onsdag 26 september 2012

Att förbjuda Tintinböcker är inte att "lyfta ett debattinlägg"

Det gick knappt en halv dag av Kapten Haddock-citat och Tintinbilder i de sociala medierna förrän Kulturhusets nye konstnärlige ledare Behrang Miri fick backa från beslutet att rensa bort Tintinalbumen från bokhyllorna.

Nu i efterhand säger Miri i ett pressmeddelande att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”.

Frågor om diskriminering och stereotyper är viktiga. Samtidigt är utrensningen av litteratur som man ogillar ett märkligt sätt att debattera. För att inte säga kontraproduktivt. Här är ett utdrag från DN:s intervju med Behrang Miri när han hade fattat beslutet:

"Han har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur..."

Man kan undra vilka andra böcker han hade i åtanke. Jag kan tänka mig åtskilliga klassiska verk - för att inte tala om religiösa urkunder som skulle kunna tolkas som "homofobiska" och "utlänningsfientliga".

Att "lyfta ett debattinlägg" genom att inte bara stanna vid Tintinalbum, utan genom att ta bort alla böcker som man inte gillar, är inte att föra debatt. Det är att strypa debatten. Det är att begränsa yttrandefriheten. Det är att kväva tanke- och åsiktsfriheten.

Om man upplever något som kränkande så är inte det bästa sättet att förbjuda - det motarbetar sitt eget syfte. Det bästa sättet är att bemöta med sakliga motargument.

Vill man diskutera frågor om rasism, stereotyper, etc. så är det viktigt att låta alla sidor i en debatt låta sig göras hörda - inte att rensa bort oliktänkande. Det är så ett öppet och fritt samhälle fungerar. Där finns det ingen medfödd rätt att slippa bli kränkt. Därför är det intressant när författaren Vera Efron, uppvuxen i Sovjet, skriver på Newsmill att "Censur-viljan påminner mig om Sovjet":

"Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för att de hade avvikande åsikter."

Det kan verka trivialt att reagera på förbud av Tintinalbum men det säger något om åsiktspluralismens gränser i samhället. Det är en farlig utveckling när yttrandefriheten besgränsas, även om det gäller idéer som du och jag ogillar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare på Svenska Evangeliska Alliansen

tisdag 18 september 2012

En blodig kioskvältare?

New York Times-kolumnisten Ross Douthat skriver i en intressant krönika att det ligger något mer beräknat bakom de våldsamma protesterna mot Muhammedsatiren, It’s Not About the Video:

"There is certainly unreason at work in the streets of Cairo and Benghazi, but something much more calculated is happening as well. The mobs don’t exist because of an offensive movie, and an American ambassador isn’t dead because what appears to be a group of Coptic Christians in California decided to use their meager talents to disparage the Prophet Muhammad.
What we are witnessing, instead, is mostly an exercise in old-fashioned power politics, with a stone-dumb video as a pretext for violence that would have been unleashed on some other excuse."
 
Enligt Douthat hade våldet tagit fart även om filmen inte hade gjorts. Då hade uppviglarna hittat en annan ursäkt. Magnus Norell, terroristexpert, har varit inne på samma sak i Svenska Dagbladet:

"De ”spontana” protester som inträffar, är således sällan så spontana som de utmålas. I fallet med attacken i Benghazi finns det klara indicier på att en attack redan var planerad till 11/9. Denna attack skulle vara en hämnd för att amerikanska styrkor dödade dåvarande al-Qaidas så kallade andreman Abu Yaha al-Libi. Filmklippet blev en bekväm krok att hänga upp attacken på."

Mycket pekar istället på att det handlar om den sorts maktkamp som vanligtvis uppstår efter en revolution - vem ska avgöra dessa länders framtid efter den så kallade arabiska våren. Ross Douthat igen:

"What we’re watching unfold in the post-Arab Spring Mideast is the kind of struggle for power that frequently takes place in a revolution’s wake: between secular and fundamentalist forces in Benghazi, between the Muslim Brotherhood and its more-Islamist-than-thou rivals in Cairo, with similar forces contending for mastery from Tunisia to Yemen to the Muslim diaspora in Europe."

Samtidigt är det intressant att läsa denna kommentar i en annan artikel i New York Times från en åskådare som sätter fingret på våldsverkarnas inkonsekventa handlande:
"Mohamed Sabry, 29, a sculptor and art teacher at a downtown cafe, said he saw a darker picture. “To see the Islamic world in this condition of underdevelopment,” he said, “this is a bigger insult to the prophet.”

Bitte Assarmo, skriver även bra på Newsmill om den svenska bevakningen av protesterna - är det verkligen filmmakarnas fel att det blir våldsamma protester och att människor dör? Hur hade det till exempel sett ut om någon reagerat på samma sätt åt Elisabeh Ohlson Wallins verk Ecce Homo?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen