Frågor om islamism ska inte förringas

Efter riksdagsdebatten om våldsbejakande extremism kan man konstatera att partiets sympatisörer får mer vatten på sin kvarn när övriga partier hellre ville ta avstånd från Sverigedemokraterna än att efterlysa mer granskning av islamistisk terror. Som Per Gudmundson säger i SvD:

Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel. Om Jimmie Åkesson säger att ett plus ett är två, måste de andra säga tre, för att slippa vara överens med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna må ställa viktiga frågor. Men svaren är alltför enkla. Deras lösning är att strypa invandringen. Men i Säpos rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, framgår det att den stora majoriteten av dem som identifierats som aktiva inom ramen för våldsbejakande islamistisk extremism har radikaliserats i Sverige. Så att påstå att bara för att man kommer från viss geografisk plats så är man en extremist, är att göra det lite för enkelt för sig. Enligt Säpo sker också en del av förflyttningen till våldsbejakande islamistisk extremism från vit makt-miljöer.

Så att begränsa invandringen är ingen lösning. För att inte säga omoraliskt när det handlar om människor som flyr förtryck. Dessutom kan man bara konstatera att de flesta muslimer inte vill leva under al-Qaida, Hamas, Hizbollah eller talibanerna. De vill leva i frihet.

Beatrice Ask visade också att Sverigedemokraterna faktiskt hindrar det europeiska kontraterroristsamarbetet, vilket skulle bidra till bekämpandet av islamistisk terrorism. Åkesson kunde aldrig ge något svar på detta i debatten, vilket ger en fingervisning om att SD stirrar sig blint på invandringen.

När allt detta är sagt återstår grundfrågan, och då måste man kunna skilja mellan sak och person: (1) majoriteten muslimer är lika lite våldsbenägna som alla andra men (2) islam som politisk ideologi och dess konsekvenser måste kunna diskuteras utan man blir stämplad som islamofob. Det är också för alla de muslimers skull som nu bor i Sverige som detta behöver tas upp. Många lever i rädsla för de radikala elementen, och då får inte resten av samhället backa i rädsla för Sverigedemokraterna.

Våldsbejakande islamism är en verklighet och måste granskas, annars blir det som på Palmes dagar när "anti-sovjetism" kritiserades. Johan Ingerö är inne på samma sak i Aftonbladet:

[…] vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi nte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.

Jacob Rudolfsson
Samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen och journalist