Europadomstolen beslutar om förbud för kors på arbetet

Den för ett demokratiskt samhället så bärande religionsfriheten stöter då och då på nya hot, även i det förment upplysta Europa. För varje brännande fall är det viktigt att få ett slutligt rättsligt avgörande som tydligt kan slå fast den mänskliga rättigheten att ha och visa sin tro både privat och i det offentliga rummet.

Två kristna kvinnor i England tar nu det som troligen blir ett viktigt fall vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Nadia Eweida och Shirley Chaplin har båda på sina arbeten utsatts för stark press att inte bära kors i sin halskedja på jobbet. Detta utgör tydliga uttryck för en bristande religionsfrihet, när människor nekas rätten att manifestera sin tro i arbetslivet. Vad som dock framstår som än märkligare är hur den - nota bene konservativa - brittiska regeringen lägger fram sin sida av saken inför domstolen, enligt artikel i The Telegraph. Regeringens linje är att dessa fall inte skyddas av religionsfriheten eftersom bärandet av kors inte är något "requirement of the faith". Eftersom det inte finns något religiöst tvingande påbud har staten rätt att förbjuda vilken religiös symbol som helst.

En sådan tolkning är dock synnerligen märklig. Det skulle göra det möjligt för stater att förbjuda i princip samtliga religiösa klädesplagg eller symboler med samma motivering. Varken prästerlig mässhake, judisk kippa, muslimsk hijab eller en helt vanlig T-shirt med religiöst budskap är fastslagna som uttalade krav i några heliga skrifter. Ändå bedöms de av användare som viktiga religiösa symboler eller plagg. För att inte tala om andra religiösa symboler som inte är klädesplagg. Radband, davidsstjärnor, flaskor med vatten från Mekka. Varje försök att förbjuda sådana här symboler blir därför ett tydligt angrepp på religionsfriheten. Det är av stor vikt för religionsfriheten både i Storbritannien och övriga Europa att brittiska regeringen inte får igenom sin klart insnävade syn på denna för mänskligheten så centrala frihet.

Per Ewert, författare, lärare och frilansskribent

18-årig student om livet som donatorbarn

Det finns en hel del konsekvens hos dem förespråkar insemination av singlar. Bland annat har medierna, som ofta brukar vara duktiga på att kritisera politikerna och vilja stå på medborgarnas sida, fallit till föga. En indikator är SvD.se:s läsarundersökning där en majoritet är kritiska.

Det är också anmärkningsvärt att man hos många förespråkare hävdar att moderns biologiska band till barnet är så viktigt (som ett argument mot till exempel adoption). Samtidigt tycks barnets biologiska band till sin pappa inte alls vara lika viktigt.

Detta belyses extra tydligt i denna Washington Post-krönika, av en 18-årig student, som själv är donatorbarn och växte upp utan att veta om vem hennes pappa var, My Father Was an Anonymous Sperm Donor:

I'm here to tell you that emotionally, many of us are not keeping up. We didn't ask to be born into this situation, with its limitations and confusion. It's hypocritical of parents and medical professionals to assume that biological roots won't matter to the "products" of the cryobanks' service, when the longing for a biological relationship is what brings customers to the banks in the first place.

We offspring are recognizing the right that was stripped from us at birth -- the right to know who both our parents are.

And we're ready to reclaim it.

Thomas Idergard skriver även bra på Brännpunkt om de 5 vanligaste argumenten för insemination av singlar, och underkänner dem var och en, Barn är ingen rättighet:

Ska vi redan innan barnet blivit till bygga in en specifik förutsättning, i detta fall frånvaron av en pappa, genom ett medvetet val, när vi nu har ett val? Visst blir barn naturligt till under omständigheter där pappor sedan försvinner. Men anser vi dessa omständigheter vara så lyckliga, eller ens så neutrala, att vi vill upphöja dem till allmän lag?

Även SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson har skrivit på Newsmill om de ohållbara argumenten i Centerns, Folkpartiets och Moderaternas Brännpunktartikel.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Inte första gången Migrationsverket beslutar fel om skyddsskäl

Innan helgen utvisades den kongolesiske pastorn Jean Kabuidibuidi till hemlandet DR Kongo. Migrationsverket bedömde att hans skäl för att söka asyl i Sverige varken var trovärdiga eller tillräckliga. I klartext: han behövde inte frukta att hamna i fängelse eller utsättas för tortyr för att ha kritiserat landets regim. Men enligt rapporter fängslades och misshandlades han direkt efter landning.

Det är inte första gången som Migrationsverkets bedömningar om individers skyddsskäl visar sig vara felaktiga. I december utvisades en azerbajdzjansk familj till sitt hemland där de fängslades och mannen torterades vid ankomst (flyktingpastorn Bengt Sjöberg skrev om det här). Någon form av uppföljning och ansvarsutkrävande vid verkställda avvisningar är det minsta man kan begära av Migrationsverket.

Det rapporteras även om att mutor kan ha varit inblandade för att pastorn ska släppas in i DR Kongo. Om det är sant är det ett fruktansvärt missbruk av svenska skattepengar. Enligt Världen idag förnekar Sven-Åke Eriksson vid gränspolisen dock att mutor ska ha varit inblandade och beskriver uppgifterna som lögn.

Om det däremot skulle visa sig vara sant är det inte första gången som mutor är inblandade i avvisningar av asylsökande. Redan 2002 ställde riksdagsledamoten Göran Lindblad (M) en skriftlig fråga till dåvarande justitieminister Thomas Bodström utifrån ett inslag i Uppdrag Granskning. Enligt reportaget använde polisen mutor när det inte gick att återbörda asylsökande till sina hemländer eller där nationaliteten var oklar.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex för 2011 räknas DR Kongo dessutom som den 14:e mest korrumperade landet i världen (före Mugabes Zimbabwe, den nyligen avsatte diktatorn Salehs Jemen, och det ständigt konfliktdrabbade Tchad). Nog finns det fog för att DR Kongos offentliga tjänstemän förväntar sig mutor.

EU:s gränskontrollmyndighet Frontex har tidigare krävt att oberoende observatörer ska följa med vid avvisningar för att öka insynen. Migrationsministern Tobias Billström har dock meddelat att det inte behövs.

Billström brukar hävda att den svenska migrationsprocessen sker på ett rättssäkert sätt. Kanske dags att också försäkra sig om att även avvisningsprocessen sker rättssäkert.

På Stefan Swärds blogg kan man läsa mer om fallet pastor Jean. Bloggaren Jonas Bergström har även en bra sammanställning av händelserna sedan förra veckan.

P.S. Den 22/3 kommer jag för övrigt att delta i en paneldiskussion i Missionskyrkan i Uppsala om civil olydnad vid bland annat avvisningar av flyktingar. Det lär bli ett intressant samtal. Mer info finns här.

Uppdaterat: Här går det att se TV4:s inslag om Jean Kabuidibuidis utvisning. Det är intressant att Migrationsverkets representant, Annette Bäcklund, på frågan OM myndigheten har gjort fel i sin bedömning och att Kabuidibuidi har fängslats och torterats, egentligen inte svarar på frågan. Trots att journalisten ställer en hypotetisk fråga, väljer hon att svara med att de arbetar med framåtsyftande prövningar.

I klartext: Har en utvisning blivit verkställd, är det inte längre Migrationsverkets ansvar vad som skrev med den utvisade. Tänk om andra myndigheter skulle agera likadant. Genom att inte göra uppföljningar av olika fall har man knappast underlag att påstå att avvisningsprocessen är rättssäker.

Expressen skriver också om utvisningen.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Förvirrat om könsneutralitet och könsjämställdhet

Utan "hen" ingen riktig jämställdhet mellan flickor och pojkar. Eller?

Det är i alla fall det intrycket man får när man läser jämställdhetskonsulten Kristina Henkels inlägg på Newsmill, ”Hen” ger barnen fler möjligheter:

I diskussionen om jämställdhet och barn är det många som blir upprörda och arga. Det är inte så konstigt. Jämställdhet har med vår identitet att göra men framförallt om makt. Tittar vi tillbaka på historien så kan vi se att när människor kämpat för lika rättigheter så möts vi av motstånd och ilska.

"Hen" handlar inte om att ta ifrån, utan om att lägga till, enligt Henkel. Även andras inlägg tycks gå i samma spår. "Hen"-ivrarna tycks tänka så här: "Det råder ojämställdhet mellan könen. Därför neutraliserar vi könsbegreppet. Alla som är emot detta är för ojämställdheten". Men det ju är helt bakvänt. Och handlar diskussionen verkligen om jämställdhet?

Jämställdhet kommer inte av man neutraliserar ett begrepp. Det är som att motverka åldersdiskriminering genom att påstå att det inte finns någon ålder utan att alla är lika gamla. Istället är det ju själva ojämställdheten och diskrimineringen som bör motverkas - inte att ta bort det som utgör faktiska skillnader mellan människor, som i sig inte är negativa.

Att försöka rensa ut alla skillnader mellan könen är heller inget som är fritt från värderingar. Att göra det under täckmanteln av att barnen då får "större frihet att själva upptäcka sin identitet" eller en "större palett att skapa från", är en tydlig värdering och knappast något neutralt. Snarare social ingenjörskonst istället för att motverka faktisk ojämställdhet.

Vi i Sverige brukar ju vara stolta över vår mångfald och att vi gillar olika. Varför då påstå att alla plötsligt ska vara lika?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Märkliga argument i könsbytesdebatten

Det sägs att Kristdemokraterna har behövt ta tid på sig att väga argumenten om steriliseringskrav för personer som väljer att byta kön. Men i DN-artikeln där beslutet meddelas tycks de goda skälen lysa med sin frånvaro.

Att transsexuella är en utsatt grupp, går inte att förneka – Men det är inte ett skäl för att staten ska sanktionera ett ”tredje kön”. Att byta kön är den hittills bästa medicinska behandlingen av de personer som lider av könsidentitetsstörtning. Och att inte sterilisera sig innebär i praktiken att man har två kön och det är inte vad transsexuella önskar. Som psykiatrikern David Eberhard har skrivit är man då per definition inte transsexuell.

Att tala om tvångssteriliseringar, vittnar om begreppsförvirring – Tvångssteriliseringar är något fruktansvärt. Men som läkaren Bengt Malmgren skriver på Newsmill bör man istället fråga sig: ”Under vilka betingelser skall byte av juridiskt kön tillåtas? Vill man under nuvarande lag behålla möjligheten att föda barn avstår man från att definiera om sitt juridiska kön, så enkelt är det. Med bästa vilja i världen kan man inte kalla det tvångssterilisering.”

Att alla är lika mycket värda, ifrågasätts heller inte – Men diskussionen handlar inte om människors värde, utan om vad en bakgrund med en "gravid pappa" innebär för barn – det är ju ingen mänsklig rättighet för varje individ i hela mänskligheten att skaffa barn.

Att beslutet skulle grunda sig på en tolkning av naturrätt utifrån kristen tradition, är dessutom ytterst märkligt. Särskilt då hela diskussionen tycks missa kristdemokratins idé om personalismen, som avvisar tanken på att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan personens kropp och själ.

Att utgå från att könet sitter i hjärnan går emot kristen idétradition där människan är en helhet av ande, själ och kropp, där människan är till sitt väsen antingen man eller kvinna.

I varje politiskt beslut behöver argument vägas mot varandra, så och i frågor som drivs av grupper med tydliga agendor. Vi på SEA hymlar inte med att vi är kritiska mot exempelvis den svenska abortlagstiftningen. Men vi förväntar oss inte att bara för att vi representerar ett stort antal medborgare, så ska man lyssna till oss. Argumentens tyngd bör vara det viktigaste. Här tycks däremot den grupp som ropat högst (läs. lagt beslag på det värdeladdade ordet ”tvångssterilisering”) ha vunnit.

För övrigt stänger DN:s ledare, ”Sent ska moralisten vakna”, möjligheten för ett någorlunda sansat samtal i denna fråga.

Att använda sig av begrepp som ”värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?” och att ”bokstavligen följa Bibelns sexualmoral” mot personer som väljer att tycka annorlunda om könsbytesfrågan, är allt annat än hederlig debatteknik. När till exempel kristdemokraten Tuve Skånberg kritiserade beslutet fanns ingen hänvisning till Bibeln. Varför argumenterar DN då inte emot i sak om man tror sig ha goda skäl för sin ståndpunkt?

Uppenbarligen får det endast finnas en åsikt – alla andra är irrationella.

Uppdaterat: Världen idag och Dagen samt Dagens ledarblogg skriver om detta. Ulf Bjereld och Eva-Lena Gustavsson förväntar sig dessutom att nu när nästan samtliga politiska partier enats i frågan om steriliseringar vid könsbyten att Svenska kyrkan ska böja sig under statens diktat. Så stavas stavas statsreligion i form av påtvingad sekulär ideologi.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Våld mot kristna minoriteter inget nytt för 2012

Jag skriver idag på debattsajten Newsmill om utrikesdeklarationen och behovet av att lyfta arbetet för ökad religionsfrihet i utrikespolitiken:

För svenska UD inger övergreppen mot religiösa minoriteter inte längre bara "oro" – det måste nu även ”motverkas". Denna insikt kommer inte en dag för sent. Våldet mot religiösa minoriteter är nämligen inget nytt för 2012.

Sedan 2003 har minst hälften av Iraks kristna befolkning flytt landet. Från augusti till oktober 2008 utsattes den kristna minoriteten i Orissa för omfattande våld. Minst 57 personer mördades, tiotusentals drevs på flykt och hundratals kyrkor och hem förstördes. I oktober 2010 dödades över 20 gudstjänstbesökare i en kyrka i Bagdad i samband med ett gisslandrama. Mellan 2010 och 2011 ökade attackerna mot religiösa minoriteter i Indonesien med nästan 40 procent. I mars 2011 dödades minst 13 personer och 140 personer skadades när deltagarna i en kristen demonstration i Kairo attackerades. I oktober dödades 26 kopter i Egypten och mer än 300 skadades. Nu senast, på självaste juldagen dödades över 40 gudstjänstbesökare i attacker mot olika kyrkor i Nigeria.

Igår svarade Carl Bildt dessutom på frågor via twitter om utrikesdeklarationen. Svenska Missionsrådet frågade honom då hur regeringen konkret kommer att motverka våld mot religiösa minoriteter. Några besked om konkreta åtgärder blev det dock inte enligt sammanställningen på UDbloggen:

@SMRtwitt: Hur vill regeringen konkret motverka våld mot personer som tillhör religiösa minoriteter?

@fragaCarlBildt: Vi arbetar aktivt för skyddet för religiösa minoriteter i olika länder. Inte minst situationen för många kristna i MÖ oroar.

@SMRtwitt: Vad gör ni konkret?

Det återstår att se om utrikesdeklarationen leder till några egentliga praktiska åtgärder, eller om det bara var vackra ord.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen

Lyssna på Ayaan Hirsi Ali, Carl Bildt!

Utrikesminister Carl Bildt har idag presenterat Utrikesdeklarationen för 2012. I den lyfte han bland annat fram religions- och övertygelsefrihetens betydelse:

Religions- och övertygelsefriheten är central i ett öppet samhälle. Det ökade våldet och diskrimineringen av personer som tillhör religiösa minoriteter inger oro och måste motverkas.

Det är bra att religions- och övertygelsefriheten nämns som ett samlat begrepp då det berör troende liksom icke-troende (som också är troende i en viss mening), samt att den lyfts fram som central för ett öppet och fritt samhälle.

Formuleringen ovan signalerar även ett mer aktivt engagemang i religionsfrågorna. Jämför hur tidigare utrikesdeklarationer har berört religionens betydelse:

* 2006: Inget
* 2007: "Vi kan visa att kulturell samexistens inte bara är en möjlighet utan också en nödvändighet. I en tid av ökat fundamentalistiskt våld och utnyttjande av religionen för extrema politiska syften är detta en central uppgift."
* 2008: Inget
* 2009: "Sverige stöder FN:s 'Allians av civilisationer' och dess arbete för att främja dialogen mellan religioner"
* 2010: Inget
* 2011: "Religionsfriheten är central i ett öppet samhälle. De ökade tendenserna till växande intolerans och övergrepp mot religiösa minoriteter inger oro."

Våldet mot religiösa minoriteter inger inte längre bara "oro", det måste nu även "motverkas".

I en kontext där flera debattörer efterlyser sekulära samhällen där religionen förpassas till den privata sfären utan möjlighet att kunna påverka det offentliga, till fördel för en sekulär ideologi, är det även välkommet med ställningstagandet att religions- och övertygelsefriheten är central i öppet samhälle.

Religions- och övertygelsefriheten garanterar ett sant pluraslitiskt samhälle där kristna, judar, muslimer, ateister, hinduer, buddhister, etc. har möjlighet att göra sin röst hörd då den ger varje livsåskådning lika mycket utrymme.

Nu gäller det för svenska UD att gå från ord till handling. Rekomenderad läsning på departementet bör vara Ayaan Hirsi Alis artikel i senaste Newsweek, "The Global War on Christians in the Muslim World":

From blasphemy laws to brutal murders to bombings to mutilations and the burning of holy sites, Christians in so many nations live in fear. In Nigeria many have suffered all of these forms of persecution. The nation has the largest Christian minority (40 percent) in proportion to its population (160 million) of any majority-Muslim country. For years, Muslims and Christians in Nigeria have lived on the edge of civil war. Islamist radicals provoke much if not most of the tension. The newest such organization is an outfit that calls itself Boko Haram, which means “Western education is sacrilege.” Its aim is to establish Sharia in Nigeria. To this end it has stated that it will kill all Christians in the country.

In the month of January 2012 alone, Boko Haram was responsible for 54 deaths. In 2011 its members killed at least 510 people and burned down or destroyed more than 350 churches in 10 northern states. They use guns, gasoline bombs, and even machetes, shouting “Allahu akbar” (“God is great”) while launching attacks on unsuspecting citizens. They have attacked churches, a Christmas Day gathering (killing 42 Catholics), beer parlors, a town hall, beauty salons, and banks. They have so far focused on killing Christian clerics, politicians, students, policemen, and soldiers, as well as Muslim clerics who condemn their mayhem. While they started out by using crude methods like hit-and-run assassinations from the back of motorbikes in 2009, the latest AP reports indicate that the group’s recent attacks show a new level of potency and sophistication.

The Christophobia that has plagued Sudan for years takes a very different form. The authoritarian government of the Sunni Muslim north of the country has for decades tormented Christian and animist minorities in the south. What has often been described as a civil war is in practice the Sudanese government’s sustained persecution of religious minorities. This persecution culminated in the infamous genocide in Darfur that began in 2003. Even though Sudan’s Muslim president, Omar al-Bashir, has been indicted by the International Criminal Court in The Hague, which charged him with three counts of genocide, and despite the euphoria that greeted the semi-independence he grant-ed to South Sudan in July of last year, the violence has not ended. In South Kordofan, Christians are still subject-ed to aerial bombardment, targeted killings, the kidnapping of children, and other atrocities. Reports from the United Nations indicate that between 53,000 and 75,000 innocent civilians have been displaced from their resi-dences and that houses and buildings have been looted and destroyed.

Hirsi Alis budskap till västerländska regeringar är tydligt: muslimska minoriteter ska självklart skyddas från diskriminering och intolerans, men teckningar, filmer och texter är något helt annat än knivar, skjutvapen och granater. Hon avslutar med att ge några konkreta råd till åtgärder:

As for what the West can do to help religious minorities in Muslim-majority societies, my answer is that it needs to begin using the billions of dollars in aid it gives to the offending countries as leverage. Then there is trade and investment. Besides diplomatic pressure, these aid and trade relationships can and should be made conditional on the protection of the freedom of conscience and worship for all citizens.

Dags för handling, Carl Bildt?

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen