Narnia - älskad av publiken men ratat av recensenterna

Efter nästan fyra veckor är den fortfarande en biosuccé. Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen fortsätter att locka biobesökare. Samtidigt är kritikernas omdöme minst sagt svalt. Inte sällan stör man sig på filmens grundläggande kristna budskap som också är en röd tråd genom C.S. Lewis böcker.

Som lackmustest för en kristendomskritisk hållning inom kulturen och den intellektuella eliten är det talande. Filmen älskas av publiken men ratas av recensenterna. Så här skriver Isabelle Espinoza för SVT:s Kulturnyheterna:

"Guldkompassen" (Chris Weitz, 2007), kan behöva sig en genomtittning som motgift, i fall reaktionen mot den religiösa behandlingen blir för stark. Filmatiseringen av första delen i den så kallade mörka materian-trilogin av Philip Pullman, är vad Narnia-filmatiseringarna bara kan drömma om att vara - en riktigt bra film. Det blev aldrig några uppföljare, tydligen på grund av det "okristliga" innehållet.

Ronnit Hasson i Expressen:

De tidigare smått dolda religiösa undertexterna är förvandlade till en Jehovas vittnes-teckning utan motstånd, med uttalat religiösa repliker.

TT-Spektra:

Jag minns att jag gäspade åt det när jag läste böckerna som tioåring. När författarens kristna morallära mosats i Hollywoods likriktningsmaskin blir den ett verkligt sömnpiller.

Petter Larsson i Aftonbladet:

Skeppet Gryningen plågas svårt, liksom de övriga Narnia-filmerna, av sin häpnadsväckande fantasilösa lojalitet till förlagan. Lek gärna med tanken att byta kön på huvudpersonerna. Susan, inte Peter, får gå envig mot kung Miraz i Prins Caspian. Edmund, inte Lucy, skulle i den nya filmen anfäktas av frestelsen att bli vacker. Så lite det skulle krävas, så djärvt det vore.

Precis som alla filmer har Kung Caspian och skeppet Gryningen sina brister. Men den reflexmässiga sågningen på grund av filmens kristna budskap är löjlig. Alla filmer bär med sig ett budskap och det gäller för tittaren av "avkoda" detta för att själv avgöra om det är något rimligt och om man vill ta det till sig.


C.S. Lewis, som själv var personligt troende kristen, skrev böckerna om Narnia utifrån sin världsbild. Och berättelserna om barnen från vår värld som möter lejonet Aslan älskas fortfarande av miljontals läsare. Att då göra ett antal filmer och försöka hålla sig så nära förlagan som möjligt kan väl inte vara något negativt? Tänk tanken att göra Lisbeth Salander i Millenium-trilogin till kristen och heterosexuell. Vilket ramaskri det skulle bli.

Att upprört beskriva filmen som propaganda eller föredra "kreativa" (läs; politiskt korrekta) omtolkningar, tyder mer på likriktning inom den svenska kulturdebatten än att vilja ha något nytt. Det traditionella har helt enkelt blivit det sanna radikala. Kristna värderingar får kultureliten att resa ragghåren och drabbas av moralpanik. Förr förfasade sig kritiker över rockkonserter, nu handlar det om filmer med kristet budskap.


Jacob Rudolfsson

Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist