Samtidigt behöver vi vara väldigt försiktiga när vi påstår att vissa politiska förslag är mer kristna än andra när Bibeln inte ger täckning för detta. Bibeln är inte främst en idéskrift med förslag för ett bättre samhälle – det är Guds ord som förvandlar människor.

UPPDATERAT: Axess-bloggen skriver här om seminariet "Lämna Svenska kyrkan eller konvertera". En tänkvärd iaktagelse är att den ende som under seminariet talade om att målet som kristen är att bli som Jesus, var Thomas Idergard - inte ens Svenska kyrkans chefsteolog.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Tv 4-chef: Vi ljuger för att få fram sanningen

Tisdagen i Visby rusade förbi med en mängd intressanta Almedalsseminarier. Dagens seminarium Makt, medier och andlighet tillhörde ett av de intressantaste. Bland annat fick chefen för tv 4:s samhällsredaktion, Fredrik Lundberg, stå till svars för Kalla Faktas inslag om Frälsningsarmén tidigare i våras.

Som svar på kritik mot sekulära media, som gick ut på att det finns en okunnighet bland journalistkåren kring kristna rörelser och att man har en dold agenda, förde Lundberg ett resonemang om att det finns en lika liten kunskap om medias roll bland kristna.

Det mest uppseendeväckande under det seminariet var att Lundberg hävdade att de behöver ljuga för att få fram sanningen. Situationen då Kalla Fakta provocerade fram förbön mitt under ett smygfilmat själavårdssamtal, var därför berättigat, tyckte han. Man kan ju tycka att det hade varit enklare och mer etiskt om de bara hade frågat.

Filadelfilapastorn Niklas Piensoho konstaterade då det självklara: "Inte undra på att vi kristna inte litar på er!"

Piensoho pekade även på det absurda i att sekulära medier oftast själva brukar utse talespersoner för kristna rörelser som inte har ett sådant uppdrag. Han exemplifierade med Åke Green, som även om han gjorde så gott han kunde, inte hade det uppdraget från pingströrelsen. I vilka andra sektorer - politiken, näringslivet, etc - skulle en seriös journalist göra så? Stefan Swärd bloggar även från samma seminarium.

Journalisten Lars Adaktusson höll med om att många journalister har en okunskap om kyrkor, något som man knappast kan komma undan med när det gäller andra områden - till exempel sport eller politik. Där förväntar man sig att journalister är pålästa och har en sakkunskap om sitt bevakningsområde.

Senare under eftermiddagen på SEA:s seminarium Ett generösare Sverige med avdragsgilla gåvor, medverkade Frälsningsarméns divisionschef för Göteborg, Kjell Olausson. Då kom frågan om statligt villkorade gåvor upp (vilket även argumenterades för i Kalla Fakta).

Bland dem som söker sig till Frälsningsarmén för att få hjälp - och då handlar det om människor som fallit igenom det sociala skyddsnätet - visar färsk statistik att ca 65 procent handlar om ensamstående föräldrar. Enligt Olausson kommer de för att få hjälp med mat och akut hjälp. Vart ska de gå, undrade Olausson, när till och med Socialtjänsten uppmanar dem att gå till Frälsis.

Om Frälsningsarmén, och annat kristet samhällsengagemang skulle förbjudas eller villkoras, vilka kommer då att hålla grytan kokande?

UPPDATERAT: Världen idag skriver här om SEA:s seminarium om avdragsrätt. Här intervjuas Lars Adaktusson och Anna Lindman Barsk om Dagens debatt om Makt, medier och andlighet.

UPPDATERAT 2: Här skriver Dagen om seminariet Makt, medier och andlighet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

50 på SEA:s första Almedalsseminarium om religions roll i demokratiutvecklingen

Ett 50-tal personer sökte sig ner till Visby hamn och missionsbåten Elida när Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet arrangerade seminariet Religionens roll i europeisk demokratiutveckling. Debattörerna – Thomas Idergard och Christer Sturmark – förde ett livligt samtal om religionens påverkan på samhället.

Inte oväntat fördes samtalet in på HIV/AIDS-frågan. Christer Sturmark anklagade Katolska kyrkan för att stå i vägen för att motverka HIV/AIDS-epidemim genom sitt kondomförbud. Idergard kontrade snabbt genom att betona behovet av ett förändrat beteendemönster och det absurda resonemanget:

- Harvardprofessorn Edward C. Green som är en av världens främsta experter på aidsbekämpning säger att det bästa sättet bekämpa aidsspridning i tredje världen är avhållsamhet, trohet och minskandet av sexuella partners.

- Tänk dig en person som går till en prostituerad, då sjukdomen oftast sprids den vägen. Först lyssnar han inte på Katolska kyrkans budskap att det är förbudet att köpa sex. Sedan lyssnar han heller inte på Katolska kyrkans budskap att han inte får bedra sin fru. Nej, det är först vid inledningen av sexualakten, innan han tar på kondomen, som han blir en riktigt överlåten katolik!

Seminariet präglades av en god stämning och flera namnkunniga opinionsbildare och politiker deltog i frågestunden.

Fotnot: För mer om och av Edward C. Green kan jag rekommendera denna artikel i Washington Post från 2009.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Finns samvetsfrihet även för KD-politiker?

Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.

Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?

Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.

Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).

Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.

För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.

Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”

Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”

Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?

Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.

Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.

Per Ewert,
författare, lärare, frilansskribent, medlem i Kristdemokraterna