Till dygdernas försvar mitt i finanskrisen

Det talas mycket om normer och dygder just nu – nära kopplat till den pågående skuldkrisen. Goda värderingar, som måttfullhet, rättrådighet och ödmjukhet – vad som tidigare ansågs vara passé av både värderelativister och nihilister – har fått ett uppsving i debatten om samhällsekonomin. Att tala om värderingar som objektiva sanningar och inte bara subjektiva åsikter, börjar bli rumsrent. I det senaste numret av tidskriften Axess skriver de två bröderna, Tino och Nima Sanandaji, om hur normlösheten förklarar finanskrisen:

Samhällsvetare brukar inte studera normers och moraliska värdens betydelse för samhällsekonomin. Anledningen är att normer är svåra att mäta och påverka genom politiken. Men bara för att något är svårt att studera, eller omedelbart förändra genom nästa budgetproposition, betyder det inte att det är oviktigt. I själva verket finns mycket som pekar på att normer påverkar hela vår samhällsuppbyggnad. På lång sikt påverkas normbildning i sin tur av den politik som förs. Ett viktigt exempel är den generösa välfärdsstatens effekt på arbets- och bidragsmoral. Normer är informella regler för vårt beteende, både i relation till andra människor och i den konstanta interna kamp som vi för med våra egna ”svaga” sidor.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder utgår i sin söndagskrönika från Sanandajis artikel och slår fast att skälet till ”[a]tt stater, företag och privatpersoner började låna mycket mer kan inte bara ha berott på de låga räntorna, det måste också bero på förändrade värderingar”.

I takt med att måttfullheten har fått stå tillbaka för ”köp nu, betala sen!”-mentaliteten, har de goda normerna gröpts ur. Konsekvensen av detta kan skönjas i såväl ökningen av sms-lån bland privatpersoner, och regeringars bristande ansvarstagande för statsfinanser. Hur vi ser på hushållningen av såväl privata och offentliga finanser får långdragna konsekvenser, helt enkelt.

PJ Anders Linder igen: ”En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn samspelade med en ny sorts otålighet och en allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker. Normerna gröptes ur och resultatet blev ett elände såväl för det allmänna som för privatpersoner.”

Det finns mycket gott i Tino och Nima Sanandajis artikel, men den långsiktiga normbildningen påverkas inte bara av den förda politiken. Mitt i deras artikel skymtar sociologen Max Weber förbi. Max Weber menade bland annat att reformationen var stark pådrivande av tankesättet att hårt arbete var en dygd; oavsett yrkesval, så arbetade man för Gud, och detta var något gott i sig. Dygderna som var nödvändiga för ett sunt samhällsekonomiskt ramverk, hade sitt ursprung i den kristna tron.

Goda normer – som nu efterfrågas för att hantera skuldkrisen – uppstår inte i ett vakuum. Den kristna trons roll är omistlig. Utlämnas människan helt åt sig själv och sina egna drifter, kommer hon knappast fram till att dygder har en objektiv grund. Möjligen skulle hon ytterst tycka att dygder är intressanta, attraktiva och praktiska i samhällsbygget. Men vilken grund har hon för att säga att de är absolut sanna?

I takt med sekulariseringen och marginaliseringen av den kristna tron i samhällsdebatten, kan man fråga sig varför dess värderingar åter är i ropet. Oavsett om man försanthåller den kristna verklighetsbeskrivningen, är det knappast progressivt att på ett styvmoderligt sätt förpassa en för många människor viktig samhällsröst till avbytarbänken.

CS Lewis illustrerar detta på ett fenomenalt sätt i sin samtidsanalys ”Människans avskaffande” där samhället efterfrågar rättrådighet och ädelmod, men samtidigt kapar rötterna till det som ger dygderna liv; ”I en slags kuslig naivitet lyfter vi bort organet men kräver att det ska fungera. Vi skapar människor utan bröstkorgar och väntar oss att de skall visa karaktär och ambitioner. Vi skrattar åt heder och blir indignerade när vi finner förrädare ibland oss. Vi kastrerar folk och begär att kastraterna skall vara fruktsamma”.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist