Vi kan tipsa om att tidningen Världen Idag idag inleder en artikelserie om hur vi kan stärka det kristna inflytandet i samhället, med fokus på sju områden som fungerar som samhällets grundpelare: politik och offentlig förvaltning, utbildning, massmedia, kultur och underhållning, religion, familjen, samt affärsvärlden.
Artikelserien skrivs av Per Ewert, en av Samvetsbloggens fasta skribenter. Tidningens kulturartiklar är inte fritt tillgängliga på nätet, varför vi rekommenderar dagens papperstidning. Artikelserien fortsätter sedan onsdag nästnästa vecka och därefter med två veckors intervall.
/ Redaktionen
fredag 30 september 2011
onsdag 21 september 2011
Demokratiproblem med socialt engagerade kristna
Det är ett demokratiproblem att så många kristna vill hjälpa hemlösa och utsatta människor. I alla fall om man får tro gatutidningen Alumas avgående chefredaktör. Sydsvenskan rapporterar:
Det råder stor turbulens på gatutidningen Aluma som säljs av hemlösa i Malmö. Hela redaktionen har avgått i protest mot att Livets ords tidigare marknadschef, Johan Ericson, har anställts som vice VD och ansvarig utgivare.
Samtidigt kan man ju fråga sig om inte detta borde ingå i den "normkritiska inriktningen" som Järvå säger sig ha drivit Aluma i? Kritik mot normen som säger att abortkritik är något dåligt? Eller kritik mot normen att Livets ord reflexmässigt ska stämplas som en sekt?
Eller är det bara vissa normer som får kritiseras? Kanske den religionsfrihetliga normen som säger att det faktiskt är okej för en kristen, socialt engagerad person att vara vice VD för en gatutidning?
Tydligen är det dåligt för demokratin.
Jacob Rudolfsson
Samordnare i Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
– Jag tycker att det är ett demokratiskt problem att de som är allra mest utsatta ska behöva gå till en religiös organisation för att få hjälp. Även om det inte kommer att vara officiellt skrivet någonstans att Aluma ska agera enligt någon religiös agenda, så tror jag att det här kommer att märkas i tidningen, säger Jennie Järvå.Undra om de hemlösa som till exempel besöker S:ta Clara arbete i Stockholm eller Café trappanér i Göteborg känner likadant?
Det råder stor turbulens på gatutidningen Aluma som säljs av hemlösa i Malmö. Hela redaktionen har avgått i protest mot att Livets ords tidigare marknadschef, Johan Ericson, har anställts som vice VD och ansvarig utgivare.
- För mig är det obegripligt att man tar in en person från en sektliknande organisation, säger chefredaktören Jennie Järvå.Ingen nådig kritik från den avgående chefredaktören. Knappast rättvis heller. Järvå drar även slutsatsen att Aluma kommer att inta ett abortkritiskt perspektiv sedan Johan Ericson velat ha haft ett "annat perspektiv" i ett tidigare temanummer. Enligt Ericson efterfrågade han däremot ett mansperspektiv och inte bara ett kvinnoperspektiv.
Samtidigt kan man ju fråga sig om inte detta borde ingå i den "normkritiska inriktningen" som Järvå säger sig ha drivit Aluma i? Kritik mot normen som säger att abortkritik är något dåligt? Eller kritik mot normen att Livets ord reflexmässigt ska stämplas som en sekt?
Eller är det bara vissa normer som får kritiseras? Kanske den religionsfrihetliga normen som säger att det faktiskt är okej för en kristen, socialt engagerad person att vara vice VD för en gatutidning?
Tydligen är det dåligt för demokratin.
Jacob Rudolfsson
Samordnare i Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
måndag 19 september 2011
När nyateister lämnar walk over
På tal om Humanisterna - den här gången det brittiska Humanist Association - tycks organisationen inte vilja debattera religion, åtminstone inte med den kristne apologeten William Lane Craig. Fox News rapporterar:
Craig har debatterat flera av de stora namnen inom nyateismen, som Christopher Hitchens och Sam Harris. Men nu vill inte ens författaren till Illusionen om Gud, Richard Dawkins möta Craig i debatt under hans kommande besök till Storbritannien. Ateisten och filosofen Daniel Came har därför anklagat Dawkins för feghet.
David Silverman från American Atheists å andra sidan försvarar Dawkins och de brittiska Humanisterna som enligt honom tycker att dessa debatter är som att "debattera mot en vägg" eller att "kvalitén på gensvaret" är lågt.
Samma debattbetyg kan säkert ges från kristnas håll - men de vill ha debatten.
Annorlunda är det dock med de svenska Humanisterna. I Sverige debatterar SEA och Humanisterna ofta med varandra, senast kring frågan om världen vore bättre utan religioner.
I debatten kring Christer Sturmarks och Annika Borgs gemensamma utspel, beskriver Sturmark religgionsdebatten med de traditionella frikyrkorna som sakligare och respektfullare, bland annant nämner han SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson.
I samband med att vi på SEA har tagit fram ett nytt infomaterial har vi faktiskt fått ett citat från Christer om SEA:
”SEA är en organisation som tydligt och konkret formulerar en motposition till Humanisterna och vår värdegrund. Det utesluter förstås inte att det finns frågor där vi är överens, men det viktiga för en dynamisk och hederlig debatt är tydliga och sakliga alternativ. Därför är SEA en viktig aktör för Humanisterna. Jag tror också vi är överens om en sak; Det är viktigt vad som är sant och vad som är rätt.”
Tack för det omdömet!
Uppdaterat: Nu har Dagen rapporterat om nyheten.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
American Evangelical theologian William Lane Craig is ready to debate the rationality of faith during his U.K tour this fall, but it appears that some atheist philosophers are running shy of the challenge.
This month president of the British Humanist Association, Polly Toynbee, pulled out of an agreed debate at London’s Westminster Central Hall in October, saying she “hadn’t realized the nature of Mr. Lane Craig’s debating style.”
Craig har debatterat flera av de stora namnen inom nyateismen, som Christopher Hitchens och Sam Harris. Men nu vill inte ens författaren till Illusionen om Gud, Richard Dawkins möta Craig i debatt under hans kommande besök till Storbritannien. Ateisten och filosofen Daniel Came har därför anklagat Dawkins för feghet.
David Silverman från American Atheists å andra sidan försvarar Dawkins och de brittiska Humanisterna som enligt honom tycker att dessa debatter är som att "debattera mot en vägg" eller att "kvalitén på gensvaret" är lågt.
Samma debattbetyg kan säkert ges från kristnas håll - men de vill ha debatten.
Annorlunda är det dock med de svenska Humanisterna. I Sverige debatterar SEA och Humanisterna ofta med varandra, senast kring frågan om världen vore bättre utan religioner.
I debatten kring Christer Sturmarks och Annika Borgs gemensamma utspel, beskriver Sturmark religgionsdebatten med de traditionella frikyrkorna som sakligare och respektfullare, bland annant nämner han SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson.
I samband med att vi på SEA har tagit fram ett nytt infomaterial har vi faktiskt fått ett citat från Christer om SEA:
”SEA är en organisation som tydligt och konkret formulerar en motposition till Humanisterna och vår värdegrund. Det utesluter förstås inte att det finns frågor där vi är överens, men det viktiga för en dynamisk och hederlig debatt är tydliga och sakliga alternativ. Därför är SEA en viktig aktör för Humanisterna. Jag tror också vi är överens om en sak; Det är viktigt vad som är sant och vad som är rätt.”
Tack för det omdömet!
Uppdaterat: Nu har Dagen rapporterat om nyheten.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Svenska kyrkans ideologiska kaninhål
Få har säkert missat den debatt som pågått inom Svenska kyrkan om dess identitet och innehåll. På ena sidan av myntet handlar det om den ökande öppenheten för andra religioner. På andra sidan, den inre sekulariseringen.
Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.
I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.
Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.
Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.
Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.
Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?
Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”
SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.
I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:
"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Nyligen skrev prästen Hans Johansson i ett debattinlägg i Kyrkans tidning att det är farligare att stå upp för klassisk kristen tro inom kyrkan än vad det är ute i samhället; ”Äktenskapssyn, ämbetssyn samt förhållningssätt till Bibeln, bekännelsen och förkunnelsen är ständigt aktuella smältdeglar för konflikter.” Bra att detta kommer till ytan.
I fråga om öppenheten för andra religioner har debatterats intensivt i Kyrkans tidning. ”Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?” Frågade prästerna Annika Borg och Christer Hugo i en debattartikel. Bland annat har anställningen av en imam av Sofia kyrka i Stockholm synats.
Den interreligiösa gudstjänsten i Storkyrkan i samband med Riksmötets öppnande är därför ett aktuellt exempel. Utifrån ett principiellt perspektiv var mötet i Storkyrkan måhända inget mångkulturalistiskt jippo, som domprost Åke Bonnier biskop Jan-Olof Johansson skriver i en replik till SD-ledaren Jimmy Åkessons artikel.
Om syftet var att spegla hur det svenska samhället ser ut idag kunde det givetvis göras utan religiösa förtecken och skådespelet att olika religioner delar gudsbild.
Det är nämligen när en kristen kyrka under täckmantel som statlig ceremonimästare bereder utrymme för andra religioner som det blir problematiskt. Kyrkans uppgift är inte att vara en sorts allmänhetens trosombudsman och tillgodose medborgarnas vitt skillda religionsutövningar. Det är att predika Kristus. Om kyrkan vore sann mot sig själv skulle budskapet till riksdagen handla om omvändelse till tro på Gud och ett liv i Jesus efterföljelse. Inte att vara en allmänreligiös intresseförening.
Den andra punkten gäller den inre sekulariseringen. Här är det anmärkningsvärt att nyss nämna prästen Annika Borg nyligen deklarerade tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark att deras respektive organisationer bör samverka eftersom ”Svenska kyrkan står för en liberal protestantisk kristendomstolkning som verkar i samklang med de flesta värderingar som i dag präglar det svenska samhället”. Varför kratta manegen för ytterligare liberalisering och tömma tron på autentiskt innehåll?
Enligt de båda skribenterna går skiljelinjen inte mellan kristna och ateister, utan mellan ”dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.”
SEA bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss skapandet av ett sekulärt samhälle med en sekulär statsreligion. Istället förespråkar vi ett pluralistiskt samhälle där kristna, muslimer och humanister kan delta på samma villkor. På så sätt kan den kristna tron bli en likvärdig aktör bland alla andra livsåskådningar.
I Lewis Carrolls välkända barnbok Alice i Underlandet finns det ett intressant meningsutbyte mellan flickan Alice och den flinande Chesirekatten, som på många illustrerar det ideologiska kaninhål som Svenska kyrkans företrädare har ramlat ner i:
"Kan du vara så snäll och tala om för mig vilken väg jag bör välja för att komma härifrån? frågade Alice. Det beror på var du önskar gå, svarade katten. Det spelar inte så stor roll så länge jag går någonstans, svarade Alice. Då kvittar det vilken väg du tar, sade katten".
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
tisdag 13 september 2011
Var Stefan Livs minnesgudstjänst kanon eller kalkon?
I tv 4-sporten raljerades det förra veckan över idrottare som tackar Gud för sin talang och hjälp i framgången.
Det är så gott som en självklarhet att idrottsstjärnor ofta är reklampelare för olika företag eller organisationer. Att tala väl om en bra produkt i ett utbyte mot ett generöst sponsoravtal, har jag inte hört det raljeras över. Varför då inte Gud?
I en debattartikel pekar kristdemokraten och idrottsmannen David Lega dessutom på det besynnerliga i att tv 4-reporten ansåg att idrottsarenorna inte är rätt plats att uttrycka sin religiositet på.
Tv 4 tycker däremot att man måste diskutera när "man blandar ihop idrott och religion". Det skulle därför vara intressant att höra nämnda reporters synpunkt på att kyrkan i Jönköping hjälpte till med sorgearbetet efter hockeymålvakten Stefan Livs tragiska bortgång.
Kanon eller kalkon?
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
- Tacka Gud hit och Guds förtjänst dit, nej, hylla er själva istället.Sportjournalister som anser sig veta bättre än idrottsutövarna själva har man ju hört talas om men här handlar det tydligen om mer än coachtips från tv-soffan. Guds roll i människors talang föranleder uppenbarligen en inverterad Jantelag bland vissa sportjournalister; "Du ska inte tro att du är något - om du inte tror att Gud hade ett finger i spelet".
Det är så gott som en självklarhet att idrottsstjärnor ofta är reklampelare för olika företag eller organisationer. Att tala väl om en bra produkt i ett utbyte mot ett generöst sponsoravtal, har jag inte hört det raljeras över. Varför då inte Gud?
I en debattartikel pekar kristdemokraten och idrottsmannen David Lega dessutom på det besynnerliga i att tv 4-reporten ansåg att idrottsarenorna inte är rätt plats att uttrycka sin religiositet på.
Detta kommer säkert som en nyhet för majoriteten av spelarna i FC Barcelona som ju gör korstecknet när de gör entré, och inte mist för Lionel Messi som tackar Gud efter varje mål.
Tv 4 tycker däremot att man måste diskutera när "man blandar ihop idrott och religion". Det skulle därför vara intressant att höra nämnda reporters synpunkt på att kyrkan i Jönköping hjälpte till med sorgearbetet efter hockeymålvakten Stefan Livs tragiska bortgång.
Kanon eller kalkon?
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Ge genmäle, SR!
Sveriges Radio har polisanmälts sedan en imam deklarerade i ett radioprogram att det ”är varje muslims skyldighet att döda dem som lämnar islam”.
Uttalandet, som gjordes när den somaliska redaktionen bjöd in till debatt efter att en grupp kristna somalier hade varit i Rinkeby och berättat om sin tro, är spektakulärt. När reportern ifrågasatte uttalandet värjde sig imamen med att de som behöver mer detaljer kan komma till imamens moské i Rinkeby.
I samband med att de kristna somalierna besökte Rinkeby råkade Husbypastorn Lars Mörling dessutom höra en grupp män undra (sic!) varför ingen dödade de som missionerade.
Det är känt sedan tidigare att muslimska kvinnor har utsatts för ”klädpoliser” och hindrats från vistas ute, värvning av unga män till terrornätverket al-Shabab, och nu även hot mot konvertiter.
Många har redan reagerat kraftigt mot imamen och på händelseutvecklingen i Rinkeby. Bland annat skriver debattören Nima Dervish bra på sin blogg och undrar varför det ska ”vara farligt för kristna somalier att vistas i Rinkeby? … Ska inte svensksomalier omfattas av den religionsfrihet som gäller i Sverige?” och ”[v]ad gör politikerna för att motverka denna ofrihet?”.
Detta handlar nämligen i grund och botten om mänskliga rättigheter för alla, vare sig man är kristen, muslim eller ateist.
Än så länge är det bara tidningen Dagen som har rapporterat om det inträffade. Inslaget med imamen låg länge kvar på Sveriges Radios hemsida, men har efter polisanmälan plockats bort i väntan på att chefen på SR International får en översättning. Att det inte har skett tidigare och att det inte har förtjänat större uppmärksamhet är uppseendeväckande.
Varken tidningen Journalisten, Dagens Media eller Resumé som bevakar medienyheter har tagit upp händelsen. Medietystnaden är talande. Tankeexperimentet att byta ut "imam" mot "pastor" gör vidare analys överflödig.
Det minsta man bör förutsätta från SR:s sida är att de upplåter sändningstid åt ett tydligt genmäle. I SR:s Public Service-handbok framgår det att ”[o]m enskilda individer, företag, organisationer eller liknande har angripits ska i princip alltid den eller de som har utsatts för kritik ges utrymme för ett bemötande, helst i samma program.”
Ett tillfälle för de berörda kristna att vittna om sin nyvunna tro.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Uttalandet, som gjordes när den somaliska redaktionen bjöd in till debatt efter att en grupp kristna somalier hade varit i Rinkeby och berättat om sin tro, är spektakulärt. När reportern ifrågasatte uttalandet värjde sig imamen med att de som behöver mer detaljer kan komma till imamens moské i Rinkeby.
I samband med att de kristna somalierna besökte Rinkeby råkade Husbypastorn Lars Mörling dessutom höra en grupp män undra (sic!) varför ingen dödade de som missionerade.
Det är känt sedan tidigare att muslimska kvinnor har utsatts för ”klädpoliser” och hindrats från vistas ute, värvning av unga män till terrornätverket al-Shabab, och nu även hot mot konvertiter.
Många har redan reagerat kraftigt mot imamen och på händelseutvecklingen i Rinkeby. Bland annat skriver debattören Nima Dervish bra på sin blogg och undrar varför det ska ”vara farligt för kristna somalier att vistas i Rinkeby? … Ska inte svensksomalier omfattas av den religionsfrihet som gäller i Sverige?” och ”[v]ad gör politikerna för att motverka denna ofrihet?”.
Detta handlar nämligen i grund och botten om mänskliga rättigheter för alla, vare sig man är kristen, muslim eller ateist.
Än så länge är det bara tidningen Dagen som har rapporterat om det inträffade. Inslaget med imamen låg länge kvar på Sveriges Radios hemsida, men har efter polisanmälan plockats bort i väntan på att chefen på SR International får en översättning. Att det inte har skett tidigare och att det inte har förtjänat större uppmärksamhet är uppseendeväckande.
Varken tidningen Journalisten, Dagens Media eller Resumé som bevakar medienyheter har tagit upp händelsen. Medietystnaden är talande. Tankeexperimentet att byta ut "imam" mot "pastor" gör vidare analys överflödig.
Det minsta man bör förutsätta från SR:s sida är att de upplåter sändningstid åt ett tydligt genmäle. I SR:s Public Service-handbok framgår det att ”[o]m enskilda individer, företag, organisationer eller liknande har angripits ska i princip alltid den eller de som har utsatts för kritik ges utrymme för ett bemötande, helst i samma program.”
Ett tillfälle för de berörda kristna att vittna om sin nyvunna tro.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
måndag 12 september 2011
Bakläxa på Bibelcitat, SVT
Världen skulle alldrig mer vara densamma efter den 11 september 2001. I synnerhet inte inom journalistiken. I samband med att jag började studera journalistik och religionsvetenskap på Södertörns högskola hördes det ledande röster som spådde att religionen skulle spela en större roll i medias rapporteringar. Till och med Aftonbladets dåvarande politiske chefredaktör, och sedermera präst i Svenska kyrkan, Helle Klein slog fast att nu skulle religionen och kunskap om detta fenomen minsann värderas högre bland journalister.
Blev det så? Knappast.
Under söndagens minnesceremoni från New York i samband tioårsdagen av 11 september-attacken lästes det högt ur Bibeln vid ett par tillfällen, dels Psaltaren 46 av president Barack Obama (ca 44:09 på denna länk) och Predikaren 3 av förre New York-borgmästaren Rudy Guiliani (ca 28:29 på denna länk).
Även om SVT:s Claes Elfsberg lyckades bra i sin roll som programledare, blir det pinsam bakläxa i båda fallen. Obamas läsning från Psaltaren kände varken han eller bisittaren igen (även om han gissade rätt när det gällde vilken bibelbok det handlade om). Guilianis läsning från Predikaren förklarades komma från Uppenbarelseboken.
Att Bibeln brukar ha en central plats i amerikanska ceremonier borde vara något som SVT:s researchpersonal visste om sedan lång tid - liksom att religionskompetens bör vara en lika stor självklarhet bland vissa journalister som politik och idrott är bland andra.
Uppdaterat: "Som en vän kommenterade det i efterhand: När världens mäktigaste man läser helt naturligt ur Bibeln fattar SVT noll. Som vanligt."
P.S. På Världsevangeliska Alliansens hemsida (här) kan man hitta uttalanden om minnesdagen från olika evangelikala företrädare, bland annat SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Blev det så? Knappast.
Under söndagens minnesceremoni från New York i samband tioårsdagen av 11 september-attacken lästes det högt ur Bibeln vid ett par tillfällen, dels Psaltaren 46 av president Barack Obama (ca 44:09 på denna länk) och Predikaren 3 av förre New York-borgmästaren Rudy Guiliani (ca 28:29 på denna länk).
Även om SVT:s Claes Elfsberg lyckades bra i sin roll som programledare, blir det pinsam bakläxa i båda fallen. Obamas läsning från Psaltaren kände varken han eller bisittaren igen (även om han gissade rätt när det gällde vilken bibelbok det handlade om). Guilianis läsning från Predikaren förklarades komma från Uppenbarelseboken.
Att Bibeln brukar ha en central plats i amerikanska ceremonier borde vara något som SVT:s researchpersonal visste om sedan lång tid - liksom att religionskompetens bör vara en lika stor självklarhet bland vissa journalister som politik och idrott är bland andra.
Uppdaterat: "Som en vän kommenterade det i efterhand: När världens mäktigaste man läser helt naturligt ur Bibeln fattar SVT noll. Som vanligt."
P.S. På Världsevangeliska Alliansens hemsida (här) kan man hitta uttalanden om minnesdagen från olika evangelikala företrädare, bland annat SEA:s styrelseledamot Mats Tunehag.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
tisdag 6 september 2011
Knappast statens uppgift att avgöra kyrkans lära
Efter att Moderaternas partistyrelse har föreslagit att partiet inte ska ställa upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013, uppmanar Andreas Wejderstam, teolog och moderat, i Svenska Dagbladet att fler partier hoppar av valet till Svenska kyrkan. Han anser även att lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) bör avskaffas så snart som möjligt, Låt Svenska kyrkan få sköta sig själv.
Även om lagen om Svenska kyrkan delvis reglerar omhändertagandet av kulturmärkta byggnader har Wejderstam viktiga poänger. Lagen om trossamfund (1998:1593) bör kunna gälla för Svenska kyrkan.
Inför Kyrkovalet 2009 genomförde SEA en enkätundersökning bland samtliga toppkandidater. Bland de politiska nomineringsgrupperna fanns det då stöd för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. En majoritet av Centerns, Miljöpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas kandidater tyckte att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och var positiva till politiska nomineringsgrupper. Samtidigt flaggar Moderaterna nu för att de organisatoriskt vill lämna kyrkopolitiken.
Det rådde även en teologisk vilsenhet bland kandidaterna inför förra kyrkovalet. Uppfattningen om Jesus som unik var satt på undantag. När det gällde frågan om "Kyrkan och religionerna" var det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarade "att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud". Bland Kristdemokraterna svarade 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: "Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". Bland Socialdemokraterna ansåg 50 % att kyrkan "skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige
Slutsatsen är att de flesta nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan är mer politiskt än teologiskt motiverade.
Avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste helt enkelt fullbordas.
Det är inte statens uppgift att avgöra vad kyrkan ska tro eller inte tro. Att dra ifrån eller lägga till något i det som en gång har uppenbarats, är som bekant något som kyrkans instruktionsbok avråder det kraftigaste från. Den teologiska skolningen är knappast något som den sekulära staten kan vara behjälplig med.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Övriga samfund omfattas av lagen om trossamfund, som visar hur samfunden skall
förstås och bemötas. Därför blir det märkligt att just Svenska kyrkan regleras av en särskild lag – förutvarande statskyrka eller inte.
Intrycket av detta blir än starkare vid betraktandet av det politiska inflytandet i Svenska kyrkan. Redan i formuleringen av lagen är det tydligt att det fortfarande är
riksdagen som beslutar om grunderna för kyrkan. Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens. Oavsett vad man tycker om det, så utsätts ett trossamfund – Svenska kyrkan – för en omfattande särbehandling av den sekulära staten. Det finns inga tungt vägande skäl att bevara lagen om Svenska kyrkan. Orsaken till lagens existens är renodlat maktpolitisk. Kyrkan som den ser ut i dag är resultatet av ett medvetet politiskt arbete som spänt sig över hela 1900-talet.
Även om lagen om Svenska kyrkan delvis reglerar omhändertagandet av kulturmärkta byggnader har Wejderstam viktiga poänger. Lagen om trossamfund (1998:1593) bör kunna gälla för Svenska kyrkan.
Inför Kyrkovalet 2009 genomförde SEA en enkätundersökning bland samtliga toppkandidater. Bland de politiska nomineringsgrupperna fanns det då stöd för fortsatt politiskt inflytande över kyrkan. En majoritet av Centerns, Miljöpartiets, Moderaternas och Socialdemokraternas kandidater tyckte att kyrkan skall formas som samhället i övrigt och var positiva till politiska nomineringsgrupper. Samtidigt flaggar Moderaterna nu för att de organisatoriskt vill lämna kyrkopolitiken.
Det rådde även en teologisk vilsenhet bland kandidaterna inför förra kyrkovalet. Uppfattningen om Jesus som unik var satt på undantag. När det gällde frågan om "Kyrkan och religionerna" var det endast ledamöterna från Frimodig kyrka som enhälligt svarade "att Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud". Bland Kristdemokraterna svarade 36 % att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt: "Alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". Bland Socialdemokraterna ansåg 50 % att kyrkan "skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige
Slutsatsen är att de flesta nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan är mer politiskt än teologiskt motiverade.
Avpolitiseringen av Svenska kyrkan måste helt enkelt fullbordas.
Det är inte statens uppgift att avgöra vad kyrkan ska tro eller inte tro. Att dra ifrån eller lägga till något i det som en gång har uppenbarats, är som bekant något som kyrkans instruktionsbok avråder det kraftigaste från. Den teologiska skolningen är knappast något som den sekulära staten kan vara behjälplig med.
Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)