Nejdå, Samvetsbloggen har ingalunda lagt sig att dö, om någon trodde det. Men vi har så smått gått in i lite semesterdvala. Välbehövligt för både bloggare och läsare.
Men här är en liten puff för ett bra initiativ för aktiv eller blivande vårdpersonal som upplever att de etiska frågorna, framförallt människovärdet hamnat för mycket på undantag, när politiker, opinion eller yrkeskår drar i en riktning som talar emot ens samvete. Det är ett nätverk där personer i yrket kan hjälpa och stödja varandra i sin strävan att fortsätta låta svensk sjukvård så mycket som möjligt ska handla om att bota, lindra och trösta. För mer information, klicka här. Det är ett initiativ som Samvetsbloggen vill bejaka och uppmuntra.
torsdag 29 juli 2010
torsdag 22 juli 2010
Tordönsateisten Hitchens för det ofödda barnets värde
Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.
När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”
Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.
Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?
Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent
När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
”Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ”livsdugliga” utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ”ett ofött barn” beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.”
Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ”högerextrem religiös fanatiker” eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ”fel” åsikt.
Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ”Detta struntprat hör man inte längre.” och att var och en ”med genomsnittlig moralisk kapacitet” bör bli ”långt mer upprörd” om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?
Per Ewert,
lärare, författare och frilansskribent
onsdag 21 juli 2010
Civil olydnad
Intressant filmklipp med Chuck Colson - en av initiativtagarna till Manhattan Declaration - om civil olydnad.
Stefan Gustavsson
Stefan Gustavsson
tisdag 20 juli 2010
Populistisk eller profetisk kyrka?
Efterhand som vår kultur gradvis avlägsnar sig från kristen tro blir gapet mellan kulturen och den kristna församlingen allt större. Hur ska församlingen förhålla sig till etiska frågor – som abort, dödshjälp och homosexualitet till exempel – när vår kultur växlar in på nya spår?
Församlingar tillämpar olika förhållningssätt idag. Låt mig ge några exempel.
Det första förhållningssättet är anti-nomism (från det grekiska ordet för lag). Det innebär att vi inte tar egna avgöranden i etiska frågor (och om vi gör det är vårt ställningstagande mest ett eko av omgivningen). Istället lägger vi betoningen i förkunnelsen på Guds nåd och kärlek och ignorerar Guds helighet och hans vilja med människans liv. Bort med lagen blir fältropet! Men det är stympad kristendom, långt ifrån vad Jesus stod för.
Det andra är don’t ask, don’t tell (från den amerikanska arméns förhållningssätt till homosexualitet). Det innebär att vi har en åsikt i etiska frågor, men att den aldrig formuleras eller motiveras. Den är underförstådd och outtalad. Därmed är det bara en tidsfråga innan vi har bytt uppfattning och anpassat oss. Eftersom kulturen runt omkring oss formulerar och motiverar sina uppfattningar blir följden att församlingen, en generation senare, har övertagit majoritetsuppfattningen i kulturen. Inte mycket till salt och ljus.
Det tredje är populism (från det latinska ordet för folk). Det innebär att vi tar ställning i etiska frågor, men enbart i de frågor där vi tycker som majoriteten. Till exempel i frågor om rasism, främlingsfientlighet och fattigdomsbekämpning. I andra frågor, där det kristna perspektivet går på tvärs med den egna kulturen tystnar vi och viker undan. Knappast en ärofull hållning i något sammanhang, allra minst för efterföljare till Jesus från Nasaret.
Det fjärde är gnosticism (från det grekiska ordet för kunskap). En viktig del av gnosticismen var dess betoning på hemlig kunskap. Gnostiska rörelser hade en insida med undervisning som var åtkomlig bara för de invigda. Det innebär, överfört på församlingen idag, att vi tar ställning i etiska frågor men gör det enbart internt; utåt döljer vi var vi står. Detta är typiskt för sekter men främmande för kristen tro. Det kristna budskapet är öppet och offentligt och går att undersöka innan man tar ställning till det. Genomskinlighet är ett måste för den kristna församlingen. Allt som sker inåt måste kunna kommuniceras utåt.
Ignorera, tystna, hemlighålla … Inget av dessa förhållningssätt är hållbara eller möjliga att ge en nytestamentlig motivering. Vi måste söka en väg som bättre återspeglar Jesus attityd och undervisning.
Jesus var känd för förkunnelsen om Guds rike, omsorgen om de sjuka och sin kärlek till syndare. I den kristna församlingen i Sverige måste det ske en radikal omprioritering så att förkunnelsen av de goda nyheterna och kärlekens gärningar - evangelisationen och diakonin – åter blir det vi är kända för.
För Jesus innebar detta dock inte att han tystnade och undvek friktion i etiska frågor. Långt därifrån! Ta Matteus 19:1-12 som exempel. Jesus samlade stora folkskaror och i det läget kom några av hans kritiker för att offentligt snärja honom. De hade med sig en i samtiden kontroversiell fråga om vad som utgör giltiga skäl för skilsmässa. En modern PR-strateg hade säkert rått Jesus att lägga sig lågt och satsa på en populärare frågeställning. Moderna församlingsideologer hade säkert rått honom att vara pragmatisk och inte låta kontroversiell sexualetik stå i vägen för förkunnelsen av riket.
Jesus respons är intressant; han svarade och tog glasklar ställning! Hans svar utgick från skapelsen och Guds ursprungliga vilja med människan. Varför? Därför att förkunnelsen om riket inte kan separeras från vad Gud menade i skapelsen. Inte heller kan den separeras från synden och det som gått snett hos oss människor.
Svaret visar att Jesus hade en striktare uppfattning än de flesta i synen på äktenskap och skilsmässa. Trots att hans uppfattning var sådan att till och med hans egna lärjungar reagerade, så formulerade och motiverade Jesus offentligt hur han såg på saken. Måste inte vi som hans nutida lärjungar göra detsamma?
Jesus hållning utgör ett femte förhållningssätt till etiska frågor: den profetiska rösten. Det innebär att med profeterna och Jesus kalla oss alla tillbaka till Guds vilja, uppenbarad i skapelsen och i Skriften. Det innebär att den kristna förkunnelsen måste våga vara tydlig och offentlig om båda polerna i det bibliska budskapet: sanning och kärlek, helighet och nåd, lag och evangelium, synd och frälsning, dom och upprättelse. Annars sviker vi både människorna och Mästaren.
[Artikel publicerad i Dagen 20100716, ej online]
Stefan Gustavsson
Församlingar tillämpar olika förhållningssätt idag. Låt mig ge några exempel.
Det första förhållningssättet är anti-nomism (från det grekiska ordet för lag). Det innebär att vi inte tar egna avgöranden i etiska frågor (och om vi gör det är vårt ställningstagande mest ett eko av omgivningen). Istället lägger vi betoningen i förkunnelsen på Guds nåd och kärlek och ignorerar Guds helighet och hans vilja med människans liv. Bort med lagen blir fältropet! Men det är stympad kristendom, långt ifrån vad Jesus stod för.
Det andra är don’t ask, don’t tell (från den amerikanska arméns förhållningssätt till homosexualitet). Det innebär att vi har en åsikt i etiska frågor, men att den aldrig formuleras eller motiveras. Den är underförstådd och outtalad. Därmed är det bara en tidsfråga innan vi har bytt uppfattning och anpassat oss. Eftersom kulturen runt omkring oss formulerar och motiverar sina uppfattningar blir följden att församlingen, en generation senare, har övertagit majoritetsuppfattningen i kulturen. Inte mycket till salt och ljus.
Det tredje är populism (från det latinska ordet för folk). Det innebär att vi tar ställning i etiska frågor, men enbart i de frågor där vi tycker som majoriteten. Till exempel i frågor om rasism, främlingsfientlighet och fattigdomsbekämpning. I andra frågor, där det kristna perspektivet går på tvärs med den egna kulturen tystnar vi och viker undan. Knappast en ärofull hållning i något sammanhang, allra minst för efterföljare till Jesus från Nasaret.
Det fjärde är gnosticism (från det grekiska ordet för kunskap). En viktig del av gnosticismen var dess betoning på hemlig kunskap. Gnostiska rörelser hade en insida med undervisning som var åtkomlig bara för de invigda. Det innebär, överfört på församlingen idag, att vi tar ställning i etiska frågor men gör det enbart internt; utåt döljer vi var vi står. Detta är typiskt för sekter men främmande för kristen tro. Det kristna budskapet är öppet och offentligt och går att undersöka innan man tar ställning till det. Genomskinlighet är ett måste för den kristna församlingen. Allt som sker inåt måste kunna kommuniceras utåt.
Ignorera, tystna, hemlighålla … Inget av dessa förhållningssätt är hållbara eller möjliga att ge en nytestamentlig motivering. Vi måste söka en väg som bättre återspeglar Jesus attityd och undervisning.
Jesus var känd för förkunnelsen om Guds rike, omsorgen om de sjuka och sin kärlek till syndare. I den kristna församlingen i Sverige måste det ske en radikal omprioritering så att förkunnelsen av de goda nyheterna och kärlekens gärningar - evangelisationen och diakonin – åter blir det vi är kända för.
För Jesus innebar detta dock inte att han tystnade och undvek friktion i etiska frågor. Långt därifrån! Ta Matteus 19:1-12 som exempel. Jesus samlade stora folkskaror och i det läget kom några av hans kritiker för att offentligt snärja honom. De hade med sig en i samtiden kontroversiell fråga om vad som utgör giltiga skäl för skilsmässa. En modern PR-strateg hade säkert rått Jesus att lägga sig lågt och satsa på en populärare frågeställning. Moderna församlingsideologer hade säkert rått honom att vara pragmatisk och inte låta kontroversiell sexualetik stå i vägen för förkunnelsen av riket.
Jesus respons är intressant; han svarade och tog glasklar ställning! Hans svar utgick från skapelsen och Guds ursprungliga vilja med människan. Varför? Därför att förkunnelsen om riket inte kan separeras från vad Gud menade i skapelsen. Inte heller kan den separeras från synden och det som gått snett hos oss människor.
Svaret visar att Jesus hade en striktare uppfattning än de flesta i synen på äktenskap och skilsmässa. Trots att hans uppfattning var sådan att till och med hans egna lärjungar reagerade, så formulerade och motiverade Jesus offentligt hur han såg på saken. Måste inte vi som hans nutida lärjungar göra detsamma?
Jesus hållning utgör ett femte förhållningssätt till etiska frågor: den profetiska rösten. Det innebär att med profeterna och Jesus kalla oss alla tillbaka till Guds vilja, uppenbarad i skapelsen och i Skriften. Det innebär att den kristna förkunnelsen måste våga vara tydlig och offentlig om båda polerna i det bibliska budskapet: sanning och kärlek, helighet och nåd, lag och evangelium, synd och frälsning, dom och upprättelse. Annars sviker vi både människorna och Mästaren.
[Artikel publicerad i Dagen 20100716, ej online]
Stefan Gustavsson
Eller som påven säger…
I vintras läste jag om den mycket läsvärda biografin ”Grå är hoppets färg”. Den är skriven av Irina Ratusjinskaja på 1980-talet. Hon satt då i ett av Sovjetunionens otaliga koncentrationsläger. Hon var poet och varmt troende och därmed ”livsfarlig” för Sovjetunionens hälsa.
Irina skriver att Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger hade gjorts om till museer, medan sovjetregimen fortsatte i många årtionden att skicka folk till sina koncentrationsläger i gulagarkipelagen. I den så kallade politiska zonen där Irina satt fängslad var flera av kvinnorna dömda för sin religiösa övertygelse.
Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer hade skrivit under Helsingforsdeklarationen som garanterade religionsfrihet. Men medan kommunistiska företrädare åkte på internationella konferenser och ljög friskt om de egna ländernas förträfflighet och klagade på västliga demokratiers hemskhet, så frös, svalt och torterades Irina och miljontals andra i sovjetiska koncentrationsläger.
För oss som levde under det kalla krigets dagar - och som inte svalde vänsterns propaganda – lever minnet av de många kristna hjältar som led för sin tros skull. Visserligen hade kommunistländerna grundlagsskyddad religionsfrihet men andra lagar och förordningar motsade detta. De i väst som uppmärksammade förföljelsen av troende fick ofta utstå spe och förakt. I många fall ignorerades förföljelsen av kristna av media, politiker och i internationella fora.
Kalla kriget är över men förföljelsen av troende fortsätter. Idag – år 2010 – lever 70 procent av världens befolkning (cirka 4,7 miljarder människor) i länder där man trakasseras, diskrimineras och förföljs för sin tro. Det är värst i muslimska och post-kommunistiska länder.
Därför måste vi påminnas om vad påven Benediktus säger: Uppgiften att kämpa för religionsfrihet upphör aldrig.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
Irina skriver att Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger hade gjorts om till museer, medan sovjetregimen fortsatte i många årtionden att skicka folk till sina koncentrationsläger i gulagarkipelagen. I den så kallade politiska zonen där Irina satt fängslad var flera av kvinnorna dömda för sin religiösa övertygelse.
Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer hade skrivit under Helsingforsdeklarationen som garanterade religionsfrihet. Men medan kommunistiska företrädare åkte på internationella konferenser och ljög friskt om de egna ländernas förträfflighet och klagade på västliga demokratiers hemskhet, så frös, svalt och torterades Irina och miljontals andra i sovjetiska koncentrationsläger.
För oss som levde under det kalla krigets dagar - och som inte svalde vänsterns propaganda – lever minnet av de många kristna hjältar som led för sin tros skull. Visserligen hade kommunistländerna grundlagsskyddad religionsfrihet men andra lagar och förordningar motsade detta. De i väst som uppmärksammade förföljelsen av troende fick ofta utstå spe och förakt. I många fall ignorerades förföljelsen av kristna av media, politiker och i internationella fora.
Kalla kriget är över men förföljelsen av troende fortsätter. Idag – år 2010 – lever 70 procent av världens befolkning (cirka 4,7 miljarder människor) i länder där man trakasseras, diskrimineras och förföljs för sin tro. Det är värst i muslimska och post-kommunistiska länder.
Därför måste vi påminnas om vad påven Benediktus säger: Uppgiften att kämpa för religionsfrihet upphör aldrig.
Mats Tunehag
Ledarskribent Världen idag
Global Spokesperson on Religious Liberty for World Evangelical Alliance
Global Council Advocates International
torsdag 15 juli 2010
Utrensningen av handikappade foster måste upphöra
"Envar har rätt att erkännas som person i lagens mening", står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheternas sjätte artikel. I den tredje artikeln slås också fast att varje människa också äger en grundläggande rätt till liv. I dag är båda dessa grundläggande mänskliga rättigheter hotade i Sverige. Därför vill vi höja en röst för människovärdet och livet.
1920 publicerades i Tyskland Karl Bindings och Alfred Hoches bok "Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv". Boken fick sedan stor betydelse för Tredje Rikets avlivningsprogram. Vi har i dag en oroande utveckling då detta tankegods steg för steg åter börjar föras in i debatt och praktik.
Redan i dag erbjuder fosterdiagnostiken en möjlighet att upptäcka Downs syndrom och många andra sjukdomar eller handikapp, varefter föräldrar bereds möjligheten att abortera sitt barn. Professor Torbjörn Tännsjö menar att detta inte är nog. Samhället borde göra det möjligt att upptäcka och avlägsna foster som bär på alla sorters kroppsliga eller mentala svagheter, som exempelvis dyslexi eller färgblindhet, något han menar skulle leda till ett "jämlikt samhälle".
Det obehagliga i Tännsjös retorik är att detta "jämlika samhälle" inte består i att den svage får stöd, utan att han eller hon rensas ut. Den enda tydliga skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger processen senare. Men i praktiken tycks skillnaden obefintlig.
1989 kom en statlig utredning om fosterdiagnostik. Utredningen kom fram till att fosterdiagnostiken enbart var tänkt att undersöka om ett barn var så skadat att det ändå skulle dö vid eller strax efter förlossningen. Metoden skulle dock inte få användas för att utsortera människor eller gradera människoliv, och utredningen slog fast att "ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad." Positionerna har dock sedan dess flyttats drastiskt framåt. Eller, kanske rättare sagt: bakåt.
I dag används exempelvis metoder som NUPP- och KUB-test för att upptäcka kromosomavvikelser. Vid senaste årsskiftet var det 14 av Sveriges 21 landsting som erbjöd gravida kvinnor KUB-testet. Det är dock inte självklart att vi människor behöver veta allt som det är medicinskt möjligt att ta reda på.I Hallands län tog man beslutet att avstå från den möjligheten. Landstingsstyrelsens ordförande förklarade att beslutet var grundat på etiska skäl: "Vill vi ha ett samhälle utan några barn med funktionshinder eller ska det få finnas?" Det vore ett stort kliv mot ett varmare samhälle om fler ledande opinionsbildare började ställa den frågan.
Vi vill se ett Sverige där människor betraktas som en tillgång för samhället, inte en belastning. Ett Sverige den svage och utsatte får stöd i stället för att rensas ut. Ett Sverige där varje person, oavsett sjukdom eller funktionshinder är välkommen som människa och samhällsmedborgare.
Per Ewert, författare till Svenska Evangeliska Alliansens skrift Ecce Homo - Se människan!
Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet den 6/7 2010
1920 publicerades i Tyskland Karl Bindings och Alfred Hoches bok "Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv". Boken fick sedan stor betydelse för Tredje Rikets avlivningsprogram. Vi har i dag en oroande utveckling då detta tankegods steg för steg åter börjar föras in i debatt och praktik.
Redan i dag erbjuder fosterdiagnostiken en möjlighet att upptäcka Downs syndrom och många andra sjukdomar eller handikapp, varefter föräldrar bereds möjligheten att abortera sitt barn. Professor Torbjörn Tännsjö menar att detta inte är nog. Samhället borde göra det möjligt att upptäcka och avlägsna foster som bär på alla sorters kroppsliga eller mentala svagheter, som exempelvis dyslexi eller färgblindhet, något han menar skulle leda till ett "jämlikt samhälle".
Det obehagliga i Tännsjös retorik är att detta "jämlika samhälle" inte består i att den svage får stöd, utan att han eller hon rensas ut. Den enda tydliga skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger processen senare. Men i praktiken tycks skillnaden obefintlig.
1989 kom en statlig utredning om fosterdiagnostik. Utredningen kom fram till att fosterdiagnostiken enbart var tänkt att undersöka om ett barn var så skadat att det ändå skulle dö vid eller strax efter förlossningen. Metoden skulle dock inte få användas för att utsortera människor eller gradera människoliv, och utredningen slog fast att "ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad." Positionerna har dock sedan dess flyttats drastiskt framåt. Eller, kanske rättare sagt: bakåt.
I dag används exempelvis metoder som NUPP- och KUB-test för att upptäcka kromosomavvikelser. Vid senaste årsskiftet var det 14 av Sveriges 21 landsting som erbjöd gravida kvinnor KUB-testet. Det är dock inte självklart att vi människor behöver veta allt som det är medicinskt möjligt att ta reda på.I Hallands län tog man beslutet att avstå från den möjligheten. Landstingsstyrelsens ordförande förklarade att beslutet var grundat på etiska skäl: "Vill vi ha ett samhälle utan några barn med funktionshinder eller ska det få finnas?" Det vore ett stort kliv mot ett varmare samhälle om fler ledande opinionsbildare började ställa den frågan.
Vi vill se ett Sverige där människor betraktas som en tillgång för samhället, inte en belastning. Ett Sverige den svage och utsatte får stöd i stället för att rensas ut. Ett Sverige där varje person, oavsett sjukdom eller funktionshinder är välkommen som människa och samhällsmedborgare.
Per Ewert, författare till Svenska Evangeliska Alliansens skrift Ecce Homo - Se människan!
Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet den 6/7 2010
Låt tron påverka politiken!
I manifestet för samvetsfrihet står det att en "sekulär stat inte är detsamma som ett sekulärt samhälle." Och att vi undertecknare bejakar det förstnämnda men motverkar det sistnämnda. Detta är viktigt och behöver poängteras! Det är en god, för att inte säga himmelsk, ordning att staten är skild från kyrkan. Men endast de så kallade humanisterna menar att det goda samhället bör vara fritt från religion.
Som kristen önskar jag (givetvis) att evangeliet ska få fotfäste hos en allt större del av befolkningen. Men jag önskar även att kristna i högre grad höjer sina röster och använder sina demokratiska rätt- och skyldigheter till att påverka både stat och samhälle i en, för alla, god riktning. Det är hög tid att låta vår tro påverka politiken.
Men är det då i sin ordning att blanda religion och politik? Ja, självklart! Att staten ska förhålla sig neutral i trosfrågor innebär inte att medborgarna, vare sig moraliskt eller juridiskt, är förhindrade att helt fritt forma och artikulera sina politiska uppfattningar. Detta gäller även sådana uppfattningar som är religiöst motiverade.
Sedan kan det förstås vara väldigt svårt att få gehör för en uppfattning om den enbart är grundad i någon form av uppenbarelse (privat eller Bibeln). Exempelvis blir det antagligen svårt att vinna val på att återinföra söndagsstängt därför att Gud sagt att vi ska helga vilodagen. Ja, det vore även moraliskt fel att försöka påtvinga det svenska folket en enbart kristen förpliktelse.
Så det gäller att söka och formulera det som är allmängiltigt i vår tro. För att fortsätta exemplet med söndagsstängt skulle en sådan lag kunna motiveras med hänvisning till de höga sjuktalen som har med utbrändhet att göra och att söndagsstängt skulle underlätta för alla att få regelbunden vila. Nu tror jag ändå inte på en sådan lag. Men låt mig ge exempel på andra lagar och förändringar som definitivt vore av godo, naturligtvis givet att dessa vore uttryck för en majoritetsuppfattning.
För det första bör aborter förbjudas. Om moderns liv är i fara får sådana åtgärder vidtas som kan innebära att fostret dör. I alla övriga fall bör inblandade parter bestraffas. En sådan lagstiftning skulle i ett slag drastiskt minska antalet aborter i Sverige och därmed rädda tusentals människor till livet årligen. Vidare skulle denna lag inte alls vara kopplad till en enbart kristen uppfattning om livets början och helgd. Nej, medicinskt och biologiskt sett är fostret ett mänskligt foster, en helt unik individ med ett mänskligt DNA. Fostrets mänskliga status är därför bortom allt rimligt tvivel.
Det är också vårt samhälles konsensus att lagen bör skydda människan från våld, ja vi räddar till och med den människa som på eget bevåg försökt ta sitt liv. Det är därför rimligt att utsträcka lagens skydd även till den ofödda människan. Jag har skrivit längre om detta i artikeln Förbjud och förebygg.
För det andra bör lagen om könsneutrala äktenskap rivas upp. Äktenskapet bör återigen reserveras för förhållandet mellan en man och en kvinna. Vi vet att detta är en gudomlig ordning, nedlagd i människan sedan skapelsen. Och det krävs ingen Bibel för att förstå att detta är gott för hela samhället.
Med det traditionella äktenskapet fanns en stark koppling mellan äktenskap och familj, till gagn för den uppväxande generationen. Helt naturligt föddes barnen in i en familj där föräldrarna lovat varandra trohet. Denna tanke fanns i alla fall som ett mer eller mindre uttalat ideal. Till detta äktenskap hörde förpliktelser, mellan makarna och mot barnen. Men med det nya äktenskapet urholkas äktenskapets koppling till familj och barn. Från att ha handlat om något utöver de två inblandade parterna har vi fått ett äktenskap som enbart har blivit en angelägenhet för de som gifter sig, för deras behov av bekräftelse. Därför kommer det könsneutrala äktenskapet att få en negativ effekt på familjens stabilitet.
Vidare är det ju så att så länge en vagt definierad kärlek är det allena rådande i frågan om vilka som bör få ingå äktenskap med varandra saknas goda skäl till att neka någon grupp äktenskapet. Det är bara en tidsfråga tills nya kränkta minoriteter gör sig hörda.
En förutsättning för ett pluralistiskt samhälle, med både religions- och samvetsfrihet, är ett starkt civilt samhälle. Med civilt samhälle menas den delen av samhället som inte styrs av stat, myndighet eller annat politiskt organ. I Sverige är mycken verksamhet, även kristen sådan, direkt beroende av olika former av understöd från stat eller kommun. Det innebär att en nyckfull och trendkänslig politisk tjänsteman är det enda som ofta står mellan många föreningar och en nedläggning. Hur mycket bättre vore det inte om dessa föreningar fick sina pengar från privatpersoner istället!
Tyvärr är det personliga givandet väldigt lågt i Sverige på grund av att vi så att säga har överlåtit allt givande till stat och myndigheter. Vi betalar våra skatter och överheten sköter sedan distributionen av våra pengar. Det är bekvämt och alldeles förödande för våra själar liksom för det civila samhället. Därför bör nästa regering prioritera frågan om avdragsrätt för gåvor. Det skulle skapa ett friare och mindre konformistiskt samhälle.
Nu finns det inget parti som förespråkar alla dessa tre punkter. Det är inte så konstigt. I långa stycken leder partierna inte utvecklingen, de följer den. Det innebär att andra aktörer måste bereda marken genom att arbeta effektivt med opinionsbildning. Så det är som vanligt upp till dig och mig.
Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare
Som kristen önskar jag (givetvis) att evangeliet ska få fotfäste hos en allt större del av befolkningen. Men jag önskar även att kristna i högre grad höjer sina röster och använder sina demokratiska rätt- och skyldigheter till att påverka både stat och samhälle i en, för alla, god riktning. Det är hög tid att låta vår tro påverka politiken.
Men är det då i sin ordning att blanda religion och politik? Ja, självklart! Att staten ska förhålla sig neutral i trosfrågor innebär inte att medborgarna, vare sig moraliskt eller juridiskt, är förhindrade att helt fritt forma och artikulera sina politiska uppfattningar. Detta gäller även sådana uppfattningar som är religiöst motiverade.
Sedan kan det förstås vara väldigt svårt att få gehör för en uppfattning om den enbart är grundad i någon form av uppenbarelse (privat eller Bibeln). Exempelvis blir det antagligen svårt att vinna val på att återinföra söndagsstängt därför att Gud sagt att vi ska helga vilodagen. Ja, det vore även moraliskt fel att försöka påtvinga det svenska folket en enbart kristen förpliktelse.
Så det gäller att söka och formulera det som är allmängiltigt i vår tro. För att fortsätta exemplet med söndagsstängt skulle en sådan lag kunna motiveras med hänvisning till de höga sjuktalen som har med utbrändhet att göra och att söndagsstängt skulle underlätta för alla att få regelbunden vila. Nu tror jag ändå inte på en sådan lag. Men låt mig ge exempel på andra lagar och förändringar som definitivt vore av godo, naturligtvis givet att dessa vore uttryck för en majoritetsuppfattning.
För det första bör aborter förbjudas. Om moderns liv är i fara får sådana åtgärder vidtas som kan innebära att fostret dör. I alla övriga fall bör inblandade parter bestraffas. En sådan lagstiftning skulle i ett slag drastiskt minska antalet aborter i Sverige och därmed rädda tusentals människor till livet årligen. Vidare skulle denna lag inte alls vara kopplad till en enbart kristen uppfattning om livets början och helgd. Nej, medicinskt och biologiskt sett är fostret ett mänskligt foster, en helt unik individ med ett mänskligt DNA. Fostrets mänskliga status är därför bortom allt rimligt tvivel.
Det är också vårt samhälles konsensus att lagen bör skydda människan från våld, ja vi räddar till och med den människa som på eget bevåg försökt ta sitt liv. Det är därför rimligt att utsträcka lagens skydd även till den ofödda människan. Jag har skrivit längre om detta i artikeln Förbjud och förebygg.
För det andra bör lagen om könsneutrala äktenskap rivas upp. Äktenskapet bör återigen reserveras för förhållandet mellan en man och en kvinna. Vi vet att detta är en gudomlig ordning, nedlagd i människan sedan skapelsen. Och det krävs ingen Bibel för att förstå att detta är gott för hela samhället.
Med det traditionella äktenskapet fanns en stark koppling mellan äktenskap och familj, till gagn för den uppväxande generationen. Helt naturligt föddes barnen in i en familj där föräldrarna lovat varandra trohet. Denna tanke fanns i alla fall som ett mer eller mindre uttalat ideal. Till detta äktenskap hörde förpliktelser, mellan makarna och mot barnen. Men med det nya äktenskapet urholkas äktenskapets koppling till familj och barn. Från att ha handlat om något utöver de två inblandade parterna har vi fått ett äktenskap som enbart har blivit en angelägenhet för de som gifter sig, för deras behov av bekräftelse. Därför kommer det könsneutrala äktenskapet att få en negativ effekt på familjens stabilitet.
Vidare är det ju så att så länge en vagt definierad kärlek är det allena rådande i frågan om vilka som bör få ingå äktenskap med varandra saknas goda skäl till att neka någon grupp äktenskapet. Det är bara en tidsfråga tills nya kränkta minoriteter gör sig hörda.
En förutsättning för ett pluralistiskt samhälle, med både religions- och samvetsfrihet, är ett starkt civilt samhälle. Med civilt samhälle menas den delen av samhället som inte styrs av stat, myndighet eller annat politiskt organ. I Sverige är mycken verksamhet, även kristen sådan, direkt beroende av olika former av understöd från stat eller kommun. Det innebär att en nyckfull och trendkänslig politisk tjänsteman är det enda som ofta står mellan många föreningar och en nedläggning. Hur mycket bättre vore det inte om dessa föreningar fick sina pengar från privatpersoner istället!
Tyvärr är det personliga givandet väldigt lågt i Sverige på grund av att vi så att säga har överlåtit allt givande till stat och myndigheter. Vi betalar våra skatter och överheten sköter sedan distributionen av våra pengar. Det är bekvämt och alldeles förödande för våra själar liksom för det civila samhället. Därför bör nästa regering prioritera frågan om avdragsrätt för gåvor. Det skulle skapa ett friare och mindre konformistiskt samhälle.
Nu finns det inget parti som förespråkar alla dessa tre punkter. Det är inte så konstigt. I långa stycken leder partierna inte utvecklingen, de följer den. Det innebär att andra aktörer måste bereda marken genom att arbeta effektivt med opinionsbildning. Så det är som vanligt upp till dig och mig.
Pelle Poluha
Statsvetare och fri tänkare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)