måndag 31 januari 2011

Kristdemokratisk extremism?

Vill KD-ledaren Göran Hägglund förbjuda kvinnliga ledare? Vill han kanske inte att Sverige ska ha en kvinnlig statsminister? Berodde Kristdemokraternas motstånd till de Rödgröna på att de lanserade en kvinnlig statsministerkandidat – och inte på politiken?

Vill Kristdemokraterna kanske förbjuda människor att byta religion? Tycker partiet att den svenska staten ska byggas på rätt sorts tro och inte på medborgerliga rättigheter?

Det är några av de frågor som väcks när islamologen Jan Hjärpe i Metro (artikel ej online) jämför det islamistiska partiet Muslimska brödraskapet med Göran Hägglund.




- Det är närmast ett politiskt islamistiskt parti, som de högerkristna partierna i Europa. Ja, ungefär som Göran Hägglund, säger islamologen Jan Hjärpe.

Muslimska brödraskapet må ha slutat med våldsamheterna som utmärkte deras förflutna (bombdåd, lönnmord, etc), men målet är fortfarande att införa sharia-lagar. Jag har däremot svårt att minnas vilka våldsamheter som Kristen Demokratisk Samling begick under Birger Ekstedts dagar. Men Aftonbladet verkar inte ha några problem med att beskriva föräldrars möjlighet till mer tid med sina barn som ett uttryck för djupt rotad religiös fundamentalism. Jag undrar om det är där som Jan Hjärpe lär sig likheterna mellan de båda partierna.

Jan Hjärpe borde prata med kristdemokraten Magda Ayoub, från Egypten. Hon skriver på Newsmill, Jag fruktar muslimska brödraskapet mer än Mubarak:






Om det skulle utlysas fria val om en vecka skulle muslimska brödraskapet vinna direkt. Detta är också orsaken till den acceptans som funnits inför Mubaraks styre, både i Egypten och i omvärlden. Det är naturligtvis oacceptabelt att inte ha fria och rättvisa val och regimen säkrar sin makt med odemokratiska och ibland hårdhänta metoder - men den stora oppositionen, brödraskapet, är en mycket farlig politisk kraft.


Enligt Hjärpes resonemang har hon alltså valt helt fel parti. Ser hon inte likheterna mellan Göran Hägglund och Mohammed Badie? Förstår hon inte Aftonbladets klarsyn i frågan om vårdnadsbidraget?

Uppenbarligen är det något rejält fel med Hjärpes resonemang och han borde läsa Kristdemokraternas idéprogram.

I en annan del av nätet verkar Peter Weiderud tycka att egyptierna inte förtjänar demokrati byggd på lika medborgerliga rättigheter.

Uppdaterat:

Jan Hjärpe utvecklar sitt resonemang i Dagen.

- Inom Muslimska brödraskapet har man inte samma shariatolkning som talibaner eller al-Qaida. Där ser man mer på det positiva i den traditionen, inte mer specificerat än så.

Jag undrar vad som skulle vara det positiva.

Ann Charlott Altstadt, som ägnade julafton åt att rasa över barnbiblar, lyckas också med bedriften att i Aftonbladet presentera vårdnadsbidraget som "en fundamentalistisk religiös segregationsidé som lanserats som liberal allianspolitik". Jag trodde att det handlade om valfrihet. Hon argumenterar också för hur Livets ord är en hemlig finansiär av KD och M. Någon grund för anklagelserna ger hon dock inte. Men hon kanske hoppas på en Wikileaksrapport så småningom. Detta för att bekräfta att den nylanserade "Relationslinjen" egentligen är en kod för "djävulsjägarstrategin". Tredjepartsuppgifter kommer då inte att kommenteras.

(Viss stänk av ironi finns i ovanstående inlägg)



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

lördag 29 januari 2011

”Vi och dom”, enligt Brunne

I samtalet mellan Maciej Zaremba, Eva Brunne och Jimmy Åkesson (för övrigt en mycket märklig tillställning att ha i en kyrklig helgedom), slår Brunne knut på sig själv när hon inte vill ramla in i ett ”vi och dom”-tänkande.

Cirka 58 min i samtalet i Utbildningsradions sändning:




Vi kan inte ha en diskussion där vi buntar ihop muslimer till en sort, som utsätter människor för det ena det andra. Det finns muslimer av väldigt många olika slag. Precis som det finns kristna av väldigt många olika slag. Ibland har jag mer gemensamt med en grupp muslimer än vad jag har med Livets ord och trosrörelsen trots att de är kristna.

Det är uppenbarligen väldigt viktigt att markera att trosrörelsen tillhör ”dom”-lägret. Man undrar också om biskop Brunne vill jämföra Livets ords bibelskola med terrororganisationen al-Shabaabs träningsläger?

Maciej Zaremba levererade för övrigt samtalets uppenbara självklarhet när han kommenterade en SD-representants skadeglada inlägg på Twitter i samband med självmordsbombningen:




Jag har svårt att betrakta politiker som reagerar på det sättet på ett islamistiskt terrordåd i Stockholm som garanten för min säkerhet som svensk.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 28 januari 2011

Begränsningen med ett sekulärt samhälle

Integrationsminister Erik Ullenhag tycks vilja initiera ett samtal om religionens roll i samhället. Detta är välkommet inte minst utifrån hans ansvarområde där Sverige som ett av världens mest sekulära länder tar emot invandrare från länder där religionen har en mycket stor betydelse (jag har tidigare bloggat om att religionen är en nyckel i integrationen).


- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.

Han säger sig vilja värna den svenska religionsfriheten, vilket är bra. Det är viktigt att påpeka politiken gränser i sammanhanget. Staten ska inte leka teologisk domare och avgöra vad som är rätt eller fel tro, utan ge utrymme åt församlingar och samfund att själva avgöra i trosfrågor.

Men samtidigt vill Ullenhag värna det sekulära samhället. Och det är här det blir fel.

Staten kan vara sekulär men samhället är något mycket större. Det är bara delar av samhället som staten har makt över. I resten av samhället finns alla andra gemenskaper i form av familjer, föreningar och församlingar, där finns hela företagsvärlden och där finns viktiga kunskaps- och kulturinstitutioner. Det skulle vara mycket märkligt om staten inför ett påbud om att det civila samhället ska vara sekulärt.

I svenskan råder det dessutom en språkförbistring kring begreppet ”sekulär”. Antingen menar man neutral i trosfrågor eller ateistisk och humanistisk trosuppfattning. Ordet har helt enkelt båda dessa motsägelsefulla betydelser.

Någon helt neutral stat finns förstås inte, varje stat måste agera utifrån ett stort antal värderingar. Men en stat kan fortfarande välja att vara neutral i trosfrågor och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller livsåskådning.

Den europeiska historien med en förening mellan kyrka och stat var aldrig en god idé. Det vi egentligen bör tala om är en stat som är neutral i trosfrågor och ett samhälle som bejakar religion. Om vi har ett samhälle som bejakar religion, kan vi också bejaka den invandrare som fäster stor vikt vid religionen.

Hittills har Sverige varit känt för ett mycket lågt religiöst engagemang. Då får man fråga sig hur mycket religiösa människor egentligen har känt sig hemma?


Jacob Rudolfsson
Sanordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Vad skulle farfar Ohly säga?

I samband med Förintelsens minnesdag igår var jag på Raoul Wallenbergs torg för minnesceremonin. Forum för levande historias intendent, Eskil Franck, och EU- och demokratiminister, Birgitta Ohlsson talade. Samtidigt visades den nyproducerade utställningen På denna plats, som visar tio historiska händelser som utspelar sig på platser i centrala Stockholm under åren 1933 – 1944.

Att bli påmind och påminna om en av mänsklighetens mest fruktansvärda folkmord är viktigt. Inte minst då det fortfarande görs försök att förringa eller bortförklara nutida antisemitism. Idéhistorikern Henrik Bachner har en välskriven artikel om detta i Expressen.

Men hur såg då Sverige ut under andra världskriget? Var Stockholm en neutral plats eller en arena för nazister, motståndsmän, flyktingar och spioner? Det är några av frågorna som får svar i utställningen På denna plats.

Bland annat kan man läsa om hur Dagens Nyheter redan 1933 rapporterade om judeförföljelserna, hur Svenska Nationalsocialistiska Partiet år 1934 anordnade ett ”frihetståg” genom huvudstaden, och att trots de brutala pogromerna nekade svenska myndigheter judiska flyktingar asyl.

En intressant händelse var våren 1935 när kyrkoherden i Tyska kyrkan, Gamla stan, vägrade att hissa hakkorsflaggan utanför församlingssalen. Trots hot och påtryckningar från nazistpartiet bojkottade kyrkoherden den antisemitiska flaggan. Kyrkoherdens namn var Emil Ohly.

Sonsonen Lars tycktes inte ha något emot att delta i demonstrationståg bärandes en antisemitisk halsduk. Förhoppningsvis var det ett misstag. Men vad skulle farfar ha sagt?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 27 januari 2011

Frågor om islamism ska inte förringas

Efter riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism kan man konstatera att partiets sympatisörer får mer vatten på sin kvarn när övriga partier hellre ville ta avstånd från Sverigedemokraterna än att efterlysa mer granskning av islamistisk terror. Som Per Gudmundson säger i SvD:


Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna må ställa viktiga frågor. Men svaren är alltför enkla. Deras lösning är att strypa invandringen. Men i Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, framgår det att den stora majoriteten av dem som identifierats som aktiva inom ramen för våldsbejakande islamistisk extremism har radikaliserats i Sverige. Så att påstå att bara för att man kommer från viss geografisk plats så är man en extremist, är att göra det lite för enkelt för sig. Enligt Säpo sker också en del av förflyttningen till våldsbejakande islamistisk extremism från vit makt-miljöer.

Så att begränsa invandringen är ingen lösning. För att inte säga omoraliskt när det handlar om människor som flyr förtryck. Dessutom kan man bara konstatera att de flesta muslimer inte vill leva under al-Qaida, Hamas, Hizbollah eller talibanerna. De vill leva i frihet.

Beatrice Ask visade också att Sverigedemokraterna faktiskt hindrar det europeiska kontraterroristsamarbetet, vilket skulle bidra till bekämpandet av islamistisk terrorism. Åkesson kunde aldrig ge något svar på detta i debatten, vilket ger en fingervisning om att SD stirrar sig blint på invandringen.

När allt detta är sagt återstår grundfrågan, och då måste man kunna skilja mellan sak och person: (1) majoriteten muslimer är lika lite våldsbenägna som alla andra men (2) islam som politisk ideologi och dess konsekvenser måste kunna diskuteras utan man blir stämplad som islamofob. Det är också för alla de muslimers skull som nu bor i Sverige som detta behöver tas upp. Många lever i rädsla för de radikala elementen, och då får inte resten av samhället backa i rädsla för Sverigedemokraterna.

Våldsbejakande islamism är en verklighet och måste granskas, annars blir det som på Palmes dagar när "anti-sovjetism" kritiserades. Johan Ingerö är inne på samma sak i Aftonbladet:


[…] vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi nte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.



Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 24 januari 2011

Skenhelgon, verklighetsfrånvänd och hejduk åt storfinansen

I helgen skrev jag på Newsmill en artikel där jag utvecklade mina tankar om Carl Bildts och Tobias Billströms påstådda uttalanden och om utvisningen av de kristna irakierna, Nyttokalkyl får inte styra flyktingpolitiken.

Märker att det är en hel del kritiska kommentarer. Jag blir kallad bland annat skenhelgon, verklighetsfrånvänd, hejduk åt storfinansen, etc.

För att parafrasera Ronald Reagan: Jag noterar att alla som inte gillar artikeln, verkar inte riskera utvisning till ett land där man dödas för sin tro.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

fredag 21 januari 2011

Flyktingpolitik från ett nyttoperspektiv?

Amerikansk ambassadpersonal uppger i nya Wikileaks-dokument hur utrikesminister Carl Bildt och migrationsminister Tobias Billström ska ha velat hindra den irakiska flyktingströmmen från att ”skena okontrollerat” till Sverige, ”Ministrar ville stoppa våg av irakier”:

Ministrarna ska enligt amerikanerna dessutom ha påpekat att de flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom ”blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”.

”Bildt och Billström nämnde också flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”, förklarar man vidare i rapporten.

Först och främst måste det klargöras om de läckta dokumenten är autentiska. Men om det faktiskt är så, är det anmärkningsvärt att två svenska ministrar uttalar sig så kallt om människor som tvingas fly för sina liv. Att storleken på bankkontot, utbildningsnivån, yrkesvanan och språkkunnigheten väger tyngre än grundläggande mänskliga rättigheter pekar på en mycket utilitaristisk människosyn.

Vill Sverige vara ett föredöme i kampen för mänskliga fri- och rättigheter krävs det mer av ansvariga ministrar än att se människor utifrån ett perspektiv präglat av nyttoetik.

Det är inte hur lätt man integrerar någon av de 100 000-tals personer som flytt Irak sedan 2003, som avgör om de ska få stanna. Det är skyddsbehoven.

Vi kan heller skjuta ifrån oss problematiska företeelser som hedersvåld. De hedersrelaterade morden blir ju inte färre om man skärper invandringspolitiken - vi ”slipper” bara se dem i Sverige.

Uppdaterat: Dagen/TT uppger att MP:s utrikespolitiska talesperson Bodil Ceballos har KU-anmält Bildt och Billström då de enligt de läckta dokumenten krävde att utan ett återvändadeavtal skulle det vara omöjligt för Sverige att upprätta en ambassad i landet. Det ska bli intressant att följa utvecklingen.

Använd gärna SEA:s brevmallar till migrationsminister Tobias Billström och Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson för att låta dem veta vad du tycker om behandlingen av de kristna irakierna. Du hittar dem här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 19 januari 2011

Martin Luther King och den "kristna högern"

He was pro-life, pro-abstinence before marriage, and based his views on the unchanging Word of the Bible. Today, Planned Parenthood would condemn Dr. Martin Luther King, Jr. as part of the 'religious right.' [...]

Dr. Martin Luther King, Jr. was a man of peace, justice, and most of all a man of God,” added Dr. King. “Were he alive today, he would be working to secure peace and justice for those in the womb and healing for a nation that is still pained by over 50 million missing lives.



Dr. Alveda King (brorsdotter till Martin Luther King), från organisationen Priests for Life's blogg, när hon inför Martin Luther King-dagen talade om sin farbrors kamp för svartas medborgerliga rättigheter. Vad skulle mannen, som drömde om att hans barn skulle dömas efter måttet på deras karaktär, säga när tusentals barn rensas bort på grund av fel kön, fel antal kromosomer, fel tidpunkt, felaktiga ekonomiska förutsättningar eller felaktiga föräldrarelationer? Skulle Martin Luther Kings samvetsfrihet respekteras?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 17 januari 2011

Narnia - älskad av publiken men ratat av recensenterna

Efter nästan fyra veckor är den fortfarande en biosuccé. Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen fortsätter att locka biobesökare. Samtidigt är kritikernas omdöme minst sagt svalt. Inte sällan stör man sig på filmens grundläggande kristna budskap som också är en röd tråd genom C.S. Lewis böcker.

Som lackmustest för en kristendomskritisk hållning inom kulturen och den intellektuella eliten är det talande. Filmen älskas av publiken men ratas av recensenterna. Så här skriver Isabelle Espinoza för SVT:s Kulturnyheterna:



"Guldkompassen" (Chris Weitz, 2007), kan behöva sig en genomtittning som motgift, i fall reaktionen mot den religiösa behandlingen blir för stark. Filmatiseringen av första delen i den så kallade mörka materian-trilogin av Philip Pullman, är vad Narnia-filmatiseringarna bara kan drömma om att vara - en riktigt bra film. Det blev aldrig några uppföljare, tydligen på grund av det "okristliga" innehållet.



Ronnit Hasson i Expressen:



De tidigare smått dolda religiösa undertexterna är förvandlade till en Jehovas vittnes-teckning utan motstånd, med uttalat religiösa repliker.


TT-Spektra:



Jag minns att jag gäspade åt det när jag läste böckerna som tioåring. När författarens kristna morallära mosats i Hollywoods likriktningsmaskin blir den ett verkligt sömnpiller.



Petter Larsson i Aftonbladet:



Skeppet Gryningen plågas svårt, liksom de övriga Narnia-filmerna, av sin häpnadsväckande fantasilösa lojalitet till förlagan. Lek gärna med tanken att byta kön på huvudpersonerna. Susan, inte Peter, får gå envig mot kung Miraz i Prins Caspian. Edmund, inte Lucy, skulle i den nya filmen anfäktas av frestelsen att bli vacker. Så lite det skulle krävas, så djärvt det vore.



Precis som alla filmer har Kung Caspian och skeppet Gryningen sina brister. Men den reflexmässiga sågningen på grund av filmens kristna budskap är löjlig. Alla filmer bär med sig ett budskap och det gäller för tittaren av "avkoda" detta för att själv avgöra om det är något rimligt och om man vill ta det till sig.


C.S. Lewis, som själv var personligt troende kristen, skrev böckerna om Narnia utifrån sin världsbild. Och berättelserna om barnen från vår värld som möter lejonet Aslan älskas fortfarande av miljontals läsare. Att då göra ett antal filmer och försöka hålla sig så nära förlagan som möjligt kan väl inte vara något negativt? Tänk tanken att göra Lisbeth Salander i Millenium-trilogin till kristen och heterosexuell. Vilket ramaskri det skulle bli.

Att upprört beskriva filmen som propaganda eller föredra "kreativa" (läs; politiskt korrekta) omtolkningar, tyder mer på likriktning inom den svenska kulturdebatten än att vilja ha något nytt. Det traditionella har helt enkelt blivit det sanna radikala. Kristna värderingar får kultureliten att resa ragghåren och drabbas av moralpanik. Förr förfasade sig kritiker över rockkonserter, nu handlar det om filmer med kristet budskap.


Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

söndag 16 januari 2011

Dire Straits-censur hot mot både dikten och yttrandefriheten

Låt det sägas med en gång: Dire Straits Money for nothing är ingen briljant text. Musiken är lysande, och låten är en klassiker, även om textförfattandet har aldrig varit gitarrekvilibristen Mark Knopflers starkaste sida.

Nu blåser dock censurens och de vassa pekpinnarnas vindar över Knopflers text om diversearbetaren som tittar på MTV-stjärnorna som blir miljonärer utan att lyfta mycket mer än ett finger. I texten kan man läsa in mer eller mindre tydliga småironiska hintar åt olika kategorier i MTV-världen: gitarrister, homosexuella, utmanande kvinnor, hawaiianer och slagverkare. Varje kategori av dessa skulle ha möjligheter att känna en viss ironisk udd riktad mot sig. Om man verkligen vill alltså, texten kan inte på något sätt anklagas för att vara bitsk i överkant.

Den grupp som möjligen skulle kunna känna sig direkt utpekad vore i så fall Föreningen Chimpansernas Vänner för raden "Bangin' on the bongos like a chimpanzee". Men demonstrationerna därifrån har lyst med sin frånvaro. Däremot har upprörda krav på censur rests från en annan av de ovan nämnda grupperna. Någon som vågar gissa vilken...?

Det mest oroande är inte att kommersiella inrättningar enligt uppgift ofta kapar en vers på låten, det ligger i varje muzakfixares rättighet att ordna en mysig atmosfär av bakgrundsmusik. Det får musiker och textförfattare leva med. Av yttrandefrihetsskäl känns det klart mer oroande att den inte speciellt uppseendeväckande andra versen nu censureras på kanadensisk radio:
The little faggot with the earring and the makeup
Yeah, buddy, that's his own hair
That little faggot got his own jet airplane
That little faggot he's a millionaire

Om texten verkligen syftar på homosexuella som grupp eller på någon utpekad individ är som synes oklart. Det ligger i sakens natur att poesi, poptexter och andra typer av liknande alster belyser ett visst tema, ger en viss känsla i maggropen men lämnar den definitiva tolkningen till läsaren/åhöraren. Så även här. Inte bara i den aktuella versen, utan i hela låten.

I varje vers, varje ordvändning kan någon känna sig utpekad. Men det är bara homosexuella som man bedömer måste skyddas med censur. Alla övriga inser att det här är en småironisk text. Like it or not. Den finns, och måste så få göra.

I just den här texten ligger ingen vare sig implicit eller explicit kritik mot kristna. Men oj,vilka mängder det finns med pop/rocktexter som riktar både hån och avsky mot kristna och deras tro. Jag är inte förtjust i dessa texter. Jag blir ledsen över både att de skrivs och att de sjungs offentligt. Men artisterna bör få vara i sin fulla demokratiska rätt att sjunga dem. Att ropa på censur är i det läget knappast rätt väg att gå. Visare för oss kristna är i det läget snarare att istället visa fram en sann och god bild av oss själva och den tro som vi förkunnar.

Ute i den riktiga världen dör människor i översvämningar och verkliga stormar. När det fläktar lite i ett visst vattenglas blir det uppenbarligen väldigt lätt att lägga allt fokus där istället. Vi kan ju inte tillåta att barkbåten välter. Oavsett vad som händer i den stora världen därutanför.

Det obehagliga ligger inte i att någon sjunger en ironiserande text. Möjligheten till detta är en självklar del i ett öppet demokratiskt samhälle. Och en lika självklar del i god diktarkonst. Om Money for nothing ska räknas in i den kategorin är kanske något tveksamt, men om samhället via uttrycklig censur eller självcensur skulle avsäga sig varje möjlighet att peka ut, ironisera över eller till och med kritisera, så står vi snart inför diktens död. Eller yttrandefrihetens självmord.

Per Ewert
lärare, författare, samt frilansskribent


fredag 14 januari 2011

När DO diskriminerar

DO har anmälts till Justitiekanslern, JK, rapporterar Riksdag & Departement,
Anställd på DO tvingades visa e-post:



Chefen på Diskrimineringsombudsmannen krävde att få läsa handläggarens e-post för att ta reda på om hon kontaktat media.
- Jag var så chockad att jag lät honom se vilka jag hade mejlat, säger handläggaren.

Händelsen inträffade förra månaden och chefen misstänks nu för brott mot efterforskningsförbudet.


Vad var det nu DO Katri Linna sa, samtidigt som hon slog sig för bröstet med att myndigheten är "neutrala i trosfrågor", genom att fira "decemberfest" och dela ut "vinterpresenter" - men inte sätta upp adventstakar? Ja, just det - de har en "ambition att vara en förebild för andra arbetsgivare".

En liten undran: vart vänder man sig om man som anställd blir diskriminerad av Diskrimeringsombudsmannen? Dags att göra en genomlysning av hela verksamheten.

Uppdaterat: Nu rapporterar TV4 Nyheterna att var tionde anställd på DO känner sig diskriminerad. Vissa medarbetare verkar till och med riktigt skoningslösa i sina omdömen:

- Myndigheten är i totalt förfall och miljoner flödar till konsulter och en utbyggd gd-stab... Nu håller det inte längre.

- Jag känner ingen som trivs här... Det känns som 1500-talets ledarskap eller i diktaturländer, där människor blir rädda för varandra.

Om nu den myndighet som ska försvara grundläggande rättigheter från att kränkas, själv diskriminerar sina anställda är det ett allvarligt problem.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

torsdag 13 januari 2011

Allt annat än en icke-fråga i integrationsdebatten

”Är identitet ett hinder eller en förutsättning för integration?” Det är den rubriken som jag fastnar för när jag läser statsvetaren Andreas Johansson Heinös Timbro-rapport Integration eller assimilation? som presenterades vid ett frukostseminarium häromdagen.

Bland annat skriver han:


Det är inte heller rimligt att förvänta sig att den som har flytt från sitt hemland på grund av att den religion eller kultur man tillhör är förtryckt skulle ha andra ambitioner än att bevara så mycket som möjligt av denna religion och kultur i det nya hemlandet /…/ Tvärtom, det är ju på grund av att jag uppfattar Sverige som ett mer tolerant samhälle för minoriteter som jag valde att flytta hit, det primära målet är att få livsutrymme för min etnicitet/kultur/religion.

/…/ Men detta är en idé som möter motstånd, på många håll. [min kursivering]

Många gånger handlar det om religionsfrihet - att fritt kunna utöva sin religion - som invandrare kommer till Sverige. Att påstå att det kan uppstå kulturkrockar när människor anländer från länder där religionen har stor betydelse, är ingen överdrift. I bästa fall är religionen en icke-fråga i det nya hemlandet. I värsta fall behandlas religion med en viss sorts skepsis som gränsar till intolerans.

Religionen har helt enkelt en mycket svag ställning bland svenskarna i jämförelse med resten av världen. I de flesta globala värderingsundersökningar beskrivs Sverige som ett av mest sekulära länderna.

När miljöminister Andreas Carlgren var generaldirektör för Integrationsverket skrev han på DN Debatt om svenskarna som världens mest avvikande folk:


Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger "ingen betydelse". I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské, i länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Tack vare data från European Values Survey och den världsomfattande World Values Survey har man kommit fram till att det ”land som ligger längst bort i den internationella jämförelsen av värderingar är Sverige. Svenskarna har de mest atypiska och avvikande värderingarna av alla.”

Religiös identitet kan med andra ord vara en nyckel i integrationsarbetet. Men svenskarna lider av vad som nästan kan beskrivas som religiös analfabetism.

Andreas Johansson Heinös antyder i sin rapport att religionen spelar en viktig roll. Men han gräver inte så mycket djupare i detta ämne, som han ändå menar är en viktig del i många invandrares liv. Under frukostseminariet belystes inte religionens roll förrän under frågestunden då jag som sista frågeställare talade om detta (videon från seminariet finns här och min fråga om religionens betydelse kommer efter 59 minuter).

Oftast glöms de religiösa institutionernas betydelse som samhällsbärare bort. Men tron på en Gud kan föra samman människor från de mest skilda kulturerna.

I en Stockholmskyrka kan man till exempel en vanlig söndag dricka kyrkkaffe med en flykting från Iran, ekonomiprofessor från USA, student från Nigeria, butiksinnehavare från Sydkorea och högstadielärare från Göteborg – samtidigt. Det är integration! Och då spelar social bakgrund, etnicitet, bostadsområde eller inkomstskillnader ingen roll.

I rapportens inledning skriver Timbros VD, Markus Uvell, att integrationen kommer att vara ett av tankesmedjans mest prioriterade områden framöver. Det vore betydelsefullt om man då även tog sig an religionens roll. Vilka konsekvenser får det på den förda integrationspolitiken när det nu råder en sådan okunskap om religionens betydelse i Sverige – och hur kan man bearbeta detta?

Det vore ett intressant ämne.

P.S.

Rapporten har också ett intressant parti om kritiken mot den tidigare holländske parlamentarikern Ayaan Hirsi Alis förslag om att kyrkor behöver engagera sig i muslimtäta områden:


Hirsi Ali har fått jämförelsevis stor uppmärksamhet på svenska kultursidor där hennes idéer har avfärdats som uttryck för ”antiliberalism” och ”intolerans”. Det är en märklig slutsats som förefaller bottna i synsättet att det skulle finnas en motsättning mellan en opartisk liberal stat och ett civilsamhälle där politiska, religiösa, fackliga och kulturella organisationer propagerar för sina budskap.

Men en öppen kamp om människors idéer, identiteter och intressen är en förutsättning för demokrati och förutsätter i sin tur att partier, kyrkor och fackföreningar kan verka fritt, propagera för sin verksamhet och försöka värva nya medlemmar och anhängare. Antiliberalt blir det när staten väljer att gynna den ena organisationen framför den andra. Intolerant blir det när man förvägrar vissa aktörer att verka för sina åsikter. Det går att försvara det mångkulturella samhället samtidigt som man är övertygad om att ens egen trosuppfattning eller livsstil är bäst, även för andra.

Där fick de rektorer som vill förbjuda kristna skolgrupper, samtidigt som politiska partier och andra intresseorganisationer får ”missionera” fritt.

Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman och bloggaren Dick Erixon skriver också om rapporten.

Uppdaterat: Dagens Nyheters kolumnist Lisa Bjurwald skriver också om rapporten. Märkligt nog tycks hon mena att partier inte har en extremistisk ideologi så länge de tillhör de största partierna i sin länder. Hört talas Adolf Hitlers och Josef Stalins gamla partier?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 12 januari 2011

Svagt förtroendekapital för Benaouda

"Förtroendet för Helena Benaouda är förbrukat", skriver DN:s ledare i tisdags efter att ordföranden för Sveriges Muslimska Råd påstått att hon "aldrig stött på radikala element", trots att det nu har visat sig att pappan till hennes barnbarn är misstänkt terrorist.

Samtidigt ger styrelsen för Sveriges Muslimska Råd ett förnyat förtroende för dess ordförande.

Och visst är det ett märkligt beteende...

Det är inte som vice ordföranden, Moustafa Kharraki, påstår att kritiken beror på Benaoudas släktskap med den misstänkte. Styrelseledamoten Mohammed Kharraki gör samma misstag i tv4. Det handlar om Benaoudas kunskap om radikala element och hennes uppenbara felaktiga påstående att hon inte känner till det.

Knappt en månad innan hennes svärson greps för den planerade attacken mot Jyllandsposten, sa hon i SVT Debatt att hon inte hade kommit närmare muslimsk extremism än några filmsnuttar på Youtube. Nu när man har facit i hand, hur förtroendeingivande är ett sådant svar från talespersonen för alla de muslimer som inte alls vill förknippas med våld?

DN fortsätter:


Men att hävda att man aldrig stött på radikala element är inte hållbart i ett Sverige där Stockholmsmoskén för fem år sedan sålde kassetter med uppmaningar att döda judar, som beskrevs som ”bröder till apor och grisar”. Hotet från de radikala ska inte överdrivas, men det ska heller inte förnekas.


Det kan mycket väl vara så att Benaouda inte kände till svärsonens planer. Men helt aningslös om hans radikala läggning kan hon inte ha varit. I en intervju med Lotta Bromé i P4 Extra nämner hon att hon varnade svärsonen för samröret med de personer som han greps med.

Efter Pakistanresan, där både dottern och svärsonen greps, pratade hon en hel natt med de båda om den riskabla resan. Benaouda kunde dessutom tänka sig att svärsonen hade begett sig ut på ännu en resa, men inte att han kunde utföra en attack mot en tidning. Så kunskapen om radikala element tycks ha varit nära till hands, även om man kan förstå att som en förälder vill man förhindra att hennes barn utmålas negativt och riskerar att utsättas för hot. Men det är ohållbart att behålla sitt förtroende som ordförande om man medvetet undanhåller sanningen.

Det är som Per Gudmundsson skriver på SvD:s ledarblogg:


Det är möjligen begripligt att Helena Benaouda själv inte ser problemet. Att hon själv inte inser, i denna svåra period, att hon måste välja mellan rollen som skyddande mor och rollen som representant för islams mittfåra i Sverige. Men så är det. Ordföranden för Sveriges Muslimska Råd kan inte skydda terroristmisstänkta och extremister. En mor kan, men inte en ordförande.

Helena Benaouda har efter sin nästan tre veckor långa medietystnad medverkat i ett par intervjuer, bland annat i DN, men hon verkar inte kunna ge någon klarhet i hur hon ser på extrema individer och grupper bland Sveriges muslimer. Samtidigt kritiseras Sveriges Muslimska Råd av imamen Abd al Haqq Kielan som menar de har en policy som hindrar dem från att verkligen ta tag i problemet:


-/…/ Sveriges muslimska råd har intagit en policy som hon har fått följa och den har de haft länge. Att inte ta hand om ungdomar i riskzonen och avvisa dem. Det gör att de driver bort problemen från sin dörr, men på så vis utelämnar de ungdomarna, säger Abd al Haqq Kielan.



Ord tycks stå mot ord.

Det blir inte lätt för Sveriges Muslimska Råd att återuppbygga förtroendet. Det är en sak att hävda att man har fullt förtroende inom föreningen - vilket kan tyckas märkligt. Om en liknande händelse hade uppdagats inom ett politiskt parti, skulle ledarens förtroendekapital definitivt ha naggats i kanten.

Förtroende utåt sett brister dock i stor grad. Kan man med trovärdighet medverka i debatter och andra offentliga sammanhang och representera Sveriges muslimer? Det blir väldigt svårt.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist