Det uppfattas som progressivt och radikalt att omänskliggöra grundläggande värderingar som livets okränkbara värde, Gud, kärlek och sexualitet.
Friedrich Nietzsche värdenihilistiska framtidsspaning om Galningen och Guds död gör sig påmind när Birro beskriver hur det har blivit populärt att håna Gud.
Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet?
De sanna progressiva och radikalerna är nu de som i likhet med Birro hävdar Guds existens, kärlek till nästan och livets okränkbarhet
Samtidigt skriver Patrik Lindenfors på Humanistbloggen att Birros krönika är ett uttryck för att han vill ha sin tro ifred.
Birro får gärna ha sin livsåskådning om han vill. Men jag vill faktiskt också ha rätten att ha min. Och i min livsåskådning ingår rätten - nej skyldigheten! - att säga ifrån när människor blir trampade på.
Men detta är ju inte vad Marcus Birro kritiserar. Han kritiserar metoden. Det finns flera seriösa sätt att diskutera diskriminering av homosexuella än att fota Jesus i damkläder och med erektion i en dopbassäng. Det blir bara futtigt. Det inbjuder knappast till en seriös diskussion.
Skyldigheten att säga ifrån när människor blir trampade på innebär inte att man ska bete sig hur som helst. Lindenfors och Humanisterna får gärna fortsätta kritisera kristen tro - men gör det med god smak om man vill bli tagen på allvar.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.
