P1-programmet Kaliber sände för några veckor sedan två hårt kritiskt vinklade reportage om kristna ungdomsorganisationer och satte frågetecket för deras rätt till bidrag och - indirekt - för deras grundläggande mänskliga rättigheter. Ungdomsstyrelsen gick härom dagen ut och förklarade att de
kristna ungdomsorganisationerna inte gjort fel. Opinionsutspelet var dock redan gjort och avtrycket satt hos lyssnare och andra som tagit del av innehållet indirekt. Det finns klar anledning till oro över reportagens inriktning och dess innebörd för ett öppet demokratiskt samhälle.
Det första av Kalibers program handlade om skol- och studentorganisationen Ny Generation. Här var vinklingen att skolor ska vara fria från religiös påverkan, och därför borde föreningar vars medlemmar vittnar om sin kristna tro vara portade. ”Alla föräldrar ska ju kunna skicka sina barn till skolan och vara förvissade om att de inte blir påverkade av den ena eller den andra religiösa uppfattningen.” säger intervjupersonen på Skolverket.
Ståndpunkten uttrycker en grov missuppfattning om spelreglerna i det demokratiska samhället. Ingen kan hävda en rättighet att slippa höra olika politiska eller religiösa uppfattningar – inte ens om man ogillar uppfattningen i fråga, vilket programmet gav sken av. Det är däremot en grundläggande mänsklig rättighet att uttrycka sina politiska eller religiösa åsikter utan att bli hindrad.
Att elever får ta del av olika politiska och religiösa ståndpunkter för att kritiskt kunna värdera dessa och bilda sig en egen uppfattning är definitivt inte att betrakta som ett problem i ett öppet samhälle. Det är tvärtom en av grundbultarna i den svenska skolan. Den nya skollagen understryker också elevernas rätt till föreningsfrihet på ”icke obligatorisk skoltid”. Om detta självklara inslag i det demokratiska samtalet skulle strypas på grund av ropen från någon aggressiv påtryckargrupp vore det ett rejält steg bakåt för såväl religionsfriheten, föreningsfrihet som yttrandefriheten i svensk skola. Med hänsyn taget till formuleringarna i den nya skollag som beslutats i riksdagen vore det dessutom ett direkt brott mot skollagens intentioner.
Kalibers andra inslag om kristna ungdomsorganisationer i stort var även det problematiskt. Här uttrycks åsikten att kristna ungdomsorganisationer borde fråntas sina statsbidrag eftersom vissa medlemmar i kristna församlingar har uttryckt sig kritiskt till homosexuella handlingar - det vill säga det etiska förhållningssätt som uttrycks av i stort sett samtliga världsreligioner och många av världens ledande praktiska filosofer.
Även här blir poängen helt felriktad. Det är orimligt en viss sexualetik redan på förhand skulle avfärdas som icke tillåten i ett demokratiskt samhälle. Men det större demokratiska problemet ligger i att hela organisationer skulle avfärdas på grund av ståndpunkter eller handlingar som utförts av enskilda medlemmar.
Kaliber citerar ordföranden för RFSL:s ungdomsförbund – vilka står för en betydligt liberalare sexualetik – som menar att kristna organisationer inte skulle ha rätt till bidrag. På samma sätt som RFSL har rätt till statsbidrag trots en mycket liberal och delvis extrem sexualpolitisk agenda bör naturligtvis kristna rörelser med ett annat synsätt få del av våra gemensamma statliga medel. Detta är demokratins utmaning och möjlighet. Självfallet måste både religiösa och sekulära organisationer ha samma rätt att uppbära bidrag, oavsett om de etiska ståndpunkter som medlemmar uttrycker råkar vara politiskt korrekta eller inkorrekta vid en viss tidpunkt. Annars är även i detta fall grundläggande demokratiska rättigheter allvarligt hotade. Det finns all anledning att fortsätta ett tydligt försvar för såväl religionsfriheten, föreningsfriheten som yttrandefriheten. Dessa är långtifrån självklara ens i Sverige 2010.
Per Ewert, gymnasielärare, författare och frilansskribent
Annelie Enochsson, riksdagsledamot, vice ordförande i Svenska Evangeliska Alliansen
Eva Johnsson, riksdagsledamot
De senare två medverkar i denna post som gästbloggare på Samvetsbloggen.
