En mångkultur att bejaka

Häromdagen påstod Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, att det multikulturella projektet har misslyckats. Det är helt enkelt inte sant, menade hon, att människor från olika kulturer lever glatt bredvid varandra. Hennes utspel har väckt stor uppståndelse utomlands och debatten är i full gång. Men i Sverige är det relativt tyst. Som i så många andra frågor finns här endast två alternativ: antingen ställer man sig positiv till idén om det mångkulturella samhället eller så stämplas man som invandrarfientlig. Och nu efter Sverigedemokraternas framgångar har det blivit än viktigare att välja rätt sida. Är vi för eller emot invandraren?

Här är det viktigt att säga, som också Stefan Gustavsson gjorde häromveckan, att Bibeln bejakar mångkulturella gemenskaper. Kyrkan har från första början varit en sådan. Vi kan se hur de första församlingarna befolkades och leddes av människor från en mängd olika länder och kulturer. Det är också en kristen plikt att välkomna främlingen och ta hand om de utsatta. Samtidigt behöver detta inte innebära att vi måste bejaka det multikulturella projektet. För det innebär ju så mycket mer än att ”visa invandraren kärlek” (5 Mos 10:19), ja kanske egentligen något helt annat. Centralt för idén om det multikulturella samhället finns nämligen uppfattningen, för att citera Wikipedias definition, att ingen kultur ska främjas eller betraktas som central. Och det är detta som ligger bakom protesterna mot skolavslutningar i kyrkan, protester som inte härstammar från invandrarna själva. Det får heller inte bli för mycket av nationaldagsfirande eller svenska flaggor. Och det får absolut inte förekomma någon kritik av den muslimska kulturen eller religionen.

Inom kyrkan skapas det en enhet i Kristus. Paulus skriver: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Här kommer människor från olika länder och sammanhang samman och blir ”ett i Kristus”. Så är det i den kristna gemenskapen. Men hur är det i världen? I kyrkan skapas en gemensam värdekultur. Så finns det, åtminstone historiskt måste tyvärr tilläggas, en gemensam övertygelse om människans höga värde, om hennes ansvar och frihet och även om hennes fallna natur. Vilken liknande enhet finns i det mångkulturella samhället som förhindrar dess sönderfall? Även om det finns rester av en kulturell enhet inom alla västländer saknas det på ett ideologiskt plan en sådan enhet. För inom multikulturalismen finns det egentligen bara ett värde: tolerans. Och här har tolerans inget att göra med att älska varandra trots skillnader utan att acceptera alla skillnader som betydelselösa för mänsklig samvaro. Och detta är inte mycket att bygga civilisation på.

Ingen kultur är förstås felfri. Och vi västlänningar har blivit väldigt medvetna om vår civilisations historiska snedsteg. Så blir vi ofta påminda om korstågen, imperialismen, kolonisationen och inte minst intoleransen mot oliksinnade under medeltiden. Även om det finns sanningar i allt detta, innebär det ju ändå inte att det skulle saknas viktiga moraliska skillnader mellan olika kulturer eller att vi inte kan jämföra kulturer med varandra och värdera dem olika. Så är jag exempelvis övertygad om att den kristna värdekulturen som jag nämnde ovan, med allt vad den innebär av mänskliga rättigheter, har fått sitt starkaste fotfäste i den västerländska civilisationen. Och att detta är något som vi västerlänningar borde vara stolta över och ta vara på i mötet med andra kulturer.

På amerikanska mynt står det ”E pluribus unum” vilket betyder ”i många ett”. USA är det land som historiskt sett välkomnat invandrare mest. Ändå har inte USA varit värdemässigt mångkulturellt. Nej, invandrarna till Amerika blev amerikaner med tillhörande credo. Alla lärde sig engelska. Många anpassade sina namn för att bättre passa in. Och alla insåg att det enda som stod i vägen för den egna lyckan och framgången var en själv. Denna process brukar, föraktfullt av multikulti-anhängarna, betecknas som assimilering. Den innebär inte att kulturella skillnader raderas. Men den innebär att invandrare accepterar som sina egna de grundläggande värden och det språk som existerar i det land de vill bosätta sig i. Det är denna slags mångkultur som vi kristna borde bejaka.

Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare