Det gick knappt en halv dag av Kapten Haddock-citat och Tintinbilder i de sociala medierna förrän Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri fick backa från beslutet att rensa bort Tintinalbumen från bokhyllorna.
Nu i efterhand säger Miri i ett pressmeddelande att han ”ville lyfta ett debattinlägg
omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort
litteratur”.
Frågor om diskriminering och stereotyper är viktiga. Samtidigt är utrensningen av litteratur som man ogillar ett märkligt sätt att debattera. För att inte säga kontraproduktivt. Här är ett utdrag från DN:s intervju med Behrang Miri när han hade fattat beslutet:
"Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna
som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller
utlänningsfientligt innehåll.
– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur..."
Man kan undra vilka andra böcker han hade i åtanke. Jag kan tänka mig åtskilliga klassiska verk - för att inte tala om religiösa urkunder som skulle kunna tolkas som "homofobiska" och "utlänningsfientliga".
Att "lyfta ett debattinlägg" genom att inte bara stanna vid Tintinalbum, utan genom att ta bort alla böcker som man inte gillar, är inte att föra debatt. Det är att strypa debatten. Det är att begränsa yttrandefriheten. Det är att kväva tanke- och åsiktsfriheten.
Om man upplever något som kränkande så är inte det bästa sättet att förbjuda - det motarbetar sitt eget syfte. Det bästa sättet är att bemöta med sakliga motargument.
Vill man diskutera frågor om rasism, stereotyper, etc. så är det viktigt att låta alla sidor i en debatt låta sig göras hörda - inte att rensa bort oliktänkande. Det är så ett öppet och fritt samhälle fungerar. Där finns det ingen medfödd rätt att slippa bli kränkt. Därför är det intressant när författaren Vera Efron, uppvuxen i Sovjet, skriver på Newsmill att "Censur-viljan påminner mig om Sovjet":
"Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka
böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner
invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet
bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en
film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje
sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att
man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för
att de hade avvikande åsikter."
Det kan verka trivialt att reagera på förbud av Tintinalbum men det säger något om åsiktspluralismens gränser i samhället. Det är en farlig utveckling när yttrandefriheten besgränsas, även om det gäller idéer som du och jag ogillar.
Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen
Lika löjligt är när bibliotek plockar bort "Fem på äventyr" av Enid Blyton från barnbokshyllorna med påståendet att (antiromsk) rasism genomsyrar böckerna!
SvaraRadera