Frieda brydde sig inte om livsduglighetskriteriet

Debatten med anledning av de barn som överlever sena aborter och lämnas att självdö fortsätter. I förra veckan skrev RFSU:s Åsa Regnér m.fl. på SvD Brännpunkt att de sena aborterna behövs och argumenterade bland annat utifrån den svenska abortlagens premiss, att inga livsdugliga foster får aborteras.

Lagen är också konstruerad så att denna gräns kan flyttas i takt med att vården kan rädda barn som föds än tidigare. Men i dag är vi inte där, sjukvården kan ännu inte rädda ett foster som föds i vecka 22.

Artikelförfattarnas minne tycks dock vara alldeles för kort. I påskas kunde Aftonbladet rapportera om lilla Frieda som föddes efter bara 21 veckor och fem dagar. Lagom till påsk kunde hon lämna BB fullt frisk. Frieda brydde sig uppenbarligen inte om RFSU:s livsduglighetskriterie.

I en välskriven debattartikel i Dagen, Människosynen måste styra abortlagarna, ger Ola Samnegård sig bland annat i kast med livsduglighetskriteriet och levererar en tänkvärd analys:

Sveriges abortlag bygger på ett "livsduglighetskriterie" - abort tilllåts tills barnet kan överleva utanför livmodern. Problemet är bara vad som menas med "kan överleva". Inte ens barn födda i normal tid kan överleva utan omvårdnad. Behovet av omvårdnad varierar praktiskt taget steglöst från barn till barn. Då lagen skrevs syftades på när barnet kunde överleva med all den medicinteknik som stod till buds. I dag har teknikutvecklingen kommit dit att utarbetad praxis strider mot lagstiftarens intentioner. Alltså finns ingen bestämd punkt där fostret blir livsdugligt och därmed människa.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Vågar vi tro på en smula besinning i abortfrågan?

Besinningslöst dödande. Visst ger det bilden av en vild viking som går bärsärkagång med fradgan sprutande runt munnen. Och det är en bild av det besinningslösa. Men det kan också handla om att döda försiktigt, medvetet och i all tysthet. Det besinningslösa ligger i det fallet i att handla utan att stanna upp, tänka och känna efter vad det faktiskt är man gör. Men människors samveten verkar nu börja säga ifrån: det här går inte längre.

Sanna Rayman skrev härom dagen på Svenska Dagbladets ledarsida om nyheten om aborterade foster som lämnas ensamma i kylan och andas, en kortare eller längre stund. Och sen andas de inte mer: "Tanken är outhärdlig och kanske var det just därför som nyheten inte väckte någon debatt. I Sverige ägnar vi nämligen inte oss åt abortfrågans outhärdliga sidor. Vi håller oss till de nyktra argumenten om kvinnors rättigheter vs. embryon eller cellklumpar. Inte om foster som självdör i 'sköljen'".

Rayman menar, med fog, att KDU gör ett logiskt fel när de vill Lex Maria-anmäla sådana fall som ju ändå är lagliga: "Det vittnar inte om att vi behöver ett Lex Maria. Det vittnar om att vi behöver en seriös diskussion om huruvida den övre abortgränsen behöver ses över."

Nu är tid för besinning. Det är sannerligen inte en dag för tidigt.

Per Ewert,
författare, lärare och frilansskribent

Demokrati á la Muslimska brödraskapet

Dagen skriver om en av Muslimska brödraskapets (MB) tidigare ledare, läkaren Abdel Moneim Abouel Fotouh, som kandiderar till posten som Egyptens president i höst. Han vill tillåta muslimer byter religion, vilket är belagt med dödsstraff enligt Shariah, Presidentkandidat vill tillåta konvertering i Egypten:

- Ingen ska lägga sig i om en kristen beslutar att övergå till islam eller om en muslim beslutar att lämna islam för att bli kristen, säger Aboul Fotouh i en tv-intervju.
- Att tvinga människor att bekänna sig till en viss tro leder till hyckleri, säger han

Samtidigt stöds han kandidatur inte av MB. Hur ser det annars ut? Och vilken sorts demokrati är MB ute efter?

Essam el-Erian, vice ordförande för MB:s parti Frihet och rättvisa, och tidigare talesperson för MB, var nyligen i Stockholm, och delade med sig på ett seminairum arrangerat av International IDEA, som arbetar med demokratiseringanalyser runt om i världen, av sitt perspektiv på demokrati.

En hel del häpnadsväckande uttalande följde:

Iran, Gaza, Frankrike och USA – alla var de olika varianter av demokratier. Iran och Gaza var lika mycket demokratier som Frankrike och USA. Varför då kvinnor ses som andra klassens medborgare och minoriteter förföljs och dödas av exempelvis "demokratin" Iran , kan man ju undra?

På frågan om rätten att byta eller avsäga sig en muslimsk tro, blev det en uppvisning i retorisk mångtydighet.

Beslutet för en muslim att konvertera måste helt och hållet komma inifrån. Om det sker utifrån, vilket var dåligt, tyckte el-Erian, så kan det pressas fram. Vad som egentligen är en frampressad konvertering, framgick aldrig. Faller till exempel en kristens vittnesbörd till en muslim, om nu muslimen därpå väljer att bli kristen, in under kategorin "frampressad konvertering"?

Att el-Erian betraktade klassiska väckelsemöten som ett problem, var dock en fingervisning. Enligt honom utlovas sjuk- och hälsovård samt utbildning av evangelikala missionsorganisationer, om muslimer blir kristna. Självklart är det fel att villkora hjälp. Kristna ska enligt Bibeln hjälpa andra utan att förvänta sig något i gengäld. Men någon hänvisning till ett specifikt fall gavs inte under seminariet.

Trots att moderatorn ställde tuffa frågor om Sharia, förminskade el-Erian dess implikationer för ett samhällsbygge. Tillämpningen av Sharia i till exempel, var helt enkelt en annan tolkning av demokrati än vad Västvärlden har, menade han.

Einar Steensnaes, från The Oslo Center for Peace and Human Rights, uttryckte sig måhända diplomatiskt under seminariet, men kärnan i hans replik väger tungt: Hur en stat behandlar sina minoriteter, till exempel medlemmar av andra religioner, är ett lackmustest för demokratin.

El-Erians, och i förlängningen MB:s version av demokrati uppvisar flera brister i det testet.

Förhoppningsvis är det ingen "demokratisering" som International IDEA kommer stödja.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Skarvar mer värda än människor?

Via Bengts blogg hittar jag en artikel om att skyddsjakten på skarv har stoppats i Stockholm efter att det visat sig att kläckningsfärdiga ungar stuckits ihjäl i sina ägg.

Stockholms ornitologiska förening är upprörda och anmäler nu händelsen som grovt djurplågeri.

Efter sjuksköterskelarmet om foster som rör på sig och andas efter abort, rycker Barnmorskeförbundets ordförande ut.

Resultatet?

Saxat från Dagens Medicin:

– Det förekommer att fostret lever, trots abort, men det är inget stort problem. Det är ovanligt. Vid dessa sena aborter som det handlar om i dessa fall har fostret ofta missbildningar som gör att det ändå inte är förenat med liv, säger Ingela Wiklund.

Den moraliska indignationen är talande. Inte.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Levande foster motiverar sänkt abortgräns

En vecka efter att riksdagen röstade för att Sverige ska motarbeta samvetsfrihet inom vården, rapporterar Dagens Medicin om att vårdpersonal känner obehag när foster andas och rör på sig i samband med aborter, ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon”:

– Olika foster är olika livsdugliga. I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt, säger sjuksköterskan.
/.../
I ren desperation har hon och hennes kollegor, både sjuksköterskor och barn­morskor, nu kontaktat Socialstyrelsen för att få råd.
– Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?

Nu ska Socialstyrelsen granska abortmetoderna. Samtidigt är det inte första gången som detta uppmärksammas. År 1998 beskrev läkaren Anna Hammarström den svenska abortlagen som föråldrad eftersom den tillåter att livsdugliga foster aborteras och att de kan uppvisa livstecken efter abort.

I detta scenariot förväntas gynekologer likt soldater bara lyda order. Samvetsbetänkligheter beskrivs som regeltrots. Att en majoritet av svenska gynekologer efterfrågar en samvetsklausul, är på gränsen till samvetsvägran, i alla fall om man ska tro på Hans Linde (V) och RFSU.

Samtidigt svarar Anders Andersson, KD-ledamot i socialutskottet, på Åsa Regnérs kritik i SvD: "Kristdemokraterna står upp för FN:s och Europarådets ställningstagande för samvetsfrihet. Detta innebär att en enskild vårdpersonal inte ska kunna tvingas att utföra medicinska ingrepp som strider mot det egna samvetet."

Vad man däremot kan ifrågasätta är villigheten att förändra den svenska abortlagstiftningen. Att veckogränsen i Sverige ska vara ca sex veckor senare än det mesta av övriga Europa, är inte hugget i sten. Sjuksköterskornas och barn­morskornas berättelser är ett argument för detta.

Flera medier (här, här, här och här) har redan uppmärksammat larmet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Att tala sig varm om mänskliga rättigheter men blunda för samvetsfrihet

Värt att notera efter riksdagens beslut att motarbeta Europarådets resolution om samvetsfrihet är att kritik mot Sverige snabbt har börjat komma. Så här skriver John Smeaton, direktor för brittiska Society for the Protection of Unborn Children (SPUC):

Sweden's vote today shows the lengths to which the supporters of abortion are prepared to go to promote the killing of unborn children. There are no international conventions which recognise a right to abortion, whereas conscientious objection is a basic principle of international human rights law. October's PACE resolution was passed in a massively amended form because the original text was an outrageous attack upon the ethical standards of the medical profession, trained to preserve, not end, life. We will be working with our colleagues across Europe to ensure that Sweden's attempt to erode the right to defend life is thwarted.

Även Anders Arborelius, biskop i Katolska kyrkan, berättar att berättar att han har fått flera besvikna reaktioner från utlandet.

Man kan ju fråga sig varför de riksdagsledamöter, som röstade igenom utskottsbetänkandet med hänvisning till sina samveten, inte är beredda att ge vårdpersonal rätt till samvetsfrihet? Samvetsfriheten gäller tydligen bara för vissa.

Samtidigt som det talades varmt om att Sverige bör arbeta för att värna de mänskliga rättigheterna, blundade de flesta för rätten till samvetsfrihet. I riksdagens protokoll kan man följa replikväxlingen. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Hans Linde, upprepade flera felaktigheter. Diskussionen gällde samvetsfrihet i vården, inte den svenska abortlagstiftningen, vilket kristdemokraten Robert Halef fick påminna honom om flera gånger.

Julia Kronlid (SD) hänvisade till en doktorsavhandling från Umeå Universitet som visar att en majoritet av svenska gynekologer är för en samvetsklausul. Märkligt då att ogiltigförklara avhandlingens resultat för att Kronlid råkade vara sverigedemokrat. Om en SD-ledamot skulle säga att 2+2 = 4, ska man då heller inte hålla med?

Abort är ingen mänsklig rättighet, vilket Linde insinuerade. Att sedan hävda att rätten till samvetsfrihet innebär att sätta sig över demokratiskt fattade beslut, är ologisk. I vilket demokratiskt forum har Sverige beslutat sig för att sortera bort vissa grundläggande mänskliga rättigheter? Argumentationen blir minst sagt osammanhängande när Linde säger att Europakonventionen för mänskliga rättigheter (och där ingår rätten till samvetsfrihet) är ett avgörande verktyg i arbetet för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Europa.

Hur ska det vara? Är samvetsfrihet utomparlamentariskt motstånd eller del i ett viktigt verktyg för mänskliga rättigheter?

Debatten efter riksdagsbeslutet har fortsatt med att Åsa Regnér, RFSU, på Brännpunkt kritiserar KD för att stödja resolutionen. Resolutionen beskrivs som ett "hafsverk. Den brister i logik. Den är oförenlig med internationella och europeiska mänskliga rättigheter. Den går helt på tvärs med den lagstiftning och de principer för hälso- och sjukvården som gäller i Sverige i dag." Enligt henne vill resolutionen "göra det möjligt att vägra en kvinna vård till och med i nödsituationer när hennes liv och hälsa är i fara".

Uppenbarligen har Regnér inte läst resolutionen. Där framgår det att Europarådet uppmanar länderna att försäkra sig om att patienter får lämplig vård vård, speciellt i nödsituationer.

Dick Erixon bloggar också om samvetsfrihetsdebatten, Riksdagen motverkar mänskliga rättigheter.

P.S. På http://www.samvetsfrihet.se/ kan du skriva under, ifall du inte har gjort det tidigare, Manifest för samvetsfrihet.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist

Lena Sommestad om aborter och moral

För en tid sedan publicerade DN Debatt en artikel där två filosofer argumenterar för att lagen om fri abort inte gör abortfrågan rättvisa. De menar att det är fel att kvinnans rätt till sin kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Aborter är nämligen "en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda."

Även om jag inte ställer upp på denna problembeskrivning, eftersom fostret även det är en samtida individ, uppskattar jag ändå filosofernas försök att göra en moralfilosofisk problematisering av abortfrågan. Alltför länge har kvinnans rätt till sin kropp utgjort det självklara och tillräckliga argumentet för fri abort. För det är ju så att ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp, det är hennes rätt till fostrets kropp, och över dess liv, som jag och andra abortmotståndare ifrågasätter.

Resten av artikeln är tyvärr ganska usel. Filosoferna landar i att lagen inte måste ta ställning till om aborter mellan vissa veckor är rätt eller fel. Istället för att som nu låta samhället betala för aborterna efter vecka 12 skulle kvinnorna få göra det själva. Om de har råd vill säga. Det är här deras förslag blir riktigt sunkigt och öppet för kritik från alla håll. Exempelvis ser jag inte hur en annan finansiering av aborterna på ett avgörande sätt skulle stärka fostrets rättigheter. Och kritiken, från det andra hållet, låter inte vänta på sig. Men jag tänker nu inte redogöra för all denna kritik utan inriktar mig på de invändningar som socialdemokraten Lena Sommestad gör på sin blogg.

Lena Sommestad var tidigare miljöminister i den socialdemokratiska regeringen. Hon är professor i ekonomisk historia och tillhör de mer bildade och genomtänkta inom socialdemokratin. Hennes blogg tror jag är ganska unik eftersom hon, såsom en offentlig person, flitigt besvarar kommentarer och inte räds en diskussion med meningsmotståndare. Hon fanns tidigt med på listan av personer med möjliga ersättare till Mona Sahlin. Nu är hon nominerad till att bli ordförande för s-kvinnorna. Och hon verkar vara en sympatisk kvinna. Visst är det mycket mer spännande att höra vad hon har att säga i abortfrågan än, säg, Ylva Johansson?

Hon skriver inledningsvis:

Det är självklart att en fråga som abort rymmer en målkonflikt. Det är just för att lösa denna målkonflikt som abortlagen finns. Kvinnan har starka rättigheter i abortlagstiftningen – inte av moralfilosofiska skäl utan därför att det svenska folket i gällande lagstiftning har gett uttryck för denna värdering.

Men filosoferna talar förstås om en moralisk målkonflikt. Och den blir ju inte löst av en lagstiftning som enbart ser till moderns intressen (om ens det eftersom aborter i många fall skapar psykiskt lidande hos kvinnan). Sommestad menar här också att rättigheterna i lagstiftningen är ett uttryck för en majoritetsuppfattning, moral har inte med saken att göra. Frågan om hur aborter kan rättfärdigas moraliskt verkar helt ointressant för henne. Ja, det förefaller även som om hon menar att juridiken inte har med moralen att göra. Dessvärre för Sommestad innebär detta synsätt också att om majoritetens vilja ändras saknas alla skäl till att motsätta sig en förändring.

Hon kritiserar senare filosoferna helt korrekt för deras minst sagt luddiga (och ofilosofiska) resonemang om när och varför aborter borde vara tillåtna. Och tillägger: "Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till." Här förstår jag Sommestad som att hon menar att det inte finns något verkligt rätt eller fel. Och då blir ju förstås alla moralfilosofiska resonemang ganska meningslösa eftersom de handlar om något, moral, som inte är verkligt utan endast, säg, en mänsklig konstruktion. Och ett sådant gungfly är då inget att grunda lagstiftningen på heller.

Själva titeln på inlägget, Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer, visar på Sommestads ointresse för moral. Inte heller jag tror visserligen att moralfilosofer kan eller ska avgöra vad som är rätt eller fel i någon fråga. Och ingen har påstått något sådant. Däremot kan de hjälpa oss att upptäcka vad som är rätt och fel och ge oss verktyg för att moraliskt analysera frågor. Men det förutsätter förstås att det finns verklig moralisk kunskap. Den övertygelsen verkar Sommestad sakna.

I sin sammanfattning konstaterar hon att moralfilosoferna "tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv." Här blir den blida Lena Sommestad rejält fräck och cynisk. Tydligen tror hon sig ha makten att avgöra vad abortfrågan handlar om trots att hon bara några meningar tidigare kritiserar filosoferna för deras sanningsanspråk. De får inte säga hur något borde vara men hon får minsann det! Och det kanske är så i hennes värld. Allt är politik och det är därför politikerna som avgör rätt och fel och vad frågor egentligen handlar om. Övriga göre sig icke besvär.

Vidare vägrar hon helt att ta in det perspektiv som filosoferna lyfter fram och som är deras huvudpoäng, nämligen att varelsen i mammans mage också har intressen. För Sommestad handlar aborter bara om kvinnan. Och det är lite som att säga goddag yxskaft när hela artikeln som hon kritiserar syftar till att lyfta fram fostrets intressen.

Hon menar också att de båda filosoferna uttrycker ett "moraliserande mansperspektiv". Det må vara moraliserande men så är ju de båda också moralfilosofer. Det är deras jobb, helt enkelt. Och de råkar också vara män. Men på vilket sätt diskvalificerar det dem från att öppna munnen i abortfrågan? Får endast gravida kvinnor yttra sig? Faktum är att filosoferna inte uttrycker ett mansperspektiv, artikeln utgör snarare ett frö till ett fosterperspektiv. Och ser man på fostret som en människa, vilket det ju uppenbart är, måste någon träda fram till dess försvar. Och det är, menar jag, detta frågan handlar om. Nämligen vad är det som existerar i mammans mage? Om vi ser på fostret som en av kvinnans kroppsdelar, ja då har Sommestad rätt. Då handlar abortfrågan om kvinnans makt över sitt eget liv. Men även Sommestad talar om fostret som "det ofödda barnet". Och filosoferna talar om "framtida individer". Och läkarna vet att det handlar om små människor. Med detta perspektiv blir Sommestads sammanfattning ett uttryck för en enorm brutalitet då hon ger varje gravid kvinna en självklar rätt att döda det liv som hon bär i sin mage. Och hennes rätt att göra det grundas endast på folkmajoritetens vilja, inte på att det är moraliskt rätt. Makt gör rätt, med andra ord. Just en snygg filosofi, det.

Vi får hoppas att Lena Sommestad inte avancerar vidare inom politiken. För det blir så mycket värre när ett skarpt intellekt saknar moralisk kompass än när mindre begåvade gör det.

Pelle Poluha
Fil mag statskunskap

Härmed söker jag tjänst som informatör hos RFSL

Här är mina kommentarer om Kalla Faktas program om Frälsningsarmén (FA):

1. De malawiska prästernas uttalande om homosexuella är vidriga. Varje kristen har anledning att ta avstånd från sådana uttalanden. Kristen tro har ett universellt och inkluderande perspektiv, som sätter alla människor i samma båt:

Alla människor är skapade till Guds avbild och därför viktiga och värdefulla.
Alla människor är också syndare och har förlorat härligheten från Gud.
Gud älskar varje människa och vill att alla ska bli räddade och komma till insikt om sannningen.
2. Kalla Faktas journalister saknar analysförmåga. De ”avslöjade” att FA menar att sex hör till äktenskapet och äktenskapet är en man-kvinna-relation - trots att det är en uppfattning som FA haft sedan starten 1878 fram till idag och som man alltid stått för helt öppet, de senaste åren bland annat genom etikdokument på hemsidan.

En bit in programmet skjuter journalisterna sig själva i foten och visar att deras avslöjande är ren luft; det finns inget att avslöja. De påvisar nämligen att FA under en rad av år har deltagit i den demokratiska processen i Sverige och lämnat in remisser där de uttryckt sin uppfattning i ett antal etiska frågor som berör sexualitet och samlevnad. Mycket öppnare än så kan man knappast vara med sin uppfattning.

3. Kalla Faktas journalister saknar analysförmåga. Konsekvent blandar de samman olika frågor:

Vem kan få hjälp av FA?
Vem får vara med i FA?
Vem kan bli soldat i FA?
För den som vet något om FA är svaren enkla. Alla med behov kan få hjälp av FA, alla som gillar FA kan bli medlemmar (civilmedlemskap), men alla kan inte bli soldater eller arbeta som officerare (pastorer). Är det något märkligt med det?

Att det finns ideologiska kriterier inom en idéburen rörelse som FA innebär inte att människor utesluts från hjälp. Soldater och officerare inom FA får inte dricka alkohol, men hjälper dagligen dem som gör det!

Men, undrar Kalla Fakta, ska FA verkligen få statsbidrag, om de sätter upp ideologiska kriterier för sina soldater och officerare? Låt oss testa den frågan på andra organisationer som får statsbidrag, t ex RFSL (som i programmet är kritiska mot att FA får statsbidrag för sin hjälpverksamhet).

Jag, som har en evangelikal, bibeltrogen, väckelsekristen, klassisk kristen (jag bär alla epiteten med stolthet) övertygelse, söker härmed tjänst som informatör hos RFSL!

Efter genomläsning av RFSL:s stadgar inser jag att jag inte är välkommen ens som medlem. RFSL:s förbundsstyrelsen utesluter nämligen den medlem ”som inte följer stadgar, principprogram, kongressbeslut eller i övrigt i väsentlig grad motverkar förbundets syften”.

Om RFSL får uppbära statsbidrag samtidigt som de på ideologiska grunder kan avvisa mig, så måste samma rätt gälla för FA när de rekryterar soldater och officerare.

4. Människovärdesfrågan avgör inte alla ställningstagande i sexualetiska frågor. I programmet hävdas att en negativ syn på homosexualitet är som att ha en negativ syn på hudfärg. Om det vore sant är det mycket allvarligt. Människovärdet är en grundbult både i vårt samhälle och i kristen tro. Alla människor har samma värde. Punkt.

Men lite eftertanke visar att samma sak inte går att säga om sexualitet, alltså att all sexualitet skulle vara likvärdig. Alla är ju överens om att när det gäller sexualitet måste vi ha flera kategorier; som rätt och fel, bra och dåligt. Det finns ingen felaktig hudfärg, men det finns felaktiga sexuella handlingar, liksom det finns felaktiga sexuella preferenser. Alla gör sexualetiska gränsdragningar; vi är bara inte överens om var gränserna bör dras.

Vi måste alltså skilja på människovärdesfrågan och de sexualetiska frågorna. Vilka sexuella handlingar som är riktiga besvaras inte genom att säga: alla människor har samma värde. När vi är överens om människovärdet följer nästa fråga: hur ska vi leva? I ett fritt samhälle får man besvara den frågan också på det sätt som FA gör.


Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Hjälper Läkare utan gränser bara läkare, Kalla Fakta?

TV 4 har under söndagen sänt Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén:

Frälsningsarmén får miljontals kronor varje år i gåvor och bidrag, bland annat från staten, för att hjälpa utsatta. Men en grupp stängs ute: de homosexuella.

Programmets tes tas redan upp i olika medier, till exempel Expressen och SvD.

Tala om att glida med formuleringarna.

Låt oss reda ut sakfrågan: vem utestängs från vad?

Utestänger Frälsningsarmén utsatta och hjälpbehövande människor om de är homosexuella och av den anledningen förvägrar dem hjälp? Finns det etiska eller livsåskådningsmässiga krav som den hjälpbehövande måste uppfylla för att få hjälp? Sådana kriterier – hos Frälsningsarmén eller hos någon annan hjälporganisation – vore förstås katastrofala och skulle motsäga själva uppdraget hos en hjälporganisation: att möta behov hos den hjälpsökande. Alla statliga bidrag till en sådan organisation måste förstås omedelbart stoppas!

Nu vet alla med den allra minsta lilla kunskap och erfarenhet av Frälsningsarmén att så inte är fallet; hjälp ges till den som behöver hjälp, alldeles oberoende av tro och liv. Ingen behöver fylla i ett kristet livsstilsformulär innan en frälsningssoldat kan avgöra om hjälp ska ges. Om så vore fallet hade William Booths nystartade hjälparbete knappast lämnat 1800-talet.

När det gäller medlemskap i organisationen Frälsningsarmén är situationen annorlunda. Här finns det kriterier för vem som kan vara med, precis som i de flesta andra idéburna organisationer. En medlem behöver omfatta organisationens grundläggande idéer, det är inget konstigt med det.

Nu glider Kalla Fakta mellan dessa två betydelser och får Frälsningsarméns medlemskriterier att vara synonymt med kriterier på vilka som kan få hjälp! Det är ungefär lika begåvat som att kritisera Läkare utan gränser för att bara hjälpa läkare.

Stefan Gustavsson
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Inga skattepengar till abort en självklarhet - eller?

USA är ett land som är annorlunda än vårt.

Ja, det är förstås ett understatement som kan fördjupas på åtskilliga sätt. Vissa amerikanska drag finner de flesta svenskar positiva, andra negativa. Men en viktig skillnad är värd att notera, nu när debatten om aborter åter har svallat på svenska debattsidor. Ingen har mig veterligen i svensk debatt argumenterat för att aborter aldrig ska kunna bekostas med offentliga medel - att den som eventuellt vill utföra sådana ingrepp måste söka sig andra ekonomiska lösningar. Varje durkdriven debattör inser att ett sådant förslag vore dömt att raskt malas till fint mjöl i debattkvarnen.

I andra delar av världen är tongångarna inte riktigt likadana. I USA har det sedan länge betraktats som självklart att skattepengar aldrig ska kunna gå till aborter, som inte är en del av normal sjukvård. President Obama var exempelvis tvungen att än en gång understryka detta för att lyckas få igenom sin stora sjukvårdsreform.

Nu har ämnet kommit upp igen, när kongressen förtydligade detta ställningstagande genom att besluta att denna princip måste gälla även indirekt, så att inte heller sjukförsäkringar som används till aborter ska vara avdragsgill kostnad och på så sätt indirekt belasta skattebetalarna. Representanthusets talman John Bohner: “A ban on taxpayer funding for abortion is the will of the American people and ought to be the law of the land”

Aborter är tillåtet, men det är avsiktligt dödande av ofödda människor. Att det offentliga skulle stå för detta vore helt orimligt. I USA alltså.

Vilken tur att Sverige finns. Vem skulle annars ta på sig rollen som världens samvete?

Per Ewert
Författare, lärare och frilansskribent

Varför staten inte ska behöva ringa in Eid

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtins förslag att genom lagstiftning lyfta fram en religiös högtid är ytterst märklig. Senast något liknande skedde var när vi hade statskyrka. Numera har vi inte det. Idag firar vi de redan existerande religiösa helgdagarna pga att de är en del av Sveriges kulturarv – inte på grund av ett religiöst ställningstagande – och har en sammanhållande effekt i samhället. Varför då bryta detta?

Som skäl anger Jämtin det multikulturella samhället. Helle Klein hakar också på. Det skulle ”skulle kunna vara ett effektivt sätt att spränga inskränktheten och motverka stereotyperna”, skriver Klein.

Men då tvingas staten in i en ytterst svår sits. Smålandspostens Martin Tunström illustrerar detta när han exemplifierar med att landets katoliker, som enligt Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, bara är några tusen färre än muslimerna och kanske tycker att Jungfru Marias himmelsfärd är viktigare än Midsommardagen. Eller vad sägs om Sveriges judar skulle tycka att Försoningsdagen bör bli en röd dag. Frågan är då vilka som har flest minoritetspoäng.

Och om det är så som Klein skriver att stereotyper motverkas effektivt genom införandet av nya helgdagar, varför då inte föreslå fler helgdagar? Stereotyper om olika människor är knappast begränsade till att bara gälla muslimer.

De redan existerande helgdagarna kan dessutom motiveras samhällsekonomiskt. De skapar stabilitet för människor, gemenskaper, arbetsplatser och andra samhällsinstitutioner. Humanisternas förslag att införa en helgdagspott faller därför på sin egen orimlighet. Martin Tunström skriver bland annat:

En total individualisering av helgdagarna skulle för övrigt också leda till att stillhet och lugn ersätts av jäkt och stress året runt. Här sjungs sannerligen inte långsamhetens lov. Och till vänner av "konton", ett ord som antyder ekonomistiskt tänkande. Nationalekonomiskt vore det en storförlust om ledigheter inte kan samordnas för industrier och arbetsplatser.

För Sveriges arbetarparti torde ett ledighetskaos på landets arbetsplatser knappast vara en lösning som skapar fler jobb, än mindre gynnar integrationen. Som Tunström skriver, det går tvärtemot ambitionen att istället värna och bygga gemensamma institutioner.

Bättre att låta arbetsplatser och skolor lösa detta i samråd med de berörda – utan att staten behöver ringa in Eid.


Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist