Den svenska beröringsångesten

DN rapporterar om att Sverige saknar strategier för att förebygga den extrema islamismen, Svensk plan saknas mot extremister:

Anledningen till att Sverige ligger så långt efter sina grannländer beror på den ”tillbakadragna hållningen”. Det säger Tore Bjørgo, professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo, som har forskat i olika former av terrorism och högerextremism i Norden.
– Sverige har inte velat peka ut den religiösa extremismen och radikaliseringen som ett problem. I stället har fokus legat på att förebygga vänster- och högerextremism.

/…/

– Mitt intryck är att Sverige lider av beröringsångest. Man har inte velat sätta problemet på kartan.

Bjørgos bedömning bekräftas av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP), som i förordet till SKL:s rapport Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism, skriver att det idag ”saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism”.

Jag kom på att tänka på debattören och politikern Ayaan Hirsi Ali, som vill att i synnerhet kristna ska vara aktiva i områden med stora muslimska grupper, genom att erbjuda skolor, mötesplatser och sjukhus. Syftet är att erbjuda en annan värderingsbas och att peka på Jesus som en bättre andlig ledare. Det är en intressant tanke. Givetvis har Hirsi Ali kritiserats för detta uttalande – inte minst av svenska liberaler som tidigare har hyllat henne.

Tore Bjørgos råd tycks alltså vara ett öppnare diskussionsklimat. Att inte bjuda in till diskussion av rädsla för att spela främlingsfientliga krafter i händerna eller att såra enskilda troende, gör helt enkelt ingen nytta. Kritik av att yttrandefriheten används för att pröva människors uppfattningar eller försanthållanden – bara för att det kan upplevas stötande – förminskar människors förmåga att kunna hantera mothugg.

Det är detta misstag som Broderskapsrörelsens Peter Weiderud gör i Expressen när Lars Vilks görs till en form av syndabock: Ingen teckning av Muhammed som rondellhund, inga våldsamma islamistiska reaktioner. Budskapet är att muslimer är en homogen grupp som inte kan rå för att man överreagerar på kritik. Det är att göra alla muslimer, inte bara de som nu är en del av Sverige, en otjänst. Det är intellektuellt ohederligt. Det är intolerant.

Sedan kan man ju undra över Weideruds påstående om en ”ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet” – mycket tyder på att självmordsbombaren i lördags var allt annat än ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt.

Samma iver som ägnas åt att diskutera såväl moderaternas och socialdemokraternas politik (och det borde ju Weiderud känna igen), som den kristna tron, bör även ägnas åt diskussion om den muslimska tron. Menar vi allvar med att islam nu är en del av Sverige, bör vi även behandla den därefter. Och då ska den tåla granskning.

Tar vi inte Koranens sanningsanspråk på allvar, kränker vi den muslim som väljer att viga sitt liv åt den.

Det är inget annat än beröringsångest, som Tore Bjørgo uttrycker det – riktig islamofobi.

UPPDATERAT: Idag höll Säpo en presskonferens där de presenterade en rapport för regeringen om våldsbejakande, islamistisk, extremistisk ideologi. Bland annat framkommer det att man känner till 200 personer som är aktiva i dessa nätverk. Självmordsbombaren var dock inte känd, vilket säger något om de brister som Säpo lider av.

Det är känt sedan tidigare att den somaliska terrorrörelsen al-Shabab rekryterar ungdomar i Rinkeby, bland annat genom Youtubeklipp. Ungdomsledare som vänder sig mot detta har också blivit misshandlade. Rädsla råder bland Rinkebyborna när man har velat fråga om detta. Inte minst för deras skull, krävs det att samhället inte tiger. Som PJ Anders Linder skrev i söndags: "Det här ska inte få förstöra vårt samhälle och våra liv! Det här böjer vi oss inte för!"




Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Islamofobi största hotet efter självmordsbombningen?

Det som hände i lördags är fruktansvärd och tragiskt – och det måste fördömas med största kraft. En människa planerade och försökte genomföra en massaker mitt under julruschen på Stockholms gator – men misslyckades.


Trots att han hyllas som martyr på jihadforum på internet var det bara han själv som dog. Enligt SvD, blev han tränad av Den islamiska staten i Irak – samma grupp som utförde massakern i Vår frusbefrielsekyrka, i Bagdad den 31 oktober.

Syftet var att hämnas för Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund och den svenska insatsen i Afghanistan.

”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed fred vare över honom och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”

Islamologen Jan Hjärpe varnar nu för att islamofober får vatten på sin kvarn. Den namnkunniga panelen i SVT Agenda på söndagkvällen likaså. Riksdagsledamoten Maria Ferm (MP) vill inte att ”blind rädsla får styra”. Kommentarer på sociala forum uttrycker samma sak . Ingen verkar uttrycka något annat - förutom Jimmy Åkessons (SD) sekreterare som i det närmaste verkar vara skadeglad.

Sverige verkar i stort sett vara enigt. Och det är ju bra.

Ändå tycks den ideologiska diskussionen lysa med sin frånvaro. Muslimska organisationer tar avstånd från attacken – och säger att det inte har något med islam att göra. Samtidigt bör detta kunna diskuteras.

Hur harmoniserar man de ”fredliga” Mekkasurorna i Koranen, med de ”våldsamma” Medinasurorna – de som utvecklas i riktning mot rena uppmaningar om krig mot icke-muslimer? Hur tolkar man dem?


När det gäller Bibeln har kristna givetvis fåt förklara de ”våldsamma” bibelverserna – och för den som lever i Jesu efterföljelse gäller det nya budet att älska alla – även sina fiender. Men Koranens ”nya bud”, de senare surorna, som upphäver de tidigare, uppmanar till det motsatta. Att påstå att våldshandlingar inte har med islamsk ideologi att göra måste därför problematiseras.


Och här måste man kunna diskutera de ideologiska bevekelsegrunderna. Finns det något i själva ideologin som inspirerar till våldshandlingar? Det handlar ju inte om outbildade människor som utför dåden – Londonbombarna var till exempel läkarstudenter. Lördagens självmordsbombare var en begåvad gymnasiestudent som nu studerade till naprapat. The Economist jämför likheterna och skriver bland annat att han var välintegrerad.

Lika självklart som man måste kunna få diskutera frågan när det gäller våldsdåd utförda av nazister, kommunister – och i de fall av människor som kallar sig kristna – så måste man kunna göra det när det gäller islamister. Utan att stämplas som främlingsfientlig.

Jämför med mediebevakningen kring Knutbydramat. Löpsedlarna täcktes då med ideologiska förklaringsmodeller: ”Hon sa att hon var pastorns träl”, ” Hon ville återvinna Guds nåd”, etc. Ingen varnade då för mer hat mot kristna och kyrkor – ändå verkar detta vara det främsta problemet efter lördagens attack – fast mot muslimer och moskéer.

Till sist, vad som verkar vara en medial freudian slip: I söndags visade TV4 Beckfilmen ”I Guds namn”, som handlar om mord och kidnappningar i kristna rörelser, i repris. Där verkade det som om filmens Säpo hade konstant koll på SEA och andra ”farliga” grupperingar. Undrar vad verklighetens Säpo sysslar med idag?


För den intresserade - och kanske orolige - kan vi dock avslöja att våra medlemmar är engagerade i alltifrån att steka pannkakor för ungdomar på fredagskvällar till besöksgrupper i fängelser. Det händer också att vi hjälper flyktingar från länder där de förföljs – fast mer regelbundet än Migrationsverket förstås. Vi ber också med knarkare och alkoholister. Varje söndag firar vi dessutom gudstjänst i någon församlingslokal nära dig – öppen för alla.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist