Därför blundar journalister för förföljelse av kristna

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har skrivit en mycket uppskattad text om förföljelsen av kristna. Han berör uppmärksammade fall som pakistanskan Asia Bibi som anklagas för att ha talat nedsättande om Muhammed, politikern Salmaan Taseer som mördades av en av sina livvakter sedan han försvarat Asia Bibi, den islamistiska sekten Boko Harams våld mot kristna och kyrkor i Nigeria, lagarna mot avsäga sig islam i Iran, Saudiarabien, Afghanistan, etc.

Trots detta blundar Västvärlden regelbundet för denna religionsförföljelse. Den rådande föreställningen om kristna är nämligen svårförenlig med offerrollen. Helmersson skriver:

Man tänker sig en vit människa från Västeuropa eller USA, en privilegierad person som dessutom bär på en moralisk skuldbörda av korståg, inkvisition och kolonialism. Men för att använda ett uttryck av den amerikanske religionsforskaren Paul Marshall: Den genomsnittskristna är en nigeriansk kvinna. Två tredjedelar lever utanför västvärlden. Ofta i länder där de sedan århundraden varit en utsatt minoritet. I dag drabbas de av extraskatter, stängs ute från utbildningar och arbete, trakasseras i medierna och utsätts för kidnappningar, misshandel och bombdåd av extrema islamistgrupper.

Paul Marshall var en av de bidragande författarna i antologin ”Blind Spot: When Journalists Don't Get Religion” som undersökte journalisters oförmåga att omfatta religionens roll. För ett par år sedan skrev Anita Goldman en intressant artikel i Expressen utifrån boken när den gavs ut 2008:

Dagens västerländska journalistkår – uppvuxen med det sekulära paradigmet, vad en av bokens författare kallar ”den sekularistiska vanan” – missar eller missförstår stora händelser. På grund av sin bakgrund och sin attityd gör de helt enkelt inte ett bra jobb.Journalisterna borde ändra sitt synsätt, för enligt författarna till Blind spot kommer religionen att spela en fortsatt stark roll, trots att alltfler länder lämnar fattigdomen och analfabetismen bakom sig och alltfler får ökande politiska fri- och rättigheter. Förväntningarna var att detta skulle utplåna behovet av religion. Men minst 80 procent av de tillfrågade i folkrika länder som Indonesien, Filippinerna, Indien och Bangladesh och i en rad afrikanska länder har i stora globala attitydundersökningar angett att religionen är ”mycket viktig” för dem.

När Anita Goldman utexaminerades från sin journalistutbildning 1973 hade hon aldrig hört ordet ”Gud” nämnas en enda gång. Även om det var annorlunda när jag avslutade mina journaliststudier 2006, präglar den sekularistiska vanan fortfarande journalistkåren. Det gäller inte bara situationer där kristna förföljs för sin tro.

När påven nyligen höll sitt årliga tal till diplomaterna i Vatikanen, fokuserade han på religionsfriheten. Det fick dock inte särskilt mycket medieuppmärksamhet. Istället rapporterade nyhetsbyrån Reuters och flera andra medier (även svenska så klart) om att påven gick till attack mot samkönade äktenskap. Han påstods säga att samkönade äktenskap "hotar mänsklighetens framtid".

Lika självklart som att påven är katolik, är det knappast någon nyhet att han tror på Bibelns definition av äktenskapet som mellan en man och en kvinna (Civilutskottets betänkande 2008/09:CU19 väger rätt så lätt i sammanhanget).

Men vart i påvens tal finns egentligen de tydliga fördömandena mot samkönade äktenskap? Nyhetsrubrikerna nämner ju varken "skilsmässor" eller "polygami" som hotet mot mänsklighetens framtid. Begreppet ”samkönade äktenskap” nämns tvärtom ingenstans.

Den enda gång som ordet ”äktenskap” nämns är i ett enda stycke av totalt 12:

Blessed John Paul II stated that "the path of peace is at the same time the path of the young", inasmuch as young people embody "the youth of the nations and societies, the youth of every family and of all humanity". Young people thus impel us to take seriously their demand for truth, justice and peace. For this reason, I chose them as the subject of my annual World Day of Peace Message, entitled Educating Young People in Justice and Peace. Education is a crucial theme for every generation, for it determines the healthy development of each person and the future of all society. It thus represents a task of primary importance in this difficult and demanding time. In addition to a clear goal, that of leading young people to a full knowledge of reality and thus of truth, education needs settings. Among these, pride of place goes to the family, based on the marriage of a man and a woman. This is not a simple social convention, but rather the fundamental cell of every society. Consequently, policies which undermine the family threaten human dignity and the future of humanity itself. The family unit is fundamental for the educational process and for the development both of individuals and States; hence there is a need for policies which promote the family and aid social cohesion and dialogue. It is in the family that we become open to the world and to life and, as I pointed out during my visit to Croatia, "openness to life is a sign of openness to the future". In this context of openness to life, I note with satisfaction the recent sentence of the Court of Justice of the European Union forbidding patenting processes relative to human embryonic stem cells, as well as the resolution of the Parliamentary Assembly of the Council of Europe condemning prenatal selection on the basis of sex.

Chockerande, eller hur? Eller så handlar det om väldigt kreativ journalistik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist