Att förbjuda Tintinböcker är inte att "lyfta ett debattinlägg"

Det gick knappt en halv dag av Kapten Haddock-citat och Tintinbilder i de sociala medierna förrän Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri fick backa från beslutet att rensa bort Tintinalbumen från bokhyllorna.

Nu i efterhand säger Miri i ett pressmeddelande att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”.

Frågor om diskriminering och stereotyper är viktiga. Samtidigt är utrensningen av litteratur som man ogillar ett märkligt sätt att debattera. För att inte säga kontraproduktivt. Här är ett utdrag från DN:s intervju med Behrang Miri när han hade fattat beslutet:

"Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur..."

Man kan undra vilka andra böcker han hade i åtanke. Jag kan tänka mig åtskilliga klassiska verk - för att inte tala om religiösa urkunder som skulle kunna tolkas som "homofobiska" och "utlänningsfientliga".

Att "lyfta ett debattinlägg" genom att inte bara stanna vid Tintinalbum, utan genom att ta bort alla böcker som man inte gillar, är inte att föra debatt. Det är att strypa debatten. Det är att begränsa yttrandefriheten. Det är att kväva tanke- och åsiktsfriheten.

Om man upplever något som kränkande så är inte det bästa sättet att förbjuda - det motarbetar sitt eget syfte. Det bästa sättet är att bemöta med sakliga motargument.

Vill man diskutera frågor om rasism, stereotyper, etc. så är det viktigt att låta alla sidor i en debatt låta sig göras hörda - inte att rensa bort oliktänkande. Det är så ett öppet och fritt samhälle fungerar. Där finns det ingen medfödd rätt att slippa bli kränkt. Därför är det intressant när författaren Vera Efron, uppvuxen i Sovjet, skriver på Newsmill att "Censur-viljan påminner mig om Sovjet":

"Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för att de hade avvikande åsikter."

Det kan verka trivialt att reagera på förbud av Tintinalbum men det säger något om åsiktspluralismens gränser i samhället. Det är en farlig utveckling när yttrandefriheten besgränsas, även om det gäller idéer som du och jag ogillar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen

En blodig kioskvältare?

New York Times-kolumnisten Ross Douthat skriver i en intressant krönika att det ligger något mer beräknat bakom de våldsamma protesterna mot Muhammedsatiren, It’s Not About the Video:

"There is certainly unreason at work in the streets of Cairo and Benghazi, but something much more calculated is happening as well. The mobs don’t exist because of an offensive movie, and an American ambassador isn’t dead because what appears to be a group of Coptic Christians in California decided to use their meager talents to disparage the Prophet Muhammad.

What we are witnessing, instead, is mostly an exercise in old-fashioned power politics, with a stone-dumb video as a pretext for violence that would have been unleashed on some other excuse."

 

Enligt Douthat hade våldet tagit fart även om filmen inte hade gjorts. Då hade uppviglarna hittat en annan ursäkt. Magnus Norell, terroristexpert, har varit inne på samma sak i Svenska Dagbladet:

"De ”spontana” protester som inträffar, är således sällan så spontana som de utmålas. I fallet med attacken i Benghazi finns det klara indicier på att en attack redan var planerad till 11/9. Denna attack skulle vara en hämnd för att amerikanska styrkor dödade dåvarande al-Qaidas så kallade andreman Abu Yaha al-Libi. Filmklippet blev en bekväm krok att hänga upp attacken på."

Mycket pekar istället på att det handlar om den sorts maktkamp som vanligtvis uppstår efter en revolution - vem ska avgöra dessa länders framtid efter den så kallade arabiska våren. Ross Douthat igen:

"What we’re watching unfold in the post-Arab Spring Mideast is the kind of struggle for power that frequently takes place in a revolution’s wake: between secular and fundamentalist forces in Benghazi, between the Muslim Brotherhood and its more-Islamist-than-thou rivals in Cairo, with similar forces contending for mastery from Tunisia to Yemen to the Muslim diaspora in Europe."

Samtidigt är det intressant att läsa denna kommentar i en annan artikel i New York Times från en åskådare som sätter fingret på våldsverkarnas inkonsekventa handlande:
"Mohamed Sabry, 29, a sculptor and art teacher at a downtown cafe, said he saw a darker picture. “To see the Islamic world in this condition of underdevelopment,” he said, “this is a bigger insult to the prophet.”

Bitte Assarmo, skriver även bra på Newsmill om den svenska bevakningen av protesterna - är det verkligen filmmakarnas fel att det blir våldsamma protester och att människor dör? Hur hade det till exempel sett ut om någon reagerat på samma sätt åt Elisabeh Ohlson Wallins verk Ecce Homo?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Staten är ingen imam - men risken finns att den glömmer det

DN:s Erik Helmerson skriver idag en intressant text om statens relation till trossamfunden efter Uppdrag Granskning om svenska moskéers äktenskapsrådgivning. Relationen mellan kyrka och stat har i flera år varit en aning komplicerad; vart går till exempel gränsen för statens synpunkter på trossamfunden teologiska ståndpunkter?

Det offentliga Sverige ska inte ge pengar till trossamfund som predikar lagbrott. Men myndighetssfären har också en gräns och staten kan inte detaljstyra människors tro.

Tidigare har vi haft en luthersk statskyrka men idag har vi vad man mer kan likna vid en statskyrka i form av sekulär statsideologi. Därför är det problematiskt när röster höjs för ett sekulärt samhälle. Att rensa ut religiösa uttryck från offentligheten och tvinga religiösa organisationer att inordna sig under politikers och opinionsbildare egna normer och värderingar speglar knappast det pluralistiska Sverige.

Helmerson ställer viktiga frågor om det statliga samfundsbidragetoch om samfundens oberoende. Det finns en inbyggd problematik med den ekonomiska beroendeställning som flera religiösa aktörer har i form av statsbidraget. Förra året kom det till exempel krav på att dra in bidragen till Frälsningsarmén för att de hade vissa livsstilsregler för att kunna bli soldat inom samfundet. Innan dess hamnade de kristna ungdomsförbunden i skottlinjen. Frågan som många trossamfund behöver ställa sig är hur länge det kan tänkas finnas en majoritet av politisk vilja att inte villkora statsbidraget.

Staten ska vara mycket försiktig med att recensera människors och olika gemenskapers religiösa ställningstaganden. Det kan till exempel gälla vem som kan bli medlem i en kyrka eller ett samfund. Det är inte statens uppgift att bestämma över vilka medlemsvillkor som gäller för samhällets små gemenskaper.  Staten har däremot att dra gränser när lagar överträds och människor kan komma till skada. Att uppmana hjälpsökande människor att inte anmäla när de skadas eller far illa, är något som det offentliga behöver ha synpunkter på.

En fråga i Uppdrags Gransknings reportage som har upprört många är försvaret av månggifte. Men redan 2004 föreslog Grön ungdom att polyamori och polygami skulle bli en juridisk accepterad samlevnadsform. Varför höjdes inte röster om att detta stred mot ”svenska värderingar” och krav om att dra in det statliga stödet till ungdomsförbundet då?

Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Nyateisternas olika retoriska grepp

Trots att vi lever i världens kanske mest sekulariserade land är debatten om religionens betydelse knappast passé. På bara ett dygn klättrade den uppmärksammade artikeln om nyateisternas retorik längst upp på listan av mest lästa och kommenterade artiklar på Brännpunkts hemsida.

Nu har Humanisternas ordförande svarat på kritiken mot att nyateisternas retorik är i flera fall aggressiv, intolerant och inte sällan riggar hela diskussionen till sin fördel.

Det kan bara kort nämnas att flera av de dryga 2000 kommentarerna till Per Ewerts och Mats Selanders artikel, bevisar deras tes, med flera aggressiva röster och intoleranta inslag mot gudstroende.

Christer Sturmarks replik till artikelförfattarna håller sig på en god nivå, även om han försöker flytta diskussionen till att handla om andra saker än om själva sakfrågan, nämligen retoriken – vilket i sig är ett exempel på hur hela diskussionen riggas, om än efterhand.

Till exempel bygger han upp en nidbild över hur Ewert och Selander vill bygga ett gott samhälle och påstår att de vill införa teokrati. Det är ingen hemlighet att Ewert och Selander är aktiva i debatten om människovärdet, i synnerhet när det handlar om abort och dödshjälp. Men det skulle vara intressant att veta när och hur de har hänvisat till Bibeln, eller om deras kritik av både dödshjälp och abort verkligen handlat om ”Guds vilja”-argument. Och de har inte efterfrågat införandet av teokrati.

Eller ska all kritik av de dogmer som Humanisterna håller för heliga utdefinieras som irrationella och inte tas på allvar i den offentliga debatten?

Debattartikeln handlade som sagt om nyateisternas retorik. Sturmarks retorik är förvisso inte på samma nivå som hejaklacken i kommentatorsfältet, men den är dock av en mer raffinerad och skickligare art.

UPPDATERAT: Per Ewert och Mats Selander svarar klockrent på Sturmarks replik.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Europadomstolen beslutar om förbud för kors på arbetet

Den för ett demokratiskt samhället så bärande religionsfriheten stöter då och då på nya hot, även i det förment upplysta Europa. För varje brännande fall är det viktigt att få ett slutligt rättsligt avgörande som tydligt kan slå fast den mänskliga rättigheten att ha och visa sin tro både privat och i det offentliga rummet.

Två kristna kvinnor i England tar nu det som troligen blir ett viktigt fall vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Nadia Eweida och Shirley Chaplin har båda på sina arbeten utsatts för stark press att inte bära kors i sin halskedja på jobbet. Detta utgör tydliga uttryck för en bristande religionsfrihet, när människor nekas rätten att manifestera sin tro i arbetslivet. Vad som dock framstår som än märkligare är hur den - nota bene konservativa - brittiska regeringen lägger fram sin sida av saken inför domstolen, enligt artikel i The Telegraph. Regeringens linje är att dessa fall inte skyddas av religionsfriheten eftersom bärandet av kors inte är något "requirement of the faith". Eftersom det inte finns något religiöst tvingande påbud har staten rätt att förbjuda vilken religiös symbol som helst.

En sådan tolkning är dock synnerligen märklig. Det skulle göra det möjligt för stater att förbjuda i princip samtliga religiösa klädesplagg eller symboler med samma motivering. Varken prästerlig mässhake, judisk kippa, muslimsk hijab eller en helt vanlig T-shirt med religiöst budskap är fastslagna som uttalade krav i några heliga skrifter. Ändå bedöms de av användare som viktiga religiösa symboler eller plagg. För att inte tala om andra religiösa symboler som inte är klädesplagg. Radband, davidsstjärnor, flaskor med vatten från Mekka. Varje försök att förbjuda sådana här symboler blir därför ett tydligt angrepp på religionsfriheten. Det är av stor vikt för religionsfriheten både i Storbritannien och övriga Europa att brittiska regeringen inte får igenom sin klart insnävade syn på denna för mänskligheten så centrala frihet.

Per Ewert, författare, lärare och frilansskribent

18-årig student om livet som donatorbarn

Det finns en hel del konsekvens hos dem förespråkar insemination av singlar. Bland annat har medierna, som ofta brukar vara duktiga på att kritisera politikerna och vilja stå på medborgarnas sida, fallit till föga. En indikator är SvD.se:s läsarundersökning där en majoritet är kritiska.

Det är också anmärkningsvärt att man hos många förespråkare hävdar att moderns biologiska band till barnet är så viktigt (som ett argument mot till exempel adoption). Samtidigt tycks barnets biologiska band till sin pappa inte alls vara lika viktigt.

Detta belyses extra tydligt i denna Washington Post-krönika, av en 18-årig student, som själv är donatorbarn och växte upp utan att veta om vem hennes pappa var, My Father Was an Anonymous Sperm Donor:

I'm here to tell you that emotionally, many of us are not keeping up. We didn't ask to be born into this situation, with its limitations and confusion. It's hypocritical of parents and medical professionals to assume that biological roots won't matter to the "products" of the cryobanks' service, when the longing for a biological relationship is what brings customers to the banks in the first place.

We offspring are recognizing the right that was stripped from us at birth -- the right to know who both our parents are.

And we're ready to reclaim it.

Thomas Idergard skriver även bra på Brännpunkt om de 5 vanligaste argumenten för insemination av singlar, och underkänner dem var och en, Barn är ingen rättighet:

Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag?

Även SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson har skrivit på Newsmill om de ohållbara argumenten i Centerns, Folkpartiets och Moderaternas Brännpunktartikel.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Inte första gången Migrationsverket beslutar fel om skyddsskäl

Innan helgen utvisades den kongolesiske pastorn Jean Kabuidibuidi till hemlandet DR Kongo. Migrationsverket bedömde att hans skäl för att söka asyl i Sverige varken var trovärdiga eller tillräckliga. I klartext: han behövde inte frukta att hamna i fängelse eller utsättas för tortyr för att ha kritiserat landets regim. Men enligt rapporter fängslades och misshandlades han direkt efter landning.

Det är inte första gången som Migrationsverkets bedömningar om individers skyddsskäl visar sig vara felaktiga. I december utvisades en azerbajdzjansk familj till sitt hemland där de fängslades och mannen torterades vid ankomst (flyktingpastorn Bengt Sjöberg skrev om det här). Någon form av uppföljning och ansvarsutkrävande vid verkställda avvisningar är det minsta man kan begära av Migrationsverket.

Det rapporteras även om att mutor kan ha varit inblandade för att pastorn ska släppas in i DR Kongo. Om det är sant är det ett fruktansvärt missbruk av svenska skattepengar. Enligt Världen idag förnekar Sven-Åke Eriksson vid gränspolisen dock att mutor ska ha varit inblandade och beskriver uppgifterna som lögn.

Om det däremot skulle visa sig vara sant är det inte första gången som mutor är inblandade i avvisningar av asylsökande. Redan 2002 ställde riksdagsledamoten Göran Lindblad (M) en skriftlig fråga till dåvarande justitieminister Thomas Bodström utifrån ett inslag i Uppdrag Granskning. Enligt reportaget använde polisen mutor när det inte gick att återbörda asylsökande till sina hemländer eller där nationaliteten var oklar.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex för 2011 räknas DR Kongo dessutom som den 14:e mest korrumperade landet i världen (före Mugabes Zimbabwe, den nyligen avsatte diktatorn Salehs Jemen, och det ständigt konfliktdrabbade Tchad). Nog finns det fog för att DR Kongos offentliga tjänstemän förväntar sig mutor.

EU:s gränskontrollmyndighet Frontex har tidigare krävt att oberoende observatörer ska följa med vid avvisningar för att öka insynen. Migrationsministern Tobias Billström har dock meddelat att det inte behövs.

Billström brukar hävda att den svenska migrationsprocessen sker på ett rättssäkert sätt. Kanske dags att också försäkra sig om att även avvisningsprocessen sker rättssäkert.

På Stefan Swärds blogg kan man läsa mer om fallet pastor Jean. Bloggaren Jonas Bergström har även en bra sammanställning av händelserna sedan förra veckan.

P.S. Den 22/3 kommer jag för övrigt att delta i en paneldiskussion i Missionskyrkan i Uppsala om civil olydnad vid bland annat avvisningar av flyktingar. Det lär bli ett intressant samtal. Mer info finns här.

Uppdaterat: Här går det att se TV4:s inslag om Jean Kabuidibuidis utvisning. Det är intressant att Migrationsverkets representant, Annette Bäcklund, på frågan OM myndigheten har gjort fel i sin bedömning och att Kabuidibuidi har fängslats och torterats, egentligen inte svarar på frågan. Trots att journalisten ställer en hypotetisk fråga, väljer hon att svara med att de arbetar med framåtsyftande prövningar.

I klartext: Har en utvisning blivit verkställd, är det inte längre Migrationsverkets ansvar vad som skrev med den utvisade. Tänk om andra myndigheter skulle agera likadant. Genom att inte göra uppföljningar av olika fall har man knappast underlag att påstå att avvisningsprocessen är rättssäker.

Expressen skriver också om utvisningen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen