Visar inlägg med etikett människovärde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett människovärde. Visa alla inlägg

tisdag 21 februari 2012

Märkliga argument i könsbytesdebatten

Det sägs att Kristdemokraterna har behövt ta tid på sig att väga argumenten om steriliseringskrav för personer som väljer att byta kön. Men i DN-artikeln där beslutet meddelas tycks de goda skälen lysa med sin frånvaro.

Att transsexuella är en utsatt grupp, går inte att förneka – Men det är inte ett skäl för att staten ska sanktionera ett ”tredje kön”. Att byta kön är den hittills bästa medicinska behandlingen av de personer som lider av könsidentitetsstörtning. Och att inte sterilisera sig innebär i praktiken att man har två kön och det är inte vad transsexuella önskar. Som psykiatrikern David Eberhard har skrivit är man då per definition inte transsexuell.

Att tala om tvångssteriliseringar, vittnar om begreppsförvirring – Tvångssteriliseringar är något fruktansvärt. Men som läkaren Bengt Malmgren skriver på Newsmill bör man istället fråga sig: ”Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas? Vill man under nuvarande lag behålla möjligheten att föda barn avstår man från att definiera om sitt juridiska kön, så enkelt är det. Med bästa vilja i världen kan man inte kalla det tvångssterilisering.”

Att alla är lika mycket värda, ifrågasätts heller inte – Men diskussionen handlar inte om människors värde, utan om vad en bakgrund med en "gravid pappa" innebär för barn – det är ju ingen mänsklig rättighet för varje individ i hela mänskligheten att skaffa barn.

Att beslutet skulle grunda sig på en tolkning av naturrätt utifrån kristen tradition, är dessutom ytterst märkligt. Särskilt då hela diskussionen tycks missa kristdemokratins idé om personalismen, som avvisar tanken på att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan personens kropp och själ.

Att utgå från att könet sitter i hjärnan går emot kristen idétradition där människan är en helhet av ande, själ och kropp, där människan är till sitt väsen antingen man eller kvinna.

I varje politiskt beslut behöver argument vägas mot varandra, så och i frågor som drivs av grupper med tydliga agendor. Vi på SEA hymlar inte med att vi är kritiska mot exempelvis den svenska abortlagstiftningen. Men vi förväntar oss inte att bara för att vi representerar ett stort antal medborgare, så ska man lyssna till oss. Argumentens tyngd bör vara det viktigaste. Här tycks däremot den grupp som ropat högst (läs. lagt beslag på det värdeladdade ordet ”tvångssterilisering”) ha vunnit.

För övrigt stänger DN:s ledare, ”Sent ska moralisten vakna”, möjligheten för ett någorlunda sansat samtal i denna fråga.

Att använda sig av begrepp som ”värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?” och att ”bokstavligen följa Bibelns sexualmoral” mot personer som väljer att tycka annorlunda om könsbytesfrågan, är allt annat än hederlig debatteknik. När till exempel kristdemokraten Tuve Skånberg kritiserade beslutet fanns ingen hänvisning till Bibeln. Varför argumenterar DN då inte emot i sak om man tror sig ha goda skäl för sin ståndpunkt?

Uppenbarligen får det endast finnas en åsikt – alla andra är irrationella.

Uppdaterat: Världen idag och Dagen samt Dagens ledarblogg skriver om detta. Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson förväntar sig dessutom att nu när nästan samtliga politiska partier enats i frågan om steriliseringar vid könsbyten att Svenska kyrkan ska böja sig under statens diktat. Så stavas stavas statsreligion i form av påtvingad sekulär ideologi.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

torsdag 7 juli 2011

Abortdebatt i Almedalen

Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.

Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.

Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.

I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.

Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.

Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.

I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.

I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.

Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.

Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?

Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.

Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

måndag 6 juni 2011

Abortdebattens spelregler?

Marcus Birros debattinlägg i SvD i lördags ligger fortfarande i topp som mest lästa artikel på Brännpunkt. Även Dagens publicering av artikeln rankas som den mest lästa. På Newsmill skriver Birro om den märkliga refuseringsprocess som föregick den tänkta publiceringen i DN.

Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.

Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?

I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.

På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).

Klicka här för att beställa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

onsdag 6 oktober 2010

Barnsligt av SD när Brunne blev partipolitisk

Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan har redan kommenterats bland annat här, här och här.

Att som biskop Eva Brunne i gudstjänsten vid riksdagens öppnande fördöma rasism och främlingsfientlighet är helt rätt. Som kristen ledare har man alltid ett tydligt ansvar att stå upp för alla människors lika värde. Om biskopens syfte däremot var att ge sig på ett enskilt politiskt parti när hon talade till samtliga folkvalda är det däremot lite mer problematiskt. Biskopen tog nämligen upp måndagens demonstration mot Sverigedemokraterna (SD) i samma andetag som hon berörde främlingsfientligheten. Därmed blev hennes predikan partipolitisk:


- Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.
Brist på etikett och god sed av SD när de tågade ur Storkyrkan mitt under pågående gudstjänst? Javisst. Barnsligt? Självklart. Att tala om människors lika värde är en naturlig konsekvens av den kristna livssynen. Men man kan samtidigt tycka att det är lite onödigt att bli partipolitisk och ge sig på ett demokratiskt valt parti på det här sättet – vilket Brunne gör när hon refererar till en demonstration mot SD. Det bidrar till att cementera deras offermentalitet och ge dem ett starkare stöd som riksdagens ”underdog” bland sina väljare . Nej, att diskutera, resonera och argumentera är ett bättre, framkomligare sätt att handskas med SD. Agitationer, vare sig de sker i form av ord, otrevligt bemötande eller våld, i syfte att isolera eller skada partiet, kommer bara att få bakslag.

För övrigt kan man fråga sig vilka andra graderingar av människovärdet som biskop Brunne ämnar lyfta fram i sina predikningar? Abort, dödshjälp eller bristen på mänskliga rättigheter i diverse diktaturer lär väcka starka känslor bland många riksdagsgrupper. Några tips: Förra valet sa Lars Ohly (V) att han föredrog diktatorn Fidel Castro före Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Eller varför inte klargöra att Sharia-lagar är oförenligt med demokrati. En av Moderaternas nyvalda riksdagsledamöter Abdirisak Waberi tycker att islamsk rättsväsende nämligen är en bra idé. Predikomaterial finns det med andra ord gott om.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

söndag 29 augusti 2010

Den motvillige abortmotståndaren

Mitt aktiva engagemang för de ofödda började för omkring fyra år sedan. Det kom som en direkt konsekvens av att jag började omfamna människovärdesprincipen. Den absoluta majoriteten västerlänningar ställer sig bakom den principen. Såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som Europadeklarationen, bygger på människovärdesprincipen. Enkelt uttryckt går den ut på att alla som är tillhöriga arten Homo sapiens sapiens har en grundläggande och inneboende rätt till liv. Föga kontroversiellt, enligt de allra flesta människor. Det är på den grund de västerländska civilisationerna vilar.

Biologivetenskapen har samtidigt för länge sedan klarlagt att startpunkten för när en ny människa blir till, är vid befruktningen. Det vill säga, när kvinnans ägg och mannens spermie smälter samman till en enhet. Från och med det ögonblicket påbörjas den process som sedan fortgår genom resten av en människans liv, fram till dess att hon eller han dör på sin ålders höst. Detta är alltså objektiva fakta: en ny unik människa påbörjar sitt liv vid befruktningen.

Så, vad händer om man lägger ihop människovärdesprincipen med det biologivetenskapen har påvisat som objektiva fakta (beträffande när en ny människa blir till)? Det torde bara finnas ett svar på den frågan. Nämligen att det är fel att döda ofödda människor. Eftersom varje abort innebär att man, med uppsåt, dödar en människa. Det ser varje välfungerande människa, med genomsnittlig intelligens och ärligt uppsåt.

Av någon besynnerlig anledning, tycks detta inte vara fallet i Sverige. Här anklagas människorättsaktivister för att vara obehagliga mörkermänniskor och hatiska fanatiker. Det är allvarliga anklagelser. Ofta får försvarare av människovärdet även höra att de använder sig av missledande propaganda, när de presenterar de allmängiltiga och tillgängliga fakta som togs upp ovan. Precis samma information som presenteras för lyckliga blivande föräldrar, för övrigt. Abortliberalerna beskyller människorättsaktivister för att vara fientliga på en rad punkter. Kvinnofientliga. Sexualfientliga. Barnfientliga. Livsfientliga. Ja, så där, i största allmänhet. Okunniga, bakåsträvare och antidemokrater, förekommer som anklagelser också.

Det är alltså vare sig tacksamt, angenämt eller på något annat vis behagligt att stå upp för ofödda människors rätt till liv. Sanningen att säga, skulle undertecknad gladeligen slippa vara abortmotståndare. Det skulle frigöra otroliga mängder tid, energi och arbete. Sådant som skulle kunna användas till roligare och enklare uppgifter.

Så jag försöker få svar. Från abortliberalerna. Fråga vad det är de vet, som jag inte har fått veta. Vilken hemlig kunskap de besitter, som så självklart omkullkastar biologivetenskapens definition av vem som är människa. På vilket vis ofödda kan undantas från människovärdesprinicipen. Hittills har jag inte fått det svaret.

Däremot har jag fått höra en hel del annat. Rena påhitt. Som att den ofödda inte är vid liv. Vissa sträcker sig så långt som att påstå att människolivet inte börjar förrän vid födelsen. Vad de inte tycks kunna förklara i samband med detta, är varför vi i sådana fall måste ta död på detta icke-liv? Det kan ju tyckas vara en självmotsägelse. Men vad vet väl jag?

Ytterligare andra menar att tekniken får avgöra vem som är människa. Det skulle innebära att en oföding som befinner sig i Sverige kan betraktas som människa redan omkring vecka 22. Medan samma oföding skulle få finna sig i att vara icke-människa fram till förlossningen, om den hade oturen att vistas i ett fattigt utvecklingsland. I en avlägsen framtid, skulle det samtidigt kunna innebära att man får automatisk människostatus redan vid befruktningen, om det funnes konstgjorda livmödrar dit man kunde förflyttas och få växa vidare. Fascinerande? Ja, visst. Klargörande? Knappast.

Det vanligaste som brukar tas upp är annars ömkansvärda socialrealistiska skildringar. Ofta parade med vågade spådomar. Om minderåriga flickor. Incestoffer. Traumatiserade våldtäktsoffer. Cancersjuka gravida. Fattiga mammor. Ovilliga pappor. Kondomer som spricker. P-piller som sviker. Bostadsbrist. Arbetslöshet. Barn som aldrig kommer att älskas. Det hemska i att bli bortadopterad. Det, och tusen andra fantasifulla hemska scenarion. Alla följs upp med samma påstående. Att det bästa för barnet är att dödas. För att slippa leva ett sådant fruktansvärt liv. Intressant nog, blir samma människor lika arga som oförstående när de får min motfråga. En enkel sådan. Skulle de ta livet av en nyföding utifrån samma premisser? Det skulle de givetvis inte. Får jag veta. Men vad som utgör den avgörande och relevanta skillnaden mellan ofödingen och nyfödingen. Det får jag aldrig något svar på.

Någonstans på vägen brukar abortliberalernas superargument läggas fram. Det om illegala aborter. Om att kvinnor alltid har försökt döda sina barn. Födda som ofödda. Vare sig det har varit lagligt, eller ej. Att det är nästintill lagbundet att så kommer ske. Att kvinnor som inte har tillgång till lagliga aborter, kommer att utsätta sig för illegala sådana. Vidare, får man veta, innebär en illegal abort alltid att kvinnan utsätter sig för risker som kan lämna henne med men för livet. Kanske till och med beröva henne livet. Allt detta avrundas slutligen med att abortmotståndaren får veta att det är dennes fel när så sker. Att den som är kritisk eller motståndare till aborter, också har dessa kvinnors förstörda hälsa och förlorade liv på sitt samvete.

Låt mig nu förklara hur åtminstone denna abortmotståndare tänker omkring illegala aborter och dess konsekvenser. Den ofödda är alltså en livs levande människa. Likaså dennes mor, som ofödingen är inneboende hos i omkring nio månader. Båda innehar ett lika stort och oantastligt människovärde. Om ofödingen tas ifrån sin naturliga livsmiljö, som är livmodern, under denna tid kommer den tveklöst att dö eller riskera allvarliga hälsoproblem. Om kvinnan låter graviditeten ha sin gång kommer hon, om ingenting anmärkningsvärt inträffar, komma frisk och levande ut på andra sidan barnets födelsedag. Därefter står det henne fritt att adoptera bort barnet, om hon inte vill eller kan ta hand om det själv. Liv står alltså inte mot liv. Liv står mot ovilja och/eller oförmåga att vara förälder. Det är en helt annan historia. Här ser vi också att det, under normala omständigheter, inte är ett etiskt dilemma man ställs inför som oplanerat gravid. Som det annars populärt brukar påstås. Med allvarlig stämma och bekymrad min.

Alltså. Att acceptera aborter för att människor hotar med att genomgå dem, även om de är olagliga. Med sina egna och de oföddas liv och hälsa som insats. Det är direkt jämförbart med att inrätta lagliga avrättningskliniker för födda människor. Där alla och envar tillåts överlåta dödandet av människor, som misshagar dem. Detta till personal som är utbildade för ändamålet. För vadå? Folk har alltid haft ihjäl varandra. Oavsett hur olagligt det har varit. Ofta med risk för både sin egen och offrets liv och hälsa. Så kan vi inte ha det. Det är inhumant. De som motsätter sig detta måste ju vara fientligt inställda till sina plågade medmänniskor som har fått nog av jobbiga svärmor/den misshandlande maken/den besvärliga ADHD-tonåringen/frun som hamnade i rullstol efter en olycka, eller vem det nu månde vara. Önskar man dem inte ett anständigt och lyckligt liv? Otäcka mörkermänniskor, de där motståndarna till avrättningskliniker. Säkert religiösa fundamentalister också.

Och så där fortsätter det. Det finns många fler misslyckade argument för abort. Och en del andra missförstånd som skulle kunna rätas ut. Det får vänta till ett senare inlägg. För även om jag hade orkat fortsätta rada upp exempel, så är den här texten redan alldeles för lång.

För vad det kokar ner till är just detta: om den ofödda är en människa, finns det ingenting som kan undanta denna ifrån rätten till liv. Inte med mindre än att man avvisar människovärdesprinicipen rakt av. Vad man än hittar på för skäl till varför ofödingar inte ska få leva, så kommer det oundvikligen att spilla över på oss som redan har hunnit födas.

Det är detta som gör att jag är människorättsaktivist. Med särskilt fokus på ofödda. Inte för att jag trivs med att bli marginaliserad och illa omtyckt. Utan för att jag inte kan stå vid sidan om och se på hur vi systematiskt dödar de minsta och mest utsatta människorna som finns. Mitt samvete tillåter mig inte att göra det. Så länge jag inte får övertygande bevis på att jag helt har misstagit mig när jag betraktar ofödingarna som människor. Lika länge kommer jag att fortsätta vara en motvillig abortmotståndare.

Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör

tisdag 10 augusti 2010

Torbjörn Tännsjös människosyn gör mig livrädd

Torbjörn Tännsjö trampar på i sina allt annat än ulliga strumpor, på marsch mot människovärdet. Den här gången är det ännu ett obehagligt ustpel på DN Debatt. Ämnet är organdonation, som är behjärtansvärt på många sätt. Men Tännsjös sätt att låta ändamålen helga medlen är mer än obehagligt.

Jag har dessvärre inte tid att skriva något längre bemötande, men sug bara lite på följande formuleringar:
"allt färre dör på ”rätt sätt”, det vill säga genom hjärndöd."

"De som vill donera skulle emellertid få fortsatt intensivvård i hopp om hjärndöd och donation. Ja, man skulle kunna tänka sig att man även inledde intensivbehandling av det här skälet."

"Kan man inte göra på det här viset redan i dag? Nej, har ledande juridisk expertis hävdat. Det strider mot lagen att vårda en patient på andra grunder än för patientens egen skull."

"Särskilt i de fall där man avbryter intensivvård, eftersom den bedömts vara meningslös, skulle man på ett kontrollerat sätt kunna omhänderta organ från den avlidna. Behandlingen avbryts och patienten avlider genom att hjärtat slutar slå. Därpå är det möjligt att omhänderta njurar, lever, lungor och pancreas."

Tännsjös andemening är vidare att det bör vara tillåtet att "ge läkemedel till den döende patienten, inte för att hon ska tillfriskna, utan för att vissa av hennes organ ska överleva henne utan skador".

Och så avslutningsvis ett förslag om kommersiell handel av organ: "En snar utredning behövs av dessa frågor. Om man ändå utreder dem bör man också överväga en tredje: ekonomisk kompensation till den som levande donerar en njure eller lever."

Att säga att man blir mörkrädd av Tännsjös resonemang är en klar underdrift. Jag blir rent ut sagt livrädd. Iskalla kårar går genom kroppen vid tanken på Tännsjös den-enskilda-människan-är-oväsentlig-kollektivets-lycka-är-det-enda-som-gäller-samhälle. Våra samvetet reser sig och ropar emot. Må det överrösta Tännsjös omänskliga tänkande.

Per Ewert
lärare och författare

torsdag 29 juli 2010

Nätverk för etiskt engagerad sjukvårdspersonal

Nejdå, Samvetsbloggen har ingalunda lagt sig att dö, om någon trodde det. Men vi har så smått gått in i lite semesterdvala. Välbehövligt för både bloggare och läsare.

Men här är en liten puff för ett bra initiativ för aktiv eller blivande vårdpersonal som upplever att de etiska frågorna, framförallt människovärdet hamnat för mycket på undantag, när politiker, opinion eller yrkeskår drar i en riktning som talar emot ens samvete. Det är ett nätverk där personer i yrket kan hjälpa och stödja varandra i sin strävan att fortsätta låta svensk sjukvård så mycket som möjligt ska handla om att bota, lindra och trösta. För mer information, klicka här. Det är ett initiativ som Samvetsbloggen vill bejaka och uppmuntra.

torsdag 22 juli 2010

Tordönsateisten Hitchens för det ofödda barnets värde

Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.

När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”

Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.

Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?

Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent

torsdag 15 juli 2010

Utrensningen av handikappade foster måste upphöra

"Envar har rätt att erkännas som person i lagens mening", står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheternas sjätte artikel. I den tredje artikeln slås också fast att varje människa också äger en grundläggande rätt till liv. I dag är båda dessa grundläggande mänskliga rättigheter hotade i Sverige. Därför vill vi höja en röst för människovärdet och livet.

1920 publicerades i Tyskland Karl Bindings och Alfred Hoches bok "Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv". Boken fick sedan stor betydelse för Tredje Rikets avlivningsprogram. Vi har i dag en oroande utveckling då detta tankegods steg för steg åter börjar föras in i debatt och praktik.

Redan i dag erbjuder fosterdiagnostiken en möjlighet att upptäcka Downs syndrom och många andra sjukdomar eller handikapp, varefter föräldrar bereds möjligheten att abortera sitt barn. Professor Torbjörn Tännsjö menar att detta inte är nog. Samhället borde göra det möjligt att upptäcka och avlägsna foster som bär på alla sorters kroppsliga eller mentala svagheter, som exempelvis dyslexi eller färgblindhet, något han menar skulle leda till ett "jämlikt samhälle".

Det obehagliga i Tännsjös retorik är att detta "jämlika samhälle" inte består i att den svage får stöd, utan att han eller hon rensas ut. Den enda tydliga skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger processen senare. Men i praktiken tycks skillnaden obefintlig.

1989 kom en statlig utredning om fosterdiagnostik. Utredningen kom fram till att fosterdiagnostiken enbart var tänkt att undersöka om ett barn var så skadat att det ändå skulle dö vid eller strax efter förlossningen. Metoden skulle dock inte få användas för att utsortera människor eller gradera människoliv, och utredningen slog fast att "ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad." Positionerna har dock sedan dess flyttats drastiskt framåt. Eller, kanske rättare sagt: bakåt.

I dag används exempelvis metoder som NUPP- och KUB-test för att upptäcka kromosomavvikelser. Vid senaste årsskiftet var det 14 av Sveriges 21 landsting som erbjöd gravida kvinnor KUB-testet. Det är dock inte självklart att vi människor behöver veta allt som det är medicinskt möjligt att ta reda på.I Hallands län tog man beslutet att avstå från den möjligheten. Landstingsstyrelsens ordförande förklarade att beslutet var grundat på etiska skäl: "Vill vi ha ett samhälle utan några barn med funktionshinder eller ska det få finnas?" Det vore ett stort kliv mot ett varmare samhälle om fler ledande opinionsbildare började ställa den frågan.

Vi vill se ett Sverige där människor betraktas som en tillgång för samhället, inte en belastning. Ett Sverige den svage och utsatte får stöd i stället för att rensas ut. Ett Sverige där varje person, oavsett sjukdom eller funktionshinder är välkommen som människa och samhällsmedborgare.

Per Ewert, författare till Svenska Evangeliska Alliansens skrift Ecce Homo - Se människan!
Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet den 6/7 2010

söndag 4 juli 2010

En elegi för människovärdet

Det är få människor i vår kultur som tar avstånd från människovärdet. Snarare är det så att de allra flesta tar det för givet. Vi har till och med en hel myndighet, Forum för levande historia, som arbetar med frågor om människovärde och mänskliga rättigheter. Trots detta befinner sig människovärdet i fritt fall sedan flera decennier. Lika lätt som vi har att förfasa oss över historiens brott, lika lätt tycks vi ha för att blunda för det onda som sker i vår egen tid.

Människovärdesprincipen säger att alla människor har ett absolut och oantastligt värde i sig, just för att de är människor. Detta oavsett vilka de är och vad de har för egenskaper i övrigt. Det är alltså irrelevant vad man har för begåvning, ålder, handikapp, etnicitet, kön eller vad som helst annat. Högtidliga deklarationer om mänskliga rättigheter till trots, är detta någonting som vi har långt kvar att leva upp till i Sverige.

Det är framför allt två områden som vittnar om hur illa ställt det är med respekten för människovärdet i vår tid. Det handlar om livets början och livets slut. Vi har mellan 30 000 och 40 000 aborter som utförs i Sverige. Varje år. Det är omkring 25% av alla kända graviditeter årligen som slutar i abort. På senare tid har det dessutom höjts allt högre röster för "rätten" till dödshjälp. Människor som är sjuka, handikappade, döende, gamla eller lidande ska ha möjlighet att få hjälp med att aktivt avsluta sina liv, menar dödshjälpsförespråkarna.

Sedan jag blev kristen har jag kommit att engagera mig alltmer i frågor som rör just människovärdet. En sak jag har kommit till insikt om, är hur intimt sammankopplad frågan om människovärdet i livets början är med hur vi ser på samma människovärde i livets slut. Vi har en abortlagstiftning och allmän opinion som menar att människovärdet är någonting som gradvis utvecklas i takt med att den ofödda människan växer till. Som en direkt konsekvens av det synsättet, får vi fram föreställningen om att människovärdet också gradvis avvecklas i takt med att vi blir sjuka, gamla och skröpliga.

Vad vi ser är en elitistisk tendens i samhället som alltmer villkorar människors rätt till liv. Idealet är en stark, frisk, lycklig och allmännyttig person. Ju längre du rör dig från detta, desto mer ifrågasatt blir din rätt till liv. Det är en smygande och farlig avveckling av människovärdesprincipen som pågår.

Detta är någonting som utgör ett potentiellt och farligt hot mot allas våra liv. För vad händer när läkaren som tidigare har lovat att stå i livets tjänst, plötsligt också ska agera bödel åt den vars liv inte längre anses vara värt att leva? Hur ska den som är sjuk, gammal eller handikappad kunna vara säker på att vården hjälper denne att leva ett så värdigt och humant liv som möjligt? Hur rädd ska den som råkar ut för en allvarlig olycka och hamnar i koma, vara för att de anhöriga tillsammans med läkare bestämmer att det är enklare för alla inblandade att helt enkelt beröva denne livet? Om en suicidal person söker hjälp, kan vi längre vara säkra på att denne får all hjälp som går att uppbringa för att hitta tillbaka till livet? Och vad händer när denna dödskultur möter politikernas sparkrav inom vården?

Det är allas vår skyldighet att stå upp emot denna dödens kultur. I synnerhet vi kristna har ett uppdrag att visa på livets väg i stället, där varje människa får sitt gudomligt erkända och oändliga värde upprättat och bevarat. Alldeles oavsett hur nyttiga eller lönsamma vi är för vår omgivning.

Nasrin Sjögren,
Människorättsaktivist och samhällsdebattör