Sveriges blinda fläck är mer än var femte minut

Var femte minut dödas en kristen för sin tro. Det skriver Per Gudmundson i dagens SvD med anledning av massakern mot de koptiska kristna i Egypten då över 26 kopter dog.

Enligt studien Christianity 2011: Martyrs and the Resurgence of Religion, som han hänvisar till, handlar det om "287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro." I stort sett utförs det alltså en massaker i stil med den på de koptiska kristna varannan timme. Och var femte minut blundar det sekulära Sverige.

I 2009 års och 2010 års regeringsförklaring lyfte Fredrik Reinfeldt speciellt upp religionsfriheten inom utrikespolitiken. I år lyste formuleringen med sin frånvaro - liksom dess egentliga substans i den faktiska utrikes- och migrationspolitiken. Kristna irakier fortsätter utvisas, regimkritiska pastorer riskerar utvisas till ett alltmer auktoritärt styrt Kongo, konvertiters kristna tro ifrågasätts av myndigheter och hotas av tidigare trosfränder, etc. Listan kan göras lång. Blindheten hos myndigheter och media kan sträcka sig ännu längre.

Gudmundson har en stark poäng när han pekar på att den postkoloniala självkritiken har ett förklaringsproblem när kristna utsätts för våld. De flesta orättvisor och oförrätter tillskrivs sitt ursprung i den "kristna" Västvärlden. Men när en sådan världsbild stöter på verkligheten (att kristna istället kan vara offer) uppstår ett obekvämt tillstånd. Det kan i vissa fall leda till osynliggörande eller förminskande.

När man förlorar sikte på religionens betydelse i människors liv och att den är mer än en privatsak, förstärks blindheten desto mer. SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag påminner på sin blogg om vad han skrev i samband med vårens revolter i Egypten. Han fick mycket kritik för dessa texter, men tyvärr tycks han få rätt:

Hur många av de egyptiska demonstranterna – som rätteligen kräver frihet – är beredda att låta söner, döttrar, grannar och andra att lämna islam utan risk för påtryckningar, trakasserier och förföljelser?

Religionsfrihet är ofta ett lackmustest på både människors och staters syn på demokrati och mänskliga rättigheter. I en sann demokrati tillåter både media, grannar och myndigheter att människor får uttrycka obekväma åsikter men även rätten att praktisera religion, uttrycka den offentligt med andra samt rätten att byta religion. Eftersom 95 procent eller så av världens befolkning bekänner sig till någon form av religiös tro är denna rättighet inte perifer utan absolut central.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Medlemskriterier = uppmaning att döda, enligt RFSL?

RFSL reagerar på SvD:s ledare om att Sveriges Imam Förbund har använt skattepengar för att ta fram en hemsida med budskap som att homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, muslimer ska helst rösta på andra muslimer i val och att judarna styr världsekonomin:

Under de senaste åren har journalister och ledarskribenter tagit initiativ till granskningar av religiösa föreningars inställning till bland annat homosexualitet och ifrågasatt det lämpliga i att föreningar får bidrag för att sprida sina homofoba åsikter. Bland annat har radioprogrammet Kaliber granskat religiösa ungdomsorganisationer, Kalla Fakta har som sagt granskat Frälsningsarmén, SvD:s ledarsida föreningen TUFF och nu senast sajten muslim.se, som drivs av SIF, Sveriges Imam Förbund.

Kvalificerad analys av hur religiösa samfund tänker kring livsstilsfrågor? Knappast.

Det krävs ingen större eftertanke för att inse att det är en stor skillnad på Frälsningsarméns medlemskriterier att soldater inte får leva ut en homosexuell läggning, och att önska att någon ska dö, om det är det som framgår på muslim.se.

RFSL har själva särskilda medlemskriterier och kan utesluta medlemmar som inte efterlever deras stadgar (se även Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL).

Frilansskribenten Anna Ekström gör samma iakttagelse när Erik Helmerson i en kolumn i DN buntar ihop både abortkritik och det teologiska ställningstagandet att samkönade relationer är en synd, med uppmaningen att döda människor.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Frågor om islamism ska inte förringas

Efter riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism kan man konstatera att partiets sympatisörer får mer vatten på sin kvarn när övriga partier hellre ville ta avstånd från Sverigedemokraterna än att efterlysa mer granskning av islamistisk terror. Som Per Gudmundson säger i SvD:

Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna må ställa viktiga frågor. Men svaren är alltför enkla. Deras lösning är att strypa invandringen. Men i Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, framgår det att den stora majoriteten av dem som identifierats som aktiva inom ramen för våldsbejakande islamistisk extremism har radikaliserats i Sverige. Så att påstå att bara för att man kommer från viss geografisk plats så är man en extremist, är att göra det lite för enkelt för sig. Enligt Säpo sker också en del av förflyttningen till våldsbejakande islamistisk extremism från vit makt-miljöer.

Så att begränsa invandringen är ingen lösning. För att inte säga omoraliskt när det handlar om människor som flyr förtryck. Dessutom kan man bara konstatera att de flesta muslimer inte vill leva under al-Qaida, Hamas, Hizbollah eller talibanerna. De vill leva i frihet.

Beatrice Ask visade också att Sverigedemokraterna faktiskt hindrar det europeiska kontraterroristsamarbetet, vilket skulle bidra till bekämpandet av islamistisk terrorism. Åkesson kunde aldrig ge något svar på detta i debatten, vilket ger en fingervisning om att SD stirrar sig blint på invandringen.

När allt detta är sagt återstår grundfrågan, och då måste man kunna skilja mellan sak och person: (1) majoriteten muslimer är lika lite våldsbenägna som alla andra men (2) islam som politisk ideologi och dess konsekvenser måste kunna diskuteras utan man blir stämplad som islamofob. Det är också för alla de muslimers skull som nu bor i Sverige som detta behöver tas upp. Många lever i rädsla för de radikala elementen, och då får inte resten av samhället backa i rädsla för Sverigedemokraterna.

Våldsbejakande islamism är en verklighet och måste granskas, annars blir det som på Palmes dagar när "anti-sovjetism" kritiserades. Johan Ingerö är inne på samma sak i Aftonbladet:

[…] vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi nte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Svagt förtroendekapital för Benaouda

"Förtroendet för Helena Benaouda är förbrukat", skriver DN:s ledare i tisdags efter att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd påstått att hon "aldrig stött på radikala element", trots att det nu har visat sig att pappan till hennes barnbarn är misstänkt terrorist.

Samtidigt ger styrelsen för Sveriges Muslimska Råd ett förnyat förtroende för dess ordförande.

Och visst är det ett märkligt beteende...

Det är inte som vice ordföranden, Moustafa Kharraki, påstår att kritiken beror på Benaoudas släktskap med den misstänkte. Styrelseledamoten Mohammed Kharraki gör samma misstag i tv4. Det handlar om Benaoudas kunskap om radikala element och hennes uppenbara felaktiga påstående att hon inte känner till det.

Knappt en månad innan hennes svärson greps för den planerade attacken mot Jyllandsposten, sa hon i SVT Debatt att hon inte hade kommit närmare muslimsk extremism än några filmsnuttar på Youtube. Nu när man har facit i hand, hur förtroendeingivande är ett sådant svar från talespersonen för alla de muslimer som inte alls vill förknippas med våld?

DN fortsätter:

Men att hävda att man aldrig stött på radikala element är inte hållbart i ett Sverige där Stockholmsmoskén för fem år sedan sålde kassetter med uppmaningar att döda judar, som beskrevs som ”bröder till apor och grisar”. Hotet från de radikala ska inte överdrivas, men det ska heller inte förnekas.

Det kan mycket väl vara så att Benaouda inte kände till svärsonens planer. Men helt aningslös om hans radikala läggning kan hon inte ha varit. I en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra nämner hon att hon varnade svärsonen för samröret med de personer som han greps med.

Efter Pakistanresan, där både dottern och svärsonen greps, pratade hon en hel natt med de båda om den riskabla resan. Benaouda kunde dessutom tänka sig att svärsonen hade begett sig ut på ännu en resa, men inte att han kunde utföra en attack mot en tidning. Så kunskapen om radikala element tycks ha varit nära till hands, även om man kan förstå att som en förälder vill man förhindra att hennes barn utmålas negativt och riskerar att utsättas för hot. Men det är ohållbart att behålla sitt förtroende som ordförande om man medvetet undanhåller sanningen.

Det är som Per Gudmundsson skriver på SvD:s ledarblogg:

Det är möjligen begripligt att Helena Benaouda själv inte ser problemet. Att hon själv inte inser, i denna svåra period, att hon måste välja mellan rollen som skyddande mor och rollen som representant för islams mittfåra i Sverige. Men så är det. Ordföranden för Sveriges Muslimska Råd kan inte skydda terroristmisstänkta och extremister. En mor kan, men inte en ordförande.

Helena Benaouda har efter sin nästan tre veckor långa medietystnad medverkat i ett par intervjuer, bland annat i DN, men hon verkar inte kunna ge någon klarhet i hur hon ser på extrema individer och grupper bland Sveriges muslimer. Samtidigt kritiseras Sveriges Muslimska Råd av imamen Abd al Haqq Kielan som menar de har en policy som hindrar dem från att verkligen ta tag i problemet:

-/…/ Sveriges muslimska råd har intagit en policy som hon har fått följa och den har de haft länge. Att inte ta hand om ungdomar i riskzonen och avvisa dem. Det gör att de driver bort problemen från sin dörr, men på så vis utelämnar de ungdomarna, säger Abd al Haqq Kielan.

Ord tycks stå mot ord.

Det blir inte lätt för Sveriges Muslimska Råd att återuppbygga förtroendet. Det är en sak att hävda att man har fullt förtroende inom föreningen - vilket kan tyckas märkligt. Om en liknande händelse hade uppdagats inom ett politiskt parti, skulle ledarens förtroendekapital definitivt ha naggats i kanten.

Förtroende utåt sett brister dock i stor grad. Kan man med trovärdighet medverka i debatter och andra offentliga sammanhang och representera Sveriges muslimer? Det blir väldigt svårt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist