Samtidigt hyllades Kina i Genève

Kommer ni ihåg kritiken mot FN-kommissionären för mänskliga rättigheter, Navi Pillay? Hon deltog inte i Nobelceremonin för årets pristagare Liu Xiaobo då hon hade ett fulltecknat schema hemma i Genève.

Någon borde ha granskat hennes kalender i förväg.

Samtidigt som norska Nobelkommitténs ordförande, Torbjörn Jagland, krävde att Kina skulle släppa Liu ur sitt fängelse, prisades nämligen Kinas "arbete för mänskliga rättigheter" i en fotoutställning vid FN-högkvarteret i Genève, U.N. Exhibit Praises China's Human Rights Record:

Contrary to Beijing's documented persecution of minorities and their cultures, the exhibit shows colorful photos of ethnic minorities in traditional costumes, with the caption that "people of different ethnic groups unite fraternally in the common cause of building China while maintaining their own cultures."

Utställningen ingick i firandet av Människorättsdagen den 10 december; Bland annat visades bilder av de systematiskt förföljda uigurerna (minst 140 dödade år 2009 av kinesiska säkerhetsstyrkor) - som glada med bildtexten "uigurer, män och kvinnor, gamla och unga, är bra på att sjunga och dansa".

Ännu en i raden av pinsamheter och oförskämdheter i FN-regi. Ska man skratta eller gråta?

Här finns fler bilder från utställningen.



Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Dagen då en tom stol vägde tyngre än hela världen

Det är svårt att inte bli berörd av årets utdelning av Nobels fredspris. En tom stol – då Liu Xiaobo sitter infängslad och inte kunde närvara - fick stående ovationer.

Genom åren har det hållits lysande tal i Nobelsammanhang - inte minst Alexandr Solzhenitsyns tal. Hans tal om att ett ord av sanning väger tyngre än hela världen påminner om att den tomma stolen väger minst lika mycket.

Samtidigt ter sig Kommunistpartiet i Kinas ilska över den norska Nobelkommittén alltmer löjlig. CNN rapporterar att man har inrättat det så kallade Konfusiuspriset i protest mot utdelningen av fredspriset till Liu Xiaobo. Syftet är ”att främja världsfred från ett österländskt perspektiv”.

Första vinnare blev Taiwans tidigare vicepresident, Lien Chan. Chan fick priset ”för att ha bidragit till att överbrygga gapet mellan Taiwan och Kina”.

Mottagare åt Chan blev dock en sexårig flicka, eftersom han själv inte kunde närvara. Enligt värdarna hade han ”skäl som alla kände till” – utom Lien Chan själv!

"We know who Confucius is, but don't know anything about this prize," Ting Yuan-chao, director of Lien's office in Taipei, told CNN earlier.

Wall Street Journals journalist Josh Chin skriver på tidningens blogg att det inte är första gången som icke-demokratiska länder har inrättat ett protestpris mot Nobels fredspris:

In 1937, Adolf Hitler established the German National Prize for Art and Science as an alternative to the Nobel, which a year earlier had been awarded to German journalist Carl von Ossietzky. Thirteen years later, the Soviet Union announced the International Stalin Prize for Strengthening Peace Among Peoples, renamed the Lenin Peace Prize in 1989 and discontinued after the collapse of the USSR in 1991.

Sverige har för övrigt ett eget Leninpris - instiftat av Jan Myrdal-sällskapet år 2008. Undertecknad har funderat på att göra som Peter Englund och tilldela dem Pol Pot-priset för historielöshet och naivitet.

I dag är det Människorättsdagen. Den 10 december 1948 lade FN:s generalförsamling fram den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Varje generation verkar ha sina symboler för kampen mot orättvisor och för mänskliga rättigheter – Martin Luther Kings tal vid Lincoln Memorial, Nelson Mandelas frigivelse från Robben Island, Johannes Paulus II:s utomhusgudstjänster i Polen under Sovjetregimen, Berlinmurens fall, den okände mannen framför stridsvagnarna vid protesterna på Himmelska fridens torg, etc.

Frågan är om nästa symbol blir det som var mest talande i år – en tom stol.

(P.S. Jag ser att Världen idags ledarskribent Maria Andersson resonerar på samma sätt)

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist.

En fredspristagare värdig att lyssna på

Kina och 18 andra länder har avböjt att delta vid utdelningen av Nobels fredspris i Oslo till årets pristagare Li Xiaobo (som fortfarande sitter inspärrad), rapporterar Ekot. Det räcker med att snabbt titta igenom listan på vilka länder det rör sig om för att kunna konstatera att det handlar om stater som inte håller mänskliga rättigheter särskilt högt i kurs. Eller vad sägs om Ryssland, Afghanistan, Pakistan, Iran, Saudiarabien, Venezuela och Kuba.

Nu rapporterar AFP att FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, också har tackat nej till inbjudan. Anledningen är att Nobelceremonin ”krockar” med en annan liten ceremoni i Genève som äger rum samtidigt. Tydligen går den lilla ceremonin i Schweiz, som med största säkerhet hamnar i medieskuggan, före chansen att tydligt markera mot diktaturer och för mänskliga rättigheter. Som Hillel Neuer, chef för människorättsorganisationen UN Watch säger i ett pressmeddelande:

“This is a minor event expected to yield minimal press coverage and world visibility, and she can be easily replaced Deputy High Commissioner Kyung-wha Kang. By contrast, Ms. Pillay’s presence in Oslo would be noticed worldwide and send a powerful signal of accountability to the violators of human rights in China. I fear her planned absence may be sending a contrary signal of impunity.”

För knappt en vecka sedan var Navi Pillay i Sverige och tog emot Stockholm Human Rights Award, ”ett pris som hon tilldelas för sitt livslånga arbete för att främja mänskliga rättigheter och rättsstatens principer ”, enligt DN:s ledarskribent Annika Ström Melin som också fick möjligheten att intervjua henne.

Melins budskap var att FN-kommissionären är en pristagare värdig att lyssna på då hon bland annat ”kritiserar Kinas förtryck av oppositionella” och hävdar att ”Europa måste slå vakt om, värna och vara stolt över de demokratiska principer och institutioner som skiljer vår del av världen från tyrannernas riken”.

Frågan är om fru Pillay vågar lyssna på en pristagare som verkligen är värdig att lyssna på i kampen mot tyranner och diktatorer?

Det ska bli intressant att se om hon ändrar sig till på fredag.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist