Att förbjuda Tintinböcker är inte att "lyfta ett debattinlägg"

Det gick knappt en halv dag av Kapten Haddock-citat och Tintinbilder i de sociala medierna förrän Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri fick backa från beslutet att rensa bort Tintinalbumen från bokhyllorna.

Nu i efterhand säger Miri i ett pressmeddelande att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”.

Frågor om diskriminering och stereotyper är viktiga. Samtidigt är utrensningen av litteratur som man ogillar ett märkligt sätt att debattera. För att inte säga kontraproduktivt. Här är ett utdrag från DN:s intervju med Behrang Miri när han hade fattat beslutet:

"Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur..."

Man kan undra vilka andra böcker han hade i åtanke. Jag kan tänka mig åtskilliga klassiska verk - för att inte tala om religiösa urkunder som skulle kunna tolkas som "homofobiska" och "utlänningsfientliga".

Att "lyfta ett debattinlägg" genom att inte bara stanna vid Tintinalbum, utan genom att ta bort alla böcker som man inte gillar, är inte att föra debatt. Det är att strypa debatten. Det är att begränsa yttrandefriheten. Det är att kväva tanke- och åsiktsfriheten.

Om man upplever något som kränkande så är inte det bästa sättet att förbjuda - det motarbetar sitt eget syfte. Det bästa sättet är att bemöta med sakliga motargument.

Vill man diskutera frågor om rasism, stereotyper, etc. så är det viktigt att låta alla sidor i en debatt låta sig göras hörda - inte att rensa bort oliktänkande. Det är så ett öppet och fritt samhälle fungerar. Där finns det ingen medfödd rätt att slippa bli kränkt. Därför är det intressant när författaren Vera Efron, uppvuxen i Sovjet, skriver på Newsmill att "Censur-viljan påminner mig om Sovjet":

"Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för att de hade avvikande åsikter."

Det kan verka trivialt att reagera på förbud av Tintinalbum men det säger något om åsiktspluralismens gränser i samhället. Det är en farlig utveckling när yttrandefriheten besgränsas, även om det gäller idéer som du och jag ogillar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen