fredag 3 september 2010

Jag är samvetsöm. Får jag det?

När det i min ungdoms fagraste vår var dags för mig att mönstra blev det samtidigt dags att börja fundera över hur jag skulle argumentera för den moraliska position jag då intog i militärfrågan, och jag satt länge och plitade på det brev med argument kring varför jag inte ville bära vapen i militärens tjänst. Nåväl, det visade sig vara väldigt enkelt att framföra min önskan att slippa medverka i utbildning av dödande av andra människor som tänktes vilja invadera vårt land. Vapenfri tjänst blev det alltså, och såvitt jag kommer ihåg var det inga som helst praktiska problem eller diskussioner kring det hela.

Det numera lite ålderstigna ordet för dem som vägrade vapen är "samvetsöm". Ett lite underligt ord egentligen. De flesta unga herrar förväntas alltså vara redo att utan betänkligheter skjuta ner motståndarsoldater om så krävdes för att försvara rikets gränser. Men några tänktes vara lite mer ömhudade invärtes. Kanske förmodades de vara av lite för klent virke när det verkligen gällde, kanske betraktades de helt enkelt som fega. Men nej, till soldater dög de knappast om samvetet hela tiden skulle ropa aj och jo så fort samvetsskon klämde. Så jag fick finna mig i att inordna mig i gruppen "samvetsömma".

Samtidigt - är det inte en ganska fin egenskap att vara samvetsöm? Att inte bara blint lyda order, utan först vilja lyssna på samvetets röst. Att inte ha fått sitt samvete så förhärdat att det inte längre reagerar på ett sunt sätt. Jo, jag tror nog vid närmare eftertanke att vårt samhälle behöver fler samvetsömma personer, inte färre.

Men vid närmare eftertanke slår det mig att ribban ligger på väldigt olika höjd i olika situationer. Och kanske beror den här skillnaden mer i vilka grupper det är som säger ifrån. Många av de som traditionellt vägrat vapen har ofta gjort det utifrån en gudsfientlig vänsterideologi, som menar att människan innerst inne är god och har förmågan att frälsa sig själv. Och samhället samtycker med vänliga nickningar. Andra grupper som vägrar gå i dödandets tjänst gör det utifrån en kristen utgångspunkt, där man vägrar att döda på grundval av att man betraktar varje människa som oändligt värdefull i egenskap av att vara skapad till Guds avbild. Och då sätter sig samhället genast till avsevärt starkare motvärn.

När det gällde att stoppa främmande soldater som ville ta över vårt land med våld var det ingen som ville lägga någon press på mig eller någon annan att ignorera samvetets röst för att uppnå ett vällovligt högre syfte. Men när frågan istället handlar om de personer i sjukvården som av samma ömma samvetes skull vill avstå från att döda ofödda barn som inget ont gjort - då körs dessa konsekvent över och avkrävs av samhället ett hundraprocentigt accepterande av det som sker. Annars åker de ut.

Är det inte något som har gått väldigt snett här?

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

4 kommentarer:

  1. Vem är det som åkt ut från sjukvården?

    SvaraRadera
  2. Jag ekar anonyms fråga ovan: Vem har åkt ut från sjukvården och varför? Om någon av vilken anledning det vara månde inte kan utföra sin arbetsuppgifter är det väl rimligt att man sparkas och ersätts med någon som faktiskt kan utföra jobbet ifråga? Framför allt när det är patienter det gäller. Eller? Menar du att det är en rättighet att jobba på ett ställe där man inte kan utföra det som står i arbetsbeskrivningen? Bör denna rätt trumfa patienters (som ju till skillnad från vårdpersonalen inte valt situationen själv) rätt till vård? Bör denna rätt även gälla Jehovas Vittnen som inte vill utföra blodtransfusioner eller scientologer som är emot psykiatri?

    Alltså, allvarligt talat: Att jobba inom sjukvården är ett val man har gjort. Redan när man söker läkarutbildningen står det tydligt att man måste inhämta kunskaper om aborter. Det kan inte komma som en nyhet för någon att det ingår i vissa läkares arbetsuppgifter att utföra aborter.
    Vill man inte utföra aborter kan man välja att inte jobba inom sjukvården alternativt jobba på ställen där man inte behöver utföra aborter.
    /Anonym 2

    SvaraRadera
  3. Ju mer jag tänker på detta inlägg desto mer förvirrad blir jag. Om jag förstår dig hela rätt så åker abortmotståndare ut från jobb i sjukvården. Men förra ordföranden i Ja till Livet, Tomas Seidal, var ju själv läkare och hade en hög position inom vården. Dessutom så vet jag två abortmotståndare i min bekantskapskrets som är utbildade läkare, och i alla fall den ena vet jag säkert jobbar inom vården (gör allmäntjänstgöring nu). Så nog verkar det möjligt att vara abortmotståndare och jobba inom vården.
    Vilka abortmotståndare har åkt ut från sjukvården?

    Sedan var det en grej till.Du skriver att "ribban ligger på väldigt olika höjd i olika situationer. Och kanske beror den här skillnaden mer i vilka grupper det är som säger ifrån. " Kan det inte snarare bero på i vilka situationer man säger ifrån? Militärtjänstgöring var ju inget man valde -det var något som staten hade bestämt över huvudet på alla män att de skulle göra. Att jobba inom sjukvården är däremot ett val (vi har ingen vårdplikt/vårdlumpen i Sverige). Bör man inte kunna ställa högre krav på människor som faktiskt VALT ett yrke, och kräva att de kan utföra de arbetsuppgifter som ingår, än människor som tvingats till en viss uppgift? Jag menar, visst ska ingen tvingas till militärtjänst. Men om man frivilligt ansökt om att bli yrkessoldat, är det då inte rimligt att man sedan kan kräva att den personen utför sina arbetsuppgifter om den vill fortsätta jobba kvar? Eller menar du att man ska kunna ansöka om att bli yrkessoldat och vägra utföra jobbet utan att riskera avsked?

    /anonym 2

    SvaraRadera
  4. I strongly feel 666 the Number of the Beast refers to John 6:66, the one single Bible verse thus numbered. Why so scary? Because it refers to the literally morbid quality of the Communion as seen from a purely human viewpoint; so, when people find out what God really IS, they back out. And indeed the Christians, seem, by habit numbed and blinded, unaware of this dark aspect; how would they react, just opening their eyes to the entirely obvious? In addition, the number suits excellently to a mighty cascade of interpretations based on operations on the first three positive integers, being of paramount importance for Christian doctrine, like Monotheism, the binary nature of Christ and the Trinity. Now, if this is the optimal solution or indeed the Solution, then I, Peter Ingestad aka Kraxpelax from Sweden, I am really Something, n'est-ce pas, being object of allusion by the verse, and consequently by the very Number itself. And, curiously, the word for 6, the so-called "Perfect Number" as voth the sum and product of its terms /factors 1, 2, 3, thus well fit for symbolizing God, in Swedish is Sex, reminding of my theory about the Big Duality (see below). And yes, the Swedish word for Sex is Sex as well. All this rather striking, don't you think? coincidental? who can tell? Think it over.

    Windor Mirrow

    SvaraRadera