Knappast någon tolerans i Birrodebatten

Marcus Birro har skapat stor uppmärksamhet med sin första Dagenkrönika om att Sverige behöver Gud. Över 24 000 unika läsare har läst krönikan och många är positiva, samtidigt som en hel del också är mycket kritiska. Inte sällan rör det sig om grova personangrepp. Att vara känd kulturpersonlighet och samtidigt stå upp för sin kristna tro tycks inte bemötas med särskild mycket tolerans. Om detta skrev jag på Newsmill i helgen:

Nyligen har det pågått en kulturdebatt om det går att vara kulturutövare och samtidigt hysa borgerliga sympatier. Oavsett slutsats tycks debattens kanske främsta bidrag ha varit att sätta fingret på bristen på tolerans för oliktänkande inom kultursfären. Frågan får en extra tydlig relevans när man flyttar analysen från ideologi till metafysik; Kan man vara kristen och vara kulturutövare? Eller, för att precisera och lyfta fram ett aktuellt exempel: Kan man heta Marcus Birro och vara kulturutövare?

Nyheter24:s nyhetschef beskyller Birro för vara "en homofob, halvrasistisk extremist". En av Skånska Dagbladets ledarskribenter hårddrar ett av Birros textavsnitt om riddarhjärtan för Kristus och talar om "Stålklädda legosoldater, yrkesmördare till häst. För Jesus får man slå." - när han i meningen innan poängterar att han efterfrågar kristna som inte dömer och har en"öppen famn och fri från klander". En av Dagbladets krönikörer skriver att Birro har "passerat över gränsen in i den religiösa galenskapens sista, fuktiga utmarker".

Invändningarna präglas knappast av försök att diskutera sakfrågan, argumentera intellektuellt och sätta sig in i vad Marcus Birro faktiskt skriver. Istället handlar det om glåpord och grova påhopp. Tycker man att Birro har obekväma åsikter, är det ju dem man ska argumentera emot, inte skrika okvädingsord. Som jag skrev på Newsmill, är det knappast ett sansat och tolerant debattklimat i fråga tron - många av kommentarerna på min artikel bevisar detta.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist