Pressmeddelande: Skriv på Samvetsmanifestet för barnmorskan Ellinor och samvetsfrihet i Sverige

-    Var och en har rätt att tänka efter själv. Vi befinner oss vid en viktig punkt i vårt land där vi behöver lyfta fram samvetsfriheten. Det handlar om att vi i frågor som rör våra djupaste övertygelser måste respektera vad människors samvete säger. Som kristna kan vi inte bara följa den statlig uppfostran eller majoriteten i media; vi kommer fortsätta tänka självständigt.

Det säger Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och initiativtagare till Manifest för Samvetsfrihet som lanserades för fyra år sedan tillsammans med ledare från hela bredden av kristenheten; evangeliska, katolska och ortodoxa kristna. Manifestet uppmanade alla med inflytande och ansvar att respektera och försvara rätten för kristna att tro och leva i enlighet med sin övertygelse och utifrån sitt samvete.

-    Med anledning av fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark som nu förvägras det jobb hon utlovades då hon inte vill utföra aborter, är manifestet än mer aktuellt. När Samvetsmanifestet först presenterades fördes diskussionen om religions- och samvetsfrihet främst på ett filosofiskt plan; nu ser vi den utmaningen i praktiken.

Manifestet har skickats till Diskrimineringsombudsmannen (DO) på begäran av barnmorskan Ellinor Grimmarks juridiska ombud, Ruth Nordström, som ett underlag i det pågående ärendet. Det går dock fortfarande att skriva under uppropet som är ett försvar av bland annat människovärdet och religions- och samvetsfriheten. Även rätten att försvara den kristna synen på äktenskap och familj ingår i manifestet.

-    Manifestet är viktigt inte minst nu när rätten till samvetsfrihet och religionsfrihet på arbetsplatser prövas i Sverige. Vi välkomnar initiativet från SEA och uppmuntrar fler att ställa sig bakom manifestet, vilket är en mycket betydelsefull markering i pågående fall om samvetsfriheten, säger Ruth Nordström som även företräder stiftelsen Provita och juristorganisationen Scandinavian Human Rights Lawyers.

Nedladdningsbara namnlistor för att skriva under Manifest för Samvetsfrihet finns tillgängliga på webbsidan www.samvetsfrihet.se. Det går även att skriva under manifestet på webbsidan.

Några av de kyrkoledare som redan skrivit på uppropet är biskop Anders Arborelius (Katolska kyrkan), ärkebiskop Benjamin Atas (Syrisk-ortodoxa kyrkan), ärkebiskop Abdulahad Shabo (Syrisk Ortodoxa kyrkan i ärkestiftet, Sverige och Skandinavien), missionsdirektor Anders Blåberg (Evangeliska Frikyrkan), Hans Weichbrodt (präst och inspiratör OAS-rörelsen). Även opinionsbildare som Siewert Öholm, Felicia Ferreira (publisher Dagen), Lukas Berggren (chefredaktör Världen idag), Elisabeth Sandlund (opinionsredaktör Dagen) har skrivit under.

-    Vi som har skrivit denna deklaration är kristna från hela bredden av kristenheten. Staten ska inte uppfostra medborgarna om hur man ska tro och tänka. Varje individ har rätten och ansvaret att själv agera utifrån sitt samvete, avslutar Stefan Gustavsson.


Länk till Manifest för Samvetsfrihet och möjlighet att skriva under
Svenska Evangeliska Alliansen skriver mer om fallet här.

Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund förklarar här varför kristna bör engarera sig för samvetsfrihet.

Världen idags chefredaktör Lukas Berggren förklarar här varför barnmorskan Ellinor Grimmark behöver stöd.

Okunnigt av Schottenius om religion och demokrati

Dagens Nyheters tidigare kulturredaktör Maria Schottenius skriver om religionens återkomst och sekularingens tillbakagång, samt dess betydelse för demokratin. Hon anser att religion och demokrati är ömsesidigt uteslutande, Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner:

"I dag är riktningen den motsatta. Religionen är på väg upp, demokratin på väg ner.

Den ideologiska världskartan har ritats om. Demokrati är en lyx, som de rika länderna i väst har unnat sig under de goda tillväxtåren på 1900-talet. Rösträtt, fria val, medbestämmanderätt, tryck- och yttrandefrihet. En karta av val och rättigheter skapade grunden för demokratin, som nu verkar vara på väg att ebba ut. Vem har råd? Även i EU snålar man in på demokratin. Det demokratiska underskottet som var en stor fråga för EU för femton år sedan är det inte i dag. Ekonomin måste ju fungera, vad folk än tycker och tänker.

I stället växer religionen som politisk kraft oändligt mycket starkare och mer aggressivt än den sårbara demokratin. Även längtan efter demokrati i Nordafrika växlas snabbt över i religiös dominans. Mänskliga rättigheter tillhör de mjuka värdena, svåra att tillvarata på en världsscen där Guds ord gäller. Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna."

Religionen slår utan vidare  ut de mänskliga rättigheterna?

Man kan ju frågan sig om Schottenius hört talas om alla de modiga kristna demokratikämparna på Kuba, eller påven Johannes Paulus II kamp för mänskliga rättigheter mot Sovjet, prästen Dietrich Bonhoeffer motstånd mot nazismen, etc.
 
Jag skrev nyligen artikeln Bibeln bejakar staten där jag lyfte fram att i Sverige var det inte en radikal sekularism, utan en religiös pluralism i form av 1800-talets folkväckelse, som banade vägen för organisations-, och mötesfrihet, religionsfrihet, etc.

"I Sverige har vi lagt bakom oss ett evangelisk-lutherskt statskyrkomonopol som dominerade vår kultur och lagstiftning, med litet utrymme för religions- och övertygelsefrihet.

Men det var knappast enbart sekulära idéer som banade väg för ett öppnare och friare samhälle. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, tidigare professor vid Umeå universitet, har visat att den svenska väckelserörelsen under 1800-talet drev på mötesfriheten, religionsfriheten, organisationsrätten och dessutom formade en bildningstradition. DN:s tidigare chefredaktör Anders Johnson slår fast, i Axess (nr 6/2012), att folkrörelsesverige föddes i samband med de första baptistdopen vid Vallersvik, i norra Halland, 1848."

Dagen skriver också om Maria Schotttenius krönika här.

Jacob Rudolfsson
Samordnare Svenska Evangeliska Alliansen

Julstämning utan Jesusbarnet?

Det börjar lacka mot jul när det offfentliga Sveriges ovana vid religionen gör sig påmind. Nu verkar det som om tjänstemän vid Fredriksdals museer och trädgårdar i Helsingborg anser att Jesusbarnet inte hör hemma på det populära arrangemanget Jul på Fredriksdal när Svenska kyrkan ville arrangera en levande julkrubba. Anledningen är att "Fredriksdals uppdrag är att vara politiskt och religiöst oberoende", Jesusbarnet portat från julspel på Fredriksdal:

"En religionsfobi som överskrider alla gränser". Så kommenterar kyrkofullmäktiges ordförande Eva Åsare (M) det besked som Svenska kyrkan i Helsingborg fått av ledningen på Fredriksdals museer och trädgårdar.

På Fredriksdals hemsida heter det att Jul på Fredriksdal är en "gammeldags julmarknad" och att urvalet av utställarna påverkas av "bland annat kvaliteten på produkterna, den kulturhistoriska kopplingen och flexibilitet i placering". Inget om att julfirandet ska tömmas på sin religiösa förankring.

Förhoppningsvis kommer en konstruktiv överenskommelse att nås när kulturförvaltningen och kyrkan ska mötas.

I slutet av oktober är det förresten en så kallad Väsenvandring på Fredriksdal. Ticnets beskrivning: "Följ med på en spännande vandring på det mörka Fredriksdal. I skenet av marschaller och med vinden rasslande i träden får ni möta hemlighetsfulla och lite skrämmande väsen från den gamla svenska folktron. Se älvor dansa på ängen, skymta Skogsrået bland träden. Håll utkik efter troll och varulvar. Efter vandringen finns möjlighet att köpa varm chokladmjölk och kanelbulle."

Vad hände nu med uppdraget att vara religiöst oberoende?

UPPDATERAT: Verksamhetschefen på Fredriksdal har nu gjort helt om och backar från beslutet att porta julkrubban.

Jacob Rudolfsson
Samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen

Att problematisera abort är inte en slaskdebatt

Nyligen diskuterades abortfrågan i Aktuellt där två tydliga röster - RFSU och Ja till livet - debatterade och argument bröts mot varandra. Inget konstigt med det. I ett öppet och demokratiskt samhälle är rätten till fri debatt och att göra sin röst hörd en grundläggande rättighet. Sedan är det upp till de som lyssnar på debatten att avgöra vem som kunde argumentera för sin sak bäst.

Därför är det besynnerligt att försvarare av det fria ordet - DN och GP - anser att debatten mellan RFSU och Ja till livet är att "trivialisera frågan", samt beskrivs som en kantring, en "ovidkommande debatt" och en "slaskdebatt".

Att problematisera en fråga är alltså likvärdigt med att triviliasera. Säg när det argumentet användes i något annat känsligt ämne. Som Aktuellts redaktionsledning skriver i ett svar till DN: "Att tiga ihjäl abortmotståndares åsikter – hur lite de än överensstämmer med den svenska majoritetens – skulle vara märkligt."

GP:s Elin Grelsson skriver dessutom "att vi hamnat i ett journalistiskt klimat där ”debatt” blivit överordnat kunskap, fakta och expertis. Där ”yttrandefrihet” förstås som att alla måste komma till tals i alla frågor och där åsiktskluster långt ute på högerkanten alltmer tillåts sätta agendan".
Skulle vara intressant att höra vilken "kunskap, fakta och expertis" som ska stå över de argument som Ja till livet gav i debatten. Att klistra på den nedsättande etiketten "högerkant" hjälper föga.

Fri opinionsbildning förutsätter att även de åsikter man ogillar som mest kommer till tals. Det är så man skapar ett öppet och fritt samhälle. Det gäller även i abortfrågan. Men som Ja till livets ordförande, Gunilla Gomér, intressant nog påpekade i debatten, att det bara tycks finnas rum för en åsikt i taget i Europas mest abortliberala land.

Att försöka motverka bara Sveriges 40 000 aborter om året genom att föreslå socioekonomiska åtgärder (adoption, ekonomiska åtgärder, ect), reduceras av RFSU till att handla om att konservativa, religiösa och främlingsfientliga har något hemskt på gång.

I den kartläggning över abortmotståndet i EU som visades heter det att SRHR-frågor politiseras alltmer av politiker utifrån religiösa åsikter. Som om meningsmotståndares människosyn är ideologiskt och värdemässigt neutrala.

Jacob Rudolfsson
Samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen

Att förbjuda Tintinböcker är inte att "lyfta ett debattinlägg"

Det gick knappt en halv dag av Kapten Haddock-citat och Tintinbilder i de sociala medierna förrän Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri fick backa från beslutet att rensa bort Tintinalbumen från bokhyllorna.

Nu i efterhand säger Miri i ett pressmeddelande att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”.

Frågor om diskriminering och stereotyper är viktiga. Samtidigt är utrensningen av litteratur som man ogillar ett märkligt sätt att debattera. För att inte säga kontraproduktivt. Här är ett utdrag från DN:s intervju med Behrang Miri när han hade fattat beslutet:

"Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur..."

Man kan undra vilka andra böcker han hade i åtanke. Jag kan tänka mig åtskilliga klassiska verk - för att inte tala om religiösa urkunder som skulle kunna tolkas som "homofobiska" och "utlänningsfientliga".

Att "lyfta ett debattinlägg" genom att inte bara stanna vid Tintinalbum, utan genom att ta bort alla böcker som man inte gillar, är inte att föra debatt. Det är att strypa debatten. Det är att begränsa yttrandefriheten. Det är att kväva tanke- och åsiktsfriheten.

Om man upplever något som kränkande så är inte det bästa sättet att förbjuda - det motarbetar sitt eget syfte. Det bästa sättet är att bemöta med sakliga motargument.

Vill man diskutera frågor om rasism, stereotyper, etc. så är det viktigt att låta alla sidor i en debatt låta sig göras hörda - inte att rensa bort oliktänkande. Det är så ett öppet och fritt samhälle fungerar. Där finns det ingen medfödd rätt att slippa bli kränkt. Därför är det intressant när författaren Vera Efron, uppvuxen i Sovjet, skriver på Newsmill att "Censur-viljan påminner mig om Sovjet":

"Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för att de hade avvikande åsikter."

Det kan verka trivialt att reagera på förbud av Tintinalbum men det säger något om åsiktspluralismens gränser i samhället. Det är en farlig utveckling när yttrandefriheten besgränsas, även om det gäller idéer som du och jag ogillar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen

En blodig kioskvältare?

New York Times-kolumnisten Ross Douthat skriver i en intressant krönika att det ligger något mer beräknat bakom de våldsamma protesterna mot Muhammedsatiren, It’s Not About the Video:

"There is certainly unreason at work in the streets of Cairo and Benghazi, but something much more calculated is happening as well. The mobs don’t exist because of an offensive movie, and an American ambassador isn’t dead because what appears to be a group of Coptic Christians in California decided to use their meager talents to disparage the Prophet Muhammad.

What we are witnessing, instead, is mostly an exercise in old-fashioned power politics, with a stone-dumb video as a pretext for violence that would have been unleashed on some other excuse."

 

Enligt Douthat hade våldet tagit fart även om filmen inte hade gjorts. Då hade uppviglarna hittat en annan ursäkt. Magnus Norell, terroristexpert, har varit inne på samma sak i Svenska Dagbladet:

"De ”spontana” protester som inträffar, är således sällan så spontana som de utmålas. I fallet med attacken i Benghazi finns det klara indicier på att en attack redan var planerad till 11/9. Denna attack skulle vara en hämnd för att amerikanska styrkor dödade dåvarande al-Qaidas så kallade andreman Abu Yaha al-Libi. Filmklippet blev en bekväm krok att hänga upp attacken på."

Mycket pekar istället på att det handlar om den sorts maktkamp som vanligtvis uppstår efter en revolution - vem ska avgöra dessa länders framtid efter den så kallade arabiska våren. Ross Douthat igen:

"What we’re watching unfold in the post-Arab Spring Mideast is the kind of struggle for power that frequently takes place in a revolution’s wake: between secular and fundamentalist forces in Benghazi, between the Muslim Brotherhood and its more-Islamist-than-thou rivals in Cairo, with similar forces contending for mastery from Tunisia to Yemen to the Muslim diaspora in Europe."

Samtidigt är det intressant att läsa denna kommentar i en annan artikel i New York Times från en åskådare som sätter fingret på våldsverkarnas inkonsekventa handlande:
"Mohamed Sabry, 29, a sculptor and art teacher at a downtown cafe, said he saw a darker picture. “To see the Islamic world in this condition of underdevelopment,” he said, “this is a bigger insult to the prophet.”

Bitte Assarmo, skriver även bra på Newsmill om den svenska bevakningen av protesterna - är det verkligen filmmakarnas fel att det blir våldsamma protester och att människor dör? Hur hade det till exempel sett ut om någon reagerat på samma sätt åt Elisabeh Ohlson Wallins verk Ecce Homo?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Staten är ingen imam - men risken finns att den glömmer det

DN:s Erik Helmerson skriver idag en intressant text om statens relation till trossamfunden efter Uppdrag Granskning om svenska moskéers äktenskapsrådgivning. Relationen mellan kyrka och stat har i flera år varit en aning komplicerad; vart går till exempel gränsen för statens synpunkter på trossamfunden teologiska ståndpunkter?

Det offentliga Sverige ska inte ge pengar till trossamfund som predikar lagbrott. Men myndighetssfären har också en gräns och staten kan inte detaljstyra människors tro.

Tidigare har vi haft en luthersk statskyrka men idag har vi vad man mer kan likna vid en statskyrka i form av sekulär statsideologi. Därför är det problematiskt när röster höjs för ett sekulärt samhälle. Att rensa ut religiösa uttryck från offentligheten och tvinga religiösa organisationer att inordna sig under politikers och opinionsbildare egna normer och värderingar speglar knappast det pluralistiska Sverige.

Helmerson ställer viktiga frågor om det statliga samfundsbidragetoch om samfundens oberoende. Det finns en inbyggd problematik med den ekonomiska beroendeställning som flera religiösa aktörer har i form av statsbidraget. Förra året kom det till exempel krav på att dra in bidragen till Frälsningsarmén för att de hade vissa livsstilsregler för att kunna bli soldat inom samfundet. Innan dess hamnade de kristna ungdomsförbunden i skottlinjen. Frågan som många trossamfund behöver ställa sig är hur länge det kan tänkas finnas en majoritet av politisk vilja att inte villkora statsbidraget.

Staten ska vara mycket försiktig med att recensera människors och olika gemenskapers religiösa ställningstaganden. Det kan till exempel gälla vem som kan bli medlem i en kyrka eller ett samfund. Det är inte statens uppgift att bestämma över vilka medlemsvillkor som gäller för samhällets små gemenskaper.  Staten har däremot att dra gränser när lagar överträds och människor kan komma till skada. Att uppmana hjälpsökande människor att inte anmäla när de skadas eller far illa, är något som det offentliga behöver ha synpunkter på.

En fråga i Uppdrags Gransknings reportage som har upprört många är försvaret av månggifte. Men redan 2004 föreslog Grön ungdom att polyamori och polygami skulle bli en juridisk accepterad samlevnadsform. Varför höjdes inte röster om att detta stred mot ”svenska värderingar” och krav om att dra in det statliga stödet till ungdomsförbundet då?

Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen