Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.
Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?
Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.
Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).
Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.
För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.
Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”
Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”
Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?
Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.
Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.
Per Ewert,
författare, lärare, frilansskribent, medlem i Kristdemokraterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar