18-årig student om livet som donatorbarn

Det finns en hel del konsekvens hos dem förespråkar insemination av singlar. Bland annat har medierna, som ofta brukar vara duktiga på att kritisera politikerna och vilja stå på medborgarnas sida, fallit till föga. En indikator är SvD.se:s läsarundersökning där en majoritet är kritiska.

Det är också anmärkningsvärt att man hos många förespråkare hävdar att moderns biologiska band till barnet är så viktigt (som ett argument mot till exempel adoption). Samtidigt tycks barnets biologiska band till sin pappa inte alls vara lika viktigt.

Detta belyses extra tydligt i denna Washington Post-krönika, av en 18-årig student, som själv är donatorbarn och växte upp utan att veta om vem hennes pappa var, My Father Was an Anonymous Sperm Donor:

I'm here to tell you that emotionally, many of us are not keeping up. We didn't ask to be born into this situation, with its limitations and confusion. It's hypocritical of parents and medical professionals to assume that biological roots won't matter to the "products" of the cryobanks' service, when the longing for a biological relationship is what brings customers to the banks in the first place.

We offspring are recognizing the right that was stripped from us at birth -- the right to know who both our parents are.

And we're ready to reclaim it.

Thomas Idergard skriver även bra på Brännpunkt om de 5 vanligaste argumenten för insemination av singlar, och underkänner dem var och en, Barn är ingen rättighet:

Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag?

Även SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson har skrivit på Newsmill om de ohållbara argumenten i Centerns, Folkpartiets och Moderaternas Brännpunktartikel.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Knappast statens uppgift att avgöra kyrkans lära

Efter att Moderaternas partistyrelse har föreslagit att partiet inte ska ställa upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013, uppmanar Andreas Wejderstam, teolog och moderat, i Svenska Dagbladet att fler partier hoppar av valet till Svenska kyrkan. Han anser även att lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) bör avskaffas så snart som möjligt, Låt Svenska kyrkan få sköta sig själv.

Övriga samfund omfattas av lagen om trossamfund, som visar hur samfunden skall
förstås och bemötas. Därför blir det märkligt att just Svenska kyrkan regleras av en särskild lag – förutvarande statskyrka eller inte.

Intrycket av detta blir än starkare vid betraktandet av det politiska inflytandet i Svenska kyrkan. Redan i formuleringen av lagen är det tydligt att det fortfarande är
riksdagen som beslutar om grunderna för kyrkan. Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens. Oavsett vad man tycker om det, så utsätts ett trossamfund – Svenska kyrkan – för en omfattande särbehandling av den sekulära staten. Det finns inga tungt vägande skäl att bevara lagen om Svenska kyrkan. Orsaken till lagens existens är renodlat maktpolitisk. Kyrkan som den ser ut i dag är resultatet av ett medvetet politiskt arbete som spänt sig över hela 1900-talet.

Även om lagen om Svenska kyrkan delvis reglerar omhändertagandet av kulturmärkta byggnader har Wejderstam viktiga poänger. Lagen om trossamfund (1998:1593) bör kunna gälla för Svenska kyrkan.

Inför Kyrkovalet 2009 genomförde SEA en enkätundersökning bland samtliga toppkandidater. Bland de politiska nomineringsgrupperna fanns det då stöd för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. En majoritet av Centerns, Miljöpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas kandidater tyckte att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och var positiva till politiska nomineringsgrupper. Samtidigt flaggar Moderaterna nu för att de organisatoriskt vill lämna kyrkopolitiken.

Det rådde även en teologisk vilsenhet bland kandidaterna inför förra kyrkovalet. Uppfattningen om Jesus som unik var satt på undantag. När det gällde frågan om "Kyrkan och religionerna" var det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarade "att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud". Bland Kristdemokraterna svarade 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: "Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". Bland Socialdemokraterna ansåg 50 % att kyrkan "skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige

Slutsatsen är att de flesta nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan är mer politiskt än teologiskt motiverade.

Avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste helt enkelt fullbordas.

Det är inte statens uppgift att avgöra vad kyrkan ska tro eller inte tro. Att dra ifrån eller lägga till något i det som en gång har uppenbarats, är som bekant något som kyrkans instruktionsbok avråder det kraftigaste från. Den teologiska skolningen är knappast något som den sekulära staten kan vara behjälplig med.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist