Dire Straits-censur hot mot både dikten och yttrandefriheten

Låt det sägas med en gång: Dire Straits Money for nothing är ingen briljant text. Musiken är lysande, och låten är en klassiker, även om textförfattandet har aldrig varit gitarrekvilibristen Mark Knopflers starkaste sida.

Nu blåser dock censurens och de vassa pekpinnarnas vindar över Knopflers text om diversearbetaren som tittar på MTV-stjärnorna som blir miljonärer utan att lyfta mycket mer än ett finger. I texten kan man läsa in mer eller mindre tydliga småironiska hintar åt olika kategorier i MTV-världen: gitarrister, homosexuella, utmanande kvinnor, hawaiianer och slagverkare. Varje kategori av dessa skulle ha möjligheter att känna en viss ironisk udd riktad mot sig. Om man verkligen vill alltså, texten kan inte på något sätt anklagas för att vara bitsk i överkant.

Den grupp som möjligen skulle kunna känna sig direkt utpekad vore i så fall Föreningen Chimpansernas Vänner för raden "Bangin' on the bongos like a chimpanzee". Men demonstrationerna därifrån har lyst med sin frånvaro. Däremot har upprörda krav på censur rests från en annan av de ovan nämnda grupperna. Någon som vågar gissa vilken...?

Det mest oroande är inte att kommersiella inrättningar enligt uppgift ofta kapar en vers på låten, det ligger i varje muzakfixares rättighet att ordna en mysig atmosfär av bakgrundsmusik. Det får musiker och textförfattare leva med. Av yttrandefrihetsskäl känns det klart mer oroande att den inte speciellt uppseendeväckande andra versen nu censureras på kanadensisk radio:
The little faggot with the earring and the makeup
Yeah, buddy, that's his own hair
That little faggot got his own jet airplane
That little faggot he's a millionaire

Om texten verkligen syftar på homosexuella som grupp eller på någon utpekad individ är som synes oklart. Det ligger i sakens natur att poesi, poptexter och andra typer av liknande alster belyser ett visst tema, ger en viss känsla i maggropen men lämnar den definitiva tolkningen till läsaren/åhöraren. Så även här. Inte bara i den aktuella versen, utan i hela låten.

I varje vers, varje ordvändning kan någon känna sig utpekad. Men det är bara homosexuella som man bedömer måste skyddas med censur. Alla övriga inser att det här är en småironisk text. Like it or not. Den finns, och måste så få göra.

I just den här texten ligger ingen vare sig implicit eller explicit kritik mot kristna. Men oj,vilka mängder det finns med pop/rocktexter som riktar både hån och avsky mot kristna och deras tro. Jag är inte förtjust i dessa texter. Jag blir ledsen över både att de skrivs och att de sjungs offentligt. Men artisterna bör få vara i sin fulla demokratiska rätt att sjunga dem. Att ropa på censur är i det läget knappast rätt väg att gå. Visare för oss kristna är i det läget snarare att istället visa fram en sann och god bild av oss själva och den tro som vi förkunnar.

Ute i den riktiga världen dör människor i översvämningar och verkliga stormar. När det fläktar lite i ett visst vattenglas blir det uppenbarligen väldigt lätt att lägga allt fokus där istället. Vi kan ju inte tillåta att barkbåten välter. Oavsett vad som händer i den stora världen därutanför.

Det obehagliga ligger inte i att någon sjunger en ironiserande text. Möjligheten till detta är en självklar del i ett öppet demokratiskt samhälle. Och en lika självklar del i god diktarkonst. Om Money for nothing ska räknas in i den kategorin är kanske något tveksamt, men om samhället via uttrycklig censur eller självcensur skulle avsäga sig varje möjlighet att peka ut, ironisera över eller till och med kritisera, så står vi snart inför diktens död. Eller yttrandefrihetens självmord.

Per Ewert
lärare, författare, samt frilansskribent