Så var det då dags för årets mest välbesökta kyrkliga helg. Vi i Sverige är ju något av experter på att ta ut högtider lite i förväg, så många är de halvsekulariserade svenskar som samlas i kyrkan på första advent för att höra sånger och förkunnelse inför den stundande julen. Ett budskap om en större värld som öppnar sig och gör entré i människans tillvaro med ljus, kärlek och rättfärdighet. Svensken upplever värmen och gläder sig.
Men detta gäller självfallet inte skolan. Här ska advent (vilket - för att säga det självklara - är en kristen högtid) firas utan vare sig Jesus eller något annat som skulle kunna berätta vad helgen faktiskt handlar om. Detta ger i praktiken ett fullständigt bisarrt förhållningssätt, som Elisabeth Sandlund i Dagen visar med ironin som avslöjande verktyg, när hon föreslår en tryggt religionsfri adventssamling med välkända och stämningsfyllda sånger som exempelvis:
Dagen är kommen, köplust triumferar
Kom låt oss skynda till centrumet
Hälsad av handeln, nytt rekord förväntas
O kom, låt oss handla, o kom låt oss handla
O kom låt oss förköpa oss i juletid
Ett högtidsfirande där både högtid och innehåll förbjuds blir torftigare än torftigt. Än obegripligare blir sammanhanget när Skolverkets ansvarige Claes-Göran Aggebo får uttala sig om vad man får och inte får. (Skolverket har varit vänliga nog att producera en instruktionstext om hur man firar advent i den moderna och upplysta religionsstängda skolan.) Vid en adventssamling får man enligt utsago tända adventsstakar som symboliserar nedräkningen inför Kristi födelse. Man får sjunga "en enstaka" psalm (att sjunga två bör rimligen uppfattas som en allvarlig kränkning?). Men får man läsa om när Jesus rider in i Jerusalem?
"- Nej, den typen av frågor svarar vi inte på.
Så du kan inte säga om det är tillåtet av läsa texten?
- Nej. Men evangelier är per definition en text med förkunnelse och all form av religiös förkunnelse är förbjuden."
Sug lite på den formuleringen. All form av religiös förkunnelse är förbjuden. I ett land med tusenårig kristen tradition. Vid en kristen högtid som skolan firar, och som eleverna därmed också bör ha kunskap om. Och framför allt: i ett förment demokratiskt land där religionsfrihet är en grundläggande rättighet. Rätten att förkunna, rätten för kristna elever och föräldrar att få helighålla en högtid som på det här sättet trivialiseras och trampas under fötterna. Och än värre, rätten för de förtvivlat många trasiga elever som finns i skolan att när det första hoppingivande ljuset ska tändas också få höra budskapet att Gud har öppnat dörren till en bättre värld där kärlek och nåd kan få bryta in och befria den fångne och upprätta den brutne. Istället lämnas de kvar ensamma, utan hopp om att ljusets låga faktiskt också har en verklig innebörd.
Upplägget påminner mig om den sortens nyspråk man använde i DDR för att på liknande sätt bevara traditioner som människor fann angelägna, men samtidigt på vänligt diktatoriskt maner tömma dem på religiöst innehåll. Exempelvis när ordet ängel ersattes med det smidiga uttrycket "Jahresendflügelpuppe" - vilket blir något i stil med "Flygande docka vid årets slut". Det är lätt att skratta åt det parodiska, men skrattet fastnar lätt i halsen när vi jämför med aktuell situation i vårt eget land.
Lägg därtill är att den läroplan som samtliga svenska skolor är pliktiga att följa ska vila på "den etik som förvaltats av [X] tradition och västerländsk humanism". Samvetsbloggen vågar här avslöja att variabeln utläses kristen. Skolverkets Aggebo förklarar dock enträget:
- Det får helt enkelt inte finnas någon form av religiös förkunnelse eller bön och välsignelse.
De senaste dagarna har vi hört i media om allvarliga problem i svenska skolor med skolk, dåliga betyg och systematiserad mobbning. Skolverket sätter då ner foten. Det är absolut förbjudet att...
välsigna.
DDR kanske inte var så illa i jämförelse, när allt kommer omkring?
Per Ewert, författare och gymnasielärare
Edit - första advent: Göran Hägglund kommenterar idag i Expressen diskussionen i rättmätigt indignerad ton:
"Ärligt talat är jag innerligt trött på att samma diskussion återkommer år efter år i samband med lucia och skolavslutningar. Vad är det som är så svårt med att låta skolan fortsätta fira högtider i en kyrkolokal?
Det är möjligt att det har gått någon tjänsteman på skolverket helt förbi, men hela poängen med luciafirandet är att fira ett katolskt helgon. Ett luciatåg brukar normalt sett vara smockfyllt av sånger och versläsning som, händelsevis, har med lucia eller julen att göra.Och om inte också det har gått någon tjänsteman på skolverket förbi, så firar vi jul därför att Jesus föddes i ett stall för 2 000 år sedan. Stalledrängen finns med i luciatåget till minne av den förste kristne martyren, Sankt Stefan.
...
I stället för en förståelse för vår gemensamma kultur och ett möte mellan olika kulturyttringar, verkar allt för många nervöst sträva efter en sorts nollkultur. Större utanförskap än så kan man knappast tänka sig."
Fast Per, här vet jag inte om jag håller med dej riktigt. I en tid då präststuderande i Lund upprörs över att ha "lurats" lovsjunga vodoo-gudar, ska man kanske fundera ett varv innan alla skolelever förväntas stämma in i "Hosianna, Davids Son"? Har inte en ateistisk förälder samma rätt som kristna föräldrar att uppröras över kulthandlingar som inte stämmer överens med familjens tro? (Hur har vi det med gyllene regeln?).
SvaraRaderaDäremot har alla barn rätt att informeras om kyrkliga storhelgers innebörd, även om Jesus´ intåg i Jerusalem (läsningen av den "sagan" - som ateister menar - kan väl rimligen inte vara värre än läsningen av andra historiska texter som barnen förväntas ha någon hum om). Även kyrkbesök med information är OK. Men veritabla gudstjänster - som den jag och mina barn var med om i Bollnäs i går - med psalmsång, bön och kanske välsignelse får faktiskt kristna eller allmänt välvilliga föräldrar själva ta kontakt med prästen och församlingen om; det kan inte ligga på rektors ansvar. Så gjorde vi lärarstuderande i Umeå 1996 när vi firade examen och kyrkoherden ställde upp med andakt och sommarpsalmer - helt utan att skolan officiellt var inblandad.
För det första, julen är betydligt äldre än kristendomen i Sverige och det är tveksamt hur många svenskar som egentligen firar högtiden av religiösa anledningar. Med tanke på hur få svenskar som säger sig vara religiösa i undersökningar är det troligen inte så många.
SvaraRaderaFör det andra, vi har här en statlig institution som är skattefinansierad och där barnen tvingas närvara via skolplikten. Det är ett ganska så absurt sätt att försöka framställa sig som offer om man hävdar att någon förtrycks för att denne inte får använda denna institution för att propagera för en viss religion.
För det tredje, varför måste man använda skolan för att fira en viss religion? Varför kan man inte ta hand om det i familjen, församlingarna och andra privata sammanhang? Det jag menar är inte att kristna inte skall få visa eller sprida sitt budskap i offentligheten, jag bara undrar varför de måste använda skattepengar och offentliga institutioner för att göra detta.
För det fjärde, varför skulle religiös neutralitet nödvändigtvis innebära att man måste ägna sig åt kommersialism? Låter som ett tydligt exempel på falsk dikotomi.
För det femte, du anklagar DDR för att ha försökt behålla traditionerna men tömma dem på kristet innehåll. Det är utan tvekan rätt ironsikt, med tanke på att julen (och flera andra europeiska högtider och sedvänjor) ursprungligen är en hednisk tradition som tömdes på sitt ursprungliga innehåll och ersattes med ett kristet sådant. Det är bland annat därför som de engelska puritanerna år 1644 förbjöd julfirandet, just för att det sågs som okristet (något som vissa kristna rörelser anser ännu idag, och de har skäl för det).
För det sjätte, du påpekar att skolan har problem med skolk, dåliga betyg och systematiserad mobbning och undrar varför man inte kan tillåta välsignelser. Det är rätt obegripligt, varför skulle det faktum att man har andra problem rättfärdiga att man fattar dåliga beslut i andra områden? Varför kan man inte både bekämpa mobbning och samtidigt förespråka religiös neutralitet och likabehandling?
För det sjunde, hela det här inlägget illustrerar ett intressant fenomen. Det verkar som om kristendomen har haft en så favoriserad ställning i vårt och många andra länder så länge att neutralitet och likabehandling av anhängarna uppfattas som förföljelse och diskriminering. Nej, att inte få använda offentliga kanaler för att på ett favoriserat sätt få förespråka sin egen ideologi är inte diskriminering. Om en skola ville dra med eleverna för att fira julblot och sjunga hyllningssånger till allfader Oden så vore det lika dåligt av samma anledning. Det faktum att du undrar om inte DDR, en stat som aktivt förföljde oliktänkande, "inte var så illa i jämförelse, när allt kommer omkring" till skillnad från Sverige på grund av den senares ovilja att aktivt förespråka en viss religion, visar extremt väl på denna extrema brist på perspektiv.
Visst är det hemskt att vissa inte vill fira advent, hur ska det gå med världen?
SvaraRaderaMvh Denny Wikberg
Visst är det tragiskt, men samtidigt tycker jag ändå att det kan vara nyttigt för oss kristna att möta lite förföljelse i Sverige?
SvaraRaderaLätt att säga för en som levt skyddad i Gamla Svedala hela livet och bara fått utstå några kommentarer från klasskompisar och menande blickar. Bara detta var svårt för en ung människa med trevande tro.
Min man växte upp i ett kommunistiskt-ateistiskt land med stark religiös tradition och där fick man lära sig att det var skillnad på det världsliga livet och det kristna livet. De lärde sig att leva i världen men inte av världen. För dem var det självklart och också något som Jesus hade lovat de troende - "var inte förvånade om ni får utstå förföljelse".
Här har vi ju alltid gått med vardera benet i båda världarna under många decennier, i en allmän slummer. Vi kristna måste lära oss att ta ställning för vår tro, sluta fega (i tron att vi är ödmjuka), lära oss att stå upp för Jesus, för Bibeln som vi tror på och lära våra barn att göra detsamma, vare sig skolan hänger med eller inte.
Detta scenario kan faktiskt stärka oss och ena oss istället för den slapphet, splittring och oenighet som genomsyrar kristenheten i Sverige för närvarande. Och det borde mana oss kristna föräldrar av undervisa våra barn i hemmet dagligen och välsigna dem så ofta vi bara kan. Om samhället sviker oss här ska vi inte falla med det.