Knappast någon tolerans i Birrodebatten

Marcus Birro har skapat stor uppmärksamhet med sin första Dagenkrönika om att Sverige behöver Gud. Över 24 000 unika läsare har läst krönikan och många är positiva, samtidigt som en hel del också är mycket kritiska. Inte sällan rör det sig om grova personangrepp. Att vara känd kulturpersonlighet och samtidigt stå upp för sin kristna tro tycks inte bemötas med särskild mycket tolerans. Om detta skrev jag på Newsmill i helgen:

Nyligen har det pågått en kulturdebatt om det går att vara kulturutövare och samtidigt hysa borgerliga sympatier. Oavsett slutsats tycks debattens kanske främsta bidrag ha varit att sätta fingret på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Frågan får en extra tydlig relevans när man flyttar analysen från ideologi till metafysik; Kan man vara kristen och vara kulturutövare? Eller, för att precisera och lyfta fram ett aktuellt exempel: Kan man heta Marcus Birro och vara kulturutövare?

Nyheter24:s nyhetschef beskyller Birro för vara "en homofob, halvrasistisk extremist". En av Skånska Dagbladets ledarskribenter hårddrar ett av Birros textavsnitt om riddarhjärtan för Kristus och talar om "Stålklädda legosoldater, yrkesmördare till häst. För Jesus får man slå." - när han i meningen innan poängterar att han efterfrågar kristna som inte dömer och har en"öppen famn och fri från klander". En av Dagbladets krönikörer skriver att Birro har "passerat över gränsen in i den religiösa galenskapens sista, fuktiga utmarker".

Invändningarna präglas knappast av försök att diskutera sakfrågan, argumentera intellektuellt och sätta sig in i vad Marcus Birro faktiskt skriver. Istället handlar det om glåpord och grova påhopp. Tycker man att Birro har obekväma åsikter, är det ju dem man ska argumentera emot, inte skrika okvädingsord. Som jag skrev på Newsmill, är det knappast ett sansat och tolerant debattklimat i fråga tron - många av kommentarerna på min artikel bevisar detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Abortdebattens spelregler?

Marcus Birros debattinlägg i SvD i lördags ligger fortfarande i topp som mest lästa artikel på Brännpunkt. Även Dagens publicering av artikeln rankas som den mest lästa. På Newsmill skriver Birro om den märkliga refuseringsprocess som föregick den tänkta publiceringen i DN.

Det verkar som om abortdebatten har fått ny fart. Seglora smedjas Mattias Irving skriver idag en replik (summerad här) på Birros artikel. Även i bloggosfären tycks diskussionens vågor gå höga. Mycket tycks gälla hur man får debattera abort.

Vilka sorts argument gäller? Finns det några speciella spelregler i abortdebatten?

I ett samhälle med en lång tradition av konsensustänkande i kontroversiella ämnen är det en viktig fråga. Att Birro beskylls av meningsmotståndare för känsloargument är en viss indikator för att abortdebatten har separata villkor än andra debatter. Nämn till exempel det debattämne i Sverige idag som inte har en viss del känsloargument i sig.

På Svenska Evangeliska Alliansen planerar vi för ett Almedalsseminarium i just detta ämne - abortdebattens spelregler. Mer info om detta kommer snart. Tills dess går det att beställa vår idéskrift Ecce homo, som tar upp frågor om människovärdet där vi bland annat behandlar de vanligaste argumenten för abort. Skriften är skriven från ett filosofiskt perspektiv, men är lättförståelig. Ett måste för de som gillar att diskutera människovärdet (andra ämnen som tas upp är till exempel dödshjälp).

Klicka här för att beställa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

DN:s censur kräver en förklaring

Debattläget i frågan om aborterade foster som lämnas att självdö verkar nu ha satts på sin absoluta spets. Vad som i praktiken framstår som censur tycks numera ha införts i ämnet. Och det är djupt illavarslande.

Marcus Birro skrev en personligt naken skildring av sitt eget barns död i samband med för tidig förlossning för DN, som en parallell till den aktuella diskussionen om den ovärdiga behandlingen av döende foster som avsiktligt avläsnats genom abort. Birros mål är inte alls att upphäva svensk abortlag, han ställer sig tvärtom bakom den, men vill problematisera vad det faktiskt är som sker i dessa fall. Och det räcker tydligen för censurering.

Dagen rapporterar att DN:s ansvarige utgivare då över debattredaktörens huvud gick in och helt sonika lyfte ut artikeln, varefter Birro strax därpå istället fick den publicerad i SvD. Saken behöver dock få en forsättning. Artikelförfattaren kallar denna sista-minuten-refusering för "En ynkedom och skam för DN". Vad ger ansvarig utgivare den pressetiska rätten att agera på detta mycket anmärkningsvärda sätt? Att, som Humanistbloggen, avfärda artikeln som "känslosamt lurendrejeri" är inte bara kränkande mot Marcus Birro och hans familj. Det är också ett obehagligt mörkt moln på debatthimlen.

Vi i Sverige kritiserar gärna andra länder för åsiktsförtryck och censur i deras lagstiftning. Att istället införa det bakvägen i praxis är knappast bättre.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Marcus Birro och värdenihilismen

En våg av reaktioner har nått Marcus Birro efter hans Expressen-krönika, Att älska är svårt. Världen idag rapporterar att Birro har fått hundratals mail, tusentals "gillar" på facebook och mängder av bloggkommentarer på hans text om att ingenting får vara heligt längre.

Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.

Friedrich Nietzsche värdenihilistiska framtidsspaning om Galningen och Guds död gör sig påmind när Birro beskriver hur det har blivit populärt att håna Gud.

Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet?

De sanna progressiva och radikalerna är nu de som i likhet med Birro hävdar Guds existens, kärlek till nästan och livets okränkbarhet

Samtidigt skriver Patrik Lindenfors på Humanistbloggen att Birros krönika är ett uttryck för att han vill ha sin tro ifred.

Birro får gärna ha sin livsåskådning om han vill. Men jag vill faktiskt också ha rätten att ha min. Och i min livsåskådning ingår rätten - nej skyldigheten! - att säga ifrån när människor blir trampade på.

Men detta är ju inte vad Marcus Birro kritiserar. Han kritiserar metoden. Det finns flera seriösa sätt att diskutera diskriminering av homosexuella än att fota Jesus i damkläder och med erektion i en dopbassäng. Det blir bara futtigt. Det inbjuder knappast till en seriös diskussion.

Skyldigheten att säga ifrån när människor blir trampade på innebär inte att man ska bete sig hur som helst. Lindenfors och Humanisterna får gärna fortsätta kritisera kristen tro - men gör det med god smak om man vill bli tagen på allvar.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.