Att problematisera abort är inte en slaskdebatt

Nyligen diskuterades abortfrågan i Aktuellt där två tydliga röster - RFSU och Ja till livet - debatterade och argument bröts mot varandra. Inget konstigt med det. I ett öppet och demokratiskt samhälle är rätten till fri debatt och att göra sin röst hörd en grundläggande rättighet. Sedan är det upp till de som lyssnar på debatten att avgöra vem som kunde argumentera för sin sak bäst.

Därför är det besynnerligt att försvarare av det fria ordet - DN och GP - anser att debatten mellan RFSU och Ja till livet är att "trivialisera frågan", samt beskrivs som en kantring, en "ovidkommande debatt" och en "slaskdebatt".

Att problematisera en fråga är alltså likvärdigt med att triviliasera. Säg när det argumentet användes i något annat känsligt ämne. Som Aktuellts redaktionsledning skriver i ett svar till DN: "Att tiga ihjäl abortmotståndares åsikter – hur lite de än överensstämmer med den svenska majoritetens – skulle vara märkligt."

GP:s Elin Grelsson skriver dessutom "att vi hamnat i ett journalistiskt klimat där ”debatt” blivit överordnat kunskap, fakta och expertis. Där ”yttrandefrihet” förstås som att alla måste komma till tals i alla frågor och där åsiktskluster långt ute på högerkanten alltmer tillåts sätta agendan".
Skulle vara intressant att höra vilken "kunskap, fakta och expertis" som ska stå över de argument som Ja till livet gav i debatten. Att klistra på den nedsättande etiketten "högerkant" hjälper föga.

Fri opinionsbildning förutsätter att även de åsikter man ogillar som mest kommer till tals. Det är så man skapar ett öppet och fritt samhälle. Det gäller även i abortfrågan. Men som Ja till livets ordförande, Gunilla Gomér, intressant nog påpekade i debatten, att det bara tycks finnas rum för en åsikt i taget i Europas mest abortliberala land.

Att försöka motverka bara Sveriges 40 000 aborter om året genom att föreslå socioekonomiska åtgärder (adoption, ekonomiska åtgärder, ect), reduceras av RFSU till att handla om att konservativa, religiösa och främlingsfientliga har något hemskt på gång.

I den kartläggning över abortmotståndet i EU som visades heter det att SRHR-frågor politiseras alltmer av politiker utifrån religiösa åsikter. Som om meningsmotståndares människosyn är ideologiskt och värdemässigt neutrala.

Jacob Rudolfsson
Samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen

Abortdebatt i Almedalen

Människorätt för Oföddas (MRO) kampanj med foton av aborterade foster under Almedalsveckan har väckt starka känslor. Om detta rapporterar bland annat SR Gotlandsnytt. Många tycker att det är helt fel sätt att föra fram sin synpunkt i abortdebatten. En del tycker till och med att de metoder som MRO använder sig av inte ska få utrymme i den offentliga debatten.

Tidigare i vår tyckte en del debattörer att de sätt som poeten Marcus Birro argumenterade mot abort, genom att återge sin egen familjs personliga tragedi med missfall, var helt fel sätt att diskutera abort. Den artikeln togs dessutom bort av DN:s chefredaktör i sista stund – trots att debattredaktören hade godkänt den.

Så finns det då speciella regler för hur man får debattera abort i det svenska samhället? Får man ens diskutera abort? Kring denna fråga arrangerade vi på Svenska Evangeliska Alliansen ett mycket välbesökt seminarium om på torsdagen under Almedalsveckan.

I panelen fanns Adam Cwejman, ordförande i LUF, Tobias Gillberg, andre viceordförande i CUF, Stina Svensson, talesperson för Feministiskt Initiativ, Mats Selander och Nasrin Sjögren från MRO, samt Fredrik Segerfeldt liberal debattör och författare.

Det hela utmynnade i ett mycket intressant samtal om debattklimatet kring aborter. Bland annat vittnade Sjögren om hur några av MRO-medlemmarna som bar omkring på skyltar i Visby hade blivit hotade. På twitter hejade till och med radioprofilen och bloggaren Cissi Wallin på när en kritiker ville att en MRO-medlem skulle puttas över en kaj.

Så visst kan man säga aborter är ett tabubelagt debattämne och behovet av att diskutera diskussionsklimatet är stort.

I mötet med ett antal opinionsbildare under Almedalsveckan blev detta ännu tydligare. Även de som står för en fri abort tycker att det behöver föras en diskussion kring det tabu som råder i abortdebatten.

I inledningen av sitt anförande om integrationspolitiken i Axess-seminariet Integrationspolitikens tillkortakommanden berättade (vid 7:40) Magasinet Neos chefredaktör, Paulina Neuding, att efter sin krönika om abort och samvetsfrihet i SvD hade hon fått mängder av arga mail från liberaler som tyckte att diskussionen hon förde var en slippery-slope.

Inför SEA:s seminarium hade liberalen Fredrik Segerfeldt också berättat att man borde föra en mer öppen debatt kring abort.

Eller ska debatten strypas och allt som avviker tiga och gilla läget?

Dagen skriver om seminariet här. Bitte Assarmo bloggar om debatten här.

Jag skriver samtidigt på Newsmill med bland annat Bitte Assarmo, Thomas Idergard och Gunilla Gomér om varför RFSU inte borde ha monopol som skolans underleverantör av sexualundervisning.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Frieda brydde sig inte om livsduglighetskriteriet

Debatten med anledning av de barn som överlever sena aborter och lämnas att självdö fortsätter. I förra veckan skrev RFSU:s Åsa Regnér m.fl. på SvD Brännpunkt att de sena aborterna behövs och argumenterade bland annat utifrån den svenska abortlagens premiss, att inga livsdugliga foster får aborteras.

Lagen är också konstruerad så att denna gräns kan flyttas i takt med att vården kan rädda barn som föds än tidigare. Men i dag är vi inte där, sjukvården kan ännu inte rädda ett foster som föds i vecka 22.

Artikelförfattarnas minne tycks dock vara alldeles för kort. I påskas kunde Aftonbladet rapportera om lilla Frieda som föddes efter bara 21 veckor och fem dagar. Lagom till påsk kunde hon lämna BB fullt frisk. Frieda brydde sig uppenbarligen inte om RFSU:s livsduglighetskriterie.

I en välskriven debattartikel i Dagen, Människosynen måste styra abortlagarna, ger Ola Samnegård sig bland annat i kast med livsduglighetskriteriet och levererar en tänkvärd analys:

Sveriges abortlag bygger på ett "livsduglighetskriterie" - abort tilllåts tills barnet kan överleva utanför livmodern. Problemet är bara vad som menas med "kan överleva". Inte ens barn födda i normal tid kan överleva utan omvårdnad. Behovet av omvårdnad varierar praktiskt taget steglöst från barn till barn. Då lagen skrevs syftades på när barnet kunde överleva med all den medicinteknik som stod till buds. I dag har teknikutvecklingen kommit dit att utarbetad praxis strider mot lagstiftarens intentioner. Alltså finns ingen bestämd punkt där fostret blir livsdugligt och därmed människa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Levande foster motiverar sänkt abortgräns

En vecka efter att riksdagen röstade för att Sverige ska motarbeta samvetsfrihet inom vården, rapporterar Dagens Medicin om att vårdpersonal känner obehag när foster andas och rör på sig i samband med aborter, ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon”:

– Olika foster är olika livsdugliga. I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt, säger sjuksköterskan.
/.../
I ren desperation har hon och hennes kollegor, både sjuksköterskor och barn­morskor, nu kontaktat Socialstyrelsen för att få råd.
– Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?

Nu ska Socialstyrelsen granska abortmetoderna. Samtidigt är det inte första gången som detta uppmärksammas. År 1998 beskrev läkaren Anna Hammarström den svenska abortlagen som föråldrad eftersom den tillåter att livsdugliga foster aborteras och att de kan uppvisa livstecken efter abort.

I detta scenariot förväntas gynekologer likt soldater bara lyda order. Samvetsbetänkligheter beskrivs som regeltrots. Att en majoritet av svenska gynekologer efterfrågar en samvetsklausul, är på gränsen till samvetsvägran, i alla fall om man ska tro på Hans Linde (V) och RFSU.

Samtidigt svarar Anders Andersson, KD-ledamot i socialutskottet, på Åsa Regnérs kritik i SvD: "Kristdemokraterna står upp för FN:s och Europarådets ställningstagande för samvetsfrihet. Detta innebär att en enskild vårdpersonal inte ska kunna tvingas att utföra medicinska ingrepp som strider mot det egna samvetet."

Vad man däremot kan ifrågasätta är villigheten att förändra den svenska abortlagstiftningen. Att veckogränsen i Sverige ska vara ca sex veckor senare än det mesta av övriga Europa, är inte hugget i sten. Sjuksköterskornas och barn­morskornas berättelser är ett argument för detta.

Flera medier (här, här, här och här) har redan uppmärksammat larmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Att tala sig varm om mänskliga rättigheter men blunda för samvetsfrihet

Värt att notera efter riksdagens beslut att motarbeta Europarådets resolution om samvetsfrihet är att kritik mot Sverige snabbt har börjat komma. Så här skriver John Smeaton, direktor för brittiska Society for the Protection of Unborn Children (SPUC):

Sweden's vote today shows the lengths to which the supporters of abortion are prepared to go to promote the killing of unborn children. There are no international conventions which recognise a right to abortion, whereas conscientious objection is a basic principle of international human rights law. October's PACE resolution was passed in a massively amended form because the original text was an outrageous attack upon the ethical standards of the medical profession, trained to preserve, not end, life. We will be working with our colleagues across Europe to ensure that Sweden's attempt to erode the right to defend life is thwarted.

Även Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan, berättar att berättar att han har fått flera besvikna reaktioner från utlandet.

Man kan ju fråga sig varför de riksdagsledamöter, som röstade igenom utskottsbetänkandet med hänvisning till sina samveten, inte är beredda att ge vårdpersonal rätt till samvetsfrihet? Samvetsfriheten gäller tydligen bara för vissa.

Samtidigt som det talades varmt om att Sverige bör arbeta för att värna de mänskliga rättigheterna, blundade de flesta för rätten till samvetsfrihet. I riksdagens protokoll kan man följa replikväxlingen. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Hans Linde, upprepade flera felaktigheter. Diskussionen gällde samvetsfrihet i vården, inte den svenska abortlagstiftningen, vilket kristdemokraten Robert Halef fick påminna honom om flera gånger.

Julia Kronlid (SD) hänvisade till en doktorsavhandling från Umeå Universitet som visar att en majoritet av svenska gynekologer är för en samvetsklausul. Märkligt då att ogiltigförklara avhandlingens resultat för att Kronlid råkade vara sverigedemokrat. Om en SD-ledamot skulle säga att 2+2 = 4, ska man då heller inte hålla med?

Abort är ingen mänsklig rättighet, vilket Linde insinuerade. Att sedan hävda att rätten till samvetsfrihet innebär att sätta sig över demokratiskt fattade beslut, är ologisk. I vilket demokratiskt forum har Sverige beslutat sig för att sortera bort vissa grundläggande mänskliga rättigheter? Argumentationen blir minst sagt osammanhängande när Linde säger att Europakonventionen för mänskliga rättigheter (och där ingår rätten till samvetsfrihet) är ett avgörande verktyg i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Europa.

Hur ska det vara? Är samvetsfrihet utomparlamentariskt motstånd eller del i ett viktigt verktyg för mänskliga rättigheter?

Debatten efter riksdagsbeslutet har fortsatt med att Åsa Regnér, RFSU, på Brännpunkt kritiserar KD för att stödja resolutionen. Resolutionen beskrivs som ett "hafsverk. Den brister i logik. Den är oförenlig med internationella och europeiska mänskliga rättigheter. Den går helt på tvärs med den lagstiftning och de principer för hälso- och sjukvården som gäller i Sverige i dag." Enligt henne vill resolutionen "göra det möjligt att vägra en kvinna vård till och med i nödsituationer när hennes liv och hälsa är i fara".

Uppenbarligen har Regnér inte läst resolutionen. Där framgår det att Europarådet uppmanar länderna att försäkra sig om att patienter får lämplig vård vård, speciellt i nödsituationer.

Dick Erixon bloggar också om samvetsfrihetsdebatten, Riksdagen motverkar mänskliga rättigheter.

P.S. På http://www.samvetsfrihet.se/ kan du skriva under, ifall du inte har gjort det tidigare, Manifest för samvetsfrihet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

RFSU göder ett hedonistiskt särintresse

Johan Hakelius skriver en klarsynt krönika i Affärsvärlden om RFSU:s monopol på sexualundervisningen, Sexlobbyn makalösa makt:

[…] RFSU är monopolist på den sexualpolitiska marknaden. Och det är ett monopol i den klassiska bemärkelsen: sanktionerat av statsmakten. Skattebetalarna står för närmare två tredjedelar av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisation som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

Precis så. Numera är det tabubelagt att förespråka avhållsamhet. Tycker man att sex bara tillhör äktenskapet, är man sexualfientlig och ska skämmas. Det blir ett omvänt moraliserande. Det anses vara fint om man har gjort det – och helst experimenterat. De som hävdar motsatsen, och uppriktigt gläds över att vara oskuld den dagen man gifter sig, får ställa sig i skamvrån. Hakelius igen:

RFSU driver en sexualliberal ideologi. Varje alternativ som inte går ännu längre åt det hållet är från början uträknat, eftersom den "sexualfientlige" har lika låg status som en fyrtioårig oskuld. Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa.

Det är märkligt att RFSU tycker att det talas för lite om sex i ett samhälle där Kungarna av Tylösand, Big Brother och Paradis Hotel är mer regel än undantag. En såpa med självrespekt i landet lagom måste tydligen alltid innehålla nakna kroppar.

Mer ska uppenbarligen till då detta inte är tillräckligt: åttondeklassare ska redovisa sina sexupplevelser för läraren och förskolelärare heja på småbarnens ”sexlekar”. Det finns alltid gränser att bryta för en organisation som låter jultomten göra reklam för sexleksaker, gör tecknad film för att visa skolbarn hur man har oralsex, efterlyser en sexminister och på sin hemsida utgår från att partners (pluralis) är sängkamratsnormen när de ger ”Tips & Trix”.

Det är inte otänkbart att det kan ligga ett kalkylerat vinstintresse i bakgrunden när man uppmanar till ett ökat samhälleligt sexsamtal. Organisationen omsätter 140 miljoner kronor och kontrollerar 90 procent av den svenska kondommarknaden. Inom juridiken brukar en sådan situation kallas jäv. Samtidigt står skattebetalarna för nära två tredjedelar av RFSU:s budget.

Under tiden som modern forskning visar att svenska tonåringar vill dela livet med den man älskar, få uppleva trygghet i tillvaron samt att både män och kvinnor har bättre relationer om man väntar med att ha sex tills man gift sig, står RFSU för ett sexualliberalt särintresse som göder flyktiga relationer. Därför tycks det ytterst märkligt att deras perspektiv har blivit sex- och samlevnadslektionernas svanenmärkning. Lägg till att många ungdomar känner sig pressade att ha sex. Det blir inte bättre med RFSU:s pekpinnar.

Läser man ett ämne som till exempel religionskunskap är det inte ovanligt att man presenterar olika livsåskådningars perspektiv – ofta med hjälp av företrädare för olika religioner. Är det då inte konstigt att alternativ till RFSU:s perspektiv saknas? Är det inte märkligt att sexualkunskapen har lagts ut på entreprenad med en extremliberal organisation som enda tillåtna budgivare?

Debattören Bitte Assarmo gjorde nyligen denna iakttagelse i en krönika i Världen idag:

Lika oroväckande är det att svenska skolor lär ut sexualkunskap enligt RFSU:s modell utan att reflektera över ensidigheten. I alla andra ämnen ska det finnas en mångfald, ett brett spektrum av idéer och tankesätt men när det gäller sexualundervisningen har man gett RFSU monopol. Svenska barn skolas in i ett hedonistiskt tankesätt där sex är lika okomplicerat som att tugga i sig ett äpple.

RFSU ser sig gärna som ett komplement till skolans undervisning. Men två plus två är alltid fyra – oavsett om det kommer från läraren eller Svenska matematikersamfundet. Synen på lämplig sexdebut är däremot en värderingsfråga. Och där sitter RFSU fast i ett värdenihilistiskt vakuum.

I grunden är det en fråga om människosyn. Är vi kapabla att ta ansvar för våra känslor eller är vi bara offer för dem? Förminskar vi våra ungdomar till hormondrivna robotar eller stärker vi deras självbild som ansvarstagande individer som kan fatta betydelsefulla val?

Psykologen Alf B. Svensson skriver också i Dagen om att våga prata sex och samlevnad. Inför äktenskapets dag har SEA sammanställt en mängd material som du kan hitta på vår hemsida.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen och journalist